Medicinalstyrelsen och rättspsykiatrin. På grund av ett offentligt uppdrag har undertecknad genomgått samtliga ändringar av läkarutlåtanden rörande för brott tilltalade, som av medicinalstyrelsen vidtagits under åren 1932—1938. Resultatet av denna min undersökning, vad antalet ändringar i olika riktningar beträffar, framgår av den å nästa sida återgivna tablå.
Som synes har vad angår år 1935 i denna tablå redovisats särskilt för vartdera halvåret. Anledningen härtill är den, att det d. 1 juli 1935 blev ny föredragande av de rättspsykiatriska ärendena i medicinalstyrelsen. En jämförelse mellan antalet ändringar av rättspsykiatriska läkarutlåtanden före och efter nämnda år visar, att det i och med bytet å denna befattning blev vida större antal ändringar, i det att dessa under åren 1932—1934 omfattade lägst 13 och högst 23.2 % av samtliga avgivna utlåtanden rörande för brott tilltalade men under åren 1936—1938 icke mindre än bortemot 40 % därav.
Även ha från och med den 1/7 1935 ändringarna av rättspsykiatriska utlåtanden gått i alldeles motsatt riktning mot förut. Före nämnda tidpunkt gingo nämligen flertalet av dessa ändringar i riktning mot »större tillräknelighet» — gällande detta år 1932 om 21 av de 32 ändringsfallen, år 1933 om 13 av de 18 ändringsfallen, år 1934 om 20 av de 36 ändringsfallen rörande paragraftillämpning och första halvåret 1935 om 12 av de 17 ändringsfallen — medan det övervägande antalet ändringar efter den 1/7 1935 tvärtom gått i riktning mot »mindre till räknelighet», gällande detta sista halvåret 1935 om icke mindre än 29 av de 33 ändringsfallen samt åren 1936, 1937 och 1938 om resp. 54, 43 och 41 av de under dessa år till ett antal av 68, 59 och 58 uppgående ändringsfallen rörande paragraftillämpning. Av dessa ändringar i riktning mot »mindre tillräknelighet» ha vidare de allra flesta gällt ändring från 6 § till 5 §, nämligen under senare hälften av 1935 i 24 fall, under år 1936 i 44 fall, under år 1937 i 33 fall och under år 1938 i 25 fall. I en del fall har också under ifrågavarande tid ändring skett från full tillräknelighet i lagens mening till 5 §, nämligen i 2 fall under senare hälften av 1935 samt i resp. 6, 4 och 6 fall under 1936, 1937 och 1938.
Emellertid ha domstolarna ofta underlåtit att följa medicinalstyrelsens förord för straffrihet, när detta stått i strid mot undersökningsläkarnas uppfattning. Detta inträffade sålunda under år 1936 i 3 fall, under år 1937 i 8 fall och under år 1938 i 3 fall.
TABLÅ
över Medicinalstyrelsens ändringar av under nedanstående år inkomna läkarutlåtanden rörande för brott tilltalade.
År Antal av Med.- styr. av- givna utlå- tan- den An- talet änd- rade utlå- tan- den I pro- cent av samt- liga Från 5§ till 0 Från 6 § till 0 Från 5 § till 6§ Från 0 till 6 § Från 0 till 5§ Från 6§ till 5§ Från 5§ utan vård till 5 § med vård Från 5§ med vård till 5 § utan vård Från vård å epilep- tikeranst. till sin- nessjuk- vårdHäk- tade Icke häk- tade Häk- tade Icke häk- tade Häk- tade Icke häk- tade Häk- tade Icke häk- tade Häk- tade Icke häk- tade Häk- tade Icke häk- tade Häk- tade Icke häk- tade Häk- tade Icke häk- tade Häk- tade Icke häk- tade1932 138 32 23.2 % — 6 7 3 4 — 3 1 1 1 2 5 — — — — —1933 129 18 13 % -- 2 3 5 3 — — — — — 3 2 2 — — — —1934 162 37 22 % 2 2 3 1 11 2 2 2 — — 3 6 5 — 1 — —1/1—30/6 }183 }50 }27 % — — — — 2 2 2 1 — 5 2 6 8 7 16 — — — —1/7—31/12 } } }1936 239 93 38.9 % — — 2 6 2 4 1 3 — 8 6 21 9 23 6 17 — —1937 193 74 38.3 % 1 — 3 1 3 8 1 5 — 10 4 11 15 12 18 4 7 — 21938 190 70 36.8 % — — 3 1 6 7 5 5 13 2 14 4 15 7 16 18 — 9 — 2 1 —
Under år 1936 började för övrigt en annan ändring än sådan, som gällde paragraftillämpning, att av medicinalstyrelsen i större skala vidtagas uti rättspsykiatriska läkarutlåtanden, nämligen den att förklara sådana tilltalade vara i behov av vård å sinnessjukhus, å vilka undersökningsläkarna visserligen förordat tillämpning av 5 § men vilka de dock ej ansett vara i behov av sinnessjukvård. Dylik ändring företog medicinalstyrelsen sålunda under år 1936 i icke mindre än 23 fall, medan antalet dylika ändringar utgjorde 11 under år 1937 och 9 under år 1938.
Jag har i tablån överallt i de olika rubrikerna särskilt angivit antalet häktade och antalet icke-häktade, då det synts mig vara av särskilt intresse att få åskådliggjort huru många på fri fot varande tilltalade, som mot undersökningsläkarens tillkännagivna mening av medicinalstyrelsen förklarats böra omhändertagas å sinnessjukhus. Detta skedde under år 1936 i icke mindre än 44 fall, i det av de icke-häktade, som av medicinalstyrelsen, i strid mot undersökningsläkarnas uppfattning, förklarades vid brottets begående hava befunnit sig i sådant sjukligt tillstånd, som avsåges i strafflagens 5 kap. 5 §, de 27 därvid jämväl förklarades vara i behov av vård å sinnessjukhus och 17 icke-häktade, beträffande vilka undersökningsläkarna även ansett 5 § böra tillämpas, i strid mot deras tillkännagivna mening av medicinalstyrelsen likaledes förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus. Enligt då gällande lag skulle sådant utlåtande av medicinalstyrelsen få till följd, att länsstyrelsen, så snart domstolens utslag vunnit laga kraft, förordnade om vederbörandes intagande å sinnessjukhus och att länsstyrelsen, för det fall plats där ej omedelbart kunde erhållas, i avvaktan på dylik plats ombesörjde intagning å sinnessjukavdelning vid fångvården. Sistnämnda blev givetvis — på grund av platsbristen å sinnessjukhusen — den lott som i regel kom dylika icke-häktade till del efter straffriförklaringen, alldeles oberoende av huru de skött sig efter brottets begående.
I detta sammanhang må framhållas, att de, som på grund av utlåtande av medicinalstyrelsen blivit straffriförklarade i strid mot den av undersökningsläkaren uttalade uppfattningen, givetvis i regel icke äro sinnessjuka — ty om den straffrättsliga behandlingen av sinnessjuka råder ju inga delade meningar — utan tillhöra kategorien psykiskt abnorma. Såsom framgår av undersökningsläkarnas skildringar av det psykiska tillståndet hos ifrågavarande personer, är det här också i mycket stor utsträckning fråga om intellektuellt mera fullmåliga psykopater, vilkas defekt ligger i viljelivet och på det moraliska området — om personer alltså, som äro klara och rediga med förmåga att bedöma sin situation. Det är ju därför lätt förståeligt, att det för en dylik person kan innebära en stark psykisk påfrestning att bli intagen för vård bland sinnessjuka under en fullkomligt obestämd tid, vilkens längd blir så gott som helt och hållet beroende av uppfattningen hos den läkare, under vilkens vård han kommer. Det finns också exempel på att ickesinnessjuka straffriförklarade, som på grund av alkoholmissbruk kommit att begå brottslig gärning, genom sådan behandling i strid mot un-
der sökning släkar ens uppfattning futt plågsamma psykiska sjukdomssymtom, såsom oro och ängslan med svår sömnlöshet, vilka symtom försvunnit först i och med överflyttning till akoholistanstalt. Under de första två åren efter det rättspsykiatriska nämnden erhållit sina nuvarande psykiatriska medlemmar synes det ha varit regel att strafffriförklarade icke-sinnessjuka alkoholister på grund av medicinalstyrelsens från den på alkoholistvårdsområdet mera sakkunnige undersökningsläkarens uppfattning ofta avvikande utlåtande fått på sin lott att bli anmälda till sinnessjukhus — med resultat att den straffriförklarade icke-häktade alkoholisten blivit intagen å en fångvårdens sinnessjukavdelning i stället för att, i enlighet med undersökningsläkarens förslag, komma i åtnjutande av den i sådant fall rationella behandling, som består i intagning å alkoholistanstalt, vars uppgift är att lämna en till absolut nykterhet syftande uppfostran.
Från och med d. 1 juli 1937 är emellertid — som bekant — det ursprungliga stadgandet om på fri fot varande straffriförklarades provisoriska intagande å sinnessjukavdelning inom fångvården upphävt och ersatt av stadgande, att sådan straffriförklarad, efter det domstolens utslag vunnit laga kraft, skall utan dröjsmål intagas å det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen, efter anmälan av länsstyrelsen, bestämmer. Det synes mig kunna ifrågasättas om det kan vara riktigt att ickesinnessjuka personer — som det ju här oftast är fråga om — böra med företrädesrätt intagas å våra sinnessjukhus, när akuta sjukdomsfall med trängande vårdbehov äro anmälda.
I själva verket har det icke heller alltid varit möjligt för sinnessjukhusen att bereda på fri fot varande straffriförklarade plats omedelbart efter det utslaget om straffrihet vunnit laga kraft. Exempel hava förekommit på att dylika straffriförklarade, vilkas vid brottets begående befintliga, av alkoholmissbruk framkallade psykiska sjukdomssymtom vid utlåtandets avgivande redan voro över, sedan under lång tid, varunder de varit nyktra och skött sina resp. tjänster, stått som exspektanter vid sinnessjukhus, tills medicinalstyrelsen i anledning av särskilda framställningar — som i det ena fallet ingavs, då besked kom att plats nu vore ledig å sinnessjukhuset i fråga — fann sig föranlåten förklara, att behov av vård å sinnessjukhus ej längre förelåg.
Antalet ändringar av undersökningsläkarnas utlåtanden med förordande av tillämpning av 6 § till förordande av 5 § i strafflagens 5 kap. hade — som av de ovan anförda siffrorna framgår — sitt maximum år 1936. Under år 1937 uppgick sålunda antalet dylika ändringar — mot 44 år 1936, av vilka 23 gällde icke-häktade — till 33, därav 18 gällande icke-häktade, och under år 1938 till allenast 25, därav emellertid likaledes 18 gällande icke-häktade. Vidare är att märka, att medicinalstyrelsens påyrkande av icke-häktades straffriforklaring under dessa sista år i stigande antal fall varit förenat med förklaring att vård å sinnessjukhus icke vore behövlig. Medan sådan förklaring under år 1936 gavs i fråga om 8 icke-häktade, för vilka straffriforklaring förordades (därav 6 i enlighet med undersökningsläkarnas utlåtanden), utgjorde
under år 1937 antalet sådana fall 16 (därav 8, beträffande vilka undersökningsläkaren icke förordat straffriforklaring) och under år 1938 icke mindre än ett 30-tal (därav 9, beträffande vilka undersökningsläkaren icke förordat straffriforklaring). I flertalet av de fall, där medicinalstyrelsen uttalat sig för straffriforklaring men ansett behov av vård å sinnessjukhus ej föreligga, har medicinalstyrelsen emellertid förklarat, att det förelåge behov av tillsyn från hjälpverksamhetsläkarens sida, i ett par fall, som gällde alkoholister, med hjälp av hemortens nykterhetsnämnd.
Slutligen kan det vara av intresse att nämna att, medan antalet av medicinalstyrelsen vidtagna ändringar av undersökningsläkarnas utlåtanden med förordande av tillämpning av 6 § till förordande av 5 § — som ovan är närmare omnämnt — under de två senaste åren minskat, har däremot ändringar av undersökningsläkarnas utlåtanden i motsatt riktning under dessa år ökats. Under det att antalet ändringar av undersökningsläkarnas utlåtanden med förordande av tillämpning av 5 § till förordande av 6 § under 1936 var endast 6 (därav 4 gällande icke häktade), uppgick antalet sådana ändringar år 1937 till 11 (därav 8 gällande icke-häktade) och år 1938 till 13 (därav 7 gällande icke-häktade). Några av dessa fall gällde alkoholister, om vilkas behandling emellertid undersökningsläkaren och medicinalstyrelsen voro ense, nämligen att den borde bestå uti alkoholistvård (vilken alltså enligt medicinalstyrelsens yttrande borde följa omedelbart efter det kortvariga straffets avtjänande).
Glädjande nog kan man sålunda konstatera, att medicinalstyrelsen under de sista åren gått in för en mera individuell behandling av psykiskt abnorma, som begått brottslig gärning, och att även alkoholbrottslingar — i likhet med vad som tidigare varit vanligt inom den rättspsykiatriska nämnden — blivit föremål för en mera individuell prövning med hänvisning till alkoholistanstalt där vid brottstillfället eventuellt befintliga psykotiska symtom vid tidpunkten för utlåtandets avgivande ej längre förelågo, medan icke-sinnessjuka alkoholbrottslingar under de första åren efter senaste skifte å föredragandeplatsen i rättspsykiatriska nämnden allt emellanåt blevo i strid mot den av undersökningsläkarna uttalade uppfattningen förklarade vara i behov av vård å sinnessjukhus.
Alltjämt äro emellertid yttranden av medicinalstyrelsen med förordande av tillämpning av 5 § i strid mot den av undersökningsläkaren uttalade uppfattningen vida vanligare än vad förhållandet var före den 1 juli 1935. En dylik ökning av antalet straffriförklarade psykiskt abnorma medför givetvis — då det i allmänhet ej är lämpligt att vårda sådana psykiskt abnorma, varom här är fråga, tillsammans med sinnessjuka — en stor olägenhet för vår offentliga sinnessjukvård, i all synnerhet som denna under det sista kvartseklet icke fått någon ny specialavdelning — det förslag som jag år 1922 i min dåvarande egenskap av överinspektör för sinnessjukvården framförde angående anordnandet av en ny specialavdelning av Växjötypen föranledde nämli-
gen icke någon åtgärd. Följden härav har ju också blivit, att de strafffriförklarade i stor utsträckning måst för längre tid, ofta under åratal, omhändertagas å fångvårdens sinnessjukavdelningar. Den ökade produktionen av psykiskt abnorma straffriförklarade — bland vilka även finnes en mängd sådana, för vilka undersökningsläkarna (däribland själve läraren i rättspsykiatri, professor Kinberg) förordat tillämpning av § 6 med efterföljande intagning å forvaringsanstalt — har därför fått till följd, att det visat sig större behov av platser å sinnessjukavdelning vid fångvården än vad man tidigare kunnat beräkna.
Som av denna kortfattade redogörelse framgår blev det från och med den 1/7 1935 med ens en frappant åtskillnad mot förut i innebörden av medicinalstyrelsens yttranden rörande för brott tilltalades sinnesbeskaffenhet. Detta förhållande kan givetvis icke förklaras på annat sätt än att de nuvarande ordinarie medlemmarna av rättspsykiatriska nämnden med psykiatrisk utbildning — även överinspektörsbefattningen inom sinnessjukvården bytte innehavare under senare hälften av 1935 — har en helt annan uppfattning om var gränsen mellan 5 § och 6 § av strafflagens 5 kap. i tillämpningen bör dragas än vad fallet var med de förutvarande psykiatrikerna i denna nämnd. Ty själva klientelet kan ju icke med ens ha förändrat sig i så hög grad och undersökningsläkarna hava i stort sett varit desamma. Den slutsats man härav kan draga är alltså den, att medicinalstyrelsens utlåtanden alls icke hava någon mera objektiv prägel än undersökningsläkarnas utlåtanden, i det att innebörden av medicinalstyrelsens utlåtanden i rättspsykiatriska ärenden helt och hållet är beroende av de däri deltagande psykiatrikernas subjektiva uppfattning i den s. k. tillräknelighetsfrågan.
Härifrån har man synbarligen också utgått i den vid 1929 års riksdag framlagda propositionen med förslag till ny sinnessjukhuslag m. m (prop. nr 87), däri på tal om medicinalstyrelsens uppgift i fråga om rättspsykiatriska utlåtanden särskilt framhålles (s. 64), att varken läkarnas eller medicinalstyrelsens utlåtanden innefatta några avgöranden utan äro att betrakta såsom sakkunnigutlåtanden, vilkas betydelse väsentligen är beroende av deras förmåga att verka övertygande på domstolen. Tidigare har det också varit brukligt, att medicinalstyrelsen vid ändring av ett rättspsykiatriskt läkarutlåtande anfört särskild motivering härför men numera — utom i de fall, då det inkallas medlem av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, vilken då i skrivelse anför skäl för sin mening — brukar medicinalstyrelsen icke anföra någon motivering för sin ändring av ett rättspsykiatriskt utlåtande frånsett den i en del utlåtanden förekommande frasen att medicinalstyrelsen funnit den av undersökningsläkaren påvisade psykiska abnormiteten, som denne ansett vara av beskaffenhet att 6 § borde tillämpas, vara så höggradig, att efter dess förmenande den tilltalade vid brottets begående befunnit sig i sådant sjukligt tillstånd, som avses i 5 § av strafflagens 5 kap. Därmed har medicinalstyrelsen ju emellertid icke anfört någon motivering, varav domstolen kan sluta sig till huruvida undersökningsläkarens eller medicinalstyrelsens mening varit bäst grundad. I själva verket står så-
lunda den nuvarande praxis i medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd icke i överensstämmelse med den ovan nämnda, av K. M:t givna anvisningen.
Alfred Petrén.