Efterlevande makes och barns rättsställning i England. Den engelska rätten känner ej laglottsinstitutet, utan arvlåtaren äger genom testamente beröva bröstarvingarna all del i kvarlåtenskapen. I fråga om makars egendomsförhållanden råder principen om fullständig egendomsskillnad; efterlevande make äger således ej vid den först avlidnes död taga någon del i dennes kvarlåtenskap. Och de föreskrifter som i nyare lagstiftning meddelats till visst skydd för efterlevande make i arvsrättsligt hänseende gälla endast för den händelse den först avlidne ej genom testamente annorledes förordnat.
    Den sålunda gällande ordningen blev år 1929 föremål för debatt i överhuset i anledning av väckt motion, som emellertid togs tillbaka på grund av det motstånd den rönte. En redogörelse för debatten är lämnad i denna tidskrift 1929 s. 71—73. Där uttalades en förmodan om att frågan »fallit framåt». Redan 1931 kom frågan ånyo före, därvid en ändring i princip tillstyrktes av vederbörande kommitté. År 1934 kunde en på grundval av kommitténs förslag väckt motion ej slutbehandlas på grund av parlamentets bristande tid. Tre år senare väcktes ånyo motion i ämnet, men motionen blev även den gången på grund av parlamentets bristande tidstruken från föredragningslistan för en tredje läsning. Den framlades ånyo hösten 1937 och godtogs slutligen i april 1938, sedan dock under utskottsbehandlingen avsevärda ändringar vidtagits. Den nya lagen — som benämnes Inheritance (Family Provision) Act, 1938 — är således ett resultat, ej av en regeringsproposition utan av enskilt initiativ.
    I huvudsak innebär den nya lagen följande: Om efterlevande make, ogift dotter, dotter som på grund av psykisk eller fysisk oförmåga är ur stånd att själv försörja sig, underårig son eller son som av nyss nämnd orsak ej kan själv försörja sig, på grund av arvlåtarens testamente lämnas utan skälig försörjning, äger rätten förordna att av dödsboets nettoavkastning ett årligt bidrag skall utgå till den behövande. Bidraget får, om testator efterlämnar make och ett eller flera behövande barn, ej överstiga två tredjedelar av nettoavkastningen, och om testator ej efterlämnar make eller väl efterlämnar make men ej något behövande barn icke överstiga hälften av avkastningen. Överstiger behållna kvarlåtenskapen ej tvåtusen pund, kan även kapital tagas i anspråk för tillgodoseende av lagens syfte.
    Rätten har att, vid avgörandet av huruvida och till vilket belopp bidrag skall utgå, taga hänsyn till beskaffenheten hos den egendom som ingår i kvarlåtenskapen och får ej förordna om underhållsbidrag som skulle medföra en, med hänsyn till intresset hos såväl den behövande som den vilken eljest har rätt till kvarlåtenskapen, oförmånlig realisation av egendomen.
    Vidare skall rätten taga i betraktande varje existerande eller framtida möjlig inkomstkälla för den behövande, dennes uppförande i förhållande till testator och eljest samt de skäl som föranlett testator att genom testamentet beröva vederbörande helt eller delvis den försörjning som i och för sig bort

MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 729tillkomma honom. Begäran om underhållsbidrag måste framställas inom viss kortare tid. Förordnande om underhållsbidrag kan under närmare angivna omständigheter av rätten jämkas. Behörighet att meddela förordnande enligt nya lagen tillkommer blott High Court.
    Såsom botemedel för de rådande missförhållandena accepterades alltså icke laglottssystemet, vilket råder ej blott på hela den europeiska kontinenten utan även i Skottland. Motionen av år 1931 hade däremot byggt på den skotska lagens bestämmelser, men den av representanter för både över- och underhuset bestående kommitté som behandlade motionen avstyrkte en sådan lösning och uttalade sig för en ordning som i princip överensstämde med lagarna i Nya Zeeland, Australien, och ett par kanadensiska provinser. Detta blev också den nya lagens ståndpunkt.1
    Trots svårigheten att på grund av allenast ett enskilt initiativ i parlamentet föra ett spörsmål av så stor betydelse som det förevarande till ett positivt resultat blev lagen antagen med stor majoritet i underhuset. Motståndet från den gamla ordningens anhängare var emellertid intensivt. Argumentet att man borde kunna göra vad man önskade med sin egendom varierades på mångahanda sätt. Och stora farhågor yppades att man genom de nya bestämmelserna skulle öppna möjlighet för en mångfald rättegångar och lägga alltför svåra och delikata prövningar i domstolarnas händer. Majoriteten fäste dock mera avseende vid de svåra missförhållanden som det rådande systemet medfört. Belysande och avskräckande exempel därpå anfördes under debatten, och riktigheten av dessa överensstämde nog med den stora allmänhetens konfrontation i livet, på längre eller närmare håll, med den gamla ordningens konsekvenser. Till och med en utländsk läsare av engelsk litteratur har där sett det gamla systemet skymta så många gånger att även han kan glädjas åt den reform som skett.

E. L.