Om allmänna handlingars offentlighet. Chefen för justitiedepartementet statsrådet K. G. Westman anförde till statsrådsprotokollet d. 24 mars 1939.
    »Genom 1937 års lagstiftning om allmänna handlingars offentlighet skedde ett närmare bestämmande av den rätt, som sedan gammalt i vårt land i princip tillkommit medborgarna att hava tillgång till myndigheternas handlingar. Vid den nya lagstiftningens tillkomst betonades, att denna princip bör upprätthållas såsom en hörnsten i vår tryckfrihetsrätt. Sedan gammalt har det emellertid varit nödvändigt att från principen göra vissa undantag. Den senaste lagstiftningen hade till ett av sina viktigaste syften att uppdraga gränserna för sekretessen på de nya områden som tillkommit framför allt genom statens utvidgade verksamhet i socialt, rättsvårdande och ekonomiskt hänseende. Emellertid är det naturligt, att vid tillämpningen av denna nya lagstiftning en viss osäkerhet i praxis till en början kan yppas.

 

NOTISER. 379För att undvika en alltför långt driven sekretess har lagen avfattats på sådant sätt, att den såvitt möjligt icke uppställt ovillkorliga förbud mot utlämnande av vissa slag av handlingar. I regel lämnas möjlighet för myndighet som har handling i sin vård att utlämna den efter en prövning enligt lagens bestämmelser av omständigheterna i det föreliggande fallet.
    Det är enligt mitt förmenande en angelägenhet av synnerlig vikt, att klarhet vinnes rörande tillämpningen av den nya lagen. Ehuru denna endast varit gällande kort tid vill jag därför förorda en utredning, vilken kan tjäna som grundval för överväganden huruvida och i vad mån åtgärder kunna anses erforderliga för att åstadkomma en praxis som tillgodoser kravet på en så vidsträckt offentlighet som möjligt utan att andra berättigade intressen trädas för nära. För ändamålet vill jag föreslå att särskilda utredningsmän tillkallas. Av uppdraget följer givetvis att utredningsmännen skola på samma sätt som vederbörande statliga myndigheter äga tillgång till allmänna handlingar även av hemlig natur.» (Se vidare nedan s. 388.)