RAGNAR KNOPH †.
Julnatten avled på Rigshospitalet i Köpenhamn professorn vid Oslo universitet Ragnar Knoph i en ålder av 44 år. Han hade förhoppningar om fullständig befrielse från besvärande ischiassmärtor, då han oväntat drabbades av en hjärtattack, som ändrade hans liv.
Norskt och nordiskt rättsliv har lidit en oersättlig förlust. Redan i sin doktorsavhandling om Hensiktens betydning for grensen mellem rett og urett (1921) framstod Knoph som en vetenskapsman med vida vyer och rik skaparkraft. Med stigande beundran läste man detta märkliga förstlingsarbete, präglat på en gång av ungdomlig entusiasm och mogen måttfullhet. Den unge författarens kunskaper och intressen gingo vida utöver den rena jurisprudensens råmärken, och han visade sig besitta en sällsynt förmåga att infoga de rättsliga problemen i deras historiska och sociala sammanhang. Sommaren 1922, innan han fyllt 28 år, blev Knoph professor, och på hösten samma år spelade han en framträdande roll vid det tolvte nordiska juristmötet, där han i egenskap av referent bar tyngsta bördan vid behandlingen av frågan om intestatarvsrättens begränsning.
Detta var upptakten till ett intensivt, av varm hängivenhet buret, sällsynt rikt och fruktbärande arbete i rättsvetenskapens tjänst, vilket nu i förtid brutits av döden. Det är en imponerande rad vetenskapliga verk på vitt skilda områden, som flutit ur Knophs penna. De tyngst vägande äro Norsk arverett, Norsk sjørett, Oversikt over Norges rett och Åndsretten, alla redan kända för Svensk Juristtidnings läsare.1 Knophs betydelse såsom vetenskapsman framstår kanske klarast i sistnämnda arbete, som ger en samlad bild av det immateriella rättsskyddet även i så-
dana delar som ännu äro i vardande och förut ej varit närmare uppmärksammade av rättsvetenskapen. För en man med Knophs förmåga och längtan att bryta ny mark och se problemen från andra synpunkter än de traditionella erbjöd detta område rika möjligheter. Tanken att låta reglerna om de särskilda immateriella rättigheterna inbördes belysa varandra har även, så som den av honom blivit genomförd, visat sig vara mycket fruktbärande. Knoph efterlämnar också ett stort antal avhandlingar och uppsatser behandlande mera begränsade problem. Sålunda framträdde han vid juristmötena 1925 och 1934 ånyo såsom inledare med avhandlingar om Den videnskapelige eiendomsrett och om Bedriftshemmeligheters rettsbeskyttelse; vid 1940 årsjuristmöte i Reykjavik hade han utlovat att inleda diskussionen om tendensen i nutidens lagstiftning att hänvisa domaren till samfundsnormer som ligga utanför lagbudet. Från och med 1937 inträdde Knoph såsom huvudredaktör för Tidsskrift for Rettsvidenskap. Ingen tvivlade på att han var rätte mannen att fullfölja de lysande traditioner som grundlagts av Hagerup och Stang, hans båda företrädare på denna för hela Nordens rättsliv så viktiga post. De båda årgångar som bära Knophs namn visa bäst att han fångats av uppgiften i lika hög grad som Hagerup och Stang och att dessa i honom fått den värdigaste efterträdare. Under en följd av år var han knuten vid Svensk Juristtidning såsom anmälare av norsk litteratur. På lagstiftningens område inlade Knoph stora förtjänster. Den norske Lov om åndsverker den 6 juni 1930, en i många hänseenden förträfflig lag, grundar sig på ett av honom utarbetat förslag, och i det nordiska samarbete, som resulterade i 1936 års svenska lag om skuldebrev, gjorde han en betydande insats. Han var ock en av de sakkunniga, som av justitieministern tillkallades för bedömande av vissa rättsliga frågor angående de å Vitön funna lämningarna efter Andréeexpeditionen.1 Inom en nära framtid skulle han såsom norsk ordförande i en nordisk kommission hava deltagit i arbetet för nordisk rättsenhet på stora delar av de vidsträckta områden, som han så mästerligt behandlat i sitt verk om Åndsretten. Ingen kunde gått bättre skickad än han till denna uppgift. Såsom domare verkade han i arbeidsretten och boikottsdomstolen.
I sin Oversikt over Norges rett betonar Knoph starkt kravet att rättsvetenskapen skall vara öppen och mottaglig, att den skall undvika isolering och kinesiska murar, att den skall söka kontakt med andra vetenskaper som avse samhället och dess utveckling. Och han levde som han lärde. Hela hans vetenskapliga gärning präglades av en strävan att göra rättsvetenskapen till en levande vetenskap, att finna sambandet mellan lagen och samhällsutvecklingen, klargöra rättens sociala natur och funktion. Och förvisso hade han sällsynt rika förutsättningar att lyckas. Han var en skarpsinnig man med stor receptivitet och hart när obegränsad arbetsförmåga, men han var något vidamera: han var en skapande ande, utrustad med fantasiens gudagåva. Och över allt hans verk vilade glansen av en rik och särpräglad personlighet. Jag känner knappast någon juridisk författare, vars hela produktion är så i ordets bästa mening personlig. Män av hans mått falla ej sällan för frestelsen att så att säga drapera sina verk kring sin person för att låta denna framstå i all sin glans. Sådan var minst av allt Ragnar Knoph. Han varständigt densamma, på scenen och utanför: en av sin tidsfrämsta jurister, men på samma gång en anspråkslös människa, som genom åren bevarat det ljusa gosselynnet. Hans framställningskonst var sällsynt naturlig och levande; knappast någon kunde som han tala och skriva på en gång klart, friskt och fängslande. Vi minnas honom från juristmötena, och de unga jurister som hörde honom vid juriststämmorna glömma honom aldrig. Hans radioföredrag om Utviklingslinjer i moderne formuerett är ett förträffligt prov på populärvetenskaplig framställningskonst. Även sina vetenskapliga verk illustrerade han rikligt med målande, ofta studentikost färgade bilder och exempel, och han målade ej sällan med ganska bjärta färger. Den som gör sig mödan att närmare studera hans stil skall emellertid finna, att bakom det till synes lekande framställningssättet i själva verket ligger en konstnärs strävan att välja det på en gång mest träffande och mest medryckande uttrycket för vad han tänker och känner.
Knoph var högt skattad av gammal och ung, men hans förhållande till ungdomen kunde dock förtjäna sitt eget kapitel. Att en nydanare med hans hängivenhet för uppgiften och tändande framställningskonst skulle bliva en akademisk lärare av Guds
nåde är uppenbart. Men han var ej blott studenternas lärare, han var även deras vän och kamrat. De studenter från hela Norden och Balticum, som deltogo i 1936 års juriststämma i Sigtuna, bevara av honom ett outplånligt minne. Hans föreläsning en strålande sommardag på planen framför humanistiska läroverkets klassiska fasad var en högtidsstund för den juridiska vetenskapens unga adepter. Då måltidsklockan slog, tog han plats i de ungas led och deltog i deras skämt och glam som en av dem, och man såg honom också med liv och lust kasta sig in i fotbollskampen om stämmans vandringspris såsom back i det segrande norska laget. Han tillhörde dem som säga ja till livet.
För Ragnar Knophs många svenska vänner skall han med sin rika och fängslande personlighet alltid stå såsom en av de mest fullödiga representanterna för norskt väsen och norsk kultur. Han älskade sitt land och hade tagit i arv dess storvulna kraft och ursprungliga friskhet, men också mycket av den vekhet, som så ofta ligger på botten av nordbons väsen.
Birger Ekeberg.