Utländska skiljedomars giltighet i Sverige. Frågan om utländska skiljedomars erkännande och verkställbarhet i Sverige erhöll legislativ reglering först 1929, då den ännu oförändrat gällande lagen den 14 juni 1929 angående utländska skiljeavtal och skiljedomar utfärdades. Denna lag tillkom huvudsakligen för att möjliggöra Sveriges anslutning till 1923 och 1927 års Genève-överenskommelser i ämnet, d. v. s. »protokollet rörande skiljedomsklausuler» av den 24 september 1923 och »konventionen om verkställighet av utländska skiljedomar» av den 26 september 1927.1 Enligt verkställighetskonventionen är envar ansluten stat pliktig att under vissa förutsättningar medgiva verkställighet av och »erkänna som giltiga» skiljedomar, meddelade i annan konventionsstat mellan personer, som stå under någon sådan stats jurisdiktion. De processuella reglerna om uppnående av verkställbarhet i visst land bestämmer detta land ensamt.
Den svenska lagen stannar emellertid icke vid att giva erkännande och exigibilitet åt skiljedomar, meddelade i de länder, som tillhöra konventionen — det enda vartill denna förpliktar — utan förlänar dessa egenskaper åt utländska skiljedomar överhuvud taget, alltså även sådana, som meddelats i stater, vilka icke äro anslutna till konventionen och ej heller eljest medgiva erkännande eller verkställighet av svenska skiljedomar. Lagen gäller nämligen alla utländska skiljedomar — såsom utländsk anses varje skiljedom, som är meddelad å utländsk ort — vilka icke lida av vissa processuella brister. Dessa brister, vilka närmare angivas i 7 §, motsvara de flesta, men icke alla av de förbehåll, som uppställas i konventionen (art. 1 och 2).
Det i konventionen föreskrivna »erkännandet» av utländsk skiljedom har i lagen omsatts till ett allmänt stadgande, att utländsk skiljedom »skall här i riket gälla» (6 §). Härmed åsyftas enligt det till grund för lagen liggande sakkunnigbetänkandet »skiljedoms övriga rättsverkningar nämligen att innefatta en bindande reglering av parternas mellanhavande och tillika ett hinder för ett förnyat upptagande av tvisten till rättsligt avgörande».1 Verkställigheten uppnås efter ett summariskt ansökningsförfarande hos Svea hovrätt.
Rörande anledningen till denna generositet gentemot utländska skiljedomar över huvud anföres i sakkunnigbetänkandet, att en tillämpning av reciprocitetsprincipen i detta hänseende icke skulle överensstämma
med den hittills i Sverige gällande uppfattningen och »ej heller eljest vara att förorda».1 Vidare framhålles i betänkandet: »Den kategoriklyvning av de utländska skiljedomarna, som härav skulle föranledas, komme att göra lagstiftningen onödigt invecklad och medföra osäkerhet i tillämpningen». Av dessa skäl ansågos de i konventionen uppdragna gränserna i avseende å parternas samhörighet med och skiljedomens meddelande inom konventionsstaterna »böra lämnas helt å sido i den svenska lagstiftningen».
De anförda skälen för att den svenska lagen borde helt bortse från varje krav på reciprocitet synas icke fullt övertygande. Att dylika krav icke tidigare beaktats, då rättspraxis haft att taga ställning till utländska skiljedomars verkställighet, synes kunna förklaras av den privaträttsliga uppfattning av skiljedomsinstitutet, som varit förhärskande i Sverige. Läget har emellertid blivit ett annat genom antagandet av den territorialitetsprincip, som ligger till grund för konventionen, och genom den ej förut vedertagna gränsdragningen mellan inländska och utländska skiljedomar. Dessutom har genom den nya lagen skiljedomen fått starkare karaktär av rent processuellt institut; den kan i vissa avseenden även sägas hava bragts närmare i paritet med inhemska domstolars domar (se särskilt den ovan ur motiven citerade karakteristiken av de utländska skiljedomarnas bindande och processhindrande verkan).
Det synes i varje fall kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl funnits att, såsom skett genom 1929 års lag, öppna en helt ny »genväg» till verkställbarhet för alla utländska skiljedomar, utan åtskillnad med avseende å skiljedomens ursprungsland. Vid lagens tillkomst torde nämligen utländska skiljedomar icke hava kunnat direkt vinna exigibilitet på samma sätt som svenska skiljedomar d. v. s. genom överexekutors förordnande enligt 46 § utsökningslagen. Denna regel var visserligen icke helt oomtvistad i doktrinen — TRYGGER,2 ALEXANDERSON3 och HASSLER4 anse, att denna verkställighetsform icke var öppen för utländska skiljedomar, medan LUNDSTEDT5 är av annan mening. Rättspraxis hade emellertid redan före 1929 — rättsfallet NJA 1922 s. 433 — klart övergått till den ståndpunkten, att 46 § utsökningslagen icke var tillämplig å utländska skiljedomar, varmed då förstods skiljedomar grundade på förfarande enligt utländsk rätt. Den som vunnit en skiljedom enligt utländsk lag var sålunda hänvisad att genom ordinär rättegång vid svensk domstol söka utverka ett på skiljedomen grundat avgörande av domstol, vilket sedan kunde verkställas i vanlig ordning.6
Vad slutligen beträffar de i motiven åberopade svårigheterna på grund av en kategoriklyvning av utländska skiljedomar och därav följande »invecklad» lagstiftning, kan framhållas, att det normala förfarandet vid anslutning till en internationell överenskommelse är, att den överenskomna regleringen genom intern lagstiftning göres tillämplig endast i förhållande till de stater, som äro anslutna till överenskommelsen. Talrika exempel härpå kunna anföras, icke minst i fråga om verkställighet av utländska domstolars domar eller beslut — här må erinras om lagen den 6 mars 1899 om verkställighet av utländsk domstols beslut, vilken endast gäller gentemot de stater, som äro anslutna till 1905 års civilprocesskonvention1 samt, från senare tid, de till följd av ingångna avtal utfärdade lagarna om verkställighet av domar, meddelade i de nordiska grannländerna samt i Schweiz.2 Detsamma gäller andra rättsområden, exempelvis inom familjerätten: 1912 års lag om internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar, som gäller endast gentemot stater, anslutna till 1905 års Haagkonvention i ämnet; inom lagstiftningen om industriell och om litterär äganderätt: Paris- och Bernkonventionerna och därtill hörande avtal ha föranlett svensk lagstiftning, som endast gäller i förhållande till konventionsstaterna. Visserligen kan i vår lagstiftning stundom spåras en benägenhet att omedelbart göra en konventionsmässig reglering av ett visst rättsområde generellt tillämplig också gentemot stater utanför konventionen, även om dessa stater tillämpa direkt mot konventionen stridande principer — exempel härpå erbjuder 1904 års lag om internationella rättsförhållanden beträffande äktenskap och förmynderskap, föranledd av de på nationalitetsprincipen grundade Haagkonventionerna i dessa ämnen, men gällande jämväl gentemot, länder som tillämpa domicilprincip.3
De befarade lagtekniska svårigheterna torde sålunda icke vara större än vid de ovan angivna lagstiftningarna.
Lagrådet gav vid granskningen av 1929 års lagförslag uttryck åt betänkligheter emot förslagets bortseende från reciprociteten. Lagrådet framhöll sålunda:
»Därest de stater, med vilka vårt land främst står i kommersiell förbindelse, icke skulle ratificera konventionerna eller i varje fall under en längre
tid låta anstå därmed, kunde Sverige därigenom komma i en mindre gynnsam ställning. Så skulle exempelvis vid affärer mellan en svensk och en utlänning från land, som ej biträtt konventionerna, det ofta bliva lättare att få till stånd avtal om utländsk än om svensk skiljedom, då den utländska skiljedomen skulle bliva exigibel ej allenast i ursprungslandet utan också, enligt den föreslagna lagen, här i riket, under det att en svensk skiljedom icke komme i åtnjutande av motsvarande förmån i det främmande landet. Ur denna synpunkt vore det otvivelaktigt mest tillfredsställande, om lagen erhölle tillämpning allenast å skiljeavtal och skiljedomar, vilka härleda sig från någon av de till konventionen anslutna staterna. En vidsträcktare tilllämpning är ej heller betingad av konventionerna, vilka vila å reciprocitetsprincipen.»
Även lagrådet ansåg emellertid, att ett beaktande av reciprocitetshänsynen skulle nödvändiggöra en »mera invecklad» lagstiftning och osäker rättstillämpning, varför lagrådet icke ville avstyrka lagens utsträckande till utländska skiljedomar överhuvud utan inskränkte sig till att föreslå, att lagens ikraftträdande skulle uppskjutas till dess konventionen ratificerats av de stater, med vilka vårt land främst hade affärsförbindelser. Enligt propositionen till riksdagen ansågs emellertid icke ens denna modifikation påkallad, sedan verkställda undersökningar givit vid handen, att ett antal av de europeiska länder, med vilka livligare handelsförbindelser rådde, hade för avsikt att tillträda konventionen.1 Lagen föreslogs därför skola träda i kraft den 1 juli 1929. I riksdagen framfördes överhuvud taget ingen erinran mot förslaget.
Erinringar mot lagförslagets avvisande av varje reciprocitetshänsynan fördes jämväl av HASSLER i en artikel i denna tidskrift (1929 s. 197).
De erfarenheter, som gjorts sedan lagens tillkomst, synas hava visat det berättigade i de betänkligheter, som framkommo redan vid dess stiftande. Svenska export- eller importföretag, som i kontrakt med affärsmän i stater utanför 1927 års konvention, intagit klausuler om skiljedom i Sverige enligt svensk lag — sådana klausuler ingå ofta i de standardformulär till kontrakt, som utgivas av vissa näringsorganisationer — ha till sin besvikelse funnit, att, när de väl vunnit en sådan skiljedom i Sverige, densamma är av föga värde, då den icke kan verkställas i motpartens hemland. Visserligen äro flertalet europeiska stater av större betydelse för vår utrikeshandel numera anslutna till konventionen, men många länder, med vilka vi ha en betydande handel, ha icke anslutit sig och lära ej heller ha för avsikt att göra detta.2 Så är fallet först och främst med nästan alla utomeuropeiska stater, och dessutom med flertalet stater i östeuropa, såsom Lettland, Litauen, Polen, Ungern, Jugoslavien, Bulgarien och
Sovjetunionen.1 Undersökningar, verkställda av de svenska beskickningarna i de angivna europeiska staterna, ha också givit vid handen, att dessa f. n. icke ha för avsikt att ansluta sig till konventionen. Utsikterna att genom separata avtal med nämnda länder uppnå verkställighet av svenska skiljedomar torde ej heller vara stora, i synnerhet icke så länge dessa länder ej kunna erhålla någon förmån genom ett sådant avtal, eftersom vår lag redan utan vidare medgiver dem förmånen av erkännande och verkställighet i Sverige.
Å andra sidan: svenska företag, som ej observerat eller ej besinnat, att deras kontrakt med affärsmän i fjärran, mer eller mindre civiliserade länder innehålla klausuler om skiljedom i motpartens hemland, bliva ofta obehagligt överraskade, när exekution mot dem sökes här i Sverige på grund av en skiljedom, avkunnad av skiljemän i det främmande landet. Ofta har den svenska parten icke brytt sig om att inställa sig inför den utländska skiljenämnden i tron att dess beslut ändå saknade verkan i Sverige. Det är då för sent att komma med några sakinvändningar i det exekutiva förfarandet här: enligt 1929 års lag fordras ju blott, att den tappande haft »erforderlig tillgång» att utföra sin talan inför den utländska skiljenämnden.
Läget är alltså det, att de svenska affärsmännen gentemot kontrahenter i länder utanför väst- och mellaneuropa i regel icke äro betjänta av klausuler om svensk skiljedom eller skiljedom i något till konventionen anslutet land och att, om de medgiva skiljedom i motpartens hemland, de riskera, att denna icke fullt tillfredsställer berättigade krav på opartiskhet och rättvisa, men ändå icke kunna hindra, att en sådan skiljedom mot dem verkställes i Sverige i den ordning 1929 års lag angiver — de villkor för verkställighet, som lagen uppställer (7 §), äro åtminstone huvudsakligen av formell art och i varje fall föga restriktiva (såsom ovan antytts äro de ej ens lika restriktiva som de i konventionen medgivna). Att en skiljedom bör anses såsom materiellt oriktig, utgör icke i och för sig något hinder för dess användande som exekutionstitel i Sverige: den i 7 § 8. upptagna ordre public-klausulen utgör nämligen knappast någon garanti häremot (ett exempel härpå erbjuder rättsfallet NJA 1934 s. 491), i synnerhet icke med tanke på den restriktiva tolkning, som i svensk rättspraxis i allmänhet gives åt ordre public.
Skäl synas därför kunna anföras för en ändring av 1929 års lag därhän, att lagens regler om verkställighet och giltighet endast avsåge skiljedomar, meddelade i stater, som medgiva reciprocitet. Däremot kan det synas mindre påkallat att upprätthålla konventionens begränsning i avseende å parternas samhörighet med någon av konventionsstaterna. Formellt torde en sådan ändring kunna genomföras på så sätt, att i lagen uppdroges åt Konungen att förordna angående vilka
staters skiljedomar som lagens bestämmelser skulle gälla, sålunda närmast i analogi med ovan nämnda 1912 års lag om äktenskaps rättsverkningar. Sådant förordnande kunde då utan vidare givas beträffande de till 1927 års konvention anslutna staterna. Dessutom kunde förordnanden givas beträffande stater, som, utan att vara anslutna till konventionen, ändock medgiva reciprocitet, antingen på grund av separatavtal med Sverige eller ock på grund av sin inre lagstiftning.
Efter en sådan lagändring skulle en part, vilken vunnit en skiljedom i någon stat, som icke omfattas av K. M:ts förordnande, säkerligen icke kunna få skiljedomen verkställd genom hänvändelse till överexekutor enligt 46 § utsökningslagen — detta var ju, såsom ovan framhållits, icke ens fallet vid 1929 års lags tillkomst. Samma part skulle emellertid efter en dylik lagändring, liksom för närvarande, äga möjlighet att genom ordinär rättegång vid svensk domstol utverka en dom grundad på skiljedomen.1 Olägenheterna härav bleve emellertid väsentligt mindre än de som följa av nuvarande system med en i ansökningsväg medgiven verkställighet av alla utländska skiljedomar på villkor som i realiteten ej torde vara mycket strängare än de för inhemska skiljedomar gällande. En ordinär rättegång inför svenska domstolar ter sig givetvis mindre lockande för en utländsk part, och i varje fall har den svenska parten då större möjligheter till invändningar och åvägabringande av en allsidig prövning av skiljedomen än i det nu gällande mer summariska ansökningsförfarandet.
Det synes sålunda i varje fall finnas skäl att stänga den genom 1929 års lag öppnade »genvägen» till verkställighet i Sverige för länder, som icke medgiva reciprocitet. Framför allt synes detta vara önskvärt för vårt på avlägsna marknader alltmer aktiva näringsliv. Därigenom skulle man även uppnå ett bättre utgångsläge för upptagande av underhandlingar med stater utanför Genèvekonventionen om avtal, varigenom svenska skiljedomars erkännande och verkställighet i dessa stater skulle möjliggöras.
Men om också saken blott stannade vid en allmän diskussion, skulle därigenom åtminstone vinnas den fördelen, att den verkliga innebörden av vår nuvarande lagstiftning bleve mer allmänt känd — särskilt inom de kretsar, för vilka den har den största praktiska betydelsen, nämligen våra export- och importföretag.
Tage Grönwall