FÖRTROENDET FÖR VÅRA DOMSTOLAR.
NÅGRA REFLEXIONER.
AV
JUSTITIERÅDET HARRY GULDBERG.
Det ämne som innefattas i ovanstående rubrik har varit föremål för behandling i några på senare tid publicerade artiklar i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund. Då ämnet blivit belyst endast från advokatens synpunkt, kunde det måhända vara till någon nytta, om ett uttalande gjordes även från domarehåll. Jag måste emellertid bekänna, att det är med största tvekan som jag gått till verket. De spörsmål som här kommit under debatt äro svårbedömda och underkastade högst skiftande meningar, och jag vet alltför väl, att jag ständigt riskerar anmärkning om att skribenten talar i egen sak. För säkerhets skull vill jag förutskicka, att följande kortfattade reflexioner helt och hållet stå för min egen räkning.
I en av de omtalade artiklarna1 göres gällande, att domstolarnas prestige bland allmänheten är i nedåtgående och att denna förtroendekris har sin grund väsentligen i två särskilda omständigheter, vilka hänföra sig till domstolarnas egen verksamhet och uppgivas innebära en olämplig utövning av denna verksamhet.
Den ena omständigheten säges vara en bestämd tendens hos domaren att vid målets avgörande frångå skriven lag, där det påkallas för att ernå ett ur domarens synpunkt riktigt resultat. Det skulle — för att använda artikelförfattarens egna ord — förekomma ett ödesdigert »lagande efter lägligheten».2
Den andra omständigheten påstås sammanhänga med bevisprövningen, i det att denna förmenas ha blivit fri från de legala bevisreglerna i en utsträckning som allvarligt äventyrar rättssäkerheten. Kritiken synes i denna del huvudsakligen vara riktad mot överdomstolarna, i vilka domaren såsom regel är hänvisad att företaga bevisvärderingen på grundval av handlingarna i målet.1
Till stöd för uppfattningen, att domstolarna visa benägenhet att av billighetsskäl tolka lag på ett sätt som innebär ändring av lagen, har man åberopat tvenne rättsfall som ligga åtskilliga år tillbaka i tiden (NJA 1927 s. 92 och 1932 s. 171). Jag kan ej finna annat än att utgången i dessa mål föga lämpar sig för ett angrepp på domstolarna. Enligt min mening är det i båda fallen icke fråga om annan lagtolkning än den som alltsomoftast blir nödvändig i rättstillämpningen. Lagstiftningstekniken kan nämligen icke nå den fulländning, att en lagregel lämnar otvetydig ledning till lösning av alla tänkbara konfliktfall inom regelns tillämpningsområde. Därigenom ställes domaren ibland inför uppgiften att tillämpa ett lagstadgande, vars innehåll icke är oomtvistligt. Och med stöd av grunderna för lagen kommer han någon gång fram till en tolkning som vid första påseende kan synas stå i mindre god samklang med själva texten.2
Redan härav framgår, att man kan uppvisa även andra exempel på lagtolkning som icke motsvarar den närmast till hands liggande utläggningen av lagtexten. I dessa avgöranden, vilka med hänsyn till satsen 'nulla poena sine lege' falla utanför straffprocessen, har situationen i allmänhet varit sådan, att lagregelns bokstavliga tillämpning fört till resultat som i var mans ögon måste ha tett sig uppenbart orimligt eller obilligt. Jag behöver knappast tillägga, att en dylik lagtolkning, använd med yttersta försiktighet och med lagens mening för ögonen, icke in-
nefattar några vådor ur rättssäkerhetens synpunkt. Tvärtom är jag livligt övertygad om att en annan lagtillämpning i dessa undantagsfall — särskilt beträffande vissa rent formella spörsmål — skulle ha åsamkat domstolen skarpa och harmsna erinringar för formalism, byråkratism och juristeri.
Tidigare var det vanligt, att domstolarna ställdes i skottlinjen för att de, med alltför stor bundenhet av skriven lag, icke tillbörligt beaktade vad den materiella rätten och billigheten krävde i det enskilda fallet. Situationen synes nu vara alldeles omkastad, i det att domstolarna beskyllas för att åsidosätta lagen och lita till ett fritt bedömande. Denna tvära omkastning verkar något förbryllande, och det är ett viktigt spörsmål, om den framställda beskyllningen har verkligt fog för sig. De anförda exemplen kunna ju knappast anses övertygande, men det återstår att undersöka, huruvida möjligen på områden som icke regleras av skriven lag en beklaglig utveckling ägt rum från den ena ytterligheten till den andra, från sträng formalism till alltför stor frihet från normer. Det är svårt att göra en undersökning som lämnar tillförlitligt resultat, och man får ej låta kritiken bortskymma värdet av den ständigt levande rättsbildning som sker i praxis. Jag tilltror mig därför icke att göra något säkert uttalande. Men en blick i Högsta domstolens minnesbok kan måhända vara till någon ledning. Som bekant plägar ett avgörande som står i strid mot tidigare antagna rättsgrundsatser icke träffas, med mindre målet behandlas av Högsta domstolen in pleno, och en vacklande praxis borde avspeglas i en ökning av antalet plenimål. Nu föreligger emellertid icke någon sådan ökning, och även om vittgående slutsatser ej få dragas av detta förhållande, visar det hän på att domstolen icke oftare än förr avviker från erkända rättsgrundsatser. Själv har jag icke haft intryck av att domstolarna slagit in på orätta banor, och det torde stå klart för varje domare, att hans strävan att mot formella betänkligheter tränga till sakens kärna icke får leda till något slags godtycke.
Man gör sig onekligen den frågan, huru erfarna advokater utan starkare skäl kommit till annan uppfattning och så bestämt hävdat densamma. Jag skall våga mig på en förklaring som får gälla så långt den kan. Det händer, att en advokat, som är livligt övertygad om rättvisan i sin huvudmans sak, har svårt att bedöma den sakliga befogenheten av domstolens rättsliga avgörande, när detta utfaller till huvudmannens nackdel. Vidare
måste man räkna med att de förvecklingar som samhällslivet numera erbjuder tilltagit i svårighetsgrad, såvitt angår rättsligt bedömande. Anledningarna härtill äro flerfaldiga, och det skulle föra för långt att söka närmare utreda detta intressanta ämne. Men faktum kvarstår och har med nödvändighet lett till att det också blir svårare för de rättssökande och deras advokater att överblicka rättsläget och beräkna utgången i en process. En rättegång som utfaller mot beräkningar medför alltid olust, och det kan bli frestande att icke blott i fråga om vissa mål utan även i allmänhet överdriva kritiken och skjuta större skuld på domstolarna än som skäligen kan anses påkallat. Härmed vill jag visst icke anföra ett absolut jäv mot advokaterna såsom granskare av domstolarnas verksamhet. Advokaterna äro domstolarnas naturliga kritiker, och domaren har gott av att söka objektivt pröva värdet av kritiken och taga lärdom av den. Inom parentes må framhållas såsom önskvärt, att yrkescirkulation mellan advokater och domare kunde i viss utsträckning åvägabringas hos oss som i andra länder, till båtnad å ömse sidor och för rättsskipningen i det hela.
Bör då icke ökad lagstiftning minska den osäkerhet som den rättssökande känner inför domstolarna? Det är ju ett betydande intresse, att allmänheten så långt som möjligt får tydlig kunskap om de normer, efter vilka uppkomna tvister skola slitas. Därigenom vinnes bland annat den stora fördelen, att tvistens hänskjutande till domstol i många fall kan undvikas. Icke desto mindre tror jag, att ökad rättssäkerhet knappast står att vinna på denna väg. Så komplicerat som samhällslivet blivit i våra dagar och så fort som utvecklingen går, är det vanskligt att såsom mål uppställa en detaljreglering av alla uppkommande konflikter. Effekten kunde bli alldeles motsatt den önskade. Det skulle ej sällan visa sig, att det enskilda fallet ej läte sig inordna under lagen, och domstolarna bleve måhända tvingade till synnerligen extensiv lagtolkning för att komma till rimligt resultat. En sådan utveckling kunde uppkalla verklig anledning till klagan från den rättssökande som funnit sig ha skriven lag att lita till.
Enligt min tanke äga vi för närvarande lagstiftning i den omfattning som kan anses lämplig, om vederbörligt beaktande skänkes de synpunkter som böra bestämma avvägningen mellan skriven lag och rättsbildning i praxis. Vad nu sagts utesluter na-
turligtvis icke, att lagen ständigt är i behov av revision och komplettering. Men en mera betydande ökning av den lagstiftande verksamheten skulle medföra de vådor som nyss berörts. Och det kommer alltid att finnas ett tämligen vidsträckt rättsområde, där allmänheten känner sig osäker om principerna för avgörandet av en till domstolarna hänskjuten tvist. Detta bör ej förbises av den som kritiserar domstolarna.
Vad åter angår den oaktsamhet i bevisprövningen som påbördas domstolarna, enkannerligen Högsta domstolen, har uppmärksamheten blivit fäst vid en sida av domstolsverksamheten som obestridligen förtjänar en kritisk belysning. Ingen överrättsdomare torde vara beredd att säga, att allt är väl beställt och att intet står att vinna genom en annan tingens ordning. Säkerligen är det icke blott jag som gång efter annan plågats av uppgiften att ur den papperslunta, som målet bildar i högre instans, söka utreda vad som är hänt och sant i saken. Det är redan vid muntlig och omedelbar process en maktpåliggande uppgift att ur parters och vittnens utsagor, vilka innefatta en blandning av sanning, lögn och försåtlig halvsanning, plocka fram de fakta som böra läggas till grund för målets avgörande. Och det säger sig självt, att prövningen av bevismaterialet blir oerhört försvårad för den, som enligt vår rättegångsordning är hänvisad uteslutande till den färglösa reproduktion av bevisupptagningen som underrättsprotokollen förmedla, även i många fall då protokollsförfattaren gjort sig mycken möda för att få bilden av vad som förevarit så fullständig och åskådlig som möjligt. Dessa svårigheter torde det för övrigt vara onödigt att utveckla. De äro sedan lång tid kända och mångenstädes omvittnade, bland annat i de anförda tidskriftsartiklarna. Och de därmed sammanhängande processuella bristerna ha som bekant avsevärt bidragit till att framdriva den omfattande reformering av rättegångsväsendet som är å bane.
Då de olägenheter som nu åsyftats otvivelaktigt direkt sammanhänga med vår ännu gällande processlagstiftning och kunna förväntas bli i väsentlig mån avhjälpta genom en ny rättegångsordning, måste man fråga sig, om det är anledning att, på sätt som skett, i elfte timmen lägga en extra skuld på domaren. Fruktbar blir en sålunda inriktad kritik i varje fall först om det
påvisas, huru en förbättring skulle kunna vinnas redan under nuvarande förhållanden.
I en av de åberopade artiklarna framhåller författaren, att det förefaller som om man i våra domstolar icke alltid velat göra klart för sig, att fri bevisprövning under vårt nuvarande processförfarande är en omöjlighet — framför allt i instanser, där man sällan eller aldrig ens har tillfälle till förhör med parter och vittnen — och att man därför löper allvarliga risker, om man, frigjord från de legala bevisreglernas tvång, baserar sin dom på en visserligen efter bästa förstånd och samvete företagen men dock alldeles fri prövning. Tager man författaren på orden, pläderar han för återgång till de legala bevisreglerna i 17 kap. rättegångsbalken. Detta lärer knappast vara på allvar åsyftat. I varje fall tror jag icke, att ett sådant yrkande får genklang i vidare kretsar. Kanske menar författaren, att överrätterna skulle — i motsats till underdomstolarna — tillämpa de legala bevisreglerna eller att överrätterna borde låta bero vid den bevisprövning som företagits i första instans. Men ingendera av dessa alternativa lösningar är möjlig. Överrätterna kunna enligt nuvarande ordning icke undandraga sig bevisprövningen, och det är självfallet, att den bör företagas efter samma principer under rättegångens förlopp genom instanserna. De lege ferenda ställer sig saken annorlunda. Det kan tänkas, att bevisprövningen i underdomstolarna bleve så betryggande anordnad, att därvid kunde förbli. Under alla omständigheter lära överdomstolarna efter genomförandet av en processreform ha att i vidsträckt omfattning hålla sig till den bevisvärdering som blivit följden av prövningen i första instans. Men diskussionen rör sig ju om nuvarande förhållanden, och våra dagars domare har ifråga om bevisprövningen icke annat att göra än hans föregångare i ämbetet led för led: med största uppmärksamhet, oavlåtligt fäst på eventuella felkällor, och överhuvud med anlitande av den omdömes- och urskillningsförmåga som förlänats honom av natur och erfarenhet söka att ur handlingarna i målet opartiskt utreda sanningen. Därmed är det naturligtvis icke sagt, att domaren finner sanningen, men om detta icke lyckats, lärer det sällan bero enbart eller ens väsentligen på honom.
Efter det anförda behöver jag knappast tillägga, att en nydaning, som lämnar större möjligheter för klarläggande av relevanta fakta, är på det högsta efterlängtad av överrättsdomarna,
icke därför att de lättare undgå beskyllningar för vårdslös bevisprövning utan därför att rättsordningen då själv skapat bättre garanti för ett riktigt avgörande.
Det kan i detta sammanhang påpekas, att man för framtiden har anledning att knyta stora förhoppningar vid den föreslagna möjligheten att i tvistemål höra parterna själva under en försäkran på heder och samvete, vars brytande medför straffansvar. För min del vill jag tro, att man här får en anordning som mera verkningsfullt än någon annan av processlagberedningen föreslagen kommer att bidraga till framskaffande av bästa möjliga material för det rättsliga avgörandet. Därmed har man kraftigt brutit med den tyvärr alltjämt utbredda uppfattningen, att det icke ligger något ont i att part med lögn, halv-sanning och förtegenhet skyddar sina egna intressen. Önskvärt vore, om samma uppriktighetens anda kunde ingjutas även i straffprocessen, men jag skall icke hängiva mig åt utopier utan i stället återgå till ämnet, d. v. s. till den nu framställda kritiken mot domarens verksamhet.
Vid sidan av det generellt hållna påståendet om tillämpning av en alltför fri bevisprövning göres i en av de åberopade tidskriftsartiklarna den anmärkningen, att domstolarna vid behandlingen av brottmålen i alltför hög grad presumera förhandenvaron av erforderligt subjektivt rekvisit.
Med anledning härav vill jag framhålla, att artikelförfattaren berört den del av bevisvärderingen, som erbjuder de allra största svårigheterna och där riskerna för felslut följaktligen äro större än vanligt. Det gäller ju att bokstavligen rannsaka hjärtan och njurar. Och vem kan med full säkerhet säga vad som rör sig i en annan människas inre?
Emellertid måste en prövning äga rum, och då den tilltalade ofta ängsligt och omsorgsfullt döljer sina tankar och föreställningar, blir det nödvändigt att taga de objektiva förhållandena till hjälp vid utforskandet av de subjektiva omständigheterna. Skulle en dylik induktiv metod icke vara tillåten, bleve följden den, att straff drabbade endast ångerfulla brottslingar och att de inpiskade skälmarna ginge fria, en utgång som icke är ägnad att stärka principen om likhet inför lagen. Det har redan antytts, att det under alla förhållanden är fråga om en prövning av ömtålig art, och jag vill ytterligare understryka, att slutsatser enbart från objektiva förutsättningar måste dragas med största
försiktighet. Från min domstolsverksamhet har jag ingalunda den erfarenheten, att våra dagars domare, såsom det påstås, »med frejdigt mod och utan bävan för eventuella felkällor »presumerar det subjektiva rekvisitets förefintlighet. Vår tids strafflagstiftning ställer i flera avseenden, bland annat genom straffarternas fortgående differentiering, brottslingens person i förgrunden, och jag skulle snarare tro, att detta förhållande medverkat till att prövningen av de subjektiva rekvisiten sker med större omsorg än tillförne.
Såsom särskilt karakteristiskt för det otillfredsställande och riskfyllda i nutida — jag citerar ånyo en av artikelförfattarna — »karikatyr av fri bevisprövning» anföres vidare, att domaren söker komplettera sina kunskaper genom privata undersökningar utanför förhandlingarna respektive protokollen i målet, exempelvis genom konversationer med sakkunniga personer, inhämtande av upplysningar om parters och vittnens personer och dylikt. Hos en annan författare, som likvisst beaktar domarens strävan att under föreliggande förhållanden göra det bästa möjliga i avseende å såväl bevisvärdering som rättslig prövning, heter det, att överrättsjuristerna i sina försök att skipa rätt famla efter stöd utanför de magra eller ofullständiga protokollens ram samt att vår processordning icke tål denna påfrestning.
Eftersom det blivit domaren förelagt att bedöma alla möjliga förvecklingar i en vrång och komplicerad värld, borde han lämpligen från början sitta inne med alla erforderliga insikter. Men en sådan människa finnes icke och kommer aldrig att finnas. Det händer alltså, att domaren råkar i en situation, i vilken hans vetande behöver kompletteras för att han skall kunna tillfredsställande bedöma den föreliggande tvisten. Ingen lärer förmena honom att suga näring ur litteratur i ämnet, och det kan icke vara mindre lämpligt, att han av sakkunniga personer som stå utanför tvisten skaffar sig de allmänt orienterande upplysningar, av vilka han är i tydligt behov. I spörsmål av teknisk art kan denna utväg vara den enda som praktiskt sett står till buds. Man kan exempelvis icke begära, att domaren, innan han avgör ett invecklat patenträttsligt mål, skall förskaffa sig sådan kompetens som motsvarar examen vid teknisk högskola eller ens studera all litteratur som publicerats på området. Nu invändes förmodligen, att domaren i regel har tillgång till sakkunnigutlåtanden som avgivits i målet och att han i sista hand
får lita till det yttrande som vanligen införskaffats från Patent- och registreringsverket. Härtill kan genmälas, att erfarenheten lärt domaren att vara ganska skeptisk mot de av parterna anlitade experterna, även då dessa äro kända för kunnighet, samt att det är en föga tilltalande nödfallslösning att på grund av okunnighet blint acceptera de slutsatser, till vilka annan statlig myndighet kommit. För att taga ett annat exempel ur den dagliga domstolspraktiken må nämnas, att en domare som icke själv kör bil gör både rätt och klokt i att vid sidan av protokollen söka förvärva kunskap i bilteknik, ehuru han därvid nödgas ingå på omständigheterna i det aktuella målet.
Det synes mig ej heller böra förmenas domaren att genom egen — icke protokollförd — besiktning skaffa sig sakkännedom, även i helt normala fall som icke påkalla uppbåd av särskild sakkunskap. För min del får jag bekänna, att jag åtskilliga gånger, t. ex vid tvist om beskaffenheten av viss husbyggnad i Stockholm, gjort besök på platsen och därmed skaffat mig hjälp till ett säkrare bedömande av utredningen i själva målet. Är detta att famla efter stöd utanför protokollens ram, kommer jag för egen del att få mycket svårt att avstå därifrån, även om upprepade varningar skulle bli mig meddelade.
I den mån kritiken principiellt åsyftar sådan komplettering av processmaterialet, som består i enskilda konferenser med parterna själva, deras vittnen eller sakkunniga, är jag obetingat beredd att instämma, men jag tror, att insikten om det oriktiga i dylik självverksamhet från domstolarnas sida utgör hinder för missbruk i denna riktning. Jag är dock icke blind för att det i vissa gränsfall kan vara vanskligt att avgöra, huruvida icke den orientering som domaren i bästa avsikt söker skaffa sig tilläventyrs kan komma att uppfattas såsom ett tillhandagående åt den enskilda parten. Jag tänker exempelvis på fall då offentligt organ, vilket sitter inne med kännedom om fakta i målet, avgivit yttrande som i ett eller annat hänseende icke lämnat tydligt eller fullständigt besked. En underhandsförfrågan hos en myndighetsperson kan försvaras med att denne står fri från partintresse, och jag tror icke, att några berättigade hänsyn åsidosättas i en dylik situation. Det är ju ytterst i sanningens intresse som domaren verkar, och ingen kan sägas bli lidande på den grund att sanningen kommer i dagen. Emellertid är det uppenbart, att dessa utvägar böra anlitas med stor urskillning.
Även minsta sken av obehörig verksamhet från domarens sida måste undvikas.
Liksom allt annat mänskligt lider rättsskipningen av brister och svagheter som ingen reform kan undanröja. Först och främst må ytterligare betonas, att underlaget för domarens prövning väsentligen beror av det mänskliga själslivet med dess otroligt invecklade vävnad och allt vad det rymmer av irrationella moment samt att det är med de mörka och dåliga sidorna som domaren mest har att syssla. Utvecklingens fortskridande har icke medfört, att lögnens makt nedslagits eller minskats. Fastmera har lögnen, vilken är rättsskipningens värsta fiende, visat ökad benägenhet att ikläda sig former som försvåra dess avslöjande. Härav följer, att det hopbragta processmaterialet trots alla framsteg ofta blir en bräcklig grundval för det rättsliga avgörandet. Och därtill kommer, att domaren själv endast är en vanlig människa som icke kan bli fri från sin skröplighet ens då han anstränger sig att göra sitt bästa. Av honom kan rimligen ej fordras annat än att han efter måttet av kunskaper, erfarenhet, psykologisk insyn och självkännedom strävar efter ett så gott resultat som möjligt. Och vi komma aldrig ifrån att olika domare, som handla efter bästa förstånd och samvete, kunna hysa skilda meningar såväl vid bevisvärderingen som vid lagtillämpningen. Vad nu sagts kan synas vara så självklart, att det icke förtjänar trycksvärtan. Det har emellertid visat sig, att rättsskipningen inför den stora allmänheten ter sig ungefär som en automat, där den rättssökande trycker på en knapp och får sig tillställt det enda möjliga och på förhand givna beskedet. Denna förenklade uppfattning får kanske icke väcka förvåning, om man betänker, att även rättsbildade personer, som icke ägnat sig åt domarkallet, ibland sakna verklig förståelse för vad domarens värv egentligen innebär.
Den förlorande parten känner sig ofta orättvist behandlad. Han har på skäl som han själv ansett fullgoda drivit sin sak, och man kan förstå, att han icke utan vidare ändrar mening omedelbart efter det att domen fallit. När han förlorat på brister i bevisningen, har han svårt att fatta, att domstolen icke funnit styrkt vad han måhända själv sett och upplevat, och även i rättsfrågor låter han sig med nöd övertyga av den ståndpunkt domstolen intagit. Huruvida det är han eller domaren som
efter idealisk måttstock har rätt lönar det sig knappast att diskutera. Det gives tyvärr icke, såsom i småskolans räknebok, något facit, där man kan avläsa den absolut riktiga lösningen. Men frånsett det undantagsfall att resningsskäl föreligga, måste den förlorande parten finna sig i den utgång som målet fått. Det rör sig här om ingenting mindre än en medborgerlig plikt, utan vars uppfyllelse rättsordningen icke kan verka på ett tillfredsställande sätt.
Ehuru rättsskipningen hos oss torde utövas med lika god kompetens och lika samvetsgrant som annorstädes, hålles denna medborgerliga plikt ej alltid i helgd, och jag begagnar ej överord, om jag säger, att det just i våra dagar brister mycket i sådant hänseende. Att så är fallet framgår bäst därav, att jag icke ens behöver nämna vad jag närmast syftar på. Jag skulle emellertid icke ha berört denna sak, om jag icke känt mig manad att söka en särskild anledning till den domstolarnas misskredit, som att döma av de refererade artiklarna måste anses vara ett faktum men som svårligen fått tillräcklig förklaring genom bristerna i gällande processordning och de kritiska anmärkningarna mot nutida handhavare av domarämbetet.
Därest ett påstående några gånger — jag tror man brukar räkna till tre — upprepas i en tidning, blir det obönhörligt en sanning, även om det hellre borde kallas en lögn. Vad blir då icke följden, när part otaliga gånger och i skilda former avtrycker egna argument och eget bevismaterial i redan avgjort mål, med fullständigt negligerande av den på motsatta sidan förebragta utredningen? Den skeva framställning av omständigheterna i målet som är frukten av denna publicistiska verksamhet blir till dogm, vars sanningshalt ställes utom varje diskussion. Gången av en sådan, över alla bräddar svämmande propaganda i en process, vars relevanta fakta äro kända endast inom en ganska fåtalig krets, blir ofelbart följande. En större del av den tidningsläsande allmänheten anammar genast det tryckta ordet utan kritik. Den mindre delen använder sitt omdöme och låter till en början sitt kritiska sinne verka, men sakta och omedvetet brytes motståndet, och detta förvandlas efter lång tids förlopp i tyst instämmande eller i bästa fall slö resignation. Det slutliga resultatet blir en så stark förgiftning av den allmänna opinionen, att den utlöser en alltfort stigande misstänksamhet mot de dömande myndigheterna. Vad sålunda förelupit är enligt
min mening tillräcklig förklaring till den förtroendekris som säges föreligga. På grund av den bristande förståelsen för rättsskipningens svårigheter, domarmaktens egenskap att ingripa i människornas öden och en med svenskens nedärvda frihetskänsla förknippad benägenhet att opponera mot överheten saknas det ej jordmån för sådant utsäde som alstrar misstro.
För att icke bli missförstådd vill jag inskjuta, att kritik mot domstolarnas verksamhet självfallet i princip är lika tillåten som annan samhällskritik. Den sakliga och förutsättningslösa kritik som utövas i fackpressen är till största nytta, och jag har ej heller i detta sammanhang minsta tanke på sådana diskussioner som nu öppnats i advokatsamfundets tidskrift. Men det är och förblir ett oting, att den enskilda parten genom fullkomligt fri behandling av processmaterialet håller rättegång med sig själv i tidningsspalter och på offentliga möten, med eller utan tenorsång och blåsorkester. Man får, trots situationens allvar, försöka glädja sig åt att icke alla missnöjda parter äga tillgång till egna tidningar och outtröttligt stöd i annan publicitet.
Godtroende tillskyndare av denna kampanj vilja förmodligen invända, att liknande metoder förekommit i gångna tider och visat sig historiskt berättigade. Härtill vill jag blott svara, att det då städse varit fråga om allvarliga missförhållanden i form av korruption och övergrepp. Och att sådant läge nu skulle vara för handen i vårt land lärer icke påstås av någon som behållit sans och gott omdöme. Det finnes icke fog för något 'j'accuse', fastän en eller annan måhända känner sig kallad att axla Émile Zolas mantel. I själva verket har vårt folk den oskattbara förmånen att leva i en rättsstat, i vilken domstolarna stå alldeles fria från sidoinflytanden av något slag. Och endast blå dunster kunna hindra gemene man att se denna enkla sanning.
Det talas ibland om »mandarinandan» inom överdomstolarna, och man stöter också på andra uttryck som innefatta förtäckta påståenden om att domaren i självgodhet utövar ämbetet utan sinne för verkningarna av sitt beslut. Ett sådant antagande måste betecknas såsom felaktigt. Så långt min erfarenhet sträcker sig, gå Sveriges domare, icke minst ledamöterna av den högsta instansen, till sitt ansvarsfulla arbete i en känsla av ödmjukhet inför uppgiften och med full insikt om vad domar och utslag betyda för andra människors andliga och lekamliga välfärd. Att en missuppfattning av antydd art kunnat vinna insteg torde emellertid i någon mån få tillskrivas den avskildhet, i vilken överrät-
terna utföra sin gärning. Den stora allmänheten, som numera uppfostras i en anda av öppenhet och offentlighet, känner instinktivt en viss misstänksamhet mot vad som tilldrager sig inom lyckta dörrar. Jämväl på denna punkt har man anledning att hoppas, att processreformen skall medföra en ändring till det bättre. Sedan allmänheten fått tillträde till överrättssessionerna, bortfaller åtminstone grunden till den misstro som direkt sammanhänger med överdomstolarnas nuvarande arbetssätt.
Vad kan då göras för att värna domstolarnas auktoritet mot en propaganda som i längden innebär en samhällsfara? Möjligheten att blåsa liv i gamla straffbud om domkval kan utan vidare avvisas, och ingen anhängare av vårt demokratiska samhällsskick förordar inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten, oaktat det står klart för honom, att denna dyrbara klenod kan användas på ett sätt som underminerar icke blott rättsordningen utan även demokratien själv. För domaren står ej ens den utvägen till buds att ingå i svaromål på framställda beskyllningar, eftersom han principiellt icke kan med den enskilda parten diskutera meddelade beslut. Det är emellertid icke första gången som osunda företeelser givit sig tillkänna inom rättslivet, och det har alltid lyckats domstolarna och rättsordningen att genom leva uppkomna kriser. Därest de sokratiska dygderna, såsom många gånger förr, åter få tillfälle att göra sig en smula gällande, blir nog följden den, att angreppen stillna och att den opinionsförgiftning som spritt sig över samhället går till hälsa. Men till dess återstå säkerligen åtskilliga vedermödor som domaren, utan att akta på smädelser, har att möta på samma sätt som hittills: genom att i lugn tillförsikt och med anspänning av alla krafter söka på bästa sätt fylla sitt svåra och otacksamma värv. Att han i alla väder skall bevara arbetsglädjen är dock alltför mycket begärt.
I fråga om att väcka nödig besinning kunde Sveriges advokater ha en stor mission att fylla. Genom den personliga kontakt, som advokaten får med den rättssökande allmänheten, gives det förvisso åtskilliga tillfällen att lära ut något av rättsskipningens väsen och inskärpa plikten att respektera domstolarnas avgörande, även då detta går parten emot. Är det förmätet att sluta med förhoppningen, att en vädjan om bistånd i sådan upplysningsverksamhet icke skall förklinga alldeles ohörd?