Axel Borgström †. F. d. justitierådet Axel Borgström avled i Stockholm den 10 januari 1939 i en ålder av 76 år.
    Från år 1907 och nästan ett kvartsekel framåt slöt högsta domstolen inom sig en treväppling av jämnåriga skåningar, som i vilket land som helst skulle utgjort en markant prydnad för högsta instansen: Edvard Petrén, Åke Thomasson och Axel Borgström. Från ungdomsåren förbundna i nära vänskap representerade de tre vitt skilda temperament, som visserligen mycket ofullkomligt angivas med de hävdvunna beteckningarna det sangviniska, det explosiva och det flegmatiska. Petrén lättrörlig, flödande av liv, alltid i jämnt och friskt humör — Thomasson uppflammande, stormande, med infall och affekter så blixtsnabba att ord och röst knappt mäktade följa med — Borgström välbalanserad, orubbligt lugn, med en stämma knappt någosin påskyndad eller höjd. Men alla tre jämbördiga i eminent domareduglighet.
    De båda förstnämnda föllo för snart ett decennium sedan på sin post som aktiva domare. Nu har också — vid sjuttiosex års ålder — den siste och äldste, Axel Borgström, skördats av döden.

 

    Ett arbetsliv, fyllt av mångsidiga, betydande samhällsinsatser och rika intressen, är därmed ändat; och en verkligt god människa är borta. Axel Borgströms flegma betydde förvisso icke tröghet i tanken och ljumhet i känslan. Han hade ett sällsport ljust huvud, som tillät honom att arbeta med otrolig lätthet. Vid en muntlig föredragning av ett invecklat ärende tillägnade han sig omedelbart med osviklig fullständighet varenda detalj av någon betydelse och värdesatte dem alla snabbt och säkert. Hans tanke löpte som oftast långt före medarbetarnas; medan de ännu brottades med utanverken, var han i all stillhet redan framme vid kärnan. En lycklig omdömesgåva lät honom snabbt feja undan det i sammanhanget likgiltiga eller underordnade och därpå i huvudsaken väga för och emot med känsliga vikter. Och i hans själ bodde en lugn, men stark värme, som tog sig uttryck i ömsinta och ihärdiga omsorger åt olika håll.
    »Flegman» var däremot uttrycket för den sinnesjämvikt, naturen skänkt honom — måhända som ett nödvändigt värn mot de påfrestande prövningar av olika slag, för vilka livet ingalunda skonat honom. Och den gav honom också tålamod i samarbetet med andra, mindre klara och snabba i tanken. Som ordförande bland kolleger, i en skiljedomstol, en styrelse, en församling ledde han utan att trycka ned. Osvikligt lugn, saklighet och urbanitet skapade förtroende för hans person och gehör för den välavvägda och praktiska lösning han föreslog.
    Den som tecknar dessa minnesrader har ingen kompetens att yttra sig om värdet av Axel Borgströms mångåriga och mångskiftande verksamhet vid sidan om domarekallet, såsom kommunalman, stadsplanelagstiftare, ordförande i Svenska järnvägsföreningen o. s. v. Men huvudfakta äro kända för envar. Redan som ledare av Kristianstads stads drätsel på den tid han tillhörde Skånska hovrätten vann Borgström så vidsträckt anseende att Stockholms stad efter hans förflyttning som justitieråd till huvudstaden skyndade att försäkra sig om denna kraft. Han blev ledamot av drätselnämnden, av stadsfullmäktige och dess beredningsutskott och tillhörde dem en följd av år, uppburen av allmänt erkännande. Han har varit en av pioniärerna för ett tidsenligt städernas tomt- och byggnadsväsen. Och det storartade arbete han i det svenska stadsförbundets tjänst och som dess ordförande i decennier nedlagt är ock riksbekant. Vasaordens storkors är det officiella inseglet på uppskattningen av hela denna verksamhet.
    Politiskt var Axel Borgström deciderad högerman men har aldrig tagit aktiv del i politiken. Denna sistnämnda omständighet i förening med hans allmänna anseende för moderation i hela sitt väsen var väl en huvudanledning till att han på sin tid förvärvades till ordförande i Svenska pansarbåtsföreningen. Ivrig försvarsvän, nedlade han mycket arbete på denna post.
    Axel Borgströms varma humanitära sinnelag har ock fört honom till styrelseledamot i Röda korset och ordförande för Röda kors-hemmet. Rörande voro hans oavlåtligt verksamma omsorger om rödakorssystrarnas personliga angelägenheter och intressen. Säkerligen ha systrarna med en särskild orosfylld ömhet vårdat sin faderlige vän under hans sista sjukdom.

Nils Alexanderson.