TORSTEN GIHL. Internationell lagstiftning. Uppsala 1938. 158 s. Kr. 4.50.

 

    Docenten Gihls arbete publicerades ursprungligen på engelska under titeln International Legislation (1937). Den svenska upplagan ingår såsom nr 5 i den skriftserie som utgives av Svenska institutet för internationell rätt i Uppsala.
    Såsom närmare förklaring till arbetets titel har tillagts undertiteln: Förändringar i internationell rätt och i internationella rättslägen. Härav framgår att de behandlade problemen äro ganska olikartade. Om »lagstiftning» i egentlig mening kan man knappast tala ens när fråga är om ändringar i den internationella rätten, eftersom någon överstatlig lagstiftare inte finnes. Än mer främmande kan det förefalla att under lagstitfning inbegripa förändring-

 

ar i konkreta rättslägen, d. v. s. framför allt revision av traktater. Då emellertid dessa frågor stundom betecknats såsom avseende internationell lagstiftning, har tankegången varit att man på det internationella området söker finna metoder för fredlig förändring av status quo, som kunna ersätta det medel lagstiftningen — i vidsträcktaste mening — erbjuder inom staterna.
    Förf. infogar i första avdelningen av arbetet en intressant och tankeväckande framställning av den internationella rättens ursprung och utveckling. Enligt hans mening är folkrätten alltigenom sedvanerätt och kommer till på samma sätt som annan sedvanerätt uppkommit: genom upprepat likartat handlingssätt i en likartad situation. Ensidiga handlingar från auktoritativa statsorgans sida, som konstant upprepas, bli så småningom uppfattade såsom uttryck för en bindande regel. Vid sidan av sedvanerätten få traktaterna enl. förf. en underordnad betydelse för skapandet av ny folkrätt. Till tanken på kodifikation av den internationella rätten ställer han sig avgjort skeptisk.
    Vad angår förändringar i konkreta rättslägen diskuteras de metoder som ifrågasatts för en utjämning av intressetvister. Gihl kritiserar ingående och med skärpa tanken att upprätta skiljedomstolar med allmän behörighet att döma i det slaget av tvister. Den naturliga formen för uppgörelse mellan kolliderande intressen är överenskommelse, medling och förlikning. I särskilda fall, då parterna kunna överblicka vad de hänskjuta till domstolen, och i förhållandet goda grannar emellan, kan dock ett skiljedomsförfarande vara lämpligt. Förf. understryker särskilt att en missnöjd stat, som eftersträvar ändring i status quo och besitter betydande maktresurser, ingalunda kan väntas förtroendefullt lägga sina krav i händerna på en domstol med vidsträckt behörighet att döma efter billighet. En sådan stat vill göra sina krav gällande med tyngden av sin makt, oavsett om de äro »rättvisa» eller helt enkelt uttryck för den starkares maktbegär.
    De olika teoretiska frågor om folkrättens natur, som i arbetet behandlas, kunna inte här refereras. Den som intresserar sig för folkrättsliga principspörsmål finner i docenten Gihls bok en givande och inträngande analys av åtskilliga både teoretiskt och praktiskt betydelsefulla problem.

Ö. U.