Ur värmländska domböcker från 1600-talets förra hälft. I 1600-talets värmländska domböcker möter man ej sällan värjemålsed.Ett par fall kunna kanske förtjäna att refereras.
    Den 23 mars 1629 tingfördes vid Jösse härads ting hustrun Margareta Larsdotter från Lerhol (Brunskog), anklagad för hor med ogifte drängen Olof Svensson. Hon nekade »och begierade gå Lagh och eed för sigh, Men alldenstundh mannen sielf Tilbödh sigh hänne welle der före wäria och frija, wardt honom aff rätten (doch effter flitigh warningh för meeneedh) som Lag förmå det tillåtet». Edgärdsmän synas icke ha förekommit vid detta tillfälle.
    På nästa ting var målet åter före. Då bekände både hustrun och drängen det brott, varför de anklagades, och dömdes båda till döden. »Oluf Clawesson för bemälte hustro Margretas man gick Seenste tingh Lagh och eedh för sin hustru at hoon icke hade giordt det hoor hoon nu wederkienndes; wardt derföre fält och dömpdh effter thet 21 Cap: i Tingmåla B: för falsk eedh at böta sine penninger ——— 9 mark. »Bötessumman tycks ungefärligen ha motsvarat värdet av 2 st. stutar,¹ d. v. s. c:a 450 kr. i nutida mynt. Olof Klasson hade sålunda betydlig skada av sin hustrus otrohet och sin egen godtrogenhet.
    Det andra fallet refereras här väsentligen på grund av det svåra straff, som därvidlag drabbade angivaren, sedan den anklagade frikänts efter värjemålsed. En skomakare Sven Bengtsson hade skrutit med att han haft lönskaläge med pigan Elin, dotter till Håkan i Strömtorp (Karlskoga) vid ett tillfälle, då de båda voro i Stenkullen. På Karlskoga ting 1 juni 1636 nekade flickan och uppgav, att han visserligen med sin drängs hjälp hade lyckats få upp henne i en säng i en bod men däremot icke kunnat fullfölja sin onda avsikt; hon erbjöd värjemålsed med edgärdsmän. Den 23 i samma månad hölls extra ting om saken. Skomakaren vidhöll sin »bekännelse» men kunde ingenting bevisa. Mannen och hustrun i Stenkulla vittnade, att de legat i sängen bredvid men icke märkt »någon sådana odygd». Flickan fick nu gå eden: »badh sig så sant Gudh hielpa, som han aldrigh hade henne kränckt eller häfdat; Vtan ded han hade sagt, hade han sagt till att kunna få hen-

 

¹ Samma år anges en stut såsom likvärdig med 3 fat järn, troligen 4 1/2 mark (se nedan under »Bedrifter» av länsmän). — 1653 värderades 8 ungnöt till 32 daler kopparmynt. Om, såsom rimligt synes, 1 daler silvermynt (= 4 mark) vid denna tid antas motsvara 2 3/4 daler kopparmynt, blir värdet på 2 ungnöt c:a 11 2/3 mark, en icke orimlig prisstegring från 9 mark 1629. Jfr också nedan omnämnda menedsböter av 2 stutar 1603.

46—387004. Svensk Juristtidning 1938.

 

ne till hustru; Efter hon honom hans frijerij haffuer afslagett». Därefter följde edgärdsmännens edgång, som strax skall närmare refereras. Flickan frikändes. Skomakaren fick böta 40 mark »för Bekänd Mökränkning» och 40 mark »för Lögn efter 20. Cap. Tingmåla Balken». Han fick sålunda böta för ett brott, som han visserligen hade bekänt men som han enligt den vid rätten förebragta bevisningen icke hade begått. Om den nyss gjorda beräkningen av penningvärdet år 1629 är riktig, skulle hans sammanlagda bötessumma i nutida mynt uppgå till c:a 4,000 kronor, onekligen en kännbar utgift för en lösmynt skomakare — och en trevlig midsommarafton.

    Edgärdsmän förekommo som bekant i regel vid varje värjemålsed, innan institutionen avskaffades 1695.¹ Under medeltiden svuro de, att den anklagades värjemålsed var »ren och icke men». Redan Olavus Petri yrkade emellertid i sina domareregler, att de icke skulle avge denna kategoriska edsförsäkran utan edligen betyga, att de på grund av sin kännedom om saken och sin bekantskap med den anklagade trodde hans ed vara ren och icke men: vid en sådan formulering behövde inte edgärdsmännen befara anklagelse för mened, om det sedermera skulle visa sig, att den anklagades värjesmålsed hade varit falsk. Olavus Petris tankar upptogos av senare lagstiftare, och i Kristinas av Stiernhöök uppsatta straffordning av 18 maj 1653 stadgades uttryckligen, att endast den, som saken förnämligast anginge, skulle göra ett purum veritatis juramentum», men edgärdsmännen däremot prestera »juramentum credulitatis, affskaffandes således then clausulen som the swäria pläga, at hans eed är reen och icke mehn».
    Av värmländska domböcker kan man se, att Olavus Petris humana formulering tillämpats i Värmland åtskilligt tidigare, än den blivit uttryckligen påbjuden, åtminstone redan 1632. Änkan Cecilia i Mangen hade anklagat Bengt i Fjäll (numera i Mangskogs socken) för att denne skulle ha varit vållande till hennes mans drunkning. Bengt gick 1632 värjemålsed inför Jösse härads ting, och edgärdsmännen svuro varför sig, »att the aff alt hans leffuerne Vmgängie tekn och Lijknelse the funne i Saken, hälst medhan aldrigh nagon (!) Wreedhe, owenskap, haat, affwund, Jlwillia eller trätta någon sin haffwa hördz spordz eller fornummetz dem emellan, Bänckt och hele sin lijffztijdh haffuer warit een stilla och tylåtig² Carl den aldrigh något ondt eller argt haffwer spordz om, kunne tee ey annat tro tänkia eller pröffwa ähn hans eed hwar reen och icke men och han frij for samme tillmäle». Edgärdsmännen för flickan Elin på Karlskoga ting 23 juni 1636 »Sworo och bodho sig så Gudh huldan, som the aff alla the tekn, skääl, märke och lijknelser, sampt Pigones leffwerne och Vmgänge som the Vthaf henner (!) alt ifrån barndomen och intill nu seedt och förnummet haffua trodde the hennes Eedh wara reen och icke meen, och att hon wijsserlig för samma Wijthe och tillmele frij wore».

 

¹ Docent H. MUNKTELL har välvilligt givit mig anvisning på litteratur om edgärdsmännen.
² Första bokstaven osäkert läst.

    Däremot förefaller det med hänsyn till det straff, som utmättes åt edgärdsmännen, sedan den anklagades värjemålsed visat sig falsk, knappast vara möjligt, att den humana formuleringen av deras ed användes redan vid ett tillfälle 1599. Domboken för året är förlorad; den tidigaste bevarade värmländska är från 1602. Ur protokollet för Karlstads härads ting 21 juli 1602 får man emellertid veta, att Olof Jonsson i Avelsäter från Näs härad år 1599 hade gått värjemålsed som anklagad för tidelag med ett sto, men nu bekände brottet, dömdes till döden och blev »avhugen» efter överhetens befallning. Hans edgärdsmän skulle svara inför nästa ting i Näs härad. På detta ting, 9 juni 1603, dömdes de 8 edgärdsmännen att »bötta för Eduitte et par Kiefflings oxar äre fatige». Av formuleringen framgår det visserligen icke bestämt, att de fingo böta ett par kävlingsoxar (d. v. s. stutar) var, men ur den fördelning av böterna mellan konungen, häradet och lagmannen, som följer efteråt, framgår detta tämligen uppenbart: på konungens del beräknas 8 rdr, på häradets och lagmannens vardera 2 rdr. Att två stutar skulle ha varit värda hela 12 rdr ( = 72 mark), är alldeles uteslutet; det måste vara värdet på 16 stutar, varvid sålunda 2 stutar representerade ett värde av 9 mark, just det belopp, som enligt Kristoffers landslag skulle ådömas i böter för mened. Deras ed betraktades sålunda som en, verklig mened, och man bör väl då vara berättigad till den slutsatsen, att de hade svurit på den anklagades oskuld, icke på att de trodde honom vara oskyldig.

    En häxprocess före den egentliga häxepidemien. På Värmlands bergslags ting 1633 anklagade Matts Olsson i Mångstorp (Nyed) en finne Mickel Jakobsson, en ung dräng Nils Larsson och en kvinna Cecilia Larsdotter för att de en söndag under gudstjänsten hade brutit upp »try hans huus» och därur stulit silverpenningar samt allehanda »Pertzeler» och matvaror till ett sammanlagt värde av 150 daler. Tjuvarna erkände, ty det stulna hade. anträffats hos dem. Mickel och Cecilia erkände vidare, att de hade begått dubbelt hor; han var gift och hon lagligen trolovad, var på sitt håll. Mickel och Cecilia dömdes till döden, och för dem ansågos inga mildrande omständigheter föreligga. För Nils, som ansågs förledd av Mickel, fällde rätten däremot förbön hos hovrätten.
    Kvinnan hade emellertid ytterligare på sitt samvete: »som hon här bekände haffuer hon för 3. åhr sedhan satt Dieffwulen Tienst hwilken och henner haffuer (som hon sadhe) lärt at see om någonn hadhe giordt ondt, haffuer och blåset henner i Munnen och bitit i Wänstre axlhen som merket och erret ähnnu synes, och är Uthan Känsell.»
    På ting i Karlskoga senare samma år förhördes Cecilia igen om sin djävulstjänst, varvid hon »Bekänner och Tillståår, att för 3. åhr sedan Den Tijdh hon lågh siwk Vthj een bodh hemme när sijn modher, Då är seent om afftonen een kommet in till henner swarter och långer, och henner Tillfrågat, om then icke wille tiena honom, Der till hon i förstone neekte, Men omsijdher, när han hårdt och träget hoos henner Der om haffuer anhållit, haffuer hon satt honom Tienst, Men inthet

wille seija till hwadh, eller huadh widhare hans affskeedh¹ medh henner haffuer warit och när thet bestellt war haffuer han blåst henner i Munnen och bittit på wenstre skuldren, effter hwilket ännu itt ärr synes så stoort som een Nagell Der uthj hon ingen Kändzell haffuer, Men inge konster anten till ett eller annadt, sägher hon sigh af honom lärdt haffua». Mer fick man inte ur henne.
    Särdeles mycken upplysning om värmländska häxors djävulskult på 1630-talet får man sålunda inte av detta mål. Om Cecilias slutliga öde saknar jag underrättelse, då jag icke har haft tillfälle att undersöka målets behandling i hovrätten; men eftersom hon icke återkommer i något underrättsprotokoll, är det väl troligt, att hennes dödsdom gick i verkställighet — stölden och horsbrottet voro enligt dåtida lag var för sig fullt tillräckligt motiv härtill.
    Vid samma Karlskoga-ting som Cecilia rannsakades också en annan kvinna, som i fråga om svart magi tycks ha ansetts stå i paritet med henne, ehuru intet kontrakt med satan förelåg. Det var hustrun Marit i Klockargården i Ölme, och denna bekände följande: Då hon för 16 år sedan bodde på gården Uppsala i Väse, kom vid nyårstid en lapp resande från Norge och begärde nattlogi, vilket han fick. Hon frågade då lappen, »om han icke wiste någhon råådh eller boot till hennes wärck som hon i 9 åhr haffuer hafft öf:r bröstet och hälarne² så hefftigt, Att hon inthet haffuer tolat några Kläder komma widh sin Kropp». Lappen svarade: »Den plåga och wedermöda du dragz medh den haffuer titt Syskonebarn H: Marit i Calzwala³ satt opå digh, och Der brede widh giort, att du inthet kan få barn med Din man, Men om tu willt, Då will iagh wäll bota tigh, och der brede widh lära, huru du skällt kunna göra henner så godt ighen». Det gick hon med på. Då gjorde han henne en båge av vide och lärde henne en bön, »och när hon samma Böön wille läsa och Dereffter skiuta, Då skulle dedh onda hon wille settia anten opå Menniskior Diwr fänadt skogh eller mark straxt Drabba och haffua fortgång Drabbandes then hon sådant ärnadhe». Hon behöll lärdomen för sig själv och använde den inte förr än på en bonde Jöns Jespersson i Bäckäng och hans hustru samt på fänriken vid Värmlands rytteri Jost Larsson och huns hustru, »hwilka han hafuer skutet een hefftigh tråå siuka opå för dedh han een gångh hade slaget hennes Syster Aff hwilken Tråsiuka Fendricken och hans hustru haffuer så Tuingatz och trånadt att på them inthet haffuer tillseendes wara (!) ähn bara hwdh och been in till des hon dem igen bootat hadhe». Fler gånger hade hon inte brukat sin trollkonst, och ingen hade hon dödat därmed.
    Rätten resolverade denna gång i klump om Cecilia och Marit, att de inte kunde överbevisas att »haffua någrom genom sin Truldom Dödat eller lijfwedt afhändt, eller wara fulla Trullkoner», utan att det endast fanns starka presumtioner och indicier, varför ingen dom kunde fällas och saken hänsköts till hovrätten.

 

¹ Avtal.
² Härdarna, d. v. s. skulderbladen.
³ Karsvalla i Väse.

    På Ölme härads ting nästa år stod Marit åter efter hovrättens befallning inför rätta — Cecilia var väl redan avrättad. Marit vidhöll, vad hon förut bekänt, men påstod »sådant icke wara någon Trulldom»; och om hon hade gjort något ont med sina konster, så hade hon sedan bättrat sig. Rätten fann, att sådant inte kunde ske på naturligt sätt, än mindre genom Guds kraft utan »ju måtte skee genom Dieffuuls konsth, wärkan anstifftan och Trulldom», och dömde Marit till döden efter Exodus kap. 22 v. 18 och Östgötalagens våda- och såramålabalk kap. 31 § 1. Att hon dömdes bl. a. efter Östgötalagen, kan ju förefalla överraskande; men detta berodde på att Karl IX vid sin stadfästelse 1608 av Kristoffers landslag förordnade, att om det inträffade något rättsfall, varom denna lag inte hade någon bestämmelse, finge man i stället tilllämpa stadganden ur någon av de andra lagar, som då funnos utgivna av trycket, Upplands- och Östgötalagen.¹ Enligt Östgötalagens åberopade paragraf skulle kvinna, som överbevisats om trolldom, stenas till döds.
    Hovrätten mildrade straffet till landsförvisning; det framgår av protokollet för ett Ölme härads ting 1634, då Hans i Sanna fälldes till 40 marks böter för att han hade »hysatt Marit Trullkonan som land förwijst bleeff».

    Ett par andra trolldomsmål. På Nordmarks härads sommarting 1640 kom Harald i Holtebyn i Karlanda socken inför rätta »och gaff tillkenna, att när han icke länge sedan reste Hellgebyn förbij, tå haffua Hästarna hans mitt för byyn bliffvit så yre och wille, att the brytte sönder alle tygen». Han beskyllde Ingrid Larsdotter därstädes för att ha förtrollat hästarna, eftersom hon av många misstänktes för trolldom och dessutom skulle »haffua skrept aff, att hon hadde thet giordt, och Vnderstodh sig göra them goda igen». Marit »sadhe kort Ney för sigh», och ingen av tingsmenigheten ville komma fram med att hon sagt sådant, eller kunde styrka anklagelse för trolldom, »allenast the sågo gerna, thet hon weke här ifrån och begåfuo sigh tijt, thädhan hon war kommen. Så emedhan ock Nämpnden syntes godt wara, thet hon bleffue affwijster: Dy förhöltz henne, att hon skulle packa sigh sin kooss aff Häradet».
    På Kils härads ting 17 februari 1651 angavs Marit Nilsdotter i Herrån (Nyed) »för Truldom och Wijdskepelse», bestående däri, att när hennes mjölk hade blivit elak och hon misstänkte änkan Gullborg Håkansdotter i. Acksjön (Nyed) för att ha vållat det, gick hon till denna och ryckte en tråd ur hennes huvudkläde, »och så skulle Miölken haffua bleffvit godh igen». Marit erkände, att hon betett sig så, »lärd aff ett gammalt Quinfolk, Finne Kristin be:d som nu är dödh. Ock widh hon thet sade, begynte hon blekna i Ansiktet och skälffua, och föll nedh på golffuet, såsom hon skulle dåna, resandes sigh åter igen vp lithet ther effter. Nämnden witnade Finne Kristin haffua också warit tingförd för samma gerningh, och äffuen så stält sigh som thenne, men fick icke

 

¹ Docent Munktell har fäst min uppmärksamhet på detta Karl IX:s stadgande.

någon doom. Rätten wiste inthet, huadh han skulle Här vthinnan annat göra, än ställa ett sådant sälsampt måhl vthj all ödmiukheet till then Högl. Kongl. Hoffrättens Förklarningh.»
    Hovrätten resolverade i maj: »Marit remitteras till Presterna att the henne formana, medh sådan wederskepelse att affstå.» Det förefaller en nutida läsare, som om både Marit och Finn-Kerstin hade varit epileptiker.

    Blodskam. Mycket ofta förekomma i 1600-talets värmländska domböcker mål angående »kätteri», d. v. s. lägersmål i förbjudna led. Uppfattningen var i detta avseende ytterligt rigorös, så att t. ex. före Kristinas straffordning av 1653 dödsdom avkunnades för lägersmål mellan kusiner.¹ Blodskam syskon emellan var däremot en stor sällsynthet, och jag har — frånsett ett fall, då den kvinnliga parten var mindre vetande — påträffat blott ett enda mål om sådan.
    På ting i Nordmarks härad 1629 anklagades flickan Marit Persdotter från Backa i Töcksmark för blodskam med sin bror Ingemund. Motiv för anklagelsen var, att ett sådant rykte hade uppkommit, och att Ingemund, när han med anledning av ryktet hade häktats, hade brutit sig ut och rymt till Norge. Marit nekade till beskyllningen och påstod, att en norsk dräng Arndt Larsson var far till det barn hon ännu inte hade fött. Drängen i fråga framkallades och bekände, vad hon påstod, samt begärde att få ta henne till äkta. »Men effter thet war een så groof beskyldningh och broderenn war rymbder och man fruchtade före här skulle wara någon pracktijk² opå ferde, af slächtenn; Derföre wardt drenngen icke effter låtet». Arndt och Marit ådömdes vanliga böter för lönskaläge, han 40 mark, hon 20 mark. Man avstod från att hårdare pressa henne till bekännelse av blodskamsbrottet, för att brodern skulle känna sig mer säker, och länsmannen fick i hemlighet order att låta spana efter denne. Att rätten avslog norrmannens begäran om äktenskap, visade sig med tiden välbetänkt; där var säkerligen »någon praktik å färde».
    Sju år senare stod Marit inför rätta igen. Den förrymde brodern hade man inte fått tag i. Utom de indicier, som förut funnits, hade nu två tillkommit: dels hade Marit i enrum bekänt brottet för prästhustrun Anna i Töcksmark, dels hade hon för andra fällt sådana ord, »att hon heller wille döö, och stå sitt straff, än lengre så gå medh ett tungt samwete som een hedningh». När domaren förehöll henne dessa omständigheter, sökte hon väl i början neka till själva brottet. »Lijkwell omsidher när dee bleffue henne noga och flijtigt föreholdne tillstodh och bekände godwillieligen sielffue werket och missgerning.» Brodern hade för några år sedan vid korsmässotiden genom löfte om ett huvudkläde och en klädeskjortel förmått henne därtill. Hon dömdes till döden efter Exodus kap. 20.

 

¹ Se KALLSTENIUS i Saga och sed 1936 s. 35.
² Något knep.

    Kyrkan och brottslingarna. Det är tydligt, att det särskilt var kyrkans reaktion gent emot Marit Persdotter i Backa, som förmådde henne till bekännelse: hon kunde ej längre gå med tungt samvete som en hedning, d. v. s. avstängd från tillträde till nattvarden. Samma ovillkorliga underkastelse under kyrkan visade en änka Karin Jonsdotter från Ås i Stora Kils socken (Kils härad). Hon hade haft lönskaläge med en ofärdig f. d. soldat Abraham Håkansson i Nygård (samma socken). Denne hade för henne uppgivit sig vara lagligen skild från sin hustru och sagt sig i stället önska Karin till äkta, men i själva verket var det så, att hustrun för tre år sedan hade förlupit honom »för hans lätia och trätosamheet skull». Ingen visste, var hon fanns och om hon levde. Utredningen visade ganska klart, att Abraham och Karin hade varit i god tro i fråga om skilsmässan, men rätten, som behandlade målet 13 nov. 1640, ansåg det vara nödvändigt med uppskov, för att man möjligen skulle få någon klarhet i frågan, om Abrahams hustru levde, när lönskaläget skedde. Karin bad emellertid »för Gudz skull och på thet ödmiukeligeste, att hon för thet orolige samwettet, som henne aggade, måtte snart få sin doom och komma i Kyrkian». Saken hänsköts till hovrätten, men denna var inte villig att släppa efter någon bevisning, och först 18 oktober 1642 fick den stackars Karin klart besked. På ting denna dag meddelades det, att Abrahams förlupna hustru hade vid kyndelsmässotiden 1640 uppenbarat sig i Köla tillsammans med en norrman, vid vilken hon enligt parets pass var vigd. Kort efteråt födde hon ett barn. Eftersom hon hade hävdats av norrmannen vid pass ett halvt år tidigare, än Abraham haft sitt lönskaläge med Karin, ansåg rätten A. vid detta tillfälle löst från sitt äktenskap och ådömde paret allenast de vanliga böterna vid lägersmål, resp. 40 och 20 mark.
    Var man kyrkan ohörsam, kunde det bli kännbart nog, och även den profana rättvisans hand kunde drabba tungt. Algut i Lerdala (Ölme) hade under dymmelveckan 1636 ingen gång varit i kyrkan utan på påskaftonen druckit och trätt i en granngård och inte heller på påskdagen deltagit i gudstjänst. För detta dömdes han av häradsrätten att böta 40 mark till sockenkyrkan.

    »Bedrifter» av länsmän. Ibörjan av 1620-talet hade länsmannen i Kils härad Erik Jonsson i Illberga genom Nils i Hanevik som ombud tagit ett silverbälte i pant för 10 daler resterande kronoskatt av Anders i Sörby. Länsmannen hade sedan sålt bältet för ett par oxar åt Måns i Tjärne.¹ På ett senare ting i Kils härad, då Anders i Sörby var

 

¹ Eftersom pantsättningen skedde så tidigt som i förra hälften av 1620-talet måste med 10 daler förstås 10 daler silvermynt (40 mark). Bältet kan kanske antas ha varit värt 1 1/2 gång så mycket som den summa, för vilken det pantsatts, och sålunda de två oxar, för vilka det såldes, ha varit värda ung. 60 mark. Detta pris förefaller också tämligen rimligt. Vid en värdering 1653 av förluster på en eldsvåda i Huggenäs socken 1652 upptas 2 par oxar till sammanlagt 80 daler kopparmynt. 1633 bestämdes silverdalerns värde till 2 dal. kmt, 1643 till 2 1/2 dal. kmt och 1665 till 3 dal. kmt. 1653 borde väl sålunda värdet på 1 dal. smt kunna sättas till ung. 2 3/4 dal. kmt. I så fall borde värdet av två oxar då (40 dal. kmt) ha varit ung. 14 1/9 dal. smt = 58 mark.

avliden, ville dennes barn lösa igen bältet med 10 daler, och Måns ville i stället ha tillbaka sina oxar, men länsmannen utfäste värjemålsed med 11 edgärdsmän för att varken han eller hans folk någonsin hade haft bältet i sina händer, och hänvisade klagandena till Nils i Hanevik. Till nästa ting hade han inte lyckats få några edgärdsmän, men målsägarna och rätten godtogo, att han ensam gick eden. På följande ting, 1626, hade emellertid länsmannens transaktioner blivit bevisade, och denne dömdes efter 21 kap. i tingmålabalken som menedare.
    På Karlstads landsting 1629 hölls på hovrättens order undersökning om Erik Jonsson. Protokollet däröver upptar först en redogörelse för transaktionerna med silverbältet, meneden och domen därför. Nu påstod sig f. d. länsmannen endast ha svurit, att han inte mindes sig eller sitt folk ha haft bältet i sina händer, men nämnden betygade, att han »Simpliciter Suoret at han hade thet aldrig haft eller bekommet».
    Nästa undersökning gällde en sak, för vilken han dömts efter 30 kap. i konungsbalken: han påstods för ett torp Sunnanå ha uppburit 20 års kronoränta å 1/2 lispund smör¹ årligen, som han behållit för egen räkning, och för ett torp Mosserud 4 års kronoränta å 3 mark årligen, som han stoppat i egen ficka. Någon verklig klarhet över förhållandena åstadkom inte landstingets undersökning, men nog förefaller det, som om länsmannen inte hade fullt rent mjöl i påsen åtminstone i fråga om Sunnanå.
    Slutligen redogör protokollet för undersökning om en beskyllning, för vilken E. J. hade dömts efter kap. 6 av tjuvabalken: han skulle ha bytt ut en av kronans skatteoxar mot en stut. E. J. uppgav nu, att han av några bönder, som resterade för skatt, hade uppburit 3 fat (= 510 kg.) järn och att han i stället för detta järn hade till kronouppbördsmannen levererat »enn oxe goodh för 3 faat». Dåvarande kronofogden erkände sig ha mottagit oxen i fråga.² »Och så mycket fanns i denne ransackningh om Länssmannen Erich Joenssons bedrijfter, sigh hafua i saningh».
    1623 klagade Nils Tolsson i Berg (Ny socken, Jösse härad) på sin granne Nils Björsson för att denne med våld tagit jord ifrån honom och dessutom hotat honom med hugg och slag. Nils Tolsson vände sig till länsmannen med bön om hjälp. Länsmannen bad honom vänta, tills kronofogden, som var på tjänsteresa, hade kommit hem. Men efteråtskilliga framställningar från Nils Tolsson lyste länsmannen denne i kungsfrid. Detta hade emellertid inte större effekt, än att Nils Björsson hotade att bränna den andre inne, och Nils Tolsson måste rymma

 

¹ Priset på 1/2 lispund smör var 1640 enligt en då gjord värdering av tjuvgods 2 daler kmt. Vid ett antaget värde av 1 dal. smt = 2 1/2 dal. kmt (se föreg. not) blir detta 4/5 dal. smt = 3 1/5 mark. Jfr kronoräntan för Mosserud nedan. Nu skulle väl priset vara omkring 12: 50,
² 1560 var värdet av 3 fat järn enligt benäget meddelande av direktören G. A. Granström 31 1/2 mark. 1603 var 1 stut värd 4 1/2 mark (se ovan om edgärdsmännens böter för mened). Med detta värde tycks man sålunda ha räknat ännu 1629, vilket f. ö. också även stämmer med Olof Klassons ovan omnämnda menedsböter. — Erik Jonsson synes sålunda ha varit oskyldig i fråga om den senast refererade transaktionen.

till skogs. Tredje dagen därefter kom Nils Tolsson till länsmannen och klagade ömkligen, att han tre nätter legat i skogen, och bad under tårar länsmannen om hjälp. Denne tog då folk med sig och gick åstad för att häkta våldsmannen. Han fann Nils Björsson hos Nils Svensson i Dalen, där han satt och drack, men vågade sig inte utan vidare på honom utan slog sig ned vid bordet, drack med honom, talade stillsamt med honom och uppmanade honom att ge sig fången. Nils Björsson bara skrattade åt honom och slog näven i bordet. Då reste länsmannen sig, sade åt honom att dricka ur, vad han hade, steg bakom honom och slog honom i huvudet med en yxhammare, så att han stöp i golvet. Sedan fraktades Nils Björsson till »kistan», där han levde bara två timmar. På tinget frikändes länsmannen för sitt dråp: han ansågs ha handlat i nödvärn!

Gottfrid Kallstenius.