Giftermål mellan kvinnor. »Man skulle näppeligen kunna tro, det djärvheten gått så långt, att personer av lika kön genom kyrkans band här i Sverige låtit sig sammanpara», utbrister J. A. FLINTBERG i sitt bekanta arbete »Lagfarenhets-bibliothek», Bd 2 (1797), s. 23. Men som belägg härför är samme författare i tillfälle att åberopa innehållet i tvenne rättsfall, det ena från 1679 och det andra från 1714. Källan för Flintbergs kunskap utgöres av Svea hovrätts utlåtande till K. M:t d. 7 dec. 1714, där båda fallen relateras. Det äldsta rättsfallet är minst känt. Man vet endast, att en kvinna vid namn Elisabet Olofsdotter, som några år varit gift och därunder fått två barn, plötsligt rymt hemifrån, anlagt manskläder och under namnet Mats Ersson låtit värva sig till soldat i Uppland. En tid därefter hade hon »efter föregången lysning och vanliga ceremonier» ingått äktenskap med pigan Kerstin Eriksdotter. För detta brott dömdes hon av Svea hovrätt d. 24 okt. 1679 att mista livet genom halshuggning. Av hovrättens senare utlåtande vill det synas, som om förhållandet, att hon tidigare varit gift, ansetts ej endast som försvårande omständighet utan jämväl som den egentliga anledningen till det stränga straffet. Hon dömdes m. a. o. huvudsakligen på den grund, att hon gjort sig skyldig till tvegifte. Rörande motiven och närmare förutsättningar för brottet är intet bekant.
Mera givande är rättsfallet från 1714, vars handlingar till större delen finnas i behåll. De hava publicerats, delvis i refererande form, av E. Lindh i Tidskrift utg. av Juridiska föreningen i Finland 1930, s. 35—52. Förloppet var i stort sett följande: Fjärdedag jul 1713 blev soldaten vid livkompaniet av Åbo läns regemente Johan Jöransson arresterad, sedan det konstaterats, att han i själva verket var kvinna. Vid krigsrättsförhöret i januari 1714, vid vilket den åtalade infann sig i kvinnokläder, uppgav hon, att hennes rätta namn var Anna Jöransdotter, att hon var 18 år gammal, att hon anlagt manskläder på nyåret 1711 och därefter blivit antagen som soldat för Harittu rote, samt att hon i februari 1712 av kaplanen vid finska församlingen i Åbo på vederbörligt sätt blivit sammanvigd med kvinnspersonen Maria Kihl. Utöver dessa nakna fakta innehåller emellertid protokollet åtskilliga detaljer, som äro ägnade att belysa de närmare omständigheterna. Motivet att anlägga mansdräkt hade sålunda icke utgått från henne själv utan från rustmästaren Korp, i vars tjänst hon trätt i slutet av september 1710. Sedan hon för hans räkning deltagit i en misslyckad stöld, hade rustmästaren givit henne manskläder och uppmanat henne att rymma. Iförd dessa hade hon överallt av utomstående blivit hållen för man, och med soldatyrket, vilket hon frivilligt valt, hade hon varit väl tillfreds. I likhet med sina kamrater på regementet besökte Anna ofta Linkens krog
i Åbo, där hon av den välvilliga krögerskan tilläts dricka utan betalning. Skälet härtill kom snart i dagen. Krögerskan önskade i äktenskapligt syfte sammanföra den föregivna soldaten med en sin skyddsling Maria Kihl, och det var främst hennes övertalningar, som slutligen ledde till det påtalade giftermålet. Två å tre dagar efter bröllopet fick regementet marschorder, och Anna, som tills vidare lyckats dölja sitt kön för hustrun genom att i sängen vända ryggen till, marscherade med kamraterna ut ur staden. Efter fem veckors frånvaro återvände hon likväl till hemmet, och kort därefter upptäckte Maria det verkliga förhållandet, att hon gift sig med en kvinna. Samtidigt gjorde även Anna en lika häpnadsväckande upptäckt, nämligen att Maria väntade sig ett barn. Krögerskan hade tydligen arrangerat giftermålet dem emellan i avsikt att skaffa sin skyddsling en barnafader. Härtill ville Anna dock ej låna sig. Då hon i september s. å. under sin vistelse i fält erhöll underrättelse om, att hon blivit far till ett gossebarn, förklarade hon sig ej vilja kännas vid barnet på den grund, att »födslotiden ej kommer överens med bröllopstiden, och att hustrun därför må söka sig fader till barnet av den, som det gjort». Några månader senare röjdes Annas kön genom en tillfällighet. Under öldrickande tillsammans med några soldater på regementet blev Anna så överlastad, att hon måste dragas hem på en kälke till sitt kvarter. En av soldaterna ville därefter hjälpa henne i säng, drog i detta syfte av henne kläderna och upptäckte då till sin stora förvåning, »det han en kvinnsperson hade för sig». Enligt egen uppgift inför rätta skulle han »av förundran där utöver genast hava gått därifrån». Egendomligt nog höll han tyst med sin upptäckt under något mer än ett år, men längre kunde han icke bärga sig utan berättade en dag »litet före julhelgen» 1713 för en korpral, att soldaten Johan Jöransson var en kvinna. Till en början synes han ej blivit trodd, eftersom protokollet framhåller, att angivaren besvurit sin uppgift inför korpralen. Denne företog fjärde dag jul i egen person en grundlig undersökning å Anna, sedan han först »supit litet brännvin, på det han uti sitt företagande måtte vara något dristigare än eljest». Han nöjde sig ej heller med att konstatera, att hon hade kvinnobröst, enär han började misstänka henne vara »hermafrodit, efter hon ock gift sig med en annan kvinnsperson». Men sedan han »närmare känt åt», hade »han i sanning befunnit», att hon var »en fullkommen kvinnsperson», varefter han anmälde förhållandet för sina närmaste överordnade. Vid krigsrättsförhöret bedyrade flera av hennes vänner bland soldaterna, att de före upptäckten aldrig kunnat tro annat, än att den anklagade varit man som de. Som skäl åberopades bl. a., att hon varit gift med en kvinnsperson, dels ock som en karl brukat skalkas med kvinnfolk, varigenom hon tillskansat sig vissa förmåner hos bondpigorna i form av mat och »annat mera». Hon hade också »så fullkomliga gjort sina exercitier, som någon soldat kunnat göra».
Krigsrätten, som fann att brottet ej fanns beskrivet vare sig i lag eller förordningar, ansåg sig till följd härav böra underställa målet till
»K. M:ts eget nådiga förordnande» med biläggande av rannsakningsprotokollet. I april 1714 föredrogs ärendet inför justitierevisionen. På initiativ av lagkommissionens ordförande greve Gustav Cronhielm beslöts att infordra samtliga konsistoriers och hovrätters betänkanden i detta mål. Av dessa finnas numera i behåll ett från Stockholms stads konsistorium, representerande de kyrkliga synpunkterna, och ett från Svea hovrätt, där en något världsligare uppfattning kom till synes. Båda myndigheterna utgingo från Mose lag, enligt vilken fördöljandet av könet förklaras vara en styggelse för Gud. Konsistoriet fann, att »Anna Jöransdotter på ett sådant sätt sig försyndat, att hon 1:0 föraktat och vanhedrat Guds förordning om äktenskapet och illuderat det ändamål, vartill det av Gud är inrättat; 2:0 förargat och förtörnat Guds församling och tillika missbrukat, bedragit och gäckat predikoämbetet; 3:0 överträtt och vanvördat både andlig och världslig lag och förordningar, som av höga överheten äro stadgade angående äktenskapsståndet; 4:0 besvikit och bedragit en annan kvinnsperson att ingå äktenskap med sig och därigenom givit henne anledning och tillfälle att bedriva lättfärdighet och okyskhet». Under dylika förutsättningar måste det betecknas som en anmärkningsvärd återhållsamhet, då konsistoriet föreslog, att Anna Jöransdotter för allt detta borde bestraffas med åtta dagars fängelse på vatten och bröd, hudstrykning, undergående av uppenbar kyrkoplikt samt förvisning från »den landsort, därest denna grova förargelsen är skedd». — Hovrätten för sin del ansåg, att Anna ej endast brutit mot Guds lag samt »högligen missbrukat och liksom spelt gäck» med de äktenskapliga ceremonierna, utan även genom att hon låtit värva sig till soldat åsamkat roten skada, då denna nu måste skaffa annan soldat i hennes ställe. På dessa grunder hade hon »till svårt straff gjort sig skyldig». Dock tillades, att hennes missgärning ej var så grov, att hon därför ansågs behöva straffas med livets förlust.
Justitierevisionens utslag expedierades den 11 oktober 1714. Domstolen följde i stort sett konsistoriets votum ehuru med viss skärpning av straffet och dömde Anna Jöransdotter att »plikta med skarpt risslitande och stå uppenbar kyrkoplikt med åtvarning att icke vidare taga sig sådant oråd före, utan åter begiva sig till det stånd och sysslor hon efter Guds ordning är skapad till; skolandes ock hon sedan arbeta vid något kronans slott på behaglig tid, då landshövdingen, uti vilkens hövdingedöme samma slott är beläget, har, sedan sex månader äro förflutna, att här uti K. M:ts justitierevision inkomma med utförlig berättelse, huru hon sig skickar och förhåller, då Vi vidare Oss om hennes lösgivande utlåta vilja». Straffet gick till alla delar i verkställighet, ehuru slottsarbetet av viss anledning kom att utbytas mot tukthusstraff. Till följd av sitt välförhållande i tukthuset, vilket bl. a. tagit sig uttryck i ett flitigt bevistande av predikningarna och katekesundervisningen därstädes, befriades Anna från vidare straff på grund av en kunglig resolution den 22 juli 1715. Hon hade då tillbragt något mer än sex månader i tukthuset.
Åtminstone ett par rättsfall rörande giftermål mellan kvinnor äro emellertid ytterligare kända.1 Det ena är desto mer remarkabelt, som det i detta fall gällde en kvinna av stånd, nämligen fröken Ulrika Eleonora Stålhammar. Hon var dotter till en överstelöjtnant vid Smålands kavalleriregemente och bodde under sin uppväxttid i Västra härad av Jönköpings län. Efter föräldrarnas död nedsjönk hon i djupaste fattigdom. För att hon, enligt vad hon själv sedermera uppgav, lättare skulle kunna försörja sig, iklädde hon sig manskläder, kallade sig Vilhelm Ekstedt och begav sig 1713 till Stockholm, där hon i två år var »i herrskaps tjänst». År 1715 reste hon till Kalmar, där hon under ej mindre än tio års tid tjänade som hantlangare vid artilleriet. Det var under denna period av sitt liv, närmare bestämt 1716, som hon ingick äktenskap med kvinnspersonen Maria Lönman, som först 14 dagar efter giftermålet lär hava kommit underfund med Ulrikas kön. Ända till 1726 levde dessa två tillsammans som man och hustru »uti mycken sämja och kärlek», som det heter i justitierevisionens protokoll, och detta utan att någon utomstående upptäckte verkliga förhållandet. Sistnämnda år synes emellertid Ulrika av någon anledning hava tröttnat. Möjligen stod detta i samband med att hon just 1726 erhöll avsked från artilleriet och därför hade svårt att försörja hustrun. Hon satte sig nu i förbindelse med sina adliga släktingar, och förmodligen på inrådan av dessa flydde hon jämte hustrun i början av september 1728 till Danmark. Avsikten härmed var att därifrån angiva sig själv inför de svenska myndigheterna och samtidigt begära konungens lejd. Om denna plan lyckades, betydde detta, att Ulrika fick möjlighet att välja mellan att underkasta sig myndigheternas fällande utslag eller att gå i ständig landsflykt. Då man i förevarande fall ej på förhand kunde beräkna straffets svårhetsgrad, innebar tillvägagångssättet en försiktighetsåtgärd, som kunde tänkas bliva av betydelse för den händelse, att t. ex. dödsstraff skulle komma att ådömas. Efter ansökan beviljade K. M:t den 17 september 1728 den begärda lejden, och i oktober s. å. befann sig Ulrika åter i Sverige. Den första rannsakningen ägde rum vid rådstuvurätten i Kalmar den 10—21 februari 1729, vilken domstol slutligen »i brist av beskriven lag» underställde målet Göta hovrätts omprövande. Hovrätten utarbetade i sin tur av samma skäl ett vidlyftigt utlåtande till K. M:t den 18 december s. å., som äger intresse såsom ett typiskt uttryck för samtidens uppfattning om sedlighetsbrotten och deras behandling.2 Efter en redogörelse för de närmare omständigheterna konstaterade hovrätten, att det här rörde sig om tvenne brott, ehuru de med varandra ägde sammanhang, nämligen dels »förbytelse» av kön, dels giftermål med person av samma kön. Därefter fortsätter hovrätten:
Förra brottmålet är en könsvilla, varom Guds lag uti femte Moseboks 22 kap. och 5:e versen förmäler: »En kvinna skall icke bära manstyg, och en
man skall icke draga kvinnokläder uppå, ty den som det gör är Herranom en styggelse». Dessa orden synas giva anledning till den dom, att den, som antager annan än sitt kön tillhörig dräkt och därmed skiljer sig ifrån sitt kön och eftersätter den plikt och kallelse, vartill Gud människan skapat, bör såsom en styggelse för Herranom utrotas och dö, varandes på åtskilliga ställen uti den heliga Skrift dödsstraffet utsatt på de synder, som Skriften nämner styggelse för Herranom (confr. tredje Moseboks 18 [kap.] och flera Skriftens rum). Dock som alla synder äro styggelse för Gudi, fast icke alla utan åtskillnad i världslig måtto dödssaker, och därjämte av rannsakningen intages, att denna Ulrika Eleonora Stålhammar av ungdoms oförstånd i anseende till det usla tillstånd, däruti hon efter sina föräldrars död sig befann, utan argan list till sitt desto bättre uppförande och utkomst sådant oråd år 1713 av könets förbytelse fattat, uti vilket förbytta stånd hon sig alltid enligt de henne meddelade avskedspass och attestata gudfruktig, trogen, flitig samt ärligen och väl uppfört såväl under den tiden hon tjänt Kungl. Maj:t under Hans Kungl. Maj:ts artilleri, som ock då hon hos privatos varit i tjänst, så kan ock kungl. hovrätten icke falla på de tankar, att denna Ulrika Eleonora Stålhammar för detta brott allena med livsstraff beläggas kan, utan borde hon med något annat arbitralt straff anses för den därigenom givna förargelsen. Uppå samma arbitrala straff skulle till Hans Kungl. Maj:t hovrätten lämna sitt underdåniga förslag om fängelse eller annat straff, om icke detta Ulrika Eleonora Stålhammars brott vore genom det större brottet, dymedelst att hon såsom mansperson låtit sig med Maria Lönman sammanviga, förökt och efter kungl. hovrättens mening under ett avstraffande kommer att begripas; varvid som Ulrika Eleonora Stålhammar begått det skändliga missbruk, att hon tvärt emot själva äktenskapsståndet och dess rätta ändamål, instiftelsen och kristlovliga ceremonier låtit sig med Maria Lönman sammanviga samt dymedelst både hånliga förlett predikoämbetet som ock gjort gäck av själva naturens ordning, vilken Gud uti naturen inplantat, samt dessutom såsom mansperson bevistat andra gudliga och brukliga kyrkoceremonier, fördenskull anser kungl. hovrätten detta brott vara döden värt. Dock som Ulrika Eleonora Stålhammar föregivit, att hon endast för den till Maria Lönman fattade kärlek och vänskap, på det hon så mycket förtroligare med henne måtte sammanleva, sig sådant oråd företagit; Maria Lönman ävenväl, skönt hon 14 dagar efter vigseln om Ulrika Eleonora Stålhammars förbytta stånd fått kunskap, icke hållit sig för bedragen av bemälta Ulrika utan tvärtom önskat med henne uti en så nära kärlek få förbliva, om icke sådant efter tio års förlopp blivit uppenbarat; rannsakningen, som förmäler, att Ulrika Eleonora Stålhammar efter besiktning är såsom andra kvinnspersoner befunnen, giver heller icke anledning till den tanken, att emellan dem förelupit någon species sodomiæ, och att de förvandlat den naturliga brukningen efter Pauli språk uti episteln till de romare och det första kap., v. 26 och 27, som enligt 32 v. och tredje Moseboks 18 kap. 22 och 23 [0:29] v. äro döden värda, utan de enligt deras själasörjares vittnesbörder fört en gudfruktig och ärlig vandel; fördenskull i anseende till slika befunna mildrande omständigheter hemställes Kungl. Maj:t underdånigst, om icke Hans Kungl. Maj:t täcktes göra Ulrika Eleonora Stål-
hammar, som på Kungl. Maj:ts lejd inkommit, den kungliga nåd, att hon med livet måtte benådas och med annat emot dödsstraffet svarande straff av en månads fängelse på vatten och bröd sitt brott försona och sedan stå uppenbar kyrkoplikt samt förbjudas den ort, varest gärningen gjord är. — Beträffande Maria Lönman, så emedan av rannsakningen intages, att hon icke före vigseln om Ulrika Eleonora Stålhammars förbytta stånd någon kunskap haft, utan först 14 dagar efter vigseln därom blivit underrättad, så kan ock kungl. hovrätten icke finna, det hon gjort sig skyldig till det straff av vigselns missbruk, vartill hon varit brottslig, så framt hon före vigseln om Ulrika Eleonora Stålhammars förbytta stånd varit underrättad. Dock som hon uti tio år härmed tegat och sådant icke för några uppenbarat, så är kungl. hovrättens underdåniga förslag, att denna Maria Lönman, som med sitt stillatigande uti den förras brott gjort sig delaktig, må efter förordningen av den 29 juli 1698 med 14 dagars fängelse sitt brott umgälla, vilket likväl Hans Kungl. Maj:ts nådigste omprövande i underdånighet hemställes.
Den 25 februari 1730 föredrogs ärendet i justitierevisionen. Med hänsyn taget till Ulrikas »ungdom och torftiga villkor, när hon först könet förbytte, samt sedermera betygade ärliga och kristliga vandel så uti privat som publik tjänst med mera» beslöto riksråden, »det Ulrika Eleonora Stålhammar kommer för detta sitt brott att anses med en månads fängelse och uppenbar kyrkoplikt, då hon efter ett särskilt därtill författat formulär kommer att avlösas och sedan hållas ifrån orten, där vigseln skett; och beträffande Maria Lönman, så anses hon med åtta dagars fängelse allena.»1
Med de nu anförda prejudikaten för ögonen kan man näppeligen undgå att fråga sig vad för motiv, som legat bakom de påtalade giftermålen. Att det, som samtiden trodde, varit fråga endast om ungdomligt oförstånd, är mindre sannolikt. Visserligen misstänktes i fallet Anna Jöransdotter uttryckligen, att hon skulle vara hermafrodit, »hälften man och hälften kvinna», men då kroppsbesiktningen gav vid handen, att hon var »en fullkommen kvinnsperson», ansågos misstankarna grundlösa. Häri ligger i själva verket fröet till samtidens felbedömning. Numera känner den medicinska vetenskapen åtskilligt flera variationer bland de intersexuella, med vilket begrepp man velat uttrycka förhållandet, »att hos dem manliga och kvinnliga könskaraktärer äro blandade på ett sådant sätt, att individen utgör ett mellanting mellan båda könen».2 En kvinna kan sålunda mycket väl hava en kvinnas normala attribut men samtidigt äga manlig figur samt manliga böjelser. Åtskilligt talar för att det i här anförda fall varit fråga om sådana intersexuella personer. Det är därvid framför allt anmärkningsvärt, att de så länge lyckats dupera omgivningen. Detta hade under för handen varande omständigheter näppeligen kunnat ske, om icke deras kroppsliga och själsliga konstitution varit behäftade med rent manliga kännetecken.
J. E. Almquist.