Första internationella kriminologiska kongressen, som hölls i Rom 3—8 okt. 1938, var organiserad såsom en debut av den nybildade Internationella kriminologiska föreningen vilken tillkommit genom sammanslagning av ett 15-tal nationella föreningar med samma syfte. Kongressens förläggning till Italien skulle i och för sig ha medfört en stark övervikt för det italienska inslaget, vartill kom att enligt medlemsförteckningen en mängd italienska institutioner var inbjudna, som eljest inte brukar vara representerade på kriminologkongresser (försäkringsbolag, samtliga universitet, italienska lokalregeringen i Afrika etc.). Bortåt 75 % av kongressarna var sålunda italienare. Därnäst kom Tyskland med ett 20-tal officiella representanter och en mängd andra. Övriga länder var tämligen sparsamt representerade (Norge och Danmark inte alls, Sverige med 3 deltagare, Finland med 1).
    Till de »neutrala» ländernas icke odelat angenäma överraskning fick kongressen en dylika sammankomster ovidkommande politisk anstrykning. Sålunda uppträdde vid kongressens öppnande och andra mera festliga tillfällen italienska vetenskapsmän, universitetsprofessorer och rektorer samt en hel del tyska representanter i uniform.
    Kongressens rapporter och diskussioner höll sig vanligen på ett allmänt plan utan att ingå på svåra organisatoriska detaljer. Första föredraget, om »Skyddsåtgärder», hölls av chefen för den tyska delegatio-

 

nen, en tjänsteman i justitieministeriet. Det innehöll knappast något nytt utom de vid första påseendet kanske överraskande uppgifterna om en avsevärd nedgång av den totala kriminaliteten i Tyskland. Såsom orsaker uppgavs nationens »stigande moraliska kurva och den allmänna folkuppfostran». Däremot nämndes ingenting om den förmodligen viktigaste orsaken: Även för att begå brott fordras ett visst kvantum rörelsefrihet. När en stor del av ungdomen (brottsligheten är ju ett ungdomsfenomen som i det hela hänför sig till de 30 första årsklasserna av populationen) är mer eller mindre kasernerad i arbetstjänst och hel eller halvmilitära institutioner (armén, S. S., m. fl.) så begränsas därmed möjligheterna att begå brott. Å andra sidan är det tydligt att brott som lämnas obeivrade icke synes i statistiken: de otaliga vålds- och egendomsbrotten mot judar och andra misshagliga personer under pogromer och eljest skulle säkerligen, om de redovisades, utvisa en stegring i stället för en minskning av kriminaliteten. Det meddelades inte heller — något som emellertid framgår av statistiken — att brottsligheten bland underåriga är avsevärt stigande och att vissa brott, såsom homosexualitet och otukt mot minderåriga, likaledes har ökats.
    Övriga huvudtemata vid kongressen var: »Ungdomsbrottslighetens orsaker och diagnostik samt studieresultatens inflytande på de juridiska systemen» (de Casabianca, Paris, de Marsico, Neapel, Pisani, Messina). »Studiet av brottslingens personlighet» (Battaglini, Boulogna, Mezger, München, Saporito, Rom, Vervaeck, Bruxelles). »Domarens roll i kampen mot brottsligheten och hans kriminologiska utbildning» (Givanovitch, Beograd, Moriani, Rom, Santoro, Pisa). »Kriminalprofylaxens organisation i olika länder» (Falco, Rom, Kinberg, Stockholm, Krychowski, Warschau, Llombart, Montevideo). »Tendensbrott» (Novelli, Rom). »Etnologi och kriminologi» (Sergi, Rom).
    Ifråga om två av kongressens diskussionsämnen antog kongressen resolutioner. Sålunda beslöts att beträffande studiet av brottslingens personlighet göra följande uttalanden:
    1) att den metod som härvid bör användas bör vara totalitär och enhetlig, d. v. s. bestå av en analytisk uppdelning, åtföljd av en syntetisk rekonstruktion av personligheten, ett fastställande av de genealogiska, biografiska och sociologiska faktorer som varit verksamma under personlighetens utveckling, som konstituerar den aktuella personligheten och som medverkat till personlighetens deformering vid tidpunkten för brottet;
    2) att studiet av brottslingens personlighet både till form och väsen bör införlivas med rättsfunktionen under den möjligast utsträckta och effektiva samverkan mellan domaren och den medicinskt sakkunnige, och detta under alla tre skedena av rättsreaktionen: rannsakningen, domen och verkställigheten, allt från det ögonblick då brottet begås och under brottslingens hela detentionstid och den därpå följande eftervården;
    3) att samverkan mellan den medicinskt sakkunnige och domaren bör såsom konkreta organ äga vetenskapligt utrustade centraler för undersökning och sortering av brottslingar, i de stora rannsakningsfängelserna

och i skydds- och straffanstalter, samt vara utrustade med särskilt utbildade fackmän som är väl förtrogna med rättslivet.
    Ifråga om domarens roll vid brottets bekämpande gjordes följande uttalanden:
    1) brottmålsdomaren bör bidraga till brottslighetens bekämpande genom att individualisera sina åtgärder såväl under rannsaknings-, som doms- och verkställighetsstadiet, under och efter detentionen;
    2) dessa ständigt växande uppgifter kräver att domaren erhåller en motsvarande utbildning i alla kriminologiska fack; denna utbildning bör börja vid universitetet och därefter äga rum vid särskilda institutioner under de speciella former som synas bäst motsvara lokala krav; särskilt betonas de goda resultat som vunnits i Italien genom speciella övnings- och utbildningskurser (från början organiserade av Ferri).
    På grund av opposition från både läkare och jurister företogs ingen omröstning om en tredje punkt som innehöll »att kongressen med intresse tagit del av generalreferenternas förslag att särskilda medicinskt sakkunniga skulle tjänstgöra såsom domare, såväl vid processen som under verkställande av straff- och skyddsåtgärder, och uttalade den önskan att detta förslag måtte förverkligas vid rättegångar rörande närmare bestämda och särskilt allvarliga brottsfall».
    Under kongressen företogs en utflykt till de nyanlagda lantkolonierna i de dränerade pontinska träsken (Littoria, Sabaudia m. fl.). Sista dagen hade anordnats en resa till Neapel där de officiella representanterna hade tillfälle att besöka den nya uppfostringscentralen för minderåriga samt sorteringsanstalten Nisida.
    Till sist några ord om en enligt min mening synnerligen intressant företeelse. Trots det återfall till tiden före franska revolutionen som tyska straffrätten gjort ifråga om vissa straffrättsprinciper (vedergällningsprincipens uppväckande från de döda, minskat rättsskydd för den enskilde medborgaren, begränsning av principen nullum crimen sin elege penali), går den praktiska kriminalpolitiken i Tyskland med hänsyn till utformningen av de individualpreventiva åtgärderna dock i alltjämt stigande utsträckning i den positiva skolans anda, d. v. s. under ökade hänsyn till brottsorsaker, till brottslingens själsliga tillstånd från psykopatologisk och karakterologisk synpunkt samt till socialpsykologiska faktorer (den blivande miljöns beskaffenhet m. m.). Denna företeelse synes vara så tillvida hoppgivande som den visar att det inte är möjligt att ens med autokratiska maktbud definitivt vrida tillbaka visarna på idéutvecklingens urtavla.

Olof Kinberg.