OM GÅVOBESKATTNING VID FÖRMÅNSTAGAREFÖRSÄKRING.¹

I.

 

AV PROFESSOR GÖSTA EBERSTEIN.

 

När det gäller tolkningen av 35 § arvsskatteförordningen och särskilt dess relation till 104 § försäkringsavtalslagen, är det två frågor, som måste skjutas i förgrunden, då de äro utslagsgivande för hela den fortsatta argumenteringen. Jag skall här inskränka mig till att beröra endast dessa bägge spörsmål.
    Det ena avser 104 § försäkringsavtalslagen och närmare bestämt tilllämplighetsområdet för denna paragraf. Först genom försäkringsavtalslagen gavs försäkringstagare möjlighet att på ett gentemot dödsbodelägare och borgenärer bindande sätt insätta en person såsom förmånstagare. Enligt motiven hava i 102—104 §§ upptagits bestämmelser, enligt vilka försäkringstagaren, om han vill att försäkringsbeloppet skall tillfalla annan än honom själv eller hans dödsbodelägare, kan insätta denne såsom förmånstagare. En sålunda förordnad äger i allmänhet företräde framför försäkringstagarens stärbhusdelägare, vare sig försäkringstagaren alltjämt haft i sin hand att återkalla förordnandet eller han gentemot förmånstagaren förbundit sig att låta detsamma stå vid makt (s. k. oåterkalleligt förordnande). Men ett undantag har måst göras från regeln om förmånstagarens företräde framför stärbhusdelägarna, nämligen om ett förordnande, som försäkringstagaren under sin livstid kunnat återkalla, skulle göra intrång på den del av den efterlämnade förmögenheten, som är att hänföra till efterlevande makes giftorätt eller bröstarvinges laglott. Då blir enligt 104 § andra stycket förordnandet till denna del utan verkan.
    104 §:ns sålunda angivna syfte uppdrager direkt gränsen för dess tillämplighetsområde. Då det blott avser att skydda giftorätts- och laglottsberättigad, blir det utrymme för stadgandet allenast, om annan person insatts såsom förmånstagare. Ett förordnande, varigenom efterlevande make gjorts till förmånstagare faller utanför paragrafen, såvitt dennes rätt är i fråga; däremot blir även i detta fall 104 § tillämplig, därest laglotten trädes för nära. Och på analogt sätt blir förhållandet att bedöma om bröstarvinge insättes såsom förmånstagare: 104 § blir i så fall tillämplig endast i den mån som giftorätten eller annans laglott satts i fara.

 

¹ Efterföljande artiklar hava föranletts av den i SvJT 1938 s. 457 ff. intagna uppsatsen: »Om gåvobeskattning vid förmånstagareförsäkring. Några tolkningsspörsmål» av advokaten JOHN KALLSTENIUS. 

    Till stöd för ett motsatt betraktelsesätt, enligt vilket 104 § skulle i lika mån bliva tillämplig även när efterlevande make resp. bröstarvinge insatts såsom förmånstagare, har man velat åberopa, att de giftorätts- och laglottsberättigade såsom förmånstagare böra få åtnjuta samma fördelaktiga ställning, som om de varit testamentstagare. Om boets behållning varit 200,000 kr. och efterlevande maka såsom förmånstagare bekommit 50,000 kr., skulle hon i giftorätt och försäkring få endast 100,000 kr. + 50,000 kr., under det att, om hon i testamente erhållit 50,000 kr., hon ur en kvarlåtenskap på 250,000 kr. skulle ha bekommit 125,000 kr. i giftorätt och 50,000 kr. såsom testamentstagare, alltså tillhopa 175,000 kr. mot i förra fallet blott 150,000 kr. Den omständigheten, att efterlevande make erhåller en fördelaktigare ställningsåsom testamentstagare än såsom förmånstagare, kan emellertid icke i och för sig åberopas såsom skäl för att likrikta dessa båda institut, vilka lagstiftaren ställt till de enskildas disposition för att på olika sätt och med olika rättsverkningar tillgodose de berättigade.
    Den andra frågan, som bör skjutas fram i första planet, avser tolk ningen av fjärde stycket i 35 § arvsskatteförordningen: »Tillkommer försäkringsbelopp, som utfaller efter försäkringstagarens död, dennes make såsom förmånstagare, inträder icke skattskyldighet för den del av försäkringsbeloppet, som motsvarar det belopp, varmed, därest försäkringsbeloppet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap, makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas.»
    Detta onekligen svårlösta lagrum fanns icke i det ursprungliga författningsförslaget. Det tillkom på initiativ av Svea HovR., som ansåg uppenbart, att även belopp, som tillerkänts efterlevande make såsom förmånstagare, enligt grunderna för stadgandet i 15 § arvsskatteförordningen borde vara skattefritt men att detta icke med erforderlig tydlighet framginge av den föreslagna lagtexten. I den kungl. propositionen åter uttalades, att regeln i fråga även utan uttryckligt stadgande i skatteförfattningarna syntes böra följa av allmänna civilrättsliga regler men att ett förtydligande i angivna riktning befunnits lämpligt. Den verkställda omredigeringen uppbäres tydligen utav att ifrågavarande försäkringsbelopp enligt 104 § försäkringsavtalslagen icke tillhör försäkringstagarens kvarlåtenskap och ej heller skall göras till föremål för sådan avräkning, som kräves av hänsyn till giftorätten. Läget torde bäst klargöras genom följande tre exempel:
    1. Om boets behållning varit 40,000 kr. (giftorättsgods) och såsom förmånstagare till en försäkring å 60,000 kr. (giftorättsgods) insatts en utomstående person genom återkalleligt förordnande, utgör enligt 104 § försäkringsavtalslagen giftorätten hälften av (40,000 kr. + 60,000 kr.], alltså 50,000 kr. och laglotten fjärdedelen eller 25,000 kr., varefter för förmånstagaren återstår allenast 25,000 kr. Vad efterlevande make i detta fall erhållit från försäkringsbeloppet till utökande av sin giftorätt, är enligt arvsskatteförordningen 35 § andra stycket skattefritt.
    2. Om det förra exemplet ändras därhän, att efterlevande make genom återkalleligt förordnande insatts såsom förmånstagare till 60,000

 

kr., blir giftorätten hälften av behållningen i boet (40,000 kr.) eller 20,000 kr. Av försäkringsbeloppet (60,000 kr.) har efterlevande make att till bröstarvingarna avstå den del därav (5,000 kr), som erfordras för att utfylla den i boet återstående behållningen (20,000 kr.), så att bröstarvingarna erhålla full laglott (25,000 kr. = fjärdedelen av [40,000 kr. + 60,000 kr.]). Efterlevande make får alltså av försäkringen behålla 55,000 kr. och erhåller inalles 75,000 kr. I detta fall blir arvsskatteförordningen 35 § fjärde stycket tillämpligt och medför, att efterlevande make icke behöver betala skatt »för den del av försäkringsbeloppet, som motsvarar det belopp, varmed, därest försäkringsbeloppet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap, makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas», d. v. s. skattefrihet inträder utom för giftorätten å 20,000 kr. även för de 30,000 kr., varmed giftorätten skolat ökas, om de 60,000 kronorna hade ingått i boet. Efterlevande make behöver sålunda betala gåvoskatt för högst 25,000 kr.
    3. Om samma exempel ändras därhän, att efterlevande make genom oåterkalleligt förordnande insatts såsom förmånstagare till 60,000 kr., får maken i motsats till i förra fallet, jämte giftorätten 20,000 kr., behålla hela försäkringen 60,000 kr. Det skattefria beloppet blir emellertid att behandla efter samma grund som i förra fallet; enligt arvsskatteförordningen 35 § fjärde stycket inträder skattefrihet utom för giftorätten även för de 30,000 kr., varmed giftorätten skolat ökas, om de 60,000 kronorna hade ingått i boet. Efterlevande make har alltså att betala gåvoskatt för högst 30,000 kr.

 

II.

 

AV OMBUDSMANNEN E. JACOBSSON.

 

    Advokaten JOHN KALLSTENIUS har i sin intressanta artikel i SvJT 1938 s. 457 ff. närmast med tanke på beskattningseffekten tagit upp vissa problem, som sammanhänga med förmånstagareinstitutet. Då tolkningen av förmånstagarereglerna stöter på många och stora svårigheter torde alla som ha anledning syssla med hithörande problem vara Kallstenius tacksamma för att han givit sig in på dessa spörsmål. Med den utbredning livförsäkringsväsendet numera fått, torde det ej finnas många jurister, som ej förr eller senare i den ena eller andra egenskapen bliva nödsakade taga ställning till bestämmelserna om förmånstagare. Då lagstiftningen härom ej är mera än tio år gammal, finnas helt naturligt mycket få om ens något prejudikat på området. Därför torde det vara synnerligen värdefullt, om man åtminstone beträffande några av de svåra problem, som sammanhänga med tolkningen av förmånstagarereglerna, genom diskussion kunde komma till ett resultat, som mera allmänt kunde anses riktigt.
    Kallstenius sysselsätter sig i sin artikel till största delen med 35 § 4 st. arvsskatteförordningen (AF) jämfört med 104 § 2 st. försäkrings

 

avtalslagen (FAL). Han menar, att nämnda stadgande i AF är i stort sett obegripligt och enligt ordalydelsen tillämpligt endast å försäkringsbelopp, som tillfaller efterlevande make på grund av ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande.
    Kallstenius anser, att man vid handhavande av bestämmelserna i 104 § FAL och 35 § AF icke bör behandla kvarlåtenskapen i boet och försäkringsbeloppet såsom två skilda massor. Han anser vidare, att denna hans uppfattning otvetydigt framgår av lagtexten och bestyrkes av avsikten med hela bestämmelsen i 104 § 2 st. FAL. Med denna utgångspunkt kommer han till det resultatet, att lagstiftaren vid avfattningen av 35 § 4 st. AF gjort sig skyldig till feltolkning av 104 § 2 st. FAL. Enligt Kallstenius skall alltid behållningen i boet och det försäkringsbelopp, till vilket förmånstagare insatts, vid fördelningen mellan de berättigade behandlas såsom en massa.
    För att visa resultatet av detta betraktelsesätt skall jag taga ett exempel (detsamma som Kallstenius): En man dör, efterlämnande hustru och ett barn. I boet finnes en behållning av 100,000 kr. och därutöver en utmätningsbar livförsäkring å 50,000 kr. Vi förutsätta, att egendomsgemenskap mellan makarna är för handen.
    Funnes ingen förmånstagare insatt, skulle hustrun i giftorätt erhålla 75,000 kr. och barnet i arv 75,000 kr. Vore hustrun insatt som förmånstagare, bleve hennes giftorättsandel ¹/₂ (100,000 + 50,000) =75,000. Dessutom skulle hon erhålla hela försäkringsbeloppet 50,000 kr. eller tillhopa 125,000 kr., medan barnet endast skulle erhålla 25,000 kr. På grund därav att förmånstagareförordnandet ej får inkräkta på laglotten, måste dock förmånstagaren avstå viss del av sin lott, så att barnet får 37,500 kr. Hustrun skulle alltså erhålla sammanlagt 112,500 kr., medan barnet erhölle 37,500 kr. Enligt denna tolkning av 104 § 2 st. FAL är det ej nog med att hustrun (i princip) erhåller hela försäkringsbeloppet utan därjämte utöver sin »ordinarie» andel i behållningen ett belopp motsvarande 50 % av försäkringsbeloppet. Hustrun erhåller sålunda (i princip) tillhopa ett belopp motsvarande hälften av behållningen + 150 % av försäkringsbeloppet.
    Denna effekt av förmånstagareförordnandet och av 104 § FAL torde ej ha varit avsedd av lagstiftaren. Ett bevis härpå är just 35 § 4 st. AF, ty man kan giva Kallstenius rätt däri att detta lagrum blir obegripligt med denna tolkning av 104 § FAL. Varför skall man då utgå ifrån att de jurister som skrivit 35 § 4 st. AF feltolkat 104 § FAL? I tillgänglig litteratur kan man i varje fall icke finna något uttalande, som tyder på att det resultat, vartill Kallstenius' tolkning leder, skulle ha varit avsett. I en artikel i SvJT 1929 s. 55 ff. är GUNNAR PALME inne på samma tankegång som Kallstenius. Palme synes dock icke vilja ansluta sig därtill.
    Att Kallstenius' åsikt icke torde vara riktig, synes enligt undertecknads mening bl. a. framgå därav att makan i exemplet, därest hon varit insatt som oåterkallelig förmånstagare, ej skulle erhållit mera än tillhopa 100,000 kr. Om sålunda hennes rätt såsom förmånstagare

 

gjorts oantastbar, skulle hon fått betydligt mindre än om hennes rätt varit svagare.
    Bestämmelsen i 35 § 4 st. AF blir enkel att tillämpa och lätt att förstå, om man utgår ifrån — såsom lagstiftaren torde ha gjort — att förmånstagareförordnande till maka, både det vanliga och det oåterkalleliga, avser försäkringen sådan den är, d. v. s. om försäkringen ingår i makarnas giftorättsgods, innebär förordnandet ej att försäkringsbeloppet skall utgå ur mannens lott i boet. Förordnandet innebär i stället att makan skall ha försäkringsbeloppet rätt och slätt. Är försäkringen så gemensam egendom, får makan genom förordnandet utöver vad hon skulle haft, om förordnandet ej gjorts, endast ett belopp motsvarande hälften av försäkringsbeloppet. Är försäkringen den avlidnes enskilda egendom, får makan utöver sin ev. giftorätt i boet hela försäkringsbeloppet (med reservation för ev. laglottsanspråk).
    Ett försök att påvisa riktigheten av denna åsikt följer här nedan.
    Livförsäkringen är ett viktigt medel för familjeförsörjningens ordnande. Under förarbetena till 1927 års lag om försäkringsavtal har detta kraftigt framhållits. Att det även erkänts av lagen kommer till synes i reglerna om utmätningsfrihet för vissa livförsäkringar samt om förmånstagare. Avsikten med utmätningsfriheten är att skydda försäkringens värde, innan försäkringsfall inträffat, medan avsikten med reglerna om förmånstagare är att skydda försäkringsbeloppet, efter det försäkringsfall inträffat.
    En utmätningsfri försäkring, som ju under löpande försäkringstid är skyddad för försäkringstagarens borgenärer, förlorar i och med försäkringsfallets inträffande detta skydd. Är då förmånstagare insatt, innebär detta att förmånstagaren erhåller »en självständig på försäkringsavtalet grundad rätt gent emot försäkringsgivaren. Förmånstagaren är icke hänvisad till att ur kvarlåtenskapen utfå vad som svarar mot försäkringsbeloppet utan äger vända sig direkt till försäkringsgivaren med sitt krav». (EKLUND, »Lagen om försäkringsavtal» s. 172.) Detta betyder att även utfallande försäkringsbelopp blir skyddat i förhållande till försäkringstagarens borgenärer. (Är förmånstagaren tillika dödsbodelägare förutsättes för att skyddet skall bliva effektivt, att han gör sig »urarva».) Beträffande utmätningsbara försäkringar erhålles skydd genom att förmånstagareförordnandet göres oåterkalleligt.
    Skyddet för utfallande försäkringsbelopp följer av regeln i 104 § 1 st. FAL. Denna bestämmelse får anses som en huvudregel.
    Då emellertid vem som helst kan insättas som förmånstagare, ej blott hustru och barn, har lagstiftaren för att i viss utsträckning förhindra kringgåendet av reglerna om giftorätt och laglott infört bestämmelsen i 104 § 2 st. Denna regel stadgar, att, såvitt fråga är om efterlämnad stärbhusdelägares giftorätt, rätt till vederlag eller laglott, försäkringsbeloppet skall (om förmånstagareförordnandet hade kunnat återkallas) behandlas som om beloppet tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Enligt en såvitt jag kan förstå ganska allmänt utbredd åsikt, torde uttrycket »såvitt etc. — — — laglott» böra

 

tolkas så att regeln i 104 § 2 st. skall komma i tillämpning endast då makes giftorätt (rätt till vederlag) eller barns laglott genom förordnandet löper fara. Om giftorätt eller laglott ej påverkas genom förordnandet, skall alltså 104 § 2 st. ej tillämpas. I sådana fall skall boets behållning och försäkringsbeloppet behandlas som två skilda massor. Detta är konsekvent och överensstämmer med syftet med förmånstagareinstitutet och med beskattningsreglerna.
    Om efterlevande maka är insatt som förmånstagare, kan ett sådant förordnande ej inkräkta på makans giftorätt, då ju makan på grund av förordnandet under alla förhållanden måste ur behållningen och försäkringsbeloppet få minst så mycket som motsvarat hennes giftorätt, om förordnandet ej funnits. På grund härav skall ej heller i detta fall 104 § 2 st. tillämpas i vad regeln avser giftorätten. D. v. s. om förordnandet ej heller inverkar på bröstarvinges laglott, behandlas behållningen och försäkringsbeloppet som två skilda massor.
    Kan en bröstarvinge ej få minst sin laglott ur behållningen, kommer 104 § 2 st. i tillämpning beträffande laglotten, vilket innebär att bröstarvingen ur försäkringsbeloppet utfår vad som brister i laglotten.
    Med denna tolkning av 104 § FAL blir 35 § 4 st. AF såväl till formulering som innebörd fullt riktig.
    En sak som i detta sammanhang bör påpekas är att de som i praktiken syssla med hithörande frågor ofta äro benägna att lägga alltför stor vikt vid beskattningsfrågan. Det primära torde dock vara, att försäkringsbeloppet tillika med behållningen i boet med en förnuftig tolkning av gällande lagregler blir fördelat på det sätt försäkringstagaren avsett. Det viktigaste är sålunda, att var och en får vad han skall ha. Om beskattningseffekten sedan blir den ena eller den andra, är ett sekundärt spörsmål, som ej bör få inverka på fördelningsreglerna. Då det gäller utmätningsfria försäkringar, kommer man emellertid med hänsyn till de för dylika försäkringar gällande speciella beskattningsbestämmelserna icke ifrån nödvändigheten att specificera vad varje berättigad får ur försäkringen och vad han får ur boet.
    En annan synpunkt, som också är av betydelse i detta avseende, är följande: Om man i ett visst fall säger, att behållningen i boet är 100,000 kr., vartill kommer en försäkring å 50,000 kr., kan det tyckas helt och hållet likgiltigt (bortsett från skattesynpunkten) om t. ex. den avlidnes barn erhåller sin lott ur behållningen eller ur försäkringen. Detta resonemang håller streck, om behållningen består av kontanta medel. Det kan emellertid tänkas att behållningen utgöres av kapital, som giver hög avkastning, ex. kapital insatt i en fastighet. Om detta är en god stadsfastighet, som på fördelaktiga villkor är belånad upp till exempelvis 75 % av värdet, kan det av ägaren insatta kapitalet erhålla mycket god avkastning. Därför vore det i ett sådant fall ur avkastningssynpunkt betydligt fördelaktigare för barnet att utfå en del av sin lott ur boet än att få den helt ur försäkringen.
    Man kan även tänka sig att behållningen i boet består av inventarier med stort affektionsvärde etc.

 

    På grund av det sagda är det enligt min åsikt nödvändigt, att ma nrent teoretiskt skall kunna fastslå, vad var och en skall erhålla ur boet och ur försäkringen. Närmast till hands ligger då att gå till väga på så sätt, att hustruns giftorätt och barns laglott först uträknas, varvid hänsyn rent siffermässigt tages till försäkringen. Därefter undersökes om 104 § 2 st. FAL skall behöva tillämpas. Är så ej fallet, delas behållningen för sig och försäkringen för sig.
    Nämnda lagrum kan bliva tillämpligt i följande fall.
    1) Förmånstagareförordnandet inkräktar på giftorätt (rätt till vederlag).
    2) Förordnandet inkräktar på laglott.
    3) Förordnandet inkräktar på såväl giftorätt som laglott.
    Fall 1) kan enligt vad ovan framhållits ej inträffa, om hustrun själv är förmånstagare. Det kan inträffa, endast om barnet eller utomstående person är förmånstagare.
    Är barnet förmånstagare och förordnandet inkräktar på giftorätten, måste detta innebära, att hustrun ej ur behållningen kan utfå ett belopp lika med hälften av behållningen ökad med försäkringsbeloppet. Sålunda måste i detta fall hustrun tilldelas hela behållningen plus en del av försäkringsbeloppet. Återstoden av försäkringsbeloppet tillfaller barnet såsom förmånstagare. Detta resonemang leder till den slutsatsen, att, om barnet är förmånstagare, fördelningen av behållningen alltid skall tillgå så, att hustrun därur först utfår hela sin giftorätt och barnet vad som möjligen därefter återstår.
    Är utomstående person förmånstagare, innebär det, att, om 104 § 2 st. FAL skall behöva tillämpas beträffande giftorätten, bestämmelsen även måste tillämpas beträffande laglotten, varför fall 3) föreligger.
    Fall 2) kan ej inträffa, om barnet självt är förmånstagare. Det kan inträffa, endast om hustrun eller utomstående person är förmånstagare.
    Är hustrun förmånstagare och förordnandet inkräktar på laglotten, måste detta innebära, att barnet ej ur behållningen kan utfå ett belopp lika med en fjärdedel av behållningen ökad med försäkringsbeloppet. Då hustrun alltid skall ha hälften av behållningen, får man härvid räkna med att barnet ur behållningen endast kan utfå ett belopp motsvarande halva behållningen. I detta fall måste barnet tilldelas halva behållningen plus en del av försäkringsbeloppet. Andra hälften av behållningen jämte återstoden av försäkringsbeloppet tillfaller hustrun.
    Är utomstående person förmånstagare, innebär det, att, om 104 § 2 st. FAL skall behöva tillämpas beträffande laglotten, bestämmelsen även måste tillämpas beträffande giftorätten, varför fall 3) föreligger.
    I fall 3) förutsättes att försäkringsbeloppet överstiger en fjärdedel av summan av behållningen och försäkringsbeloppet. Om försäkringsbeloppet är så stort, kan ej både giftorätt och laglott utgå ur behållningen. Ett visst belopp måste därför tagas ur försäkringsbeloppet och läggas till behållningen, så att denna uppgår till ett belopp motsvarande tre fjärdedelar av den ursprungliga behållningen plus försäkringsbe-

 

loppet. Den sålunda justerade behållningen skall delas mellan hustrun och barnet, så att hustrun erhåller två tredjedelar och barnet en tredjedel. Då hela det nu förda resonemanget bygger på den förutsättningen, att försäkringen är gemensam egendom, torde det riktigaste vara, att den ursprungliga behållningen och den del av försäkringsbeloppet, varmed denna ökats, delas så, att hustrun och barnet erhålla proportionella andelar av dessa olika förmögenhetsobjekt. Hustrun erhåller alltså två tredjedelar av behållningen och två tredjedelar av försäkringsdelen, medan barnet erhåller en tredjedel av behållningen och en tredjedel av försäkringsdelen.
    Vad nu sagts angående fördelningsgrunderna i fall 3) torde överensstämma med ett yttrande i justitierådet EKLUNDS kommentar till försäkringsavtalslagen, där det å s. 174 heter: »För att tillgodose anspråken på giftorätt och laglott måste förmånstagaren sålunda avstå 10,000 kronor av försäkringsbeloppet.» Att avsikten med detta yttrande varit att framhålla, att försäkringsdelen skall delas proportionellt mellan hustrun och barnet torde framgå därav att yttrandet just på denna punkt avviker från obligationsrättskommitténs motsvarande yttrande i frågan Det heter nämligen i dess betänkande, statens offent. utredn. 1925:21 s. 199: »För att tillgodose laglottsanspråket måste förmånstagaren sålunda till barnet avstå 10,000 kronor av försäkringsbeloppet.» Finnas flera barn och är ett av dem insatt såsom förmånstagare, torde samma fördelningsregler böra tillämpas, som då utomstående person är förmånstagare.
    Nedan följa några exempel på hur de fördelningsregler, som enligt min åsikt äro de riktiga, komma att verka i olika fall. Det förutsättes i exemplen att egendomsgemenskap mellan makarna är för handen.

I. Behållningen störrre än försäkringsbeloppet.  Behållningen 100,000
Försäkringsbeloppet 50,000
		Utmätn.-bar förs.	Utmätn.-fri förs.
a) Ingen förmånstagare
Hustrun erhåller 75,000	Skatt ber. å	0	0
Barnet erhåller 75,000	Skatt ber. å	75,000	75,000
b) Hustrun förmånstagare
Hustrun erhåller ur boet 50,000	Skatt ber. å	0	0
Hustrun erhåller ur förs. 50,000	Skatt ber. å	25,000	10,000
Barnet erhåller ur boet 50,000	Skatt ber. å	50,000	50,000
c) Barnet förmånstagare
Hustrun erhåller ur boet 75,000	Skatt ber. å	0	0
Barnet erhåller ur boet 25,000	Skatt ber. å	25,000	25,000
Barnet erhåller ur förs. 50,000	Skatt ber. å	50,000	35,000
d) Utomstående person (syster till den avlidne) förmånstagare
Hustrun erhåller ur boet 66,666.67	Skatt ber. å	0	0
Hustrun erhåller ur förs. 8,333.33	Skatt ber. å	0	0
Barnet erhåller ur boet 33,333.33	Skatt ber. å	33,333.33	33,333.33
Barnet erhåller ur förs. 4,166.67	Skatt ber. å	4,166.67	0
Systern erhåller ur förs. 37,500	Skatt ber. å	37,500	22,500

 

		Utmätn.-bar förs.	Utmätn.-fri förs.
II. Behållningen mindre än försäkringsbeloppet.
Behållning 50,000
Försäkringsbeloppet 100,000
a) Ingen förmånstagare Lika med I a)
b) Hustrun förmånstagare
Hustrun erhåller ur boet 25,000	Skatt ber. å	0	0
Hustrun erhåller ur förs. 87,500	Skatt ber. å	37,500	22,500
Barnet erhåller ur boet 25,000	Skatt ber. å	25,000	25,000
Barnet erhåller ur förs. 12,500	Skatt ber. å	12,500	0
c) Barnet förmånstagare
Hustrun erhåller ur boet 50,000	Skatt ber. å	0	0
Hustrun erhåller ur förs. 25,000	Skatt ber. å	0	0
Barnet erhåller ur förs. 75,000	Skatt ber. å	75,000	60,000
d) Systern förmånstagare
Hustrun erhåller ur boet 33,333.33	Skatt ber. å	0	0
Hustrun erhåller ur förs. 41,666.67	Skatt ber. å	0	0
Barnet erhåller ur boet 16,666.67	Skatt ber. å	16,666.67	16,666.67
Barnet erhåller ur förs. 20,833.33	Skatt ber. å	20,833.33	5,833.33
Systern erhåller ur förs. 37,500	Skatt ber. å	37,500	22,500

III. Behållningen lika stor som försäkringsbeloppet.
Behållning 75,000
Försäkringsbeloppet 75,000
a) Ingen förmånstagare Lika med I a) och II a)
b) Hustrun förmånstagare
Hustrun erhåller ur boet 37,500	Skatt ber. å	0	0
Hustrun erhåller ur förs. 75,000	Skatt ber. å	37,500	22,500
Barnet erhåller ur boet 37,500	Skatt ber. å	37,500	37,500
c) Barnet förmånstagare
Hustrun erhåller ur boet 75,000	Skatt ber. å	0	0
Barnet erhåller ur förs. 75,000	Skatt ber. å	75,000	60,000
d) Systern förmånstagare
Hustrun erhåller ur boet 50,000	Skatt ber. å	0	0
Hustrun erhåller ur förs. 25,000	Skatt ber. å	0	0
Barnet erhåller ur boet 25,000	Skatt ber. å	25,000	25,000
Barnet erhåller ur förs. 12,500	Skatt ber. å	12,500	0
Systern erhåller ur förs. 37,500	Skatt ber. å	37,500	22,500

 

 

IV. Ingen behållning.
Behållning 0
Försäkringsbeloppet 150,000
a) Ingen förmånstagare Lika med I a), II a) och III a)
b) Hustrun förmånstagare
Hustrun erhåller ur förs. 112,500	Skatt ber. å	37,500	22,500
Barnet erhåller ur förs. 37,500	Skatt ber. å	37,500	22,500
c) Barnet förmånstagare
Hustrun erhåller ur förs. 75,000	Skatt ber. å	0	0
Barnet erhåller ur förs. 75,000	Skatt ber. å	75,000	75,000
d) Systern förmånstagare
Hustrun erhåller ur förs. 75,000	Skatt ber. å	0	0
Barnet erhåller ur förs. 37,500	Skatt ber. å	37,500	22,500
Systern erhåller ur förs. 37,500	Skatt ber. å	37,500	22,500

V. Flera försäkringar
Behållning 10,000
Försäkring nr 1 20,000 Försäkring nr 2 50,000

		Utmätn.-bar förs.	Utmätn.-fri förs.
a) Hustrun förmånstagare till förs. nr 1.  Barnet förmånstagare till förs. nr 2.
Hustrun erhåller ur boet 10,000	Skatt ber. å	0	0
Hustrun erhåller ur förs. nr 1 20,000	Skatt ber. å	0	0
Hustrun erhåller ur förs. nr 2 10,000	Skatt ber. å	0	0
Barnet erhåller ur förs. nr 2 40,000	Skatt ber. å	40,000	25,000
b) Hustrun förmånstagare till förs. nr 2
Barnet förmånstagare till förs. nr 1
Hustrun erhåller ur boet 5,000	Skatt ber. å	0	0
Hustrun erhåller ur förs. nr 2 50,000	Skatt ber. å	15,000	0
Barnet erhåller ur boet 5,000	Skatt ber. å	5,000	5,000
Barnet erhåller ur förs. nr 1 20,000	Skatt ber. å	20,000	5,000
c) Systern förmånstagare till förs. nr 1
Hustrun förmånstagaret till förs. nr 2
Hustrun erhåller ur boet 5,000	Skatt ber. å	0	0
Hustrun erhåller ur förs. nr 2 43,571.43	Skatt ber. å	8,571.43	0
Barnet erhåller ur boet 5,000	Skatt ber. å	5,000	5,000
Barnet erhåller ur förs. nr 1 8,571.43
Barnet erhåller ur förs. nr 2 6,428.57 15,00	Skatt ber. å	15,000	0
Systern erhåller u rförs. nr 1 11,428.57	Skatt ber. å	11,428.57	0
d) Systern förmånstagare till förs. nr 2
Hustrun förmånstagare till förs. nr 1
Hustrun erhåller ur boet 6,666.67	Skatt ber. å	0	0
Hustrun erhåller ur förs. nr 1 20,000
Hustrun erhåller ur förs. nr 2 13,333.333 33,333.33	Skatt ber. å	0	0
Barnet erhåller ur boet 3,333.33	Skatt ber. å	3,333.33	3,333.33
Barnet erhåller ur förs. nr 2 16,666.67	Skatt ber. å	16,666.67	1,666.67
Systern erhåller ur förs. nr 2 20,000	Skatt ber. å	20,000	5,000
e) Systern förmånstagare till förs. nr 1
Barnet förmåntsgare till förs. nr 2
Hustrun erhåller ur boet 10,000	Skatt ber. å	0	0
Hustrun erhåller ur förs. nr 1 8,571.43
Hustrun erhåller ur förs. nr 2 21,428.57 30,000	Skatt ber. å	0	0
Barnet erhåller ur förs. nr 2 28,571.43	Skatt ber. å	28,571.43	13,571.43
Systern erhåller ur förs. nr 1 11,428.57	Skatt ber. å	11,428.57	0
f) Systern förmånstagare till förs. nr 2
Barnet förmånstagare till förs. nr 1
Hustrun erhåller ur boet 10,000	Skatt ber. å	0	0
Hustrun erhåller ur förs. nr 2 30,000	Skatt ber. å	0	0
Barnet erhåller ur förs. nr 1 20,000	Skatt ber. å	20,000	5,000
Systerb erhåller ur förs. nr 2 20,000	Skatt ber. å	20,000	5,000

    I fall V c) har vad som brister i barnets laglott tagits ur försäkringarna 1 och 2 i förhållande till resp. försäkringars storlek, varvid dock av försäkring nr 2 endast medräknats det belopp som återstår, sedan hustruns giftorättsandel utfyllts, d. v. s. Kr. 15,000. Barnets laglott Kr. 20,000 består sålunda av Kr. 5,000 ur boet samt Kr. 15,000 av försäkringarna nr 1 och 2. Sistnämnda belopp har till 3/7 tagits ur försäkring nr 2 och till 4/7 ur försäkring nr 1.
    I fall V e) har det belopp Kr. 30,000, varmed hustruns giftorättsandel utfyllts, till 5/7 tagits ur försäkring nr 2 och till 2/7 ur försäkring nr 1.

 

VI. Äro »maka och barn» insatta som förmånstagare till en försäkring, blir enligt PALMES ovan åberopade uppsats resultatet, att makan får halvaförsäkringsbeloppet och barnen halva, d. v. s. samma resultat ur fördelningssynpunkt som om förmånstagare till försäkringen ej varit insatt. Däremot får insättandet av förmånstagare betydelse, då det gäller att skydda beloppet mot krav från den avlidnes borgenärer samt ur skattesynpunkt.

 

    Med tillämpning av ovan skisserade fördelningsregler skulle i det av Kallstenius anförda exemplet med pensionsförsäkringen resultatet bliva följande:

 

Behållning i boet 50,000
Pensionsförs., kapitaliserat värde 50,000
a) Hustrun förmånstagare
Hustrun erhåller ur boet 25,000	Skatt ber. å	0
Hustrun erhåller ur förs. 50,000	Skatt ber. å	0
Barnet erhåller ur boet 25,000	Skatt ber. å	25,000
b) Barnet förmånstagare
Hustrun erhåller ur boet 50,000	Skatt ber. å	0
Barnet erhåller ur förs. 50,000	Skatt ber. å	0
c) Systern förmånstagare
Hustrun erhåller ur boet 33,333.33	Skatt ber. å	0
Hustrun erhåller hur förs. 16,666.67	Skatt ber. å	0
Barnet erhåller ur boet 16,666.67	Skatt ber. å	16,666.67
Barnet erhåller ur förs. 8,333.33	Skatt ber. å	0
Systern erhåller ur förs. 25,000	Skatt ber. å	0

    Detta resultat synes mig ej vara alltför egendomligt, då ju pensionsförsäkringen utgör en dominerande del av den sammanlagda behållningen och pensionsförsäkringen faktiskt genom en särskild bestämmelse är skattefri.
    Att fördelningen skall ske såsom under a) här ovan angivits, förefaller mig — helt bortsett från de fördelningsregler, för vilka jag pläderat — vara det naturligaste. Nog torde det i detta fall bäst överensstämma med försäkringstagarens, makens, intentioner att hela försäkringen (livräntan) tillfaller hustrun och att barnet utfår sin laglott ur den verkliga behållningen.