Utbyggnaden av den villkorliga domen. Den väsentligaste skillnaden mellan 1937 års betänkande om den villkorliga domen (SOU 1937: 38, se SvJT 1937 s. 886) och k. prop. 1939 nr 86 i samma ämne torde ligga däri, att medan betänkandet upptog två särskilda former av villkorlig dom med skilda förutsättningar och behandlingsmöjligheter, propositionen givit institutet en mera enhetlig utformning, med bibehållande av stor smidighet i tillämpningen. Betänkandets »enkla» villkorliga dom, som utmärktes därav att ett straff utsattes i domen medan dess verkställighet uppsköts, och dess »kvalificerade» villkorliga dom, vilken innebar ett villkorligt uppskov med själva ådömandet av ansvar och idess ställe satte olika föreskrifter som den dömde hade att underkasta sig, hava i propositionens 1 § på det sätt sammansmälts, att domstolen äger fritt val mellan att förordna om villkorligt anstånd med straffets verkställande och med dess ådömande. I båda fallen kan den villkorliga domen kombineras med de förelägganden domstolen finner erforderliga för den dömdes tillrättaförande. Dessa förelägganden, vilka förutsätta övervakning, kunna avse den dömdes utbildning, arbetsanställning, vistelseort, avhållsamhet från bruk av spritdrycker, behandling å sjukhus, alkoholistanstalt m. m., inskränkning i förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar ävensom fullgörande av ålagd skyldighet att gälda ersättning för skada som uppkommit genom brottet. Den nuvarande villkorliga domen å förvandlingsstraff för böter bibehålles oförändrad.
    Metoden att uppskjuta straffdomen i stället för straffverkställigheten tillämpas som bekant allmänt i de anglosachsiska länderna. Vid den villkorliga domens omplanterande på den europeiska kontinenten föredrog man att avkunna straffdomen och uppskjuta verkställigheten. Ett skäl härför, som åberopades i förarbetena till 1906 års svenska lag och som har en viss praktisk betydelse, ligger i svårigheten att pröva straffmätningsfrågan en lång tid efter det att målet i övrigt behandlats. Det för departementschefen avgörande skälet att acceptera den anglosachsiska villkorliga domen som alternativ linje synes ha legat i följande övervägande. Om anstånd som meddelats genom villkorlig dom förverkas på grund av brott eller annan orsak, gäller enligt lagarna om ungdomsfängelse, tvångsuppfostran och förvaring i säkerhetsanstalt, att sådan påföljd kan träda i stället för det villkorligt ådömda straffarbets- eller fängelsestraffet. Det måste då, såsom redan i betänkandet framhölls, anses föga tillfredsställande, att anståndet angives gälla straffarbete eller fängelse i sådana fall då domstolen vid den villkorliga domens meddelande kan utgå från att i själva verket en annan påföljd kommer att inträda i händelse anståndet förverkas.
    Såsom lagrådet påpekar utgör den omständigheten att straff enligt numera gällande lagstiftning ej utsättes vid dom å tvångsuppfostran

 

366 K. SCHLYTER.eller ungdomsfängelse också onekligen ett bärande skäl för att undvika ett motsatt förfarande i det fall, att dylik påföljd bör användas då anstånd förverkas. Vid riksdagsbehandlingen 1924 av vissa frågor rörande ungdomsbrottsligheten framhöll också andra lagutskottet att en sådan omgestaltning av tvångsuppfostringsinstitutet, att denna ansvarspåföljd ådömdes direkt utan att i domen först utsattes ett straff vilket utbyttes mot tvångsuppfostran, följdriktigt måste leda till en ändrad anordning jämväl av den villkorliga domen. Både departementschefen och lagrådet synas däremot hava fäst mindre avseende vid den från annat håll till förmån för straffets utsättande i den villkorliga domen framförda synpunkten, att ett sålunda utsatt straff skulle giva ett påtagligt uttryck för samhällets ogillande av brottet och att en villkorlig dom vari straffet fastställts skulle kunna förväntas på ett mera verksamt sätt avhålla icke blott den dömde utan även andra från att begå brott än en dom som blott innefattar sakerförklaring.1 I den mån denna synpunkt kan hava något fog, och detta torde särskilt vara fallet när den villkorliga domen icke förbindes med övervakning och föreskrifter angående livsföringen, är den tillgodosedd genom domstolens frihet att utsätta straffet i domen.
    Ett av lagrådet framfört förslag, att den nya typen av villkorlig dom skulle tillåtas endast i fall då domstolen finner att förutsättningarna för användandet av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse å den tilltalade äro för handen, har av departementschefen avböjts, då genom den sålunda föreslagna inskränkningen användningen av den ifrågavarande domstypen skulle hindras i vissa fall då den på grund av särskilda förhållanden kan befinnas vara att föredraga, t. ex. då brottet begåtts under synnerligen förmildrande omständigheter. Såsom ett ytterligare skäl mot varje inskränkning i rätten att uppskjuta domfällandet i avbidan på effekten av de med det utvidgade övervakningsinstitutet förbundna särskilda föreskrifterna synes kunna anföras, att den villkorliga domen i sin nya gestaltning faktiskt blivit en ny positiv skyddsåtgärd utan frihetsberövning, i vissa fall med frihetsinskränkning, och att resultatet av det omhändertagande av den dömde, den kriminalvård i frihet för den dömdes tillrättaförande, som sålunda i de kvalificerade fallen åsyftas, aldrig kan på förhand beräknas. Det är ingalunda meningen att om den dömde åsidosätter något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, han utan vidare skall dömas till det tidsbestämda frihetsstraff hans brott ursprungligen kunde anses hava »förskyllt». Tvärtom ger 12 § anvisning på en hel serie av skärpta åtgärder utan anståndets förverkande, vilka enligt 14 § kunna komma till användning även om den villkorligt dömde under prövotiden begått nytt brott. Och om anståndet förverkas, är det — även bortsett från möjligheten att döma till tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring — ingalunda säkert att det ursprungligen tänkta straffet be-

 

1 Ett väl funnet uttryck för domstolens skyldighet att i detta sammanhang beakta »allmänpreventiva» synpunkter innehålles i 1 § sista stycket, enligt vilket lagrum villkorlig dom ej må meddelas, där det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat att den brottslige undergår straff. 

UTBYGGNADEN AV DEN VILLKORLIGA DOMEN. 367finnes vara den kriminalpolitiskt riktiga åtgärden. Finnes det nya brottet förskylla frihetsstraff som skall gå i verkställighet, spelar med vår nya konkurrenslagstiftning straffmätningen för det gamla brottet en helt underordnad roll. Den nya svenska straffrätten dömer brottslingarna och icke brotten. Sedan en villkorligt dömd förverkat den villkorliga domen, måste domstolen, på grund av den närmare kännedom man under övervakningstiden kunnat erhålla om den dömde, som regel komma att sitta inne med mycket bättre grunder för bestämmande av den lämpliga reaktionsformen än de traditionella, med vedergällningsidén sammanhängande straffmätningssynpunkterna vid den första rannsakningens slutförande kunde erbjuda. För brottslingar som känna sig inskränkta i sin frihet genom övervakning och särskilda förhållningsregler gällande för en längre tid framåt är det en ingalunda främmande tanke att ett kort frihetsstraff och därefter den fulla friheten skulle vara att föredraga. Efter införande av de ofta besvärande frihetsinskränkningar som kunna åtfölja den kvalificerade villkorliga domen skulle den dömde vid jämförelse mellan dem och ett i domen utsatt kort frihetsstraff lätt kunna få för sig att han genom någon tredska borde laga att straffet ginge i verkställighet. I sådana fall torde det regelmässigt vara kriminalpolitiskt riktigare att i stället skärpa övervakningsvillkoren. Det i domen utsatta straffet medför här olägenheter likartade med dem som redan föranlett straffets borttagande i domar å tvångsuppfostran samt förvaring och internering i sähetsanstalt.
    Det har emellanåt, icke utan fog, klagats över att strafflagen visar alldeles för litet förtroende för domarens förmåga att i det enskilda fallet lämpa straffet efter omständigheterna. Det är därför att hälsa med stor tillfredsställelse att propositionen vid startandet av den märkliga nyhet i svensk kriminalvård som förslaget om den villkorliga domens utbyggande innebär icke kringgärdat domstolens frihet genom uppställandet av onödiga formella förutsättningar för rätten att förordna om villkorligt anstånd med straffets ådömande.
    En viktig tillämpningsfråga gäller det fall då domstolen kunde finna lämpligt att utan den dömdes medgivande med den villkorliga domen kombinera någon särskild vårdform, t. ex. omhändertagande i skyddshem eller å alkoholistanstalt. Enligt ett i propositionen ingående förslag till lag om särskild förundersökning i brottmål, 5 §, har barnavårdsnämnd resp. nykterhetsnämnd, den förra beträffande tilltalad som ej fyllt 21 år, på begäran av bl. a. domstolen eller dess ordförande, att föreslå lämpliga åtgärder för den tilltalades rättande. Under hänvisning till denna lagbestämmelse yttrar departementschefen vid kommentering av 8 § i lagen om villkorlig dom, att om det genom sådan förberedande undersökning blir klart i målet att skyddsuppfostran enligt barnavårdslagen kan anordnas i form av intagning å skyddshem, domstolen härav kan finna sig föranlåten att meddela villkorlig dom under den förutsättningen att den dömde blir på detta sätt omhändertagen och underkastad de för skyddsuppfostran gällande reglerna. En dylik kom-

 

368 UTBYGGNADEN AV DEN VILLKORLIGA DOMEN.bination av villkorlig dom och skyddshemsvård ligger tydligen vid sidan om de enligt 8 § meddelade föreskrifterna, vilkas efterlevnad betonat svara beroende av den dömdes egen villighet att underkasta sig dem. På samma sätt som sålunda ett intagande på skyddshem mot vederbörandes vilja kan åvägabringas i samband med villkorlig dom, bör uppenbarligen — vid sidan av det frivilliga ingående på alkoholistanstalt som omförmäles i 8 § — även ett intagande tvångsvis på alkoholistanstalt av den som icke förstår sitt eget bästa kunna göras till förutsättning för meddelande av villkorlig dom. Att domstolen för dessa tvångsåtgärders genomförande i samband med villkorlig dom är beroende av andra myndigheters medverkan rubbar icke deras stora betydelse för det nya institutets tillämpning.
    Den villkorliga domens tillämplighetsområde har i propositionen utvidgats såväl genom höjning av maximigränsen för det straff den tilltalade förskyllt som genom ändring av gällande regler om hinder mot villkorlig dom på grund av tidigare brott.
    I en särskild proposition nr 87 angående åtgärder beträffande villkorligt dömda personer ävensom frigivna fångar begäres anslag till en skyddskonsulentorganisation, omfattande 12 heltidskonsulenter jämte en såsom bisyssla avsedd konsulentbefattning för Gotlands län och fem assistenter. De fem distrikten med var sin assistent vid sidan om konsulenten äro följande: Stockholms stad; Skåne och Blekinge; Göteborgs och Bohus samt Hallands län; Västernorrlands och Jämtlands län; Västerbottens och Norrbottens län. Följande sju distrikt hava blott en heltidskonsulent: Stockholms och Uppsala län; Södermanlands och Östergötlands län; Småland och Öland; Älvsborgs och Skaraborgs län; Värmlands och Örebro län; Västmanlands och Kopparbergs län; Gävleborgs län. Samtliga befattningar skola uppföras som extra ordinarie tjänster, heltidskonsulenterna i 21 och assistenterna i 16 lönegraden.
    Skyddskonsulenternas verksamhet skall till en början allenast avse villkorligt dömda, frigivna fångar samt dem som utskrivits från andra fångvårdens anstalter än fängelser. Framdeles kommer att övervägas om den kan utsträckas till ungdoms-, alkoholist- och lösdrivarvården. Konsulenterna skola bistå övervakare över villkorligt dömda och tillsyningsmän för villkorligt frigivna vid utförandet av deras uppdrag samt ha uppsikt över hur de fullgöra sina åligganden. De skola stå domstolarna till tjänst med råd och upplysningar dels i fråga om anställnings- och utbildningsmöjligheter m. m. för dem som ifrågasättas till villkorlig dom, dels beträffande personer som äro lämpliga och villiga att utses till övervakare. De ha att samarbeta såväl med offentliga arbetsförmedlingsanstalter som med den frivilliga hjälpverksamhetens organ. De skola, liksom assistenterna, själva åtaga sig övervaknings-, tillsyns- och förundersökningsuppdrag.

K. Schlyter.