NÅGRA RÄTTSPSYKIATRISKA FALL.

 

AV

 

ÖVERLÄKAREN DOCENT TORSTEN SONDÉN.

 

Frågan rörande de rättspsykiatriska undersökningarna och tillämpningen av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser har under de senaste tre till fyra åren varit synnerligen aktuell i vårt land. Diskussionens vågor ha gått höga vid mötesförhandlingar, i dagspressen och i facktidskrifterna, förslag och motförslag ha korsat varandra. Så småningom har det blivit alltmera klart, att förhållandena på detta område icke äro tillfredsställande och att den nuvarande ordningen är behäftad med så väsentliga brister, att en snar och genomgripande omdaning av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet måste ske. Nyligen hava riksdagens revisorer med utgångspunkt från statistiskt material belyst det nuvarande systemets nackdelar ur såväl rättsskipningens och sinnessjukvårdens som den enskildes synpunkt. Det kan kanske då vara av intresse att också låta några konkreta fall från senare år åskådliggöra vissa av de olägenheter, som äro förknippade med nu gällande bestämmelser och praxis.

 

I.

 

    Då bestämmelserna i gällande sinnessjuklag om undersökning av tilltalade utarbetades, var den erfarenhet man hade att bygga på framför allt, att sinnesundersökning tidigare icke verkställts i så stor utsträckning, som varit önskvärt och behövligt, och man inriktade sig därför på att skapa garantier för, att undersökning skulle komma till stånd i större omfattning. Att sinnesundersökning kunde för den tilltalade medföra väsentlig olägenhet och oskäligt intrång, hade man vid denna tid haft föga anledning att uppmärksamma, i synnerhet som dittills dea llra flesta undersökningsfallen utgjorts av sådana tilltalade, som begått grövre brott och hållits häktade.
    Ur dessa synpunkter torde man få se sinnessjuklagens ståndpunkt, att beslut om sinnesundersökning skall gå i verkställighet ändå att det icke vunnit laga kraft (sinnessjuklagen § 45). Denna bestämmelse gäller emellertid utan inskränkning alla undersökningsfall, alltså även icke häktade. Läkare, som förordnats att undersöka en tilltalad, som vistas på fri fot, skall verkställa undersökningen utan dröjsmål och avgiva utlåtandet senast inom två månader från det han mottog handlingarna i målet. Han kan dock efter framställning till domstolen erhålla anstånd med avgivande av utlåtandet. Den tilltalade själv har däremot ingen möjlighet att begära uppskov medl undersökningen. Exempel fin-

 

nes på att läkare, som lämnat tilltalad uppskov, erhållit varning av medicinalstyrelsen för detta dröjsmål med undersökningen.
    Vid sinnessjuklagens tillkomst räknade man med, att undersökningsfallen bland icke häktade skulle uppgå till endast några få om året för hela riket, och det ansågs därför ej nödvändigt att skapa någon särskild organisation för dessa undersökningar, utan det överlämnades till medicinalstyrelsen att för varje särskilt fall förordna lämplig läkare att verkställa undersökningen. Som regel förordnar medicinalstyrelsen då en läkare vid sinnessjukhus. Emellertid har, sedan sinnessjuklagen trädde i kraft, antalet undersökningsfall bland de icke häktade ökat i en omfattning, som man icke förutsett, och de utgjorde t. ex. under år 1936 icke mindre än 290. Sinnessjukhusens läkare hava härigenom kommit att i synnerligen stor utsträckning tagas i anspråk för uppgifter, som äro främmande för deras egentliga verksamhet. De rättspsykiatriska uppdragen verka hindrande och förryckande på sjukvårdsarbetet, i all synnerhet som dessa uppdrag komma ojämnt och oberäkneligt och ofta kunna vara mycket tidsödande.
    Följande fall giver en illustration av vilka praktiska olägenheter och orimligheter de här berörda reglerna för undersökning av icke häktade kunna medföra:
    En äldre man, A., anställd i allmän tjänst och sedan många år bosatt och verksam i staden X., blev hösten 1938 åtalad för ämbetsbrott av beskaffenhet att kunna föranleda varning, mistning av ämbetet på viss tid eller avsättning. Den 9 nov. 1938 beslöt domstolen att inhämta läkares utlåtande angående A:s sinnesbeskaffenhet och att översända handlingarna i målet till medicinalstyrelsen. Någon utredning angående A:s personliga förhållanden hade icke verkställts. Till grund för beslutet om sinnesundersökning låg endast ett uttalande av domstolens ordförande, att omständigheterna vid de åtalade gärningarna syntes giva anledning att ifrågasätta A:s sinnesbeskaffenhet.
    Medicinalstyrelsen förordnade som undersökningsläkare en andre läkare vid ett sinnessjukhus inom ett annat område än där A. var bosatt. Läkaren erhöll domstolens protokoll d. 2 dec., och utlåtande angående A. skulle alltså rätteligen vara avgivet senast d. 2 feb. 1939. Protokollen innehöllo inga som helst upplysningar om A:s personliga förhållanden. Då den förordnade läkaren icke kände A., stod han alltså inför uppgiften att själv behöva skaffa alla de upplysningar angående A:s personliga förhållanden, hans tidigare liv etc., vilka behövdes som utgångspunkt för den psykiatriska undersökningen. Då det här var fråga om en man i full verksamhet, vilken veterligen aldrig vårdats för psykisk sjukdom, samt det med hänsyn till den partibildning, som brukar uppstå vid ämbetsbrott av liknande art, fanns anledning förmoda, att upplysningar och omdömen om A. skulle divergera åtskilligt, var det tydligt, att denna undersökning skulle bliva alldeles exceptionellt tidsödande. Uppdraget råkade komma just vid en tidpunkt, då på undersökningsläkarens sjukhusavdelning pågick ett forcerat arbete för att kunna tillgodogöra sjukvården vissa nya terapeutiska möjligheter. På grund av dessa förhållanden anmälde den förordnade läkaren till medicinalstyrelsen, att han

 

22—397004. Svensk Juristtidnina 1939.

 

vore förhindrad att åtaga sig uppdraget, då det måste hliva så tidsödande, att det icke läte sig förena med hans övriga arbete. Denna anmälan föranledde icke någon medicinalstyrelsens åtgärd, utan styrelsen resolverade endast, att det ålåge läkaren att fullgöra det av styrelsen meddelade förordnandet. Då detta skulle inneburit, att den speciella terapeutiska behaildling, som just med synnerligen lovande resultat påbörjats på sjukhuset, skulle riskerats, såg den förordnade läkaren sig nödsakad att anföra besvär över medicinalstyrelsens beslut, i vilka besvär den för sjukvården ansvarige överläkaren instämde. Efter utförlig skriftväxling avgjordes saken så, att K. M:t ej upphävde medicinalstyrelsens beslut men medicinalstyrelsen utfäste sig att ställa en extra läkare till förfogande som hjälp i sjukvårdsarbetet under den tid undersökningen av A. pågick.
    K. M:ts beslut meddelades d. 20 jan. 1939. Då utlåtandet enligt sinnessjuklagen skulle vara avgivet senast d. 2 febr., var det första undersökningsläkaren hade att göra att hos domstolen begära anstånd med utlåtandets avgivande, vilket beviljades till d. 1 juli. De övriga åtgärder, som vidtogos under den följande tiden voro: Sjukhusets direktion ingick till medicinalstyrelsen med begäran om anställande av en extra läkare vid sjukhuset under tiden d. 1 mars—30 juni, vilken tid beräknades åtgå för denna synnerligen tidsödande undersökning. Undersökningsläkaren begärde hos domstolen dels vissa skriftliga handlingar, dels utredning genom polismyndigheten i X. angående vissa förhållanden av betydelse för bedömande av den psykologiska bakgrunden till de åtalade gärningarna. Vidare utförde undersökningsläkaren en del annat förberedande arbete. Medicinalstyrelsen förordnade en extra läkare att tillsvidare under mars månad tjänstgöra vid sjukhuset. A. erhöll officiell anmodan att d. 1 mars på angiven tid inställa sig på undersökningsläkarens mottagning på sjukhuset.
    Emellertid hade A. under tiden besvärat sig i hovrätten över domstolens beslut om sinnesundersökning. Domstolen hade i beslutet angivit, att talan mot detsamma icke finge föras. Hovrättens första åtgärd var att förklara, att A., om han ansåge att målet onödigt uppehölles genom beslutet om sinnesundersökning, ägde föra talan däröver, samt att hänvisa A. till underdomstolen för besvärshänvisning. Efter erhållen besvärshänvisning överklagade A. beslutet om sinnesundersökning på de av hovrätten antydda grunderna.
    Strax före d. 1 mars meddelade A. undersökningsläkaren, att han icke ämnade underkasta sig någon undersökning, i varje fall icke förrän hovrätten tagit ståndpunkt till hans besvär. Som nämnts är emellertid en undersökningsläkare icke berättigad att taga hänsyn till dylika invändningar. Den 1 mars började den av medicinalstyrelsen förordnade extra läkaren att tjänstgöra på sjukhuset, samma dag konstaterades, att A. uteblivit på den utsatta tiden, och på kvällen avgick framställning till polismyndigheten i A:s hemort om handräckning enligt sinnessjuklagen § 51 st. 2 för A:s inställande hos undersökningsläkaren d. 3 mars.
    På morgonen d. 3 mars fingo läkarna å det sjukhus, där A. under dagens lopp skulle inställas, telefonpåringning från en tidning, som meddelade, att hovrätten upphävt beslutet om sinnesundersökning av A. Vid direkt för-

 

frågan hos hovrätten bekräftades detta. Undersökningsläkaren underrättade nu polismyndigheten i X. härom och återkallade per telefon sin begäran om handräckning, och härigenom undveks det planerade inställandet under poliseskort.
    Hovrättens utslag innehöll, att hovrätten tagit målet i övervägande, och enär vad däri förekommit icke innefattade tillräckliga skäl för antagandet, att A. vid tiden, varom fråga var i målet, varit av sinnesbeskaffenhet, som uteslöte eller minskade straffbarheten, samt målet förty onödigt uppehölles genom beslutet om sinnesundersökning, prövade hovrätten lagligt undanröja beslutet.
    Några dagar senare upptog underdomstolen målet till slutligt avgörande och dömde A. till två månaders suspension.

 

II.

 

    Den fråga, som för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet torde vara den väsentliga och den som ger hela undersökningsförfarandet dess karaktär, är, huruvida sinnesundersökningen har till uppgift att vara en utredning, ett material som ställes till domstolens förfogande, jämställt med annat processmaterial, och gentemot vilket domstolen har att intaga en obunden och kritisk ställning, eller om den avser att åvägabringa ett sakkunniguttalande i tillräknelighetsfrågan av sådan auktoritet, att det bör av domstolen accepteras, och alltså har till uppgift att innebära ett avgörande av tillräknelighetsfrågan. Härmed sammanhänger bl. a. frågan, huruvida undersökningsläkarna och medicinalstyrelsen i sina utlåtanden böra angiva, under vilket lagrum den åtalades sinnesbeskaffenhet är att hänföra.
    Denna fråga var föremål för särskild uppmärksamhet vid sinnessjuklagens tillkomst. I sitt yttrande över lagförslaget anförde Föreningen Sveriges häradshövdingar bland annat: Förhållandet mellan det rättspsykiatriska utlåtandet och domstolens prövning komme tvivelsutan att efter de föreslagna bestämmelsernas genomförande få ökad vikt. Strafflagen gåve visserligen icke någon anledning till att domstol icke skulle äga fri prövningsrätt i frågan, huruvida tilltalad enligt 5 och 6 §§ i 5 kap. strafflagen skulle anses hava vid brottets begående varit i saknad av förståndets bruk eller saknat dess fulla bruk, men med hänsyn till det sätt, varpå praxis utvecklat sig beträffande de avgivna utlåtandena, vore domstolens prövning praktiskt taget synnerligen beskuren. I allmänhet utmynnade nämligen utlåtandena i en förklaring, som, om den ginge i positiv riktning, direkt hänförde det föreliggande fallet till 5 eller 6 § i stället för att inskränka sig till en beskrivning av den tilltalades sinnesbeskaffenhet och ett bedömande från sakkunnig synpunkt, i vad mån det mer eller mindre sjukliga tillståndet kunde anses haft inflytande på den brottsliga gärningen. Ett överskridande av gränserna för ett sakkunnigutlåtande och ett inskridande på domstolens behörighetsområde syntes här uppenbarligen föreligga, och, även om formellt ett. beskärande av domstolens behörighet därigenom ej åstad-

 

kommes, bleve utan tvivel den faktiska följden, att. domstolen ansåge sig hava svårt att, även om skäl därtill förelåge, frångå ett så beskaffat utlåtande. Föreningen ville därför framhålla önskvärdheten av åtgärder i syfte att läkares och medicinalstyrelsens utlåtanden i här avsedda frågor icke finge innefatta bestämt uttalande i syfte att angiva det lagrum, som i det föreliggande fallet vore tillämpligt. Ett så beskaffat utlåtande krävdes ej heller enligt ordalagen i förslaget.
    Departementschefen framhöll vid lagförslagets remitterande till lagrådet, att, då till den medicinska sakkunskapen för yttrande hänskötes frågan, om tilltalad kunde anses vara i sådant tillstånd, som avsåges i 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen, utlåtandet endast skulle tjäna såsom underlag för bedömandet av frågan, om eller i vad mån tilltalad vore otillräknelig, och med anledning av vad Föreningen Sveriges häradshövdingar anfört underströk departementschefen, att varken läkarnas eller medicinalstyrelsens utlåtanden innefattade några avgöranden utan vore att betrakta såsom sakkunnigutlåtanden, vilkas betydelse väsentligen vore beroende av deras förmåga att verka övertygande på domstolen.
    Under tiden närmast efter sinnessjuklagens ikraftträdande rådde bland läkarna rätt olika meningar angående huruvida en undersökningsläkare borde uttala sig om de juridiska konsekvenserna av sina iakttagelser och slutsatser och om tillämpligt lagrum. Teoretiska skäl kunde anföras för, att detta vore en för läkaren främmande uppgift, somhan borde avvisa. Å andra sidan fanns det praktiska skäl, som talade i motsatt riktning. Emellertid blev det genom domstolspraxis fastslaget, att den medicinskt sakkunnige borde uttala sig angående huruvida SL 5:5 eller 5:6 ansåges tillämplig på den tilltalade, i det domstolarna intogo den ståndpunkten, att de ansågo utlåtanden, som förbigingo det rättsliga bedömandet av fallet, ofullständiga och i behov av komplettering. I dylika fall begärde nämligen domstolarna medicinalstyrelsens utlåtande i målet, och åt styrelsens utlåtanden gavs alltid en form, so:u direkt hänförde den åtalades sinnesbeskaffenhet till ett visst lagrum eller angav, att varken SL 5:5 eller 5: 6 kunde anses tillämplig.
    Härmed var denna formella fråga avgjord, och denna praxis kunde ju icke anses stå i strid med vare sig sinnessjuklagens ordalydelse eller departementschefens berörda uttalande. Reellt är saken däremot fortfarande lika oavgjord. Bör det medicinska utlåtandet få avgöra tillräknelighetsfrågan eller bör domstolen självständigt taga ståndpunkt till denna fråga? Det lider intet tvivel om, att det är osäkerheten på denna punkt, som skapat den allmänna osäkerhetskänslan och oron inför utvecklingen på det rättspsykiatriska området samt givit upphov till den misstro och ovilja mot rättspsykiatrin, som så tydligt kan konstateras.
    Från medicinalstyrelsen och styrelsen närstående håll har man varit angelägen att i diskussioner och offentliga yttranden poängtera, att den medicinska sakkunskapen ingalunda gjorde anspråk på att få dirigera avgörandena i tillräknelighetsfrågor utan att man funne det helt naturligt och i sin ordning, om domstolen intoge en självständig ståndpunkt

 

och kände sig obunden av den medicinskt sakkunniges uppfattning om hur tillräknelighetsfrågan borde avgöras. Ett par dylika uttalanden må här anföras: »Den slutliga prövningen bör och måste formellt och reellt ligga i domstolens hand.» — — — »Läkarens roll är och bör förbliva rent konsultativ.»— — — »Läkaren tar det som en naturlig sak om domstolen anlägger ett annat betraktelsesätt än vad han själv gör på de kriminalpolitiska konsekvenserna av ett befintligt sjukdomstillstånd.» (VICTOR WIGERT i SvJT 1936 s. 622 och i Nordisk Medicin 1939.) — »I likhet med revisorerna finner medicinalstyrelsen det vara ett mycket beaktansvärt önskemål, att inskränkning icke sker i domstolarnas obundna avgöranden i tillräknelighetsfrågor på grundval av det material, som av den medicinska sakkunskapen ställes till förfogande.» (Medicinalstyrelsens yttrande den 18 januari 1939 i anledning av riksdagens revisorers uttalande.)
    Den som haft tillfälle att närmare följa med utvecklingen på det rättspsykiatriska området har icke kunnat undgå det bestämda intrycket, att domstolarna i allmänhet velat undvika att själva taga direkt ståndpunkt i tillräknelighetsfrågorna. Där domstolen känner sig tveksam inför undersökningsläkarens slutsatser, begär domstolen medicinalstyrelsens utlåtande i målet, men sedan medicinalstyrelsen yttrat sig om tilllämpligt lagrum, anser domstolen sig som regel bunden av medicinalstyrelsens uttalande. En del domstolar hava visserligen intagit en friare ställning, och särskilt under allra sista tiden tycks detta ha förekommit oftare, men det har dock icke skett i så stor utsträckning, att det rubbar helhetsintrycket. Det är obestridligt, att, ehuru man vid sinnessjuklagens tillkomst önskade poängtera domstolens fria prövningsrätt, medicinalstyrelsen dock i realiteten fått ställningen av specialdomstol i tillräknelighetsfrågor. Att detta också är vad medicinalstyrelsen eftersträvar och att medicinalstyrelsen icke önskar ett domstolarnas självständiga ståndpunktstagande, belyses av bl. a. följande fall:
    B., född 1905, f. d. skyddshemspojke, specialist på cykelstölder, hade två gånger varit dömd för stöld men ingendera gången fått avtjäna straffet, i det han första gången fått villkorlig dom och andra gången straffet ansetts helt och hållet verkställt genom hans hållande i häkte. Andra gången, år 1931, hade han blivit rättspsykiatriskt undersökt och befunnits vara lindrigt intellektuellt undermålig samt av en hysterisk konstitution, och medicinalstyrelsen hade avgivit det utlåtandet, att han »varit på grund av bristande psykisk utveckling i förening med psykisk abnormitet i saknad av förståndets fulla bruk», d. v. s. att hans sinnesbeskaffenhet vore att hänföra under SL 5:6, och detta lagrum tillämpades även av domstolen. År 1936 blev han åtalad för 28 cykelstölder och åter undersökt, nu av en annan undersökningsläkare. Denne konstaterade liksom den förre, att B. vore intellektuellt undermålig i den lindrigare grad, som man brukar beteckna som debilitet, samt att han vore av en hysterisk konstitution. Efter en beskrivning av B:s psykiska tillstånd anförde undersökningsläkaren i sitt den 22 oktober 1936 dagtecknade utlåtande bl. a. följande:

 

    »Beträffande den icke medicinska frågan, vart det nu beskrivna psykiska tillståndet straffrättsligt skall hänföras, tillåter jag mig framhålla följande: B. är icke sinnessjuk, och den hos honom förefintliga hysteriska konstitutionen och debiliteten äro icke defekter av ett sådant slag, alt han kan anses vid brottens begående befunnit sig i ett verkligt psykiskt undantagstillstånd, vilket sistnämnda måste anses vara en nödvändig förutsättning för straffrihet. En tillämpning av SL 5:5 är alltså enligt milt förmenande här utesluten. Å andra sidan är den hysteriska konstitutionen — vilken kan betecknas som en form av psykopati — en speciell mentalitet, som avviker från den vanliga människotypen, och lagstiftningen angående förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare har utgått från, att bl. a. en sinnesbeskaffenhet av delta slag vore att hänföra under SL 5:6. I enlighet härmed synes sistnämnda lagrum böra tillämpas på B. Så skedde ock, då B. sista gången dömdes för stöld, efter det medicinalstyrelsen avgivit utlåtande i målet.»
    Sedan detla utlåtande avgivits, anmälde medicinalstyrelsen till domstolen, att styrelsen funne anledning föreligga, att frågan om B:s sinnesbeskaffenhet underkastades ytterligare psykiatrisk granskning, och i sedermera avgivet utlåtande förklarade medicinalstyrelsen, att B. »vid tiden för åtalade gärningarnas begående befunnit sig i sådant sjukligt sinnestillstånd, som avses i 5: 5 SL, samt att han är i behov av vård på sinnessjukhus». Medicinalstyrelsen hade härvid icke begagnat sig av möjligheten att låla föranstalta om förnyad undersökning av den tilltalade och lät ej heller sitt utlåtande åtföljas av någon motivering.
    Sedan medicinalstyrelsens utlåtande inkommit, förklarade domstolen, under hänvisning till undersökningsläkarens utlåtande, att »B. förty får anses vara av sådan sinnesbeskaffenhet, som avses i 5 kap. 6 § strafflagen», samt dömde honom till sju månaders straffarbete.
    Så fort B. kom ut efter avtjänat straff, begick han nya cykelstölder och blev åtalad vid samma domstol som förut. Ehuru B. nyligen blivit undersökt och på grund av sin psykiska konstitution (alltså icke på grund av något tillfälligt sinnestillstånd) ansetts hänförlig under SL 5:6 samt det icke fanns anledning antaga, atl han psykiskt undergått någon egentlig förändring, förordnade dock domstolen — i full överenstämmelse med sinnessjuklagen — att han åter skulle undergå rättspsykiatrisk undersökning, och han blev undersökt av samma undersökningsläkare som sista gången. Denne konstaterade, att B:s sinnesbeskaffenhet icke undergått någon väsentlig förändring sedan förra undersökningen, samt framhöll i utlåtandet bl. a., att domstolen i förra målet avgjort tillräknelighetsfrågan och förklarat B:s sinnesbeskaffenhet vara hänförlig under 5: 6, varefter utlåtandet utmynnade i förklaring, att B. vid tiden för de senaste brotten varit och fortfarande vore av sinnesbeskaffenhet, varom i SL 5:6 sägs, samt alt förutsättningarna för intagning på förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare vore för handen, men att han icke vore i behov av vård på sinnessjukhus.
    Emellertid yrkade medicinalstyrelsen på att åter få yttra sig angående B:s sinnesbeskaffenhet och anmälde behov av ytterligare psykiatrisk granskning. I sitt därefter till domstolen avgivna utlåtande förklarade styrelsen nu, att B. »på grund av psykisk abnormitet» befunnit sig i sådant sinnestillstånd.

 

som avsåges i 5:5, samt att han vore i behov av vård på sinnessjukhus. Denna gång medsände styrelsen till domstolen ett protokoll, vari fanns intaget vad föredraganden i rättspsykiatriska ärenden, med instämmande av rättspsykiatriska nämndens övriga medlemmar, anfört och däri bl. a. gjordes följande uttalande: »Den form av psykisk abnormitet, som går under benämningen hysteri, är ur behandlingssynpunkt en rent medicinsk fråga. Att ersätta medicinsk behandling med strafförfarande i vad form som helst torde vara främmande icke blott för nutida medicinsk utan även för allmän kulturell uppfattning.»
    Sedan domstolen fått mottaga denna reprimand från medicinalstyrelsen, förklarade domstolen — efter att ha hört interneringsnämnden — att B:s sinnesbeskaffenhet vore att hänföra under 5:6 och att han skulle intagas på vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare.
    Domen överklagades ej.

 

III.

 

    I nyss refererade fall blev domstolens fria prövningsrätt gentemot medicinalstyrelsens utlåtande poängterad. Detta är emellertid mera ovanligt. Eljest då medicinalstyrelsen uttalat en motsatt mening mot undersökningsläkaren, anse sig domstolarna i allmänhet på grund av medicinalstyrelsens ställning böra acceptera styrelsens slutsatser och detta oberoende av om styrelsen anfört någon motivering för sin åsikt eller ej. På grund av denna domstolarnas hänsynsfullhet mot medicinalstyrelsen har medicinalstyrelsen möjlighet ej blott att i huvudsak bestämma tillämpningsområdena för SL 5:5 och 5:6 utan även att genom av styrelsen bestämd rättspykiatrisk praxis motverka konsekvenserna av vissa bestämmelser i strafflagen, som styrelsen ogillar men ej kunnat få ändrade. Denna sistnämnda möjlighet begagnade medicinalstyrelsen en tid, när det gällde frågan om homosexuella handlingars straffbarhet.
    Den praxis, som medicinalstyrelsen hade tillämpat i fråga om det rättspsykiatriska bedömandet av homosexualiteten under de första åren efter sinnessjuklagens ikraftträdande (närmare bestämt under åren 1931, 1932, 1933, 1934 och första halvåret 1935), kan sägas ha varit den, att endast i sådana fall, där vid sidan av homosexualiteten förelåg sinnessjukdom, djup intellektuell undermålighet eller annan höggradig abnormitet, ansågs SL 5:5 böra tillämpas och intagning på sinnessjukhus kunna förekomma. I sådana fall åter, där dylika defekter ej förelågo men homosexualiteten kunde påvisas bottna i en medfödd konstitution och det dessutom förelåg vissa psykopatiska eller nervösa drag i vederbörandes psyke, ansåg medicinalstyrelsen en tillämpning av 5: 6 motiverad. Ofta kunde emellertid vid läkarundersökningen utöver själva den homosexuella inställningen icke påvisas några psykiska eller kroppsliga särdrag, och medicinalstyrelsen ansåg det då saknas skäl att låta den, som begått homosexuella handlingar, intaga en straffrättslig särställning och bedömde honom som fullt tillräknelig.
    I oktober 1935 avgav medicinalstyrelsen infordrat utlåtande angående

 

en i riksdagen väckt motion om inskränkning i homosexuella handlingars straffbarhet. Motionären hade föreslagit sådana ändringar i strafflagen, att homosexuell otukt skulle vara straffbelagd endast under omständigheter motsvarande dem, varunder även den heterosexuella otukten straffades. Medicinalstyrelsen gick efter en annan linje. I sitt utlåtande gjorde sig medicinalstyrelsen till tolk för den uppfattningen, att alla homosexuella handlingar berodde på ett sjukligt anlag, att det enda försvarliga vore att inskränka samhällets ingripande till sådana homosexuella handlingar, som begingos mot barn och ungdom, men att detta ingripande icke borde ske i form av straff för handlingar, »som hos vederbörande äro uttryck för hans psykiska och fysiska skapnad», utan borde vara ett omhändertagande för läkarvård och skyddsförvaring. Sina synpunkter utvecklade medicinalstyrelsen sålunda: »Ett rättsligt förfarande med åtal borde nämligen enligt styrelsens förmenande i varje fall av homosexualitet, som tagit sig nämnda uttryck, föranleda en undersökning av den tilltalades sinnesbeskaffenhet enligt 41 § sinnessjuklagen och med den uppfattning, som numera råder angående homosexualitetens väsen, leda till att den åtalade på grund av psykisk abnormitet komme att förklaras från ansvar fri och med hänsyn till recidivrisken vara i behov av vård å sinnessjukhus. Då sålunda samhällets reaktion i varje här åsyftat fall rätteligen borde komma att följas av vård å sinnessjukhus, synes det styrelsen som om den rationella åtgärden bleve ett omedelbart omhändertagande å sinnessjukhus under betryggande former men utan föregående åtal inför domstol. Genom ett sådant förfarande hade samhället även vunnit, att den asociale homosexuelle säkert komme i åtnjutande av den specialbehandling, som i vissa fall dock visat sig kunna giva något resultat.» Medicinalstyrelsen föreslog därefter, att straffbestämmelserna i SL 18: 10 om otukt mot naturen skulle utgå, och att i stället vissa ändringar skulle ske i sinnessjuklagen, innebärande att varje person (alltså oberoende av hans sinnesbeskaffenhet), som förövat otukt med person under 20 år av samma kön, skulle intagas på sinnessjukhus och sedan ej finge utskrivas därifrån annat än under de former, som gällde för straffriförklarade.
    Detta medicinalstyrelsens förslag blev föremål för mycket stark kritik från både läkare och jurister, varvid invändningarna riktades såväl mot de principiella utgångspunkterna som mot de praktiska konsekvenserna. Såväl de sakkunniga inom justitiedepartementet, vilka hade att utarbeta förslag till lagändringar på detta område, som departementschefen togo avstånd från medicinalstyrelsens synpunkter, och någon reform i den av medicinalstyrelsen antydda riktningen kom icke till stånd.
    Emellertid ansåg sig medicinalstyrelsen i sin rättspsykiatriska verksamhet böra förverkliga den i det nämnda utlåtandet uttalade principen, att alla, som begått några homosexuella handlingar, skulle anses höra under SL 5: 5 och förklaras vara i behov av vård på sinnessjukhus. Denna praxis synes medicinalstyrelsen ha börjat tillämpa i slutet av

 

1935, under det att tidigare under samma år en helt annan praxis tilllämpats.
    Ett exempel på innebörden och de praktiska konsekvenserna av denna nya praxis må här anföras:
    Hantverkaren C., född 1893, ogift, tillhörde en religiös arbetarefamilj och hade sedan barndomen bott i samma stad, Y., där han nu hade en liten egen verkstad. Han levde stillsamt och tillbakadraget, umgicks med få, bodde ihop med sin mor, som han delvis försörjde, undvek sprit och nöjen och hade aldrig varit straffad för brott eller över huvud taget varit känd för olater. Våren 1935 gjorde han sig vid ett par tillfällen skyldig till otuktig beröring av två pojkar på 9 och 7 år, vilka jämte andra barn brukade besöka hans verkstad. Därjämte hade han varit en smula närgången och kysst eller klappat en 6-årig pojke och en 12-årig flicka, utan att dock därvid förekommit något som kunde rubriceras som straffbart. Eljest har han veterligen varken förut eller efteråt uppträtt på något sätt otillbörligt mot vare sig barn eller vuxna.
    I oktober 1935 blev han ställd under åtal för de nämnda sedlighetssårande handlingarna mot två pojkar, varvid ansvar yrkades enligt SL 18: 13. Han blev ej häktad, och han torde säkerligen ha kunnat påräkna villkorlig dom, om han blivit bedömd som fullt tillräknelig. Domstolen förordnade om rättspsykiatrisk undersökning. Undersökningsläkaren kunde hos C. ej påvisa något psykiskt undantagstillstånd och avgav den 8 januari 1936 det utlåtandet, att tillräckliga skäl saknades för antagandet, att C. befunnit sig i sådant tillstånd, som avsåges i SL 5 kap. 5 och 6 §§ samt att han icke vore i behov av vård på sinnessjukhus.
    Medicinalsyrelsen anmälde emellertid behov av ytterligare psykiatrisk granskning, och i sedermera avgivet utlåtande förklarade medicinalstyrelsen — utan annat material än handlingarna — att C. befunnit sig i »sådant sjukligt sinnestillstånd», som avsåges i SL 5:5, samt att han vore i behov av vård på sinnessjukhus. Medicinalstyrelsen åberopade därvid vad medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd professor Wigert anfört vid ärendets föredragning i rättspsykiatriska nämnden, varvid bl. a. gjorts följande uttalande:
    »C:s abnormitet på könslivets område bör icke ses som en isolerad företeelse i hans väsen, utan är ett led i den själsliga egenart, den inåtvända och verklighetsfrämmande personlighet, som läkaren iakttagit vid sin undersökning, ett förhållande, vari det föreliggande fallet överensstämmer med vad som enligt" nutida erfarenhet visat sig vara regel vid könslivets förvrängning i homosexuell riktning. Ur medicinsk synpunkt är det härvid utan betydelse att den schizoida karaktären hos C. icke medfört några asociala drag utanför könslivets område, utan i stället gjort honom till en säreget stillsam, arbetsam och exemplarisk medborgare.»
    Domstolen straffriförklarade sedan C. den 20 februari 1936 under hänvisning till medicinalstyrelsens utlåtande. Sedan detta utslag vunnit laga kraft, blev frågan om C:s intagning på sinnessjukhus aktuell. Visserligen hade då efter de åtalade handlingarnas begående förlupit 10 månader, under vilken tid C. vistats på fri fot, bott hos sin mor, försörjt henne och sig

 

genom sitt arbete samt icke gjort sig skyldig till några otillbörligheter, men på grund av innehållet i medicinalstyrelsens utlåtande kunde någon hänsyn icke tagas till dessa förhållanden. C. blev den 24 mars inskriven som exspektant vid sinnessjukhuset i Y. men kunde på grund av platsbristen icke intagas där. Han måste då, i enlighet med sinnessjuklagens dåvarande bestämmelser, intagas på någon av fångvårdens sinnessjukavdelningar. Han införpassades först till ett centralfängelse och överfördes sedan till en förvaringsavdelning för straffriförklarade å kronohäktet i en annan ort, där han sedan vistades under tiden 2 april—8 juni 1936. Den där förda sjukjournalen meddelar, att C. i samvaron med kamraterna och personalen icke gav anledning till någon som helst anmärkning, och att han vid upprepade samtal ej företedde några påtagliga psykiska sjukdomssymtom.
    Den 8 juni 1936 beslöt sinnessjuknämnden, att C. skulle på försök utskrivas från sinnessjukavdelningen å kronohäktet, under villkor att han hade sin bostad i Y. och stode under tillsyn av den vid det statliga sinnessjukhuset i Y. anordnade hjälpverksamheten, och i anslutning härtill blev C. den 11 juli 1936 formellt intagen på nämnda sinnessjukhus såsom försöksutskriven. C. har sedan under de följande åren vistats i Y. i sitt och moderns hem, försörjt sig i sitt hantverk, enligt föreskrift inställt sig på hjälpverksamhetsläkarens mottagningar och i övrigt underkastat sig all slags kontroll, som sinnessjuknämnden önskat. Hans uppträdande har aldrig givit anledning till någon anmärkning, och intet har försports, som givit anledning misstänka några otillbörligheter från hans sida. Först den 10 oktober 1938 beslöt sinnessjuknämnden, att han skulle definitivt utskrivas från sjukhuset.
    Att märka är, att det vid undersökningen och den efterföljande observationen av C. icke framgått, att C. haft en verklig homosexuell driftinställning, utan endast att han i sin samvaro med barn av båda könen gjort sig skyldig till otillbörlig klåfingrighet med sexuellt inslag vid några enstaka tillfällen.

 

IV.

 

    Den grundläggande bestämmelsen om sinnesundersökning i brottmål finnes i 41 § 1 st. sinnessjuklagen, varest stadgas, att där i brottmål domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande, att den tilltalade vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter eller minskar straffbarheten, må den tilltalade ej dömas skyldig till brottet utan att läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet vid nämnda tid och beträffande frågan, huruvida han är i behov av vård å sinnessjukhus. Genom att förutsättningarna för sinnesundersökning angivits i så allmänna ordalag har åt domstolen givits möjlighet att efter eget beprövande anlita psykiatrisk expertis i alla sådana fall, där domstolen finner en utredning om den tilltalades sinnesbeskaffenhet vara av värde i målet. Häremot torde principiellt icke kunna göras några invändningar. Fasthåller man vid, att sinnesundersökningen endast innebär en utredning, en komplettering av processmaterialet i visst hänseende, synes någon inskränkning ej rimligtvis böra göras i denna

 

domstolens befogenhet att föranstalta om utredning. En annan sak är, att med nuvarande organisation sinnesundersökning kan för den tilltalade innebära så väsentliga olägenheter, att det ibland kan giva domstolen anledning att i brottmål av mindre betydelse avstå från denna utredning.
    Det anförda lagrummet ger emellertid domstolen ej endast befogenhet att förordna om sinnesundersökning, det har även avsett att stadga en skyldighet för domstolen att verkställa sådan utredning i vissa fall. Det torde böra tolkas och har också tolkats så, att där det är känt, att den tilltalade tidigare vårdats på sinnessjukhus eller eljest lidit av sinnessjukdom, undersökning skall ske, såvida det ej är ställt utom allt tvivel, att vederbörande numera är frisk. Vidare innebär stadgandet, att en person, som tidigare varit rättspsykiatriskt undersökt och vars sinnesbeskaffenhet därvid hänförts under SL 5: 5 eller 5: 6, måste som regel undergå ny undersökning, om han åter blir tilltalad. Domstolen är då ej befogad att under hänvisning till den föregående sinnesundersökningen och den förra domen åter tillämpa 5: 5, resp. 5: 6, och ej heller har domstolen rätt att taga hänsyn till ett enkelt läkarintyg, som vitsordar, att vederbörandes psykiska tillstånd är detsamma som förut, utan hela den i sinnessjuklagen föreskrivna proceduren skall åter genomgås i sin omständlighet, även om det ej kan förväntas framkomma något nytt vid undersökningen och åtalet kanske gäller någon bagatellar tad förseelse. Särskilt opraktisk och otymplig blir denna anordning, då det är fråga om affektlabila och överkänsliga personer, som på grund av psykopatiska drag hänförts under SL 5:6. Ett exempel må här anföras:
    En yngre man, D., blev den 27 mars 1936 på föranstaltande av polismyndigheten i U. intagen på sinnessjukhus där för observation, på grund av att han i olika sammanhang uppträtt obehärskat under sådana förhållanden, att det kunde finnas anledning misstänka sinnessjukdom. Ungefär samtidigt blev han i sin hemstad V. ställd under åtal för brott mot offentlig myndighet (smädelse, hotelse och våld mot tjänsteman vid offentlig förrättning). Domstolen beslöt sinnesundersökning, och medicinalstyrelsen förordnade som undersökningsläkare den överläkare, å vars avdelning han var intagen för observation. Vid observationen befanns D. vara en konstitutionell psykopat av den affektlabila typen men ej i behov av vård på sinnessjukhus, och han fick den 25 maj lämna sjukhuset. Undersökningsläkaren avgav till rådhusrätten i V. det utlåtandet, att D. på grund av psykopati vore av sinnesbeskaffenhet, som avsåges i SL 5:6. Domstolen dömde honom den 13 juli 1936 med tillämpning av nämnda lagrum till sammanlagt 45 dagsböter å 1 krona 50 öre.
    På hösten samma år uppträdde D. vid ett tillfälle berusad och missfirmade en ordningsvakt, gjorde våldsamt motstånd etc. Han åtalades nu åter vid rådhusrätten i V. Då domstolen tidigare ansett hans sinnesbeskaffenhet vara att hänföra under SL 5: 6, måste domstolen åter fatta beslut om rättspsykiatrisk undersökning och förklara målet vilande, och åter måste domstolen hos medicinalstyrelsen anhålla om förordnande av lämplig läkare att

 

verkställa undersökningen. Medicinalstyrelsen förordnade denna gång en läkare vid sinnessjukhuset i V., och då denna läkare tidigare icke haft någon beröring med D., skulle alltså åtskillig tid komma att åtgå för den nya undersökningen och möjligen vistelse på sinnessjukhus under denna åter ifrågakomma. Under hand gjordes emellertid framställning till medicinalstyrelsen, och genom tillmötesgående från styrelsens sida fick den förre undersökningsläkaren förordnandet överflyttat på sig. Undersökningen kunde nu ske vid ett enda besök hos läkaren, och läkaren avgav till domstolen utlåtande, att D. fortfarande lede av samma konstitutionella psykiska defekter som ett halvår tidigare, och att han på grund av denna psykopati fortfarande vore att hänföra under SL 5: 6 samt att han ej vore i behov av vård på sinnessjukhus. Efter föreskrivna rättspsykiatriska ceremonier (utlåtandets insändande till medicinalstyrelsen, medicinalstyrelsens granskning av handlingarna, underrättelse enligt 1 § i KK den 19 september 1929 angående översändande av utslag eller underrättelser i vissa brottmål) kunde domstolen taga upp målet till slutligt avgörande, och D. dömdes den 21 december 1936 med tillämpning av SL 5:6 till sammanlagt 90 kronors böter.

 

    De här refererade fallen torde tala för sig själva. Ytterligare exempel skulle kunna anföras, ägnade att i olika avseenden belysa den bristande ändamålsenligheten i det nuvarande undersökningsväsendet. Att förhållandena blivit så otillfredsställande, som de nu äro, beror ju i första hand på, att vi fortfarande på detta område i mycket bygga på traditionerna från en tid, då de rättspsykiatriska uppgifterna voro så mycket enklare och mindre krävande. Under de sista 10—20 åren har rättspsykiatriens ställning helt förändrats. Från att ha varit en tillämpning av vanlig klinisk psykiatrisk erfarenhet på ett ganska begränsat material av företrädesvis grövre brottslingar har den, i och med den fortskridande reformeringen av strafflagstiftningen, vuxit till en kriminalpsykologisk uppgift av vida större mått och med helt andra fordringar. Skall rättspsykiatrien kunna fylla sina nya uppgifter, måste de gamla föreställningarna släppas om rättspsykiatrien som i stort sett en sinnessjukvårdens och medicinalväsendets interna angelägenhet och konsekvenserna härav tagas fullt ut vid undersökningsväsendets omorganisation. Detta innebär å ena sidan ett närmare och effektivare samarbete mellan domstolarna och de psykiatriska rättsläkarne, å andra sidan upphävande av det nuvarande samröret mellan sinnessjukvård och rättspsykiatrisk verksamhet. Det förra torde för rättsskipningen vara av stort praktiskt värde. Det senare är för sinnessjukvården ett livsintresse.