Borgmästare Fant (liksom även ombudsman Jacobsson) medger, att sakliga skäl tala för att ett oåterkalleligt förmånstagareförordnande betraktas såsom en under 7:4 arvslagen fallande gåva. Jag förmodar att det också råder allmän enighet om att ett dylikt förordnande även vid tillämpningen av 6: 1 och 8: 4 arvslagen skäligen bör bedömas såsom gåva.
    Såvitt av Fants artikel framgår är det två skäl, som skulle göra det omöjligt att ställa sig på den sålunda sakligt sett riktiga ståndpunkten.
    Det första skälet är att lagstiftarens mening skulle vara en annan. Det synes rimligt att man, åtminstone när det gäller vår centrala lagstiftning, på vilken så omsorgsfullt arbete nedlägges, inte presumerar att lagstiftaren har haft en mening som tämligen klart framstår såsom sakligt oriktig. I förevarande fall är man så mycket mindre berättigad att antaga en sådan mening hos lagstiftaren som det finns positiva belägg för att de som förberett de på denna fråga inverkande lagarna ansett ett benefikt oåterkalleligt förmånstagareförordnande vara att bedöma såsom gåva i civilrättsligt avseende. Jag hänvisar endast till försäkringsavtalslagens motiv s. 200, Rudolf Eklunds kommentar till nämnda lag 102 § samt det av Fant själv omnämnda uttalandet av Ekeberg och Stenbeck i kommentaren till Nya G. B.
    Det andra skäl Fant framför — tydligen såsom huvudargument — är att min åsikt skulle leda till »högst underliga konsekvenser», bestående däri, att medan ett oåterkalleligt förordnande skulle underkastas avräkningsplikt enligt arvslagens 6: 1, ett återkalleligt förordnande icke behövde avräknas, då det »såsom ock Nial framhåller» uteslutande reglerades av försäkringsavtalslagen. Härtill måste jag svara, att jag aldrig sagt och aldrig menat, att det återkalleliga förordnandet uteslutande regleras av försäkringsavtalslagen. Förhållandet är i stället efter min mening följande. Före försäkringsavtalslagens tillkomst var ett återkalleligt förordnande av förmånstagare över huvud icke erkänt som en giltig livsrättshandling (se min uppsats i Svensk Juristtidning 1937 s. 300, jfr försäkringsavtalslagens motiv s. 198). Då ett dylikt förordnande icke avser att lägga något band på vederbörande i hans livstid, skulle det också principiellt sett vara att betrakta som en dödsdisposition, som för sin giltighet kräver iakttagande av testamentsformen (min uppsats nyssnämnda sida). Försäkringsavtalslagen uppställde emel-

 

lertid den regeln, att förordnandet äger giltighet utan att testamentsformen behöver iakttagas (denna form har dock i viss mån ersatts av den i 103 § försäkringsavtalslagen föreskrivna skriftliga formen). Sålunda har det återkalleliga förordnandet, trots sin principiella karaktär av dödsdisposition, genom positiva bestämmelser tillerkänts verkan av en slags donatio mortis causa, en gåva, som blir definitivt gällande vid givarens död. Då vid tiden för försäkringsavtalslagens tillkomst regler angående olika intressenters skydd mot en avliden persons benefika transaktioner under livstiden voro svagt utbildade, framstod det emellertid som en nödvändighet att uppställa dylika skyddsregler i fråga om denna »dödsgåva», som uppenbarligen kunde innebära alldeles särskilda faror för giftorättsberättigad make och laglottsberättigad arvinge på grund av dess principiella karaktär av dödsdisposition, av disposition utan egen uppoffring för givaren i levande livet. I 104 § upptogs därför den regeln, att förordnandet skulle äga allenast testamentes rättsverkan såvitt angår efterlämnad stärbhusdelägares giftorätt, rätt till vederlag eller laglott. Men den omständigheten, att man sålunda i 1927 års försäkringsavtalslag gav denna skyddsregel beträffande denna speciellt farliga, förut icke erkända transaktion kan omöjligen medföra, att transaktionen icke skulle i övrigt drabbas av de skyddsregler som redan funnos eller sedermera kunde komma att uppställas beträffande gåvor; i den mån dessa nya skyddsregler icke äro ersatta av försäkringsavtalslagens nämnda strängare regel, måste de a fortiori tillämpas även på det återkalleliga förordnandet (om det är benefikt). Där lagstiftningen såsom i arvslagen 6: 1 upptagit en gåvoskyddsregel som icke återfinnes i försäkringsavtalslagen (och i motsats till Fant anser jag det helt naturligt, att man icke i försäkringsavtalslagen skall söka en regel om avräkning på arv), bör alltså denna regel tillämpas. Därmed bortfaller hela grunden för Fants ifrågavarande invändning mot min åsikt.

Håkan Nial.