LORD MAUGHAM. The Tichborne Case. London 1936. Hodder & Stoughton. 384 s. Inb. sh. 15.00.

 

    Förutom Dreyfus-affären torde under senare hälften av 1800-talet knappast någon rättegång hava väckt ett sådant uppseende i den civiliserade världen — åtminstone icke i den engelsktalande delen därav — som den process eller rättare de båda processer, Englands nuvarande Lord Chancellor, Lord Maugham, gjort till föremål för en år 1936 med ovanstående titel utkommen studie, dedicerad till The Bar of England. Att så varit fallet är icke ägnat att förvåna; det måste i allra högsta grad hava satt den romantiska samtidens fantasi i rörelse, då en ruinerad slaktare från ett Skråköping i Australien plötsligt dyker upp och gör gällande, att han är en sedan 12 år tillbaka såsom död ansedd engelsk ädling, arvinge till en av Englands största förmögenheter! När sedan det rättsliga skådespel, slaktarens pretentioner gåvo upphov till, under 7 år skänkte tidningarna en riklig, sensationsmättad spaltfyllnad och drogo kostnader, som gingo löst på miljoner, kan man väl förstå, att allmänheten fick något att leva, och leva högt på. Det är dessa båda förhållanden, rättegångarnas orimliga längd och de enorma kostnaderna för den vinnande parten, som givit författaren anledning till denna studie; och han hoppas, att hans f. d. kolleger vid The Bar skola kunna hämta lärdom av de misstag, till vilka de i Tichborne-affären agerande advokaterna gjorde sig skyldiga.

 

    Roger Tichborne var född 1829 i Paris och son till Sir James Tichborne av Tichborne Park, den nionde baroneten av detta namn. Hans mor var fransyska. De första sexton åren av sitt liv växte han upp i Paris; sedan tillbragte han — helt emot moderns önskan — tre år vid Stonyhurst, ett katolskt college i England, och erhöll därefter officersanställning vid ett engelskt kavalleriregemente, förlagt i Dublin. Sina ferier brukade han tillbringa på Tichborne Park hos sin farbror, en äldre bror till Sir James. I dennes enda dotter blev Roger förälskad; hans böjelse besvarades, men farbrodern motsatte sig ett äktenskap mellan de båda kusinerna, till en början obetingat, men sedan förklarade han, att om Roger ville vänta i tre år och om efter den tiden de ungas känslor icke förändrat sig och dispens till äktenskapet kunde erhållas, skulle något hinder mot deras förening icke möta. Roger beslöt nu att göra resor i utomeuropeiska länder, och i början av år 1853 reste han över till Syd-Amerika, där han bl. a. tillbragte någon tid i Chile. Den 20 april 1854 seglade han på en engelsk tremastare, »Bella», från Rio de Janeiro till Kingston; på vägen förliste emellertid »Bella», och ingen av de ombordvarande syntes hava räddats. Roger antogs nu vara död. Hans farbror hade avlidit redan år 1853 och efterträtts i besittningen av det Tichborneska fideikommisset av sin bror, Rogers far. Vid dennes död 1862 tillträdde Rogers yngre bror Alfred fideikommisset. Redan i februari 1866 avled emellertid Alfred, och några månader efter hans död födde hans hustru en son, som blev arvinge till den stora Tichborneska förmögenheten.
    Efter »Bellas» undergång voro alla övertygade om Rogers död, alla utom en: hans moder. Sedan mannen dött, började hon genom tidningarna göra efterforskningar efter den försvunne sonen, och genom hennes föranstaltande infördes i tidningar i Australien ett tillkännagivande, att den som kunde lämna upplysningar, klarläggande Rogers öden, skulle erhålla hederlig vedergällning. Detta meddelande hade en underbar effekt! En konkursmässig slaktare i en liten stad, kallad Wagga Wagga, i Nya Syd-Wales anmälde sig som den sedan tolv år försvunne arvtagaren. Han satte sig i förbindelse med Lady Tichborne, och denna erkände honom genast som den så länge förlorade sonen! I sitt första brev — februari 1866 — kallar hon honom »my dearest and beloved Roger»; och sedan slaktaren — vars riktiga namn var Arthur Orton, ehuru han i Australien tagit namnet Thomas Castro — i januari 1867 infunnit sig i Paris, förklarade hon vid deras första sammanträffande, att hon i honom igenkände sin son Roger!
    Nu kunde spelet börja. Sedan Orton under förra hälften av år 1867 med stor skicklighet insamlat ett otal intyg angående sin identitet med Roger Tichborne, erhöll han den 27 juni 1867 stämning å kuratorerna av de Tichborneska godsen. De närmaste åren åtgingo emellertid till förberedelser för den egentliga processen inför the Court of Common Pleas. Sålunda fick Orton, vilken redan före sin avresa från Australien under ed avgivit en berättelse om sitt liv — enligt hans egen uppgift — som Roger Tichborne, om sin uppväxttid, om den syd-amerikanska

 

resan, om huru han räddats vid »Bellas» undergång och om vad han sedan förehaft i Australien, ånyo i the Chancery Court under edlig förpliktelse avgiva ett intyg i samma sak och därefter undergå korsför hörav motpartens ombud. Vidare sändes en kommission till Chile och en till Australien för att höra vittnen i dessa länder. Intyg av cirka 200 personer, vilka vitsordade Ortons identitet med Roger Tichborne, en vidlyftig korrespondens, Ortons egna under edlig förpliktelse avgivna utsagor och resultatet av de syd-amerikanska och australiska kommissionerna gav ett vidlyftigt material för det blivande korsförhöret med Orton. Författaren framhåller, att det största bekymret var, att materialet var alltför rikt!
    Kostnaderna för sitt eget uppehälle och för förberedelserna till processen hade Orton kunnat bestrida dels av medel, som han erhållit av Lady Tichborne, och dels av lån av trogna anhängare, som han lyckats förvärva sig. I mars 1868 drabbades han emellertid av en fruktansvärd motgång genom Lady Tichbornes död. Hur utgången av processen blivit, om Lady Tichborne inför juryn tagit på sin ed att Orton vore hennes son Roger, frågar författaren med allt skäl, men han tror det likväl icke hava varit möjligt, att Orton ens för sådant fall kunnat vinna bifall till sin talan. — Till finansiering av processen i the Common Pleas utställdes en serie s. k. »Tichborne bonds» eller »debentures» intill ett belopp av 100,000 pund och löpande med fem procents ränta. Säkerhet för detta lån utgjorde all den egendom Orton skulle erhålla — då han vunnit processen! Givetvis kunde kursen på dessa debentures icke hållas hög, men tillräckliga medel inflöto till engagerande av några av Englands främsta advokater, en stab på fem man, bland vilka ledningen innehades av Serjeant Ballantine, enligt författaren Englands främste jury-advokat på den tiden. Svarandena voro även starkt representerade; deras »leading counsel» var Sir John Duke Coleridge, sedermera Lord Coleridge.
    Efter stora svårigheter att erhålla fulltalig jury tog målet den 11 maj 1871 sin början i Common Pleas. Det anförande, med vilket Ballantine inledde processen inför domstolen, tog »endast» — såsom författaren särskilt framhåller — en och en halv dag i anspråk, och sedan vidtog förhöret med kärandens vittnen. — Genom sin framställning av de båda huvudpersonernas i Tichbornesaken, Roger Tichborne och Arthur Orton, liv och av förberedelserna för domstolsförhandlingarna har författaren icke endast givit läsaren en nödvändig orientering i affären, utan också på ett mästerligt sätt förstått att för läsaren möjliggöra ett riktigt bedömande av betydelsen och av värdet av vittnesutsagorna inför domstolen. Där författaren icke, som ofta sker, ger den psykologiska förklaringen till ett vittnes — som det gärna vill synas — orimliga uppfattning, kan läsaren själv giva sig densamma, tack vare det material författaren skänkt honom. Det blir därför med ett aldrig slappnande intresse man följer såväl vittnesmålen som advokaternas plädering. Författaren återger emellanåt vittnesförhören, liksom även advokaternas anföranden, ordagrant efter protokollet, vilket

 

är ägnat att giva liv åt framställningen. Han framhåller att medan en advokat kan korsförhöra ett vittne på tre timmar, en annan därtill skulle använda tre dagar; och det kan icke förnekas att de av författaren återgivna förhören och korsförhören göra läsaren en smula betänksam. Man förvånar sig över advokaternas förmåga att till leda upprepa samma frågor och över vittnenas undergivna tålamod; och en viss tvekan inställer sig vid tanken på det hos oss aktuella kravet, att vittnesförhör skall ledas av advokater, och man frågar sig: skulle ett bifall till detta krav befordra önskemålet »en snabb process»?
    Sedan ett tjugo-tal kärandevittnen blivit hörda, kom turen till käranden att själv träda in i vittnesbåset, och efter att i två dagar hava förhörts av en av sina egna advokater, underkastades han korsförhör av Coleridge, vilket pågick i tjugo dagar! Med stilla sarkasm förhörde Coleridge honom om hans »hågkomster» från Paris och från skolan i England; han lockade honom att förklara, att Caesar troligen var grek, och lät honom företaga en promenad på »Åsnebryggan». Orton hade »glömt» allt från barndomstiden — han kunde icke ett ord franska — och från skoltiden och ägde ingen som helst kännedom om militära saker. — Den 7 juli 1871 fick Orton lämna vittnesbåset, och domstolen tog sig då fyra månaders ferier. Då målet den 7 november åter företogs, fortsatte förhöret med kärandens vittnen, och Ballantine hörde nu ytterligare bortåt ett hundra personer, officerare, underofficerare och menige vid Rogers regemente, underhavande på Tichborne Park, personer som varit i Rogers tjänst o. a. Det dåliga intryck av Orton, juryn erhållit vid förhöret med honom, måste i viss mån hava förtagits av detta otal vittnesmål till hans förmån. Hans utsikter hade aldrig synts ljusare än då domstolsförhandlingarna avbrötos för julferierna. Och detta kan i någon mån utgöra förklaring till att Coleridge gav åt det tal, med vilket han sedan inledde svarandenas talan, en sådan bredd och utförlighet, att det tog tjugofem domstolssessioner i anspråk och var, enligt vad författaren uppger, det längsta tal som någonsin riktats till en brittisk jury. Talet, som delvis återgivits ordagrant, är ett lysande prov på vältalighet med Shakespeare-citat och citat av verser, skrivna i fängelset av en Tichborne under drottning Elisabeths tid; men författaren utsätter det för en skarp och, som det vill synas, icke oberättigad kritik, under framhållande av talarens bristande förmåga att skilja på väsentligt och oväsentligt. Det hade emellertid till följd, att hela den bildade opinionen ställde sig på svarandenas sida; och det var nu även uppenbart, att Orton aldrig skulle kunna vinna sin talan. Förhöret med svarandenas vittnen fick likväl taga sin början, men sedan några huvudvittnen hörts, bl. a. några av Rogers anhöriga, hans lärare i Paris och en kamrat från skolan i Stonyhurst, avbröt juryns förman förhöret med förklaring, att juryn icke begärde mer bevisning. Detta var den 5 mars 1872, och målet hade då tagit etthundratvå sessionsdagar i anspråk! Utgången var nu given. Ballantine begärde emellertid och erhöll några dagars uppskov med målets avgörande; och då rätten åter sammanträdde, förklarade han, att käranden

 

17—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

avstode från att fullfölja sin talan och underkastade sig att betala motpartens kostnader. Ett snöpligt slut på ett mål av denna omfattning!
    Författaren ifrågasätter, huruvida icke Ballantine räknat med, att det skulle dröja någon tid, innan åtal mot Orton komme att väckas, och att denne därigenom skulle erhålla möjlighet att försvinna ur landet, och därför valde utvägen att bliva »non-suited». Om så varit fallet, missräknade han sig, ty the Lord Chief Justice förordnade om Ortons omedelbara häktande, och beledsagad av massans hurrarop fördes Orton till det gamla fängelset New gate. Hans vistelse där blev icke långvarig; redan den 26 april frigavs han mot en borgen på 10,000 pund. Bland borgesmännen voro två parlamentsledamöter och en lord.
    Målet mot Orton — the Queen v. Artur Orton — hänsköts till the Court of Queens Bench att, på grund av sin betydelse, handläggas inför tre domare. Ordförande var Sir Alexander Cockburn, Lord Chief Justice vid nämnda domstol. Då kronan beslutat höra vittnen från Chile och Australien, dröjde det ett år, innan målet kunde komma före. Väntetiden använde Orton till en våldsam agitation; han och hans båda M. P.-borgesmän uppträdde på offentliga möten runt om i landet; på teatrar, music-halls, duvskyttetävlingar och friluftsfester behandlades han som en nationalhjälte, och en tidning, »The Tichborne Gazette», utgavs för att klarlägga all den orätt, för vilken han blivit utsatt, och publicera långa listor över dem, som tecknat bidrag till hans försvarsfond. De båda parlamentsledamöterna och en olycklig barrister lyckades ådraga sig ansvar för smädelse mot domstolen.
    Då målet den 23 april 1873 påropades, representerades Kronan av fem advokater, däribland Mr. Henry Hawkins, sedermera Lord Brampton, vilken varit svarandenas advokat i civilmålet. Orton hade till främste försvarsadvokat erhållit Dr. Edward Vaughan Kenealy Q. C. Orton åtalades för mened, som han skulle gjort sig skyldig till dels i civilmålet och dels tidigare i sitt intyg i the Chancery Court. För målets handläggning åtgingo 188 sessionsdagar, därav 66 upptogos av advokaternas plädering. Sedan Hawkins hållit sitt »opening speach», hördes av Kronan cirka 200 vittnen, därav några tidigare hörts i civilmålet. Mer än 50 vittnen från Wapping (i Eastend, Ortons födelseort) igenkände i svaranden Arthur Orton — men ett större antal vittnen, vilka känt denne och som sedan hördes av Kenealy, svuro på, att svaranden icke vore Orton!
    Den 22 juli 1873 började Kenealy sitt försvarstal, och tog det 21 dagar i anspråk. Enligt författaren var talet ett misstag från början till slut. I stället för att noga fasthålla, att det vore åklagarens uppgift att ställa utom varje tvivel, att svaranden icke vore Roger Tichborne, utgick Kenealy från den ståndpunkten, att han skulle bevisa, att svaranden i själva verket vore den man, han uppgivit sig vara. Han angrep motparten och dess vittnen på det våldsammaste sätt, beskyllde vittnena för att vara mutade och för mened samt gjorde gällande, att de skriftliga bevis, som framlagts mot svaranden, i re-

 

gel utgjordes av förfalskningar. Hans uppträdande gav anledning till ideliga ingrepp från ordförandens sida och till protester från Hawkins'. Då Kenealy slutat sitt tal, hyllades han emellertid av åhörarna med applåder, vilka ordföranden omedelbart nedtystade genom att hota med att utrymma salen. Av svaranden hördes därefter över 300 vittnen, bland dessa två personer, James Brown och en viss »Jean Luie» alias Karl Peter Lundgren, vilka avgåvo för svaranden synnerligen gynnsamma vittnesmål, men sedermera, övertygade om mened, dömdes till flera års straffarbete. Kenealys slutanförande räckte i 23 dagar och åtföljdes av ett anförande av Hawkins, som tog 10 sessionsdagar i anspråk. Därmed hade parterna slutfört sin talan, och den 29 januari 1874 började the Lord Chief Justice sin sammanfattning — »a memorable summing up» — av vad i målet förekommit. Denna väckte enligt författaren allmän beundran; den tog 20 dagar i anspråk och fyllde över 1,000 sidor i det stenograferade protokollet! Utförligheten synes dock författaren motiverad. De båda övriga domarna förklarade sig helt instämma i ordförandens sammanfattning, varefter juryn drog sig tillbaka. Efter en halv timme inträdde jurymännen åter i domsalen och meddelade, att de funno svaranden skyldig i båda åtalade hänseendena; och i ett skriftligt svar på ordförandens frågor förklarade de, att de funno att svaranden icke vore Roger Tichborne, utan Arthur Orton, samt gåvo en kraftig reprimand åt svarandens »leading counsel». Domstolen dömde Orton för två särskilda menedsbrott till straffarbete i sammanlagt 14 år. Detta var den 28 februari 1874, processens 188:e dag; och därmed slutade det längsta brottmål, som hittills sysselsatt en engelsk domstol.
    Några »sviter» av processen kunna vara av intresse att här notera; de äro hämtade ur ett tillägg till förevarande arbete. Kenealy blev för sitt uppträdande i Tichborne-målet utesluten ur the Bar. Han startade då en veckotidning, kallad »The Englishman», och i prospektet för denna framhöll han — under hänvisning till den orättvisa domen över »Sir Roger Tichborne» — nödvändigheten av »att hålla oförkränkta de rättigheter, för vilka våra förfäder kämpade och blödde». Den 20 april 1874 begärde han resning i målet Kronan v. Orton, men ansökningen avslogs. Detta hade till följd att »The Englishman» vecka efter vecka överflödade av ärekränkningar mot alla dem, som varit Ortons motståndare och bidragit till hans fällande. En våldsam agitation sattes igång över hela landet; ett sällskap, kallat »The Magna Charta Society», bildades för att protestera mot det våldförande av den brittiska konstitutionen, som förövats genom domen över »Sir Roger Tichborne», och ett massmöte hölls i Hyde Park. — Sedan Kenealy i februari 1875 blivit vald till medlem av underhuset, väckte han den 23 april samma år motion om att frågan om Ortons skuld eller oskuld skulle hänskjutas till en kunglig kommission. Han rönte emellertid ingen framgång: 433 medlemmar röstade mot motionen — endast en för!
    Att »The Tichborne Case» lever i friskt minne i England, därom fick anmälaren ett övertygande vittnesbörd vid ett tillfälligt sammanträffande

 

med en äldre engelsk gentleman i Stockholm våren 1938. Denne citerade, då samtalet kom in på Tichbornemålet, ur minnet ett epigram över några i saken agerande personer samt nämnde som ett belysande prov på massans logik, att Ortons anhängare brukade framhålla, att det icke var något fel hos honom, att han var son till en slaktare!

Pehr Cederschiöld.