Försäkringsrättsliga spörsmål, behandlade av CARL W. U. KUYLENSTIERNA, HJALMAR KARLGREN, EJNAR HÖRSTADIUS, HARRY ENELL, EBBE JACOBSSON, YNGVE HÄCKNER. Sthm 1938. 132 s. Kr. 5.00. Försäkringsjurid. fören:ns publ. 1.
Försäkringsjuridiska föreningen, som enligt sina stadgar har till ändamål bl. a. att genom föredrag och diskussioner verka för ett fördjupat intresse för försäkringsrättsliga spörsmål, har med anledning av att den 20 oktober 1937 fem år förflutit från föreningens bildande utgivit denna sin första publikation.
Arbetet inledes med en av juris doktorn KUYLENSTIERNA författad uppsats om livförsäkringars klassificering för beskattningen. Efter en redogörelse för de normer, efter vilka beskattningen äger rum inom olika försäkringsformer, framhåller författaren, att ett tillfredsställande beskattningsresultat kan ernås endast om varje försäkring under hela den tid avtalet gäller vid beskattningen behandlas efter enhetliga grunder. Med hänsyn till att det i många fall kan vara föremål för tvekan, till vilken typ en försäkring ur beskattningssynpunkt bör hänföras, har författaren framfört uppslaget, att alla försäkringar redan från början skulle klassificeras på ett sätt som sedan bleve bindande under hela deras livslängd, exempelvis med beteckningarna A-, B- och C-försäkringar. A-försäkringen skulle kunna vara den rena kapitalförsäkringen utan avdragsrätt för premier, med ränteskatt hos försäkringsföretaget men skattefrihet för utfallande försäkringsbelopp. B-försäkringen skulle vara pensionsförsäkringen i egentlig mening med avdragsrätt för premier, ingen beskattning hos bolaget, men med beskattning av utfallande försäkringsbelopp i deras helhet såsom inkomst. Såsom C-försäkringar kunde slutligen betecknas de mot engångspremie köpta livräntorna, utan avdragsrätt för premier, utan beskattning hos bolaget, men med beskattning hos de försäkrade av vad som ej anses utgöra återbetalning av premier. En sådan anordning skulle enligt författarens mening medföra betydande fördelar. Den försäkrade skulle veta hur han hade att förhålla sig i sin deklaration, och beskattningsnämnden skulle kunna praktiskt taget nöja sig med att utan prövning godtaga i deklarationerna intagna uppgifter rörande försäkringens art. Kontrollen kunde inskränkas till att undersöka, huruvida den av deklaranten uppgivna klassen stämde med den uppgift som lämnats av försäkringsbolaget. I sammanhang härmed upptager författaren till behandling ett spörsmål av större räckvidd, nämligen om möjligheten att till avgörande i regeringsrätten upptaga rättsfrågor i fingerade principfall.
Enligt 18 § lagen om försäkringsavtal är försäkringsgivaren fri från
ansvarighet gentemot den som uppsåtligen eller — bortsett från livförsäkring — genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet. I en uppsats med titel »Några anmärkningar om det s. k. identifikationsspörsmålet inom försäkringsrätten» lämnar professor KARLGREN ett intressant bidrag till belysning av frågan, huruvida samma rättsförlust som i lagrummet angives kan inträda, därest försäkringsfallet framkallas av någon som står i sådant rättsförhållande till försäkringshavaren, att han kan karakteriseras såsom representant, t. ex. förmyndare, styrelseledamot i aktiebolag, delägare i handelsbolag eller disponent eller annan ställningsfullmäktig. Denna livligt omdebatterade fråga har ej behandlats i lagen. Enligt anmälarens uppfattning finnes ej heller anledning att antaga annat än att det vid lagens tillkomst var avsett, att spörsmålet skulle stå helt öppet. Befogade och väl motiverade synas Karlgrens enrinringar mot den inom litteraturen företrädda ståndpunkten, att det icke skulle vara förenligt med de grundsatser, som kommmit till uttryck i lagen, att låta försäkringshavarens rätt prejudiceras genom något hans representants handlande.
Med uppsatsen »Processuella spörsmål i trafikmål» har den flitige författaren på detta område, hovrättsrådet HÖRSTADIUS, lämnat ännu ett bidrag till sammanställning och kommentering av det rikhaltiga rättsfallsmaterialet rörande ansvar för skada i anledning av biltrafik.
Under rubriken »Om gåva av livförsäkring» lämnar föreningens sekreterare, juris kandidaten ENELL, under hänvisning till litteratur och rättsfall en orienterande framställning av gällande rättsregler på detta område.
I en uppsats med titel »Några synpunkter på förmånstagarförordnandet» upptager ombudsmannen hos Försäkringsaktiebolaget Skandia, jur. kand. JACOBSSON, till behandling åtskilliga problem rörande förmånstagareinstitutet i angivet syfte, att de måtte bliva föremål för uppmärksamhet och diskussion. Den lämnade framställningen visar, att författaren ägnat hithörande spörsmål, vilka ej sällan äro av ganska invecklad natur, ett ingående och intresserat studium. Då i några fall av stor praktisk betydelse vissa invändningar kunna göras mot de resultat, till vilka författaren kommit, kan det kanske vara till nytta att i korthet antyda dessa invändningar och därigenom bidraga till att framkalla en diskussion i ämnet.
Vid behandlingen av livförsäkringsbrevets rättsliga natur anser sig författaren kunna konstatera en allmän obenägenhet att såsom löpande handlingar betrakta till innehavaren ställda livförsäkringsbrev, vilka utgivits innan lagen om försäkringsavtal trädde i kraft d. v. s. före den 1 januari 1928. Härutinnan kan emellertid numera hänvisas till ett i Nytt Juridiskt Arkiv år 1937 s. 546 refererat rättsfall, där den som i god tro såsom pant mottagit ett sådant livförsäkringsbrev ansågs vara skyddad mot annan, som gjorde anspråk på rätt till försäkringen.
Enligt lagen om försäkringsavtal kan en förmånstagare insättas genom ett ensidigt förordnande av försäkringstagaren. Insättandet innebär i sådant fall, såsom författaren framhåller, icke något avtal till förmån för tredje man i egentlig mening. Då det emellertid utgör en nöd-
vändig förutsättning för insättandet att avtal om livförsäkring träffats mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren, under det att däremot förmånstagaren kan sakna varje kännedom om den förmån som tilllagts honom, föreligger uppenbarligen ett rättsförhållande av samma typ som ett tredjemansavtal. Det skadar icke att hålla detta i minnet när vissa av de problem, som författaren berör, upptagas till lösning. Enbart genom det till försäkringsavtalet anknutna förordnandet kan förmånstagaren under försäkringstagarens livstid icke förvärva någon definitiv rätt till försäkringsbeloppet. Härför kräves en rättshandling dem emellan, varigenom försäkringstagaren förbinder sig att låta förordnandet stå vid makt. I sådana fall, då rätt att uppbära försäkringsbeloppet inträder före försäkringstagarens död, medför alltså den omständigheten att försäkringsfallet sålunda inträffat icke utan vidare, att försäkringstagarens befogenhet att återkalla förordnandet upphör. Att denna ståndpunkt förefaller författaren egendomlig kan möjligen bero på att författaren synes utgå från såsom självklart att förmånstagaren, därest han hinner lyfta beloppet innan återkallelse skett, icke efteråt kan bli skyldig att till försäkringstagaren utgiva vad han uppburit. Denna utgångspunkt torde emellertid icke vara riktig. Framhållas må nämligen, att — bortsett från vad i 118 § andra stycket andra punkten är stadgat i fråga om livränta — försäkringsbeloppets utbetalning till förmånstagaren icke i och för sig utesluter att försäkringstagaren äger göra bruk av sin rätt att återkalla förordnandet.
En av försäkringstagaren till förmånstagaren avgiven förbindelse att låta förordnandet stå vid makt kan vara av benefik eller onerös natur. Förbindelsens giltighet är att bedöma efter de regler, som gälla om rättshandlingar i allmänhet. Lagen om försäkringsavtal upptager härutinnan endast en bestämmelse av innebörd att, även om förbindelsen lämnas utan vederlag och således har karaktär av gåva, för dess giltighet icke kräves att försäkringsbrevet eller annan handling överlämnas till förmånstagaren. I uppsatsen har till besvarande framkastats frågan, huruvida de i 7 kap. 4 § lagen om arv till skydd för laglottsberättigade arvingar givna bestämmelserna äro tillämpliga å en benefik utfästelse att icke återkalla ett förmånstagarförordnande. Med stöd av ett i detta sammanhang citerat uttalande av försäkringslagstiftningskommittén och under hänvisning till att i motiven till lagen om arv det oåterkalleliga förmånstagarförordnandet ej omnämnts anser sig författaren berättigad att besvara frågan nekande. Denna slutsats kan emellertid icke vara riktig. Det citerade uttalandet av försäkringslagstiftningskommittén har uppenbarligen tillkommit med tanke på det samtidigt pågående lagstiftningsarbetet inom arvsrättens område och innehåller endast att, så länge skydd för laglottsberättigade arvingar icke genomförts i fråga om gåvohandlingar i allmänhet, skydd icke lämpligen kunde införas beträffande det särskilda slag av gåva, som en benefik utfästelse att låta ett förmånstagarförordnande stå vid makt innebär. Sedan i 7 kap. 4 § lagen om arv upptagits en allmän regel härutinnan, måste den gälla alla gåvor och alltså även benefika utfästelser av angivet slag.
I fråga om försäkring, som försäkringstagaren tagit å annans liv eller eljest på sådana villkor att försäkringsbeloppets utbetalning ej är beroende av försäkringstagarens död, gäller enligt 110 § lagen om försäkringsavtal, att förmånstagaren inträder i försäkringstagarens rätt, därest denne avlider innan beloppet förfallit till betalning. Författaren anser, att en oklarhet vidlåder lagen på denna punkt. Hur går det, frågar han, om t. ex. vid en sparkasseförsäkring B är insatt såsom förmånstagare i första hand och C subsidiärt samt försäkringstagaren A avlider innan beloppet förfaller till betalning? Blir då B ägare till försäkringen, eller bliva både B och C ägare? Eller blir måhända B ägare och C oåterkallelig förmånstagare med den verkan att 108 § andra stycket i nämnda lag blir tillämpligt i fråga om hans rätt? Svaret bör så vitt anmälaren kan finna bli följande: När två förmånstagare äro insatta inträder jämlikt 110 § envar av dem så långt förordnandet för hans del sträcker sig i försäkringstagarens rätt. Den ene kan alltså icke vidtaga någon åtgärd varigenom den andres rätt inskränkes. För att ett förfogande över försäkringen i dess helhet skall kunna äga rum kräves medverkan av båda.
Publikationen avslutas med en uppsats av advokaten HÄCKNER, som behandlar ett par spörsmål om rättskraft i brottmål. Författaren erinrar om att en målsägande enligt svensk rätt i regel kan föra talan såväl om ansvar som om skadestånd i anledning av visst brott och detta t. o. m. i skilda rättegångar. Det kan vidare inträffa, att flera personer, t. ex. flera målsägande, eller målsägande och allmän åklagare, samtidigt äro berättigade att föra talan angående samma slags påföljd av en brottslig gärning. I anknytning till dessa förhållanden upptager författaren till besvarande bl. a. dels frågan huruvida avgörandet i ett tidigare mål om skadestånd är bindande i ett senare mål om skadestånd för samma handling, dels ock frågan huruvida, när straffyrkande och skadeståndsanspråk för samma handling framställas i skilda rättegångar, avgörandet i den tidigare rättegången är bindande i den senare. Med försäkringsrätten hava dessa frågor ej annat sammanhang än att de ej sällan uppkomma i bilmål och därigenom kunna vara av betydelse för försäkringsgivarens ansvarighet på grund av avtal om trafikförsäkring.
Rudolf Eklund.