Förslag om järnvägsnätets enhetliggörande. 1936 års järnvägskommitté, ordf. generaldirektören Henning Leo, sekr. hovrättsrådet Chr. Gemzell (se SvJT 1936 s. 478), har avlämnat betänkande rörande åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet (statens offentl. utredn. 1938:28). Kommittén förordar ett förstatligande av den huvudsakliga delen av de enskilda järnvägarna såsom den ändamålsenligaste och säkraste lösningen av järnvägsväsendets organisations- och rationaliseringsproblem. Kommittén förutsätter, att frivillig överenskommelse om förvärv av de olika järnvägsenheterna skall kunna träffas på basis av respektive företags affärsvärde. För det fall att ett eller annat järnvägsföretag skulle uppställa icke antagbara villkor och därigenom äventyra enhetliggörandet framlägger emellertid kommittén utkast till lag om inlösen av enskild järnvägsverksamhet, innebärande befogenhet för K. M:t att, därest förhållandena det påkalla, medgiva statens järnvägar att inlösa enskild järnvägsrörelse och därmed sammanhörande rörelse (järnvägsverksamhet) efter en på i lagen angivet sätt verkställd objektiv värdering av företaget. Bestämmelserna i lagen avse även i tilllämpliga delar förfarandet vid fusionering.
C. G.
Rättsvetenskapen i nöd.1 I anslutning till prof. HASSLERS livligt uppmärksammade artikel rörande detta ämne i SvJT:s januarinummer (s. 15 ff.) framställde prof. MYRDAL vid årets riksdag i FK en interpellation till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, avseende huruvida statsrådet bemärkt de vådor för vår rättsvetenskap, som den avtagande tillströmningen till de högre juridiska studierna medförde, samt huruvida statsrådet hade för avsikt att vidtaga åtgärder till ett förbättrande av rättsvetenskapens läge.
I sitt svar på interpellationen, avgivet den 5 april, gav statsrådet ENGBERG till en början en sammanfattning av de synpunkter på frågan, som framkommit i infordrade yttranden från de juridiska fakulteterna och universitetskanslern. Av denna sammanfattning framgår bl. a., att de hörda myndigheterna vitsordat förefintligheten av de påtalade missförhållandena och ifrågasatt olika åtgärder i syfte att uppmuntra och stödja dem, som vilja ägna sig åt högre rättsvetenskapliga studier. En grupp av åtgärder innefattar sådana, som avse att minska omkostnaderna och otryggheten för de vetenskapsidkande unga juristerna. Som lämpliga åtgärder i detta syfte ha nämnts särskilda stipendier för högre rättsvetenskapliga studier, rätt att avlägga jur. lic. examen i endast ett ämne (nu två), möjlighet till tjänstledighet med bibehållen tur för godkända fiskalsaspiranter i hovrätt, vilka vilja driva vetenskapliga studier, föreskrifter om att jur. lic. examen och doktorsgrad skola vara befordringsmeriter inom domstolarna. Till en annan grupp av åtgärder höra de, som avse att göra docent- och professorsbefattningarna mera lockande än för närvarande vid jämförelse med särskilt domarbefattningar, framför allt då en effektiv höjning av professorslönerna.
Bland de sålunda föreslagna olika utvägarna för ernående av en bättre tingens ordning uppehöll sig statsrådet Engberg först vid stipendiefrågan. Denna
fråga borde enligt hans mening avgöras i samband med behandlingen av ett den 10 dec. 1937 avgivet sakkunnigförslag angående understöd åt studerande vid universiteten och Karolinska institutet. Beträffande uppslaget om jur. lic. examens avläggande i endast ett ämne förutsatte han, att de juridiska fakulteterna undersökte frågan och ev. framlade förslag. Tanken på tjänstledighet för fiskalsaspirant med bibehållen befordringstur betecknades som »möjlig att realisera». Vad anginge professorernas och docenternas lönefrågor, vore den förra under behandling i 1936 års lönekommitté, och juris docenternas ställning skulle komma under övervägande i samband med en planerad utredning rörande docentinstitutionen.
Herr Engberg slutade med en försäkran om sin förståelse för alla beaktansvärda uppslag i ämnet och sin önskan att bidraga till en lösning av den viktiga frågan.
Prof. MYRDAL förklarade i sitt tackanförande bl. a., att han icke fann professorernas eller docenternas lönefrågor vara centrala spörsmål i sammanhanget. Det fanns emellertid två väsentliga förändringar som måste genomföras för åstadkommande av ett bättre läge. Det måste finnas ett antal stipendier, särskilt avpassade för de licentierande och därför ganska väl tilltagna. De högre juridiska examina måste vidare göras till verkliga meriter på de praktiska banorna. Andra önskvärda förändringar vore att de juridiska fakulteterna ägnade mera intresse och arbete åt de unga licentiandernas handledning, samt att juris licentiatexamen gjordes till en effektiv examen — nu gåves den bara åt doktorander och det vanligen först omedelbart före disputationen.
Statsrådet WESTMAN påpekade i anslutning till en passus i interpellantens anförande, om frånvaron av formella föreskrifter rörande jur. lic. examens och jur. doktorsgrads meritvärde, att man ej borde betrakta dessa unga mäns och kvinnors ställning bara ur formell synpunkt. Om man ntginge från att de fått en andlig träning och förvärvat sig en utrustning med kunskaper av högt värde, vore det ju alldeles givet att detta vore av gagn för dem vid befordringarna och att man vid domstolar och inom Kungl. Maj:ts kansli tillgodoräknade vederbörande den andliga utrustning, som de genom högre akademiska studier vunnit.
Universitetskansler UNDÉN underströk även stipendiefrågans betydelse och
gjorde beträffande meriterna inom domarkarriären gällande, att en högre juridisk examen icke där hade den betydelse såsom merit som den borde ha. Denna fråga borde upptagas till förhandlingar, i främsta rummet borde de juridiska fakulteterna taga initiativ till förhandlingar med ledningen för hovrätterna. Ett litet steg vore redan taget, då det bestämts, att en godkänd fiskalsaspirant skulle kunna med bibehållen befordringstur få ledigt under några år för akademiskt arbete, men det medgivandet vore ej tillräckligt. En högre vetenskaplig utbildning borde — liksom fallet vore på en del andra områden — direkt tillmätas samma värde som vissa års tjänstgöring inom karriären.
Prof. REUTERSKIÖLD förklarade sig stå betänksam mot tanken, att en högre juridisk examen skulle utan vidare likställas med vissa års tjänstgöring eller eljest uppväga andra meriter. Häremot talade erfarenheten från tillämpningen av den prästerliga befordringslagen. Man borde vidare betänka sig
mer än en gång innan man specialiserade juris licentiatexamen så, att man skulle få taga den i ett enda ämne, och därmed avskaffade den visserligen svaga garantin för att det bleve en allsidig juridisk utbildning och forskning på det högre stadiet. Vad anginge de ekonomiska förhållandena borde man ej blott tänka på studiestipendier utan även på fortsättningen, på professorernas löneställning. För den allmänna uppfattningen bleve avlöningsförhålladena till sist det avgörande, och frågan vore då, om dessa avlöningsförhållanden skulle bedömas med avseende fäst vid universitetens övriga lärarbefattningar eller om man också skulle göra en jämförelse med den högre ämbetsmannavärlden.
K. H.