Skyddsbehövande bolagsborgenärer. Ett rättsfall refererat i NJA 1935 s. 270 har givit prof. KARLGREN anledning att i SvJT för detta år s. 187 göra några synnerligen intressanta reflexioner över borgenärernas skyddsbehov i ett aktiebolag. I anslutning härtill önskar jag fästa uppmärksamheten på några dunkla frågor.
    Ur Högsta domstolens domslut i det ifrågakomna rättsfallet har dragits följande slutsatser: En genom styrelsens, stiftarnas eller annat bolagsorgans svek föranledd aktieteckning drabbas icke av ogiltighet jämlikt 30 och 33 §§ avtalslagen, utan är teckningen gentemot bolaget bindande. Anspråk på återfående av insatsen eller på skadestånd av bolaget från bedragen aktietecknares sida äro uteslutna. Detsamma gäller även person, som genom köp blivit aktieägare, om han förmåtts till köpet genom liknande oriktiga uppgifter som enligt det ovan sagda tecknaren. Motivet till dessa uppseendeväckande undantag från civilrättens allmänna ogiltighets- och skadeståndsregler uppgives ligga i de garantier aktiebolagslagen stadgat — närmast reglerna om aktiekapitalet — i syfte att skapa en betryggande kreditbas för bolagets verksamhet och vilka garantier skulle göras illusoriska, om ej ovan angivna undantagsregler tillerkändes giltighet. Bolagets borgenärer måste kunna lita på att aktiekapitalet är en tillgång, som icke graveras av några med borgenärerna konkurrerande skadeståndsanspråk.

 

GÖSTA FREDENBERG. 715    Men nu uppkommer frågan: skall denna aktiekapitalets fridlysning även utsträckas att gälla reservfonden eller skall man kunna anse, att den aktietecknare eller köpare, som genom bedrägliga uppgifter från bolagets sida lockats att betala ett oblygt överpris för sin aktie, bör för den del av priset, som överstiger aktiens nominella värde, äga rätt till skadestånd såsom vanlig borgenär ur den egendom som finnes utöver vad som svarar mot aktiekapitalet. Enligt 53 § aktiebolagslagen bildas reservfonden dels av vinsten dels av överpriset på aktierna vid aktieteckning.1 Aktiekapitalet och reservfonden hava visserligen samma ändamål att trygga borgenärernas och bolagets kredit, men grunden för varderas uppkomst är olika. Reservfonden utgör icke ett tillskott till aktiekapitalet — bolagets enligt lag oföränderliga kreditbas — och borgenärerna böra därför endast med försigtighet trygga sig vid densamma.
    Enligt allmänna tolkningsregler bör ett undantag tillämpas restriktivt, och det förefaller därför naturligt att begränsa ovanangivna avvikelse från allmänna rättsregler till att omfatta endast de mot aktiekapitalet svarande tillgångarna. Har bolagets egendom icke genom förluster helt eller delvis blivit förstörd och aktiekapitalet i dess helhet blivit till fullo inbetalt, bör ingenting kunna hindra aktionär från att åberopa villfarelse eller svek som grund för sin talan att ur bolagets vinstmedel, eventuellt reservfond, utfå skadestånd. Borgenärernas intresse av aktiekapitalets bibehållande tvingar icke till utsträckande av undantagsregeln in absurdum.
    Denna uppfattning vinner även stöd av stadgandena i en del aktiebolagslagar om aktionärs rätt att erhålla lösen för sin aktie, då bolagets ändamål undergått en väsentlig förändring eller då bolaget utövat rättsstridig verksamhet genom att stämman överskridit sin befogenhet. En sådan lösen får dock ej ske med minskning av aktiekapitalet, utan endast med därutöver behållen tillgång. Då den svenska aktiebolagslagen giver bolagsstämman så till vida fri förfoganderätt över den ur vinsten uppkomna förmögenheten, att reservfonden får tillgripas för betäckande av förluster, låter ett ingrepp på densamma, i syfte att gottgöra bedragna aktionärer åtminstone för det överpris de lockats att betala, så mycket mera försvara sig, utan att detta därför måste anses som en kränkning av borgenärernas legitima intressen.

Gösta Fredenberg.

    Undertecknad, som genom red. av SvJT satts i tillfälle att på förhand taga del av ovanstående inlägg, tillåter sig till detsamma foga ett par anmärkningar.
    Vår svenska rättspraxis på området ger icke något stöd för att man i det avseende, varom här är fråga, »fridlyser» allenast vissa av bolagets tillgångar. Skall emellertid denna förmedlande ståndpunkt intagas (se min anmärkta uppsats s. 202), torde det ligga nära till hands att med de mot aktiekapitalet svarande tillgångarna jämställa de tillgångar, som

 

1 Upplysningsvis kan här nämnas, att i det anförda rättsfallet utgjorde enligt senaste balansräkning reservfonden 588 milj. kr. medan aktiekapitalet inkl. debentureskapitalet steg till 215,166,666 kr. Konkursstatens tillgångar hade åsatts ett värde av c:a 508 milj. kr.

716 SKYDDSBEHÖVANDE BOLAGSBORGENÄRER.motsvara reservfonden (även om det naturligtvis icke kan påstås, att borgenärernas skyddsbehov är lika stort i det senare hänseendet som i det förra). För detta jämställande talar, förutom till en viss grad reservfondens ändamål, innehållet i 54 § aktiebolagslagen; jfr s. 209 not 1 i uppsatsen. Några konkreta realskäl för den motsatta åsikten synas mig i ovanstående inlägg icke vara anförda. Att reservfonden ej utgör »ett tillskott till aktiekapitalet» torde så mycket mindre kunna anses vara ett bärkraftigt argument, som förf. själv gör gällande, att aktiekapitalet och reservfonden ha samma uppgift att »trygga borgenärernas och bolagets kredit». Påståendet, att enligt allmänna rättsgrundsatser en undantagsregel bör tillämpas restriktivt, hör till dem, till vilka man nu för tiden åtminstone har anledning att ställa sig tvivlande. Och när förf. till slut åberopar bestämmelsen i 53 § sista stycket aktiebolagslagen (om förutsättningarna för reservfondens nedsättning), så är det märkliga med denna bestämmelse icke så mycket detta, att reservfondens medel tillgripas för täckande av förluster (å rörelsen i dess helhet), utan fastmera att de icke få tillgripas för andra ändamål än täckande av (sådana) förluster.

Hjalmar Karlgren.