1937 ÅRS LAGSTIFTNING OM VERKSTÄLLIGHET AV BÖTESSTRAFF.1
AV
JUSTITIERÅDET EMIL SANDSTRÖM.
Bötesstraffets användning och reformens syfte. Bötesstraffets betydelse i den svenska kriminalpolitiken framgår av några siffror ur brottsstatistiken. Efter att under 1917 ha nått ett lågmärke av omkring 62,000 visar antalet personer som dömts till böter en i stort sett stigande tendens. 1931 överskrides 100,000 talet, 1932 är siffran nära 108,000, 1934 124,000 och 1935 något över 123,000.2 Med de anförda siffrorna för bötesbrottslingarna bör jämföras antalet personer som direkt dömts till frihetsstraff. För 1932 var det 5,096 (2,493 fängelse). Det betyder att nämnda år 22 personer fälldes till böter på varje person som dömdes till frihetsstraff.
Den vidsträckta användningen av bötesstraffet jämte det förhållandet att vi ej använda korta frihetsstraff på endast några dagar är ägnat att i det allmänna föreställningssättet skapa en motsättning mellan lindrigare och svårare brott, som säkert i sig själv är mycket nyttig. I den mån denna uppfattning är levande, måste den starkt bidraga till frihetsstraffets preventiva verkan. Å andra sidan är det tydligen, med hänsyn till den utsträckta användning som bötesstraffet fått, en angelägenhet av största vikt att detta är anordnat på ett lämpligt sätt.
Den kritik, som förr kunde riktas mot bötesstraffet på den grund att det drabbade helt olika beroende på den dömdes förmögenhetsförhållanden, har i stor utsträckning blivit tillgodosedd genom dagsbotssystemets införande. De böter som utdömas
direkt i penningar äro dock i stor majoritet. Av 108,000 bötfällda 1932 voro endast 31,500, d. v. s. icke fullt en tredjedel, dömda till dagsböter.
En svag punkt i bötesstraffets utformning har emellertid kvarstått även efter dagsbotsreformens genomförande, i det att man städse vid bristande tillgång måste övergå till strängare straffart. Rent principiellt måste detta betraktas såsom oegentligt. Ofta ligger något stötande i att en kanske obetydlig förseelse skall föranleda frihetsstraff. Än betänkligare är det förhållandet att den brottsliges ekonomiska omständigheter bli avgörande för frågan om den strängare straffarten skall komma till tillämpning. Att den bötfällde icke kan betala böterna kan dock vara beroende på fattigdom, sjukdom, arbetslöshet och således ligga helt utanför hans kontroll.
Nödvändigheten att anlita förvandlingsstraff medför även praktiska konsekvenser som måste anses betänkliga. Förvandlingsstraffens antal är absolut taget synnerligen stort. Efter att under 1918 — krigskonjunkturens bästa år — ha nått ett bottenrekord av 2,173 (3.1 % av samtliga bötesfall) har antalet varit i nästan ständigt stigande till 1932, den senaste ekonomiska krisens svåraste år. Utav de 108,000 bötesbrottslingarna för detta år undergingo 13,400 eller 12.4 % förvandlingsstraff. Därefter har siffran för förvandlingsstraffen såväl absolut som relativt sjunkit, efter vad man kan antaga under inflytande av såväl dagsbotssystemet som de bättre konjunkturerna. 1933 voro förvandlingsstraffen 11,500 på 115,600 bötesbrott (9.9 %). 1934 var siffran 9,400 på de 124,000 bötesbrotten (7.8 %), 1935 hade siffran för förvandlingsstraff fallit till 7,900 (6.4 %). Hur mycket sänkningen beror på dagsbotssystemet och hur mycket på konjunkturerna går ej att med bestämdhet fastställa. Även den lägsta av de anförda siffrorna för förvandlingsstraffen måste emellertid anses synnerligen stor icke minst i jämförelse med antalet direkt till frihetsstraff dömda som ju för 1932 var 5,096. Utav dessa 5,096 voro dessutom 1,822 dömda villkorligt. Förvandlingsfångarna äro således 2 à 3 gånger så många som de fångar, vilka undergå direkt ådömt frihetsstraff. Kriminalpolitiskt sett betyder detta att ett stort antal personer genom ett som oftast kortvarigt förvandlingsstraff kommer i beröring med våra fängelser och deras klientel. Den kortvariga fängelsevistelsens verkan i uppfostrande syfte kan icke ens i bästa fall vara synnerligen
stor. Oavsett den miljöpåverkan som kan vara att befara från kriminella element, måste däremot beröringen med fängelset i vida kretsar verka i hög grad avtrubbande på den respekt som fängelset inger eller i varje fall bör inge. Det är att befara att därigenom den skillnad mellan lindrigare och svårare brott, som vårt straffsystem vill upprätthålla, skall utplånas och att frihetsstraffets preventiva verkan skall minskas.
Det är dessa missförhållanden i fråga om bötesstraffet som 1937 års reform avser att avhjälpa. Problemet har tydligen varit att så mycket som möjligt nedbringa antalet fall där bötfälld person skall undergå fängelse såsom förvandlingsstraff utan att i alltför hög grad minska bötesstraffets preventiva verkan.
Den nya lagstiftningen vill lösa problemet genom ett system som möjliggör användande i stor utsträckning av den villkorliga domen i fråga om förvandlingsstraffet — vilket i sin ordning förutsätter en dubbel domstolsbehandling — samtidigt som man effektiviserar indrivningen och skärper förvandlingsstraffet.
Alternativa förslag. Såsom alternativ till den nya lagstiftningens lösning av frågan ha under förarbetena framkommit åtskilliga förslag.
Ett sådant alternativ gick ut på att man först borde nöja sig med att utvidga dagsbotssystemets tillämpningsområde samt underlätta betalningen eller det tvångsvisa uttagandet av böterna. Därigenom skulle, menade man, antalet fall då förvandling behövde ifrågakomma kunna väsentligt nedbringas, och man skulle bättre kunna bedöma om en reform av själva förvandlingssystemet erfordrades. I varje fall skulle man få en fastare utgångspunkt för reformen.
En utvidgning av dagsbotens tillämpningsområde skulle otvivelaktigt nedbringa antalet förvandlingsstraff. I justitiedepartementet har verkställts en undersökning avseende år 1933, och därvid visade det sig att direkt i penningar ådömda böter förvandlades i omkring 11.5 % av fallen, under det att förvandlingsprocenten för dagsböter endast var ungefär hälften. Såsom departementschefen framhållit i statsrådsprotokollet vid remissen till lagrådet, är man emellertid knappast berättigad att därav draga den slutsatsen att, om dagsbotssystemet genomfördes över hela linjen, förvandlingsprocenten skulle i motsvarande grad nedbringas (vilket skulle ha betytt 6,647 förvandlingsstraff för 1933 i stället för 11,490). Han påpekar sålunda bl. a. att mer
än hälften av samtliga förvandlingsfall — och således betydligt större proportion (omkr. 75 %) av de förvandlingsfall som avse direkt i penningar ådömda böter — äro fall av fylleri eller förargelseväckande beteende, och att det knappast är troligt att det klientel, som dömes för dylika brott, skulle i så mycket större utsträckning betala böterna om dessas belopp komme att sänkas genom böternas utdömande i dagsböter. Vidare torde man väl, även om man anser tiden inne för en utsträckt tillämpning av dagsbotssystemet, kunna fråga sig om dagsboten lämpar sig för samtliga förseelser mot ordningsföreskrifter, där det mindre gäller att ålägga ett verkligt straff för att rätta en brottslig vilja än att understryka vikten av att iakttaga föreskrifterna. Under alla förhållanden synes man kunna utgå från att, även med en utsträckt tillämpning av dagsbotssystemet, antalet förvandlingsfall skulle bli tillräckligt stort för att bötesförvandlingsproblemet skulle kvarstå och kräva sin lösning. Man måste därför enligt min mening ge justitieministern rätt i att det saknades anledning att uppskjuta reformen för att avvakta den vidlyftiga utredning som måste föregå en utvidgning av dagsbotssystemets tillämpningsområde.
Då man nu ville lösa svårigheterna, kunde ett radikalt sätt därför synas erbjuda sig i vad man kan kalla det schweiziska systemet, vilket också från visst håll förordades. Detta system innebär att någon förvandling ej äger rum, men att man såsom särskilt brott bestraffar att bötfälld av tredska, arbetsskygghet, liderlighet eller liknöjdhet icke betalar böterna. Det enda syfte man därmed fullföljer är att framtvinga betalning i sådana fall där tillgångar finnas. Däremot är främmande för systemet den tanke, som väl ligger till grund för vårt nuvarande system, nämligen att närmast i generalpreventivt syfte ersätta bötesstraffet med ett annat slags straff, då det ej kan verkställas i sin ursprungliga form.
Med det schweiziska systemet undviker man visserligen att frihetsstraff inträder även vid oförskylld oförmåga att gälda böterna. Mot systemet kan emellertid till en början anmärkas att det är svårt att löskoppla det nya straffet från sammanhanget med det ursprungliga brottet och att därför det nya straffet många gånger skulle komma att te sig för strängt. Den allvarligaste invändningen är dock att den medellöse och förvärvsoduglige skulle kunna begå förseelser, som endast äro belagda med bö-
ter, utan att drabbas av någon påföljd; det är svårt nog att leda i bevis lättja och vårdslöshet. I betraktande av den utsträckning, i vilken bötesstraffet i vårt land användes, synes ett system medförande sådana konsekvenser alltför betänkligt för att man skulle kunna reflektera därpå.
Även med utgångspunkt från den nuvarande principen, innebärande böternas ersättande med annat straff, kunde naturligtvis olika vägar tänkas för frågans lösning.
Det hade sålunda framkastats tanken på en särskild straffart som förvandlingsstraff. Fråga är emellertid om det kunde bli något mer än ett annat namn för det nuvarande förvandlingsfängelset.
Ett annat förslag som framförts gick ut på att vid bristande betalning av böterna den bötfällde skulle få betala av dem genom att utföra arbete åt stat eller kommun. Så tillfredsställande ett sådant förslag kan låta, torde det dock möta sådana praktiska svårigheter att det ej kan med fördel genomföras. Man skulle icke utan oproportionerliga kostnader på erforderligt antal ställen kunna hålla i gång lämpliga arbeten.
Det föreslogs slutligen från åtskilliga håll att den villkorliga domen skulle hänföra sig icke till förvandlingsstraffet utan till själva bötesstraffet. Gällande rätt medger villkorlig dom även ifråga om bötesstraff, där det är anledning antaga att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Svårigheterna att bedöma en persons framtida ekonomiska förhållanden samt obenägenheten att avstå från varje försök att indriva böterna och därmed också minska bötesstraffets preventiva verkan ha emellertid, helt naturligt och i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner, haft till följd att den villkorliga domen ifråga om bötesstraff allena fått en helt obetydlig användning, under 1931 och 1932 t. ex. i 329 resp. 201 fall (0.3 resp. 0.2 % av hela antalet). Man har nu menat att förutsättningarna för den villkorliga domen kunde uppmjukas och att på så sätt åtskilliga av de fördelar skulle vinnas, som man vill uppnå genom den villkorliga domen i avseende å förvandlingsstraffet. Det föreslogs sålunda att det endast skulle krävas att verkställighet av bötesstraffet till följd av den dömdes fattigdom och bristande förvärvsförmåga skulle bereda honom avsevärd
svårighet. Det är emellertid klart att de antydda invändningarna med än större fog skulle kunna göras mot en regel med sådan formulering. Om man icke vill äventyra bötesstraffets preventiva verkan, måste man taga hänsyn till de betydande växlingar i betalningsmöjligheterna, som ändrade ekonomiska konjunkturer och ändring i den bötfälldes ekonomiska förhållanden kunna medföra.
I själva verket torde ur synpunkten av det sakliga resultatet den lämpligaste lösningen vara att söka efter de linjer som följts i 1937 års lagstiftning. Enligt min mening är den ur sådan synpunkt en rätt lycklig kompromisslösning. Man bibehåller vår nuvarande princip att ersätta bötesstraffet med ett annat straff och bevarar sålunda bötesstraffets preventiva verkan, men genom det villkorliga ådömandet av förvandlingsstraffet undviker man att tillämpa straffet i sådana fall då det framstår såsom stötande, d. v. s. då den bristande betalningen ej beror av den bötfällde. Att denne däremot får undergå förvandlingsstraffet, då han —såsom lagen förutsätter — visat tredska eller försumlighet, eller då straffets undergående anses erforderligt för hans tillrättaförande eller han förverkar den villkorliga domen, kan ej framkalla invändningar av allvarligare art. I samtliga dessa fall kan förvandlingsstraffets undergående föras tillbaka på ett förhållande för vilket den bötfällde själv har att svara.
Kritiken mot lagens ståndpunkt riktar sig kanske också mindre mot det sakliga resultatet än mot bötesförvandlingens överflyttande till domstol och den dubbla domstolsbehandlingen. Kritiken på denna punkt kan emellertid lämpligen värdesättas först efter redogörelsen för den nya lagstiftningens innehåll och domstolarnas befattning med förvandlingen. Vad som sagts må vara nog för att klargöra de tankegångar som ligga bakom de centrala partierna i den nya lagstiftningen och den diskussion som rört sig om dem.
Den nya lagstiftningen. I fråga om den närmare utformningen av de nya reglerna bör till en början i redaktionellt avseende anmärkas att den nya lagstiftningen är uppdelad på en lag om verkställighet av bötesstraff och ett flertal lagar om ändring av särskilda författningar, bland andra lagen om villkorlig dom. I de nya lagarna ha redan, i samband med införandet av den nya lagstiftningen om sammanträffande av brott, vidtagits vissa ändringar.
De materiella bestämmelserna innebära vissa modifikationer i reglerna angående indrivning och angående förvandlingsstraffets bestämmande men i stort sett bygges här på den gällande rättens grund. Den stora nyheten som förslaget inför är den villkorliga domen i fråga om förvandlingsstraffet, och eftersom denna sätter sin prägel på reformen, skola de bestämmelser som hava avseende därå först upptagas till behandling.
Det villkorliga förvandlingsstraffet. Beträffande det villkorliga ådömandet av förvandlingsstraff finnes i själva lagen om verkställighet av bötesstraff endast en hänvisning till lagen om villkorlig dom (7 § 2 st.). 2 § i sistnämnda lag innehåller huvudregeln :
»Villkorlig dom må ock beviljas då någon ålägges förvandlingsstraff för böter, såframt omständigheterna ej föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande. Där böterna ådömts för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen, må dock villkorlig dom ej meddelas.
Ålägges jämte förvandlingsstraff även frihetsstraff som i 1 § sägs, må anstånd enligt denna lag kunna lämnas med båda straffen men icke med ettdera allena; och äge där anstånd beviljas sammanläggning av straffen ej rum.»
I princip är alltså den villkorliga domen i avseende å förvandlingsstraff bunden vid samma huvudförutsättning som det villkorliga ådömandet direkt av frihetsstraff, nämligen att undergåendet av straffet icke skall vara erforderligt för hans rättelse, men därjämte fordras att hans förhållande i fråga om bötesbetalningen ej givit anledning till anmärkning.
Genom formuleringen har emellertid antytts att man snarast bör utgå från den villkorliga domen som regel. I motsats till vad som gäller angående förutsättningarna för villkorlig dom i fråga om frihetsstraff fordras icke positiva indicier för att den bötfällde skall låta sig rätta utan undergående av förvandlingsstraffet. Åsidosättande av den villkorliga domsformen fordrar närmast förebringandet av skäl som tala mot densamma. Skillnaden utjämnas naturligtvis i verkligheten, då domstolen — eftersom det är fråga om brottmål — har att vaka över att tillfredsställande utredning förebringas.
Med hänsyn till den ursprungliga straffarten träder naturligt
nog brottets beskaffenhet i bakgrunden, då det gäller att bedöma om förvandlingsstraffet skall bli villkorligt.
För villkorlig dom fordras ej frånvaro av dom å frihetsstraff eller frånvaro av verkställighet av sådant straff under de tio föregående åren. I avseende å böter ådömda enligt strafflagen för krigsmakten kan också dömas till villkorligt förvandlingsstraff. Däremot har tryckfrihetsförordningen ansetts lägga hinder i vägen för användande av villkorlig dom å förvandlingsstraffet, då det är fråga om tryckfrihetsböter. Detsamma gäller ju beträffande frihetsstraff.
Alägges jämte förvandlingsstraff även direkt frihetsstraff, må anstånd lämnas med båda straffen men icke med ettdera allena. Stadgandets lämplighet kan med hänsyn till förslagets utgångspunkter diskuteras. Lagrådet gjorde anmärkning mot detsamma, och i det framlagda betänkandet med förslag till reformering av lagstiftningen om den villkorliga domen återfinnes det ej.
Den till villkorligt förvandlingsstraff dömde skall stå under övervakning endast om det av särskilda skäl finnes erforderligt (4 § lagen om villkorlig dom), och prövotiden är två år efter det domen vunnit laga kraft (3 §). I det förslag som remitterades till lagrådet hade tiden satts till ett år, men tiden utsträcktes på hemställan av lagrådet, som påpekade att det var fara att bötesstraffet genom en kortare prövotid skulle förlora alltför mycket av sin verkningskraft.
Huruvida anståndet skall vara förverkat beror på den dömdes uppförande och huvudsakligen, eftersom den bötfällde i regel ej kommer att stå under övervakning, på lagföring för brott. Dömes han till frihetsstraff förverkas anståndet ovillkorligen (11 §); ålägges honom böter eller förvandlingsstraff, har domstolen diskretionär rätt att förordna om förverkande (12 och 12 a §§). Åläggandet av förvandlingsstraff kan enligt domarens skön medföra förverkande jämväl av villkorligt ådömt frihetsstraff.
Det hade naturligtvis kunnat tänkas att jämte det villkorliga ådömandet av förvandlingsstraff låta möjligheten stå kvar att direkt döma till böter villkorligt. Man har emellertid av de redan påpekade skäl, som anförts mot tillämpning av villkorlig dom i fråga om bötesstraff, ansett detta icke vara lämpligt, och det kan ju också sägas vara onödigt, så mycket mera som möjligheten endast i ringa grad utnyttjats. Uteslutandet av villkorlig
dom direkt i avseende å bötesstraffet har dessutom bidragit till att förenkla systemet.
Förvandlingsstraffets utmätande. Vad angår förvandlingsstraffets utmätande så skall det i stort sett alltjämt utgå efter en fast skala (verkställighetslagen 13 §). Samtidigt med den vidsträckta möjlighet till befrielse från undergående av förvandlingsstraff som man skapat har man å andra sidan velat skärpa straffet för att därigenom giva detsamma starkare verkan som tvångsmedel. Detta har främst skett genom höjning av skalans minimum. I de sakkunnigas förslag hade detta satts till 20 dagars fängelse för upp till 10 dagsböter. På grund av den kritik som framkommit skedde emellertid i det till lagrådet remitterade förslaget och i propositionen en nedsättning till 15 dagar. Riksdagen gjorde en ytterligare sänkning, och i lagen stadgas (13 §) 10 dagars fängelse för 1—5 dagsböter. Därmed blir naturligtvis den avsedda effekten av förvandlingsstraffets stränghet i viss mån minskad. Maximum i skalan är 90 dagars fängelse. I övrigt har skalan slutligt utformats i samband med den nya lagstiftningen angående sammanträffande av brott. Enligt denna lagstiftning må böter såsom gemensamt straff ej överstiga 180 dagsböter eller, i fråga om direkt i penningar bestämda böter, 500 riksdaler. Förvandlingsskalan är nu så avpassad att förvandlingsstraffets maximum 90 dagar skall motsvara det högsta gemensamma bötesstraffet i dagsböter och att mot viss höjning av dagsbotsantalet skall svara en höjning av förvandlingsstraffet (se 13 §). — För det fall att böter delvis guldits har man i stället för den nuvarande regeln (S. L. 2: 11) om proportionellt avdrag å förvandlingsstraffet infört den enkla regeln att förvandlingen skall ske efter antalet helt eller delvis oguldna dagsböter. — Vid förvandling av direkt i penningar ådömda böter skall varje påbörjat belopp av fem kronor anses svara mot en dagsbot (13 §).
Avvikelser från den fasta skalan. Det antyddes att den fasta skalan icke alltid var tillämplig. Genom 15 § ges bestämmelser som möjliggöra vissa avvikelser. En gäller normerade böter. Det är givet att, då böterna bestämmas automatiskt, t. ex. efter värdet av viss egendom, ett förvandlingsstraff fastställt enligt de allmänna grunderna ofta måste bli för strängt i förhållande till brottets svårhetsgrad. I fråga om normerade böter har det därför stadgats, att, där med hänsyn till omständigheterna så prövas skäligt, förvandlingsstraffet kan sättas lägre än efter ska-
lan, dock ej under 6 dagar, eller också att den bötfällde helt kan befrias från förvandlingsstraff. Fullständig befrielse har naturligtvis tänkts endast för det fall att ansträngningarna för böternas betalande resulterat i att åtminstone en väsentlig del guldits. En förutsättning för tillämpningen överhuvud taget av denna nedsättningsregel är att det med skäl kan antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna (15 § 1 st.).
Under samma förutsättning stadgas (i 15 § 2. st.) möjlighet till en liknande nedsättning i fråga om andra böter, »så framt synnerliga skäl därtill föreligga»; hava böterna till huvudsaklig del guldits och är vad som återstår ringa, kan den bötfällde till och med helt befrias från förvandlingsstraff. Den förra något vaga bestämmelsen är vad som är kvar utav en ursprungligen rätt vidsträckt diskretionär befogenhet att avvika från skalan som man tänkt ge domstolarna. Om man fullföljer tanken att använda förvandlingsstraffet som ett tvångsmedel i fråga om betalningen, kan det förefalla tilltalande att ej fastställa någon graderad skala alls utan i stället ge domstolen fria händer inom vissa gränser, för att motarbeta tredska och försummelse och premiera betalningsvillighet. De sakkunniga ville dock ej gå så långt. Det måste, ansågo de, underlätta domstolarnas arbete att tillämpa en skala, och dessutom måste det medföra en jämnare straffmätning. Jämte det man föreslog en skala ville man emellertid ge domstolarna tillfälle att vid bestämmande av förvandlingsstraffets storlek beakta den bötfälldes förhållande i avseende å böternas betalning, och därför upptogos i de sakkunnigas förslag bestämmelser om befogenhet för domstolen att skärpa eller mildra det straff som skulle utgå enligt skalan. Departementschefen återigen ansåg att genom skärpningen av själva skalan man gått så långt i skärpande riktning som kunde anses behövligt, och i det till lagrådet remitterade förslaget hade därför den bestämmelse som avsåg höjning av förvandlingsstraffet vid tredska strukits. Däremot bibehölls bestämmelsen om mildring. Dennas tillämpning förutsatte endast att det med skäl kunde antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna. Mot departementschefens ståndpunkt invände emellertid lagrådet i sin ordning att det kunde anföras starka skäl redan mot de sakkunnigas förslag. Det kunde befaras att tillämpningen kunde bli ojämn och i viss mån godtycklig. Olägenheterna skulle bli ännu större, om man endast medgåve nedsättning vid ådagalagd be-
talningsvillighet. Det var för övrigt enligt lagrådets mening så mycket mindre påkallat att låta betalningsvillighet utgöra en allmän straffnedsättningsgrund, som åtminstone en mera markerad betalningsvillighet i regel borde leda till villkorlig dom. Utsikten till en mindre nedsättning kunde vid sidan därav knappast antagas öka beredvilligheten att betala.
Däremot medgav lagrådet att det i vissa fall, fastän i mycket begränsad omfattning, kunde finnas behov av ett korrektiv mot förvandlingsskalans stränghet. Om man bortser från det fall då hel befrielse skall kunna medgivas och vidare de normerade böterna, var det två fall, där enligt lagrådet ett korrektiv kunde anses erforderligt.
Det ena avser vad som kallats »småböter» (jämför nedan), om vilka må förutskickas att de i regel icke skola förvandlas men att en omständighet som kan medföra förvandling är att straffets verkställande erfordras för den bötfälldes tillrättaförande. I allmänhet borde visserligen, då denna förutsättning är för handen, det vanliga minimum ej verka obilligt, men det kan naturligtvis komma att inträffa i undantagsfall.
Det andra fallet är det, då till följd av bestämmelserna om lägsta förvandlingsstraff en verkställd avbetalning alls ej eller endast till en del skulle föranleda minskning i förvandlingsstraffet — då man alltså kommer ned till det antal dagsböter eller det bötesbelopp för vilket minimum av förvandlingsstraffet utgår. Då kan man ju också tänka att det skulle kunna finnas skäligt att medgiva en nedsättning under det vanliga minimum. Eljest skulle i vissa situationer betalningsvilligheten kunna tänkas bli minskad.
Lagrådet hemställde i första hand att dessa fall skulle särskilt upptagas i lagtexten. Departementschefen ansåg emellertid att lagrådet alltför snävt begränsat möjligheterna till nedsättning och anförde som exempel det fall att förvandlingsstraff avtjänas i samband med frihetsstraff och sammanträffandet med frihetsstraffet är enda anledningen till att villkorlig dom ej beviljas. Man kan naturligtvis diskutera i vad mån detta är ett fall som förtjänar en särskild behandling. Alltnog, departementschefen ansåg det ej böra närmare angivas i vilka fall — bortsett från normerade böter — straffnedsättning borde ifrågakomma, och han följde i stället en subsidiär hemställan från lagrådet. Det är
emellertid tydligt att bestämmelsen bör erhålla en restriktiv tilllämpning.
Konkurrensregler. Angående sådana fall, då flera bötesstraff skola förvandlas eller då flera förvandlingsstraff sammanträffa, givas särskilda regler (14 och 18 §§), vilka erhållit sin slutliga avfattning i samband med den nya lagstiftningen om sammanträffande av brott.
Huvudregeln är att om förvandling skall ske av något bötesstraff och den bötfällde häftar för andra böter, som må förvandlas — en förutsättning är således att bötesbeslutet vunnit laga kraft — förvandlas samtliga böter på en gång och ett gemensamt förvandlingsstraff ålägges, bestämt efter det sammanräknade dagsbotsantalet (resp. för omedelbart i penningar ådömda böter det beräknade antalet). För bestämmandet av det gemensamma förvandlingsstraffet skall, då dagsbotsbeloppen äro olika, avbetalning anses ha gjorts å bötesstraff med lägre dagsbot (14 § 1 stycket).
I övrigt är den genomgående principen i dessa ej helt lättillgängliga konkurrensregler att den bötfällde, oavsett tillfälligheter vartill förvandlingsproceduren kan föranleda, skall komma i åtnjutande av den förmån som en sådan gemensam förvandling innebär intill en gräns, som betecknas av det fall att böter ådömts — jämväl genom icke lagakraftvunnet utslag — innan tidigare ålagt förvandlingsstraff till fullo verkställts. Gränsen för konkurrensreglernas tillämpning är således här utflyttad i jämförelse med de nya reglerna om sammanträffande av brott (4 kap. 3 §) enligt vilka — vanligen är endast fråga om brott som förskylla frihetsstraff — gemensamt straff väl kan ådömas även när straffdom redan givits rörande ett av brotten men blott ifall det nyupptäckta brottet är begånget innan den dömde börjat undergå det honom ådömda straffet.
Vid förvandling av böter — d. v. s. i mål om förvandling av böter; jfr nedan — behöver emellertid för förverkligande av angivna princip hänsyn ej tagas till tidigare ålagda förvandlingsstraff med mindre de äro verkställda. Principen förverkligas i detta fall ej så att det gamla förvandlingsstraffet förfaller och att därefter ny gemensam förvandling äger rum utan på det sätt attf ör de böter, som äro föremål för det nya förvandlingsbeslutet, en reduktion göres å förvandlingsstraffet. Det ålägges ej högre förvandlingsstraff än som skolat återstå, därest gemensamt förvand-
lingsstraff enligt huvudregeln beräknats för samtliga böter och därifrån avräknats det förut verkställda förvandlingsstraffet (14 § 2 st. första punkten).
Då flera nya bötesstraff på en gång förekomma till förvandling, kan det naturligtvis inträffa att ett eller flera ådömts innan det tidigare förvandlingsstraffet till fullo verkställts, under det att något eller några ådömts först efter denna tidpunkt. Samtidig förvandling äger då rum; för de förra böterna beräknas förvandlingsstraffet med reduktion på angivet sätt och för de senare så som i normala fall sker — för flera bötesstraff med tillämpning av gemensamt förvandlingsstraff enligt huvudregeln för konkurrensfallen. De särskilda straffen sammanläggas därefter med iakttagande dock att sammanlagda strafftiden ej må överstiga förvandlingsstraffets maximum 90 dagar (14 § 2 st. andra punkten).
I den mån konkurrensprinciperna ej förverkligas vid böternas förvandling — jämväl då detta beror på förbiseende eller bristande kännedom om förekommande bötes- eller förvandlingsbeslut — sker det på verkställighetsstadiet och ankommer då på Konungens befallningshavande. Det stadgas att då till verkställighet flera beslut förekomma, varigenom någon ålagts förvandlingsstraff för böter, skola straffen förenas eller sammanläggas sålunda att strafftiden motsvarar den som skulle följt därest böterna på en gång förvandlats. Vidare meddelas föreskrift om nedsättning för det här förut angivna fallet, där det ej skett vid böternas förvandling (18 §).
Undantagsregler. Hittills har redogjorts för de huvudsakliga materiella reglerna i vad som kan kallas normala fall. Särskilda regler gälla för vissa undantagsfall.
Det första undantaget avser de nyss berörda s. k. småböterna, bötesstraff ej överstigande 5 dagsböter eller 25 kronor omedelbart i penningar ådömda böter eller, då det är fråga om gemensamt bötesstraff enligt den nya konkurrenslagstiftningen, upp till 10 dagsböter eller 50 kronor direkt i penningar bestämda böter. Sådana böter må ej förvandlas annat än under vissa förutsättningar (8 §). Förvandling kan till en början inträda, såframt omständigheterna föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande, d. v. s. i sådana situationer, där för de normala fallen villkor-
lig dom är utesluten. Vidare må böter för fylleri förvandlas, då den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger fällts till ansvar för sådan förseelse. Sistnämnda bestämmelse torde vara motiverad av det förhållandet att vid åtskilliga domstolar fylleriböterna även vid fjärde och femte resan bruka understiga 25 kronor.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle småböterna aldrig förvandlas. Grunden angavs vara att en förvandling skulle innebära en misshushållning med statens maktmedel och en alltför kraftig reaktion mot brottet. Själva bötesdomen och det ogillande som den innebär skulle här vara tillräckliga som reaktion. Få delar av förslaget väckte en sådan kritik som denna bestämmelse, och ett accepterande av de sakkunnigas ståndpunkt kunde säkerligen antagas hava medfört en betänklig minskning av bötesstraffets preventiva verkan, då det gäller lindrigare förseelser. Såsom bestämmelsen nu utformats kan den sägas endast vara en förenklad tillämpning av principen om villkorligt ådömande av förvandlingsstraffet. Man kan säga att i stort sett villkorlig dom beviljas automatiskt och att det sedan endast blir fråga om huruvida anståndet skall vara förverkat. Det är åklagaren, som i första hand prövar huruvida förvandling skall ske, och frågan bringas inför domstol endast för den händelse han anser förvandlingsstraff böra ådömas, i regel sålunda då i vanliga fall villkorlig dom skulle antingen ej beviljats eller också vara förverkad.
Vid sammanträffande av flera bötesstraff skall, då det gäller att avgöra huruvida stadgandet är tillämpligt, varje straff betraktas för sig.
En annan viktig grupp av undantagsregler gäller fylleriböter och alkoholister. Vikten av rationella regler just på detta område framgår till fullo av de siffror som förut nämnts. Över hälften av alla förvandlingsstraff hänföra sig till böter för fylleri och föargelseväckande beteende. Då den bötfällde, under de två före förvandlingen senast förflutna åren — även före lagens ikraftträdande — tre eller flera gånger fällts till ansvar för fylleri, således under samma förutsättning under vilken småböter för fylleri skola förvandlas, skall i sinom tid, vare sig det är fråga om småböter eller ej, ett särskilt förfarande iakttagas, innan förvandlingsmålet anhängiggöres (11 §). I avsikt att göra alkoholistlagens tillämpning mer effektiv har stadgats att åklagaren i
dylikt fall skall göra anmälan hos nykterhetsnämnden, som har att pröva huruvida den bötfällde är hemfallen åt alkoholmissbruk och eventuellt mot honom vidtaga åtgärder. Har nämnden ej inom 2 månader därefter hos länsstyrelsen gjort ansökan om den bötfälldes intagande på alkoholistanstalt, skall åklagaren föra talan om förvandling. Om anmälan göres och leder till förordnande om intagning på alkoholistanstalt, förfaller frågan om böternas förvandling. Om länsstyrelsens beslut icke innefattar sådant förordnande, skall talan om förvandling föras.
För att ytterligare befordra ingripande i sådana fall stadgas i alkoholistlagen att vederbörandes vård skall bekostas av statsverket. De nu återgivna bestämmelserna skola emellertid, i avvaktan på skapandet av tillräckligt antal vårdplatser, icke omedelbart träda i kraft utan först då Konungen förordnar.
Vidare är beträffande alkoholister att beakta att, då någon enligt meddelat beslut — således icke enligt eget åtagande — intagits å allmän alkoholistanstalt, förvandlingsbeslut som därförinnan meddelats skall vara förfallet. Förvandling må ej ske av böter som ådömts före intagandet. Böter, som ådömts efter intagandet men före utskrivningen, må ej förvandlas »med mindre anstaltens styrelse det påkallar» (9 §). I sistnämnda fall är det disciplinära synpunkter som göra sig gällande. Eljest anses det olämpligt att avbryta behandlingen å alkoholistanstalten. Denna behandling innebär ju också en betydligt kraftigare reaktion mot den bötfälldes brottslighet, som väl i regel har sammanhang med alkoholistmissbruket, än ett förvandlingsstraff. Samma regler gälla beträffande den som intages å tvångsarbetsanstalt eller för skyddsuppfostran i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt. Under den hittillsvarande ordningen ha personer, som varit intagna å alkoholist- eller tvångsarbetsanstalt, i stor utsträckning i nådeväg befriats från undergående av förvandlingsstraff. Genom den nya lagstiftningen komma dessa nådeärenden som varit synnerligen talrika att bortfalla.
I detta sammanhang skall beröras ett ifrågasatt undantag från de allmänna reglerna, som ej återfinnes i lagen. De sakkunnigas förslag, liksom det till lagrådet remitterade förslaget, innehöll bestämmelser enligt vilka domstolen i två fall skulle kunna redan i bötesdomen meddela ovillkorligt förvandlingsbeslut. Det ena inträffade då någon, som dömdes till frihetsstraff
utan anstånd, samtidigt ålades böter eller häftade för redan ådömda böter och det andra då omständigheterna uppenbart gåve vid handen att straffets verkställighet erfordrades för den bötfälldes tillrättaförande. Bestämmelserna voro tydligen en eftergift åt kritiken mot det dubbla domstolsförfarandet och motiverades därmed att i dessa fall det vore uppenbart att villkorlig dom ej kunde komma i fråga och att det omedelbara ådömandet av förvandlingsstraffet skulle minska domstolarnas arbetsbörda. Ur sistnämnda synpunkt voro emellertid bestämmelserna säkerligen av mycket underordnad betydelse, och ur saklig synpunkt kunde välgrundade anmärkningar riktas mot desamma. Lagrådet anförde sålunda att på grund av förvandlingsstraffets stränghet och den betydelse lagförslaget tillägger viljan att betala, det måste anses mindre följdriktigt att den bötfällde i dessa fall ej skulle få tillgodonjuta samma hänsyn som vid böternas förvandling i särskilt mål. Särskilt erinrades om nedsättningsbestämmelserna. Vidare kunde i det sist nämnda fallet en betänklig ojämnhet i tilllämpningen uppkomma. På lagrådets hemställan blevo också bestämmelserna uteslutna ur förslaget.
I fråga om det första fallet, samtidigt dömande till böter och frihetsstraff, har genom den nya konkurrenslagstiftningen saken kommit i ett sådant läge — det skall dömas till gemensamt straff, såvida ej särskilda skäl föreligga till annat — att diskussionen i denna del har föga intresse. Vilken ståndpunkt man i övrigt än intager till frågan, måste det konstateras att genom ändringen i förslaget lagen vunnit avsevärt i enkelhet, överskådlighet och lätthanterlighet.
Det är att beakta att på grund av lagens ståndpunkt i sist behandlade fråga förordnande om eventuell förvandling av bötesstraffet ej såsom nu sker skall meddelas, då någon samtidigt dömes till frihetsstraff och böter.
Betalning och indrivning. I samband med genomförandet av den nya ordningen beträffande bötesförvandlingen har man också velat underlätta betalningen av böter och göra indrivningen mera effektiv. Det är klart att, när man vill undvika förvandlingsstraff, man i första hand har att göra vad man kan för att få till stånd betalning av böterna. I första avdelningen av den nya lagen om verkställighet av bötesstraff ha till en början införts bestämmelserna om anstånd och avbetalning. Man har därvid ändrat
dem såtillvida, att anståndstiden och avbetalningsperioden räknas från det beslut om anstånd eller avbetalning meddelas, i stället för såsom nu, från det bötesbeslutet vinner laga kraft. Tiden kommer dessutom att kunna utsträckas till det dubbla mot vad som nu gäller, »där särskilda skär därtill äro» (1 §). Även om åtskillig nytta kan vara att förvänta av de sålunda ökade möjligheterna att anpassa inbetalningen efter den bötfälldes förhållanden, torde dock den betydelsefullaste nyheten i fråga om indrivningens effektivisering vara den att böter kunna bliva föremål för införsel (14 §). Bestämmelser därom meddelas i lagen om införsel (22 §). Vid konkurrens med införsel för underhållsbidrag eller skatter skola böter ha sämsta rätt.
För att höja förvandlingsstraffets effekt och hindra spekulation från den bötfälldes sida i möjligheten att erhålla villkorlig dom eller att eljest undslippa förvandlingsstraff stadgas att, sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff för böter blivit ålagt, må böterna ej uttagas eller förvandlingsstraffet på grund av betalning ändras (19 §).1
Förvandlingsproceduren. Lagens handhavande kommer att ställa stora anspråk på såväl indrivnings- som åklagarmyndigheterna och icke minst på domstolarna, vilka utom sin speciella uppgift att ådöma förvandlingsstraffet också ha att i viss mån öva en allmän kontroll på hela området, även i fråga om indrivningen.
Frågan om förvandling skall, såsom förut framhållits, alltid prövas i ny rättegång. Beträffande denna rättegång är först att anteckna att »mål om förvandling av böter» — som är den tekniska termen — upptages av allmän under¬rätt även då det gäller böter ådömda av t. ex. krigsrätt. Behörig är allmän underrätt »i den ort där den bötfällde finnes», d. v. s. där delgivning av stämningen sker, i regel således hemortsdomstolen för bötfällda med fast hemvist, eller ock allmän underrätt vid vilken förts talan om ansvar varom i målet är fråga (10 §). För att underlätta arbetet är stadgat att målet i rättens ställe kan upptagas: på landet av domaren och i stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten som därtill är satt. Jämväl polisdomstol så ock poliskammare med domsrätt äga behörighet. På
landet kan mål upptagas vid sammanträde med tremansnämnd. Bestämmelserna om behörigheten möjliggöra att sammanträde kan utsättas å annan dag än de allmänna rättegångsdagarna. Där det är erforderligt skall också enligt tillämpningsföreskrifter som utarbetats inom justitiedepartementet2 domaren på framställning av åklagaren utsätta tid och plats därför. Angående behörigheten att handlägga förvandlingsmålen i domsagorna kan ytterligare anmärkas att enligt samma utkast biträde som omnämnes i 23 § domsagostadgan skall kunna handlägga sådana mål å sammanträde med tremansnämnd men ej å annat tingssammanträde. Förordnande att handlägga dem i rättens ställe må meddelas sådant biträde endast när hovrätten så finner nödigt. Därmed torde särskilt åsyftas tiden för häradshövdingens semester. I fråga om förordnande enligt 24 § gäller icke nämnda inskränkningar.
Om domaren eller ledamot i rådhusrätt upptager målet, kan han hänskjuta det till rätten, där han finner anledning därtill (16 §), t. ex. om han tycker det är tveksamt huruvida villkorlig dom skall tillämpas. Sådant beslut må ej överklagas (19 §).
Talan utföres av allmän åklagare (10 § 2 st.) på framställning av vederbörande utmätningsman och väl i regel efter stämning. Beträffande proceduren foreskrives att, såvida icke annat är bestämt, i tillämpliga delar skall gälla vad som är stadgat om brottmål vari talan om ansvar föres. Såsom undantag från de allmänna reglerna stadgas — utom vad som framgår av det förut sagda — att förvandlingsmål må handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde ej inställt sig i målet (16 § 1 st.). I stämningen torde böra angivas att den bötfälldes utevaro ej hindrar målets avgörande. Det till lagrådet remitterade förslaget gick till och med så långt att icke heller åklagarens närvaro skulle vara erforderlig. Häremot anförde emellertid lagrådet att det knappast var troligt att processen skulle kunna förenklas så, att förfarandet finge karaktär av en övervägande formell expeditionsåtgärd, att det icke vore säkert att den skriftliga utredningen innehölle alla erforderliga upplysningar samt att åtskillig onödig omgång kunde bli en följd av åklagarens frånvaro. Den föreslagna bestämmelsen att åklagarens närvaro icke skulle vara erforderlig kom ej heller att inflyta i lagen.
I övrigt är det avsett att processen skall bli summarisk, vilket ju också antydes därigenom att den bötfälldes närvaro ej erfordras. Om domstolen eller domaren finner det önskvärt, kan naturligtvis den bötfällde inkallas och straffprocessuella tvångsmedel komma till användning härför.1 Det lärer huvudsakligen bli på indrivningsmyndighetens och åklagarens skriftliga utredning, kompletterad med de muntliga upplysningar åklagaren kan lämna, som beslutet kommer att givas. Domaren eller domstolen kan förordna om förundersökning, om det anses lämpligt, vare sig den bötfällde är över eller under 18 år. En sådan särskild förundersökning kan dock säkerligen i många fall undvikas om åklagarens uppgifter äro någorlunda fullständiga. Utdrag av straffregistret skall föreligga. I fråga om fylleriböter torde i regel utdrag av det hos det lokala systembolaget förda registret angående sådana böter eller eventuellt av det hos kontrollstyrelsen förda centralregistret bli erforderligt. För tillämpning av konkurrensreglerna bör utredning — t. ex. genom upplysningar från utmätningsmannen, genom förhör med den bötfällde, genom infordrande av erforderliga handlingar — föreligga angående andra förekommande böter eller tidigare verkställda förvandlingsbeslut. Angående den utsträckning i vilken uti förvandlingsmålet hänsyn tages till sådant förvandlingsbeslut, se ovan. Bestämmelserna om fri rättegång bli tillämpliga.
I sak torde domstolen först ha att undersöka huruvida ytterligare prövning är erforderlig i fråga om anstånd eller avbetalning eller ock rörande åtgärd för indrivning av böterna. Om så finnes vara fallet, skall domstolen hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten (12 §).2 Sådant beslut må ej överklagas (19 §). I övrigt torde huvudfrågan i regel bliva huruvida villkorkorlig dom skall meddelas eller vara förverkad eller, i fråga om småböter, huruvida förvandling skall äga rum. Undantags viskan uppkomma fråga om nedsättning eller befrielse. Om frågor-
na sålunda i regel äro enkla, är det därför icke sagt att de kunna avgöras slentrianmässigt. Det ligger naturligtvis stor vikt uppå att domstolens uppgift handhaves med fasthet och urskillning. För att nämna ett ömtåligt, av häradshövdingföreningens styrelse påpekat spörsmål, må sålunda erinras om frågan i vad mån vid förvandling av böter ådömda s. k. hemmasöner på landet hänsyn må tagas till deras särskilda ställning och därav härflytande betalningsmöjligheter. Angående meddelad villkorlig dom skall uppgift lämnas till straffregistret, innehållande upplysning även å bötesbeslutet (lagen om straffregister 2 § 1 mom.). I övrigt komma tillämpningsbestämmelserna att ange vilka expeditionsåtgärder som erfordras.1 Enligt det inom justitiedepartementet utarbetade utkastet skall den, som erhållit villkorlig dom, underrättas härom och vad han har att iakttaga.2
Beträffande rättegången i hovrätten märkes att hovrätten, då först där uppgives tillgång, icke må meddela beslut om ytterligare prövning av fråga rörande indrivning med mindre synnerliga skäl därtill äro (19 §). Avsikten är att hindra spekulation från den bötfälldes sida. Det är ett komplement till den regel enligt vilken den bötfällde ej kan ändra den faktiska situationen efter förvandlingsbeslutet.3
Hovrätts beslut i förvandlingsfrågan må ej överklagas (19 §).
Verkställighet. I fråga om verkställighet av förvandlingsstraff skall gälla vad som i allmänhet gäller om direkt ådömt frihetsstraff (17 §), t. ex. vad som är stadgat om beräkning av strafftid eller om verkställighet innan utslag vunnit laga kraft. Det kan också förordnas att förvandlingsutslaget skall verkställas utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Ett sådant förordnande bör naturligtvis givas särskilt i fall, då den bötfällde för ett kring vandrande liv eller det är anledning misstänka att han skall söka undandraga sig straffet.
Den verkställande myndighetens befattning med konkurrensreglerna är förut behandlad. Tillämpningsföreskrifterna komma att stadga skyldighet för styresman för fångvårdsanstalt att anställa förhör med fånge rörande tidigare mot honom givna förvandlingsbeslut.4
Övergångsbestämmelser. Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1939. Obetingat gäller detta emellertid endast då brottet blivit begånget efter årsskiftet. Är det fråga om därförinnan begånget brott, blir, enligt 26 § i huvudlagen, avgörande huruvida förordnande om förvandling meddelats före denna tidpunkt eller ej.
Har sådant förordnande ej meddelats, blir den nya lagstiftningen i huvdsak tillämplig. Den nya förvandlingsordningen skall alltså i dylika fall följas likaväl som de materiella regler vilka den nya lagstiftningen innehåller. Bl. a. komma sålunda, i fråga om s. k. småböter och böter ådömda personer intagna å alkoholistanstalter etc., de inskränkningar att gälla, som stadgas för deras förvandling. Såsom förut nämnts träda däremot bestämmelserna angående särskild procedur i vissa fall för förvandling av fylleriböter i kraft först då konungen förordnar (23 §).
Då enligt den nya verkställighetslagen (13—16 §§) förvandlingsstraffet åtminstone i regel är strängare än enligt gällande lag (2 kap. 11 och 12 §§) har, i överensstämmelse med den princip som kommit till uttryck i 5 § promulgationslagen till strafflagen, stadgats undantag från bestämmelsen om lagens ikraftträdande såtillvida, att för brott begånget därförinnan skall i fråga om förvandlingsstraffets längd äldre lag äga tillämpning (27 §). Tilllämpningsbestämmelserna komma för den skull att innehålla föreskrift därom att då i saköreslängd eller expedition om bötesbeslut, som utfärdas efter den 1 januari 1939, upptagas böter för brott som förövats före sagda dag, skall anmärkning härom göras i saköreslängden eller expeditionen om bötesbeslutet.1
Vid förvandling av böter för brott begångna såväl före som efter ikraftträdandet har gemensamt förvandlingsstraff icke ansetts kunna åläggas, eftersom olika grunder skola användas för straffets bestämmande. Därför har stadgats att vartdera slaget av böter skall förvandlas särskilt och förvandlingsstraffen sedan sammanläggas, därvid dock tiden för det sammanlagda straffet ej må bli längre än om samtliga böter skulle förvandlas efter nya lagen (27 §).
Har vid tiden för ikraftträdandet förordnande om förvandling meddelats, blir den nya lagstiftningen ej tilllämplig utom i vissa avseenden. Praktiska skäl tala för en sådan
ståndpunkt. En annan ordning skulle ju betyda att redan meddelade förvandlingsbeslut finge upprivas och att domstolarna skulle bliva överlupna med mål om förvandling. Med hänsyn till såväl ordalagen i 26 § som de skäl, vilka varit avgörande i frågan, torde paragrafen böra så förstås att förvandlingsbeslutet ej behöver ha vunnit laga kraft för att utesluta den nya lagstiftningens tillämplighet. I mål, där fråga är om dels brott som förskylla frihetsstraff och dels bötesbrott lärer alltså den nya verkställighetslagen ej vara att tillämpa, då före den 1 januari 1939 någon domstol meddelat förordnande om eventuell förvandling. Då böter ådömas först efter lagens ikraftträdande, blir däremot lagen tilllämplig med påföljd att beslut om förvandling ej meddelas.
I vissa avseenden skall, såsom antytts, den nya lagen vinna tilllämpning, oaktat förordnande om förvandling meddelats före lagens ikraftträdande. Detta gäller till en början i fråga om bestämmelser angående personer, vilka intagits å allmän alkoholistanstalt eller tvångsarbetsanstalt etc. Undantaget innebär att i det avsedda fallet jämväl sådant förvandlingsbeslut som meddelats före lagens ikraftträdande förfaller. Vidare skola, oaktat förordnande om förvandling meddelats innan lagen trätt i kraft, tilllämpning ske av 18 och 27 §§, innehållande föreskrifterna angående sammanträffande av flera förordnanden om förvandling. Dessa föreskrifter bliva sålunda tillämpliga, även om förordnandena befinna sig på olika sidor om tiden för ikraftträdandet. Om förvandlingsstraffen bestämts efter olika grunder (äldre och ny lag) torde — jämväl i det i 18 § 2 stycket omnämnda fall — sammanläggning böra ske av de i de särskilda förvandlingsbesluten utsatta straffen med iakttagande av att tiden för sammanlagda straffet ej må bliva längre än om samtliga böter förvandlades efter nya lagen.
I lagen om ändring i vissa delar av lagen angående villkorlig straffdom fogas till stadgandet att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1939 den bestämmelsen att den nya lagen ej skall äga tillämpning i fall där målet blivit av första domstol avdömt före nämnda dag. Detta tillägg, som föranleddes av ett lagrådets yttrande, innebär — ifall första domstol dömt före lagens ikraftträdande — att villkorlig dom kan i överensstämmelse med äldre rätt meddelas direkt i fråga om bötesstraffet och att å andra sidan beträffande redan given villkorlig dom förvandlingsstraff icke i och för sig kan bliva förverkandeskäl.
Tillägget kan helt naturligt icke hava avseende å det villkorliga ådömandet av förvandlingsstraff. Vad i detta hänseende skall gälla blir beroende på verkställighetslagens tillämplighet, följaktligen på huruvida förvandling sker efter den 1 januari 1939.
Angående åtskilliga mera periferiska bestämmelser i den nya lagstiftningen hänvisas till lagtexten.
Den dubbla domstolsbehandlingen. Sedan nu en översikt vunnits över de materiella regler, som skola gälla i fråga om indrivning och förvandling, samt över den process, i vilken förvandlingsfrågan skall avgöras, är anledning att återkomma till den kritik som riktats mot reformen på grund av förvandlingens överflyttande till domstolarna.
Kritiken anför till en början att förvandlingen innebär en verkställighetsåtgärd, som naturligen hör till administrativ myndighet och icke till domstol. Härtill kan emellertid genmälas att skillnaden mellan verkställighets- och domstolsåtgärder är flytande och beror på hur straffet och dess verkställighet anordnats. I förvandlingen sådan den enligt den nya lagen är reglerad, och framför allt i prövningen av frågan om villkorlig dom skall ådömas, ligger en domshandling, som, även om det icke vore otänkbart att den utfördes av administrativ myndighet, dock lämpligen bör tillhöra domstol. Om man ser till utländsk rätt kan man också konstatera att i England handhavandet av ett i stort sett liknande system för bötesförvandling handhaves av domstolarna.
Vidare har mot lagens anordning riktats den invändningen att den dubbla domstolsbehandlingen skulle, till men för viktigare uppgifter, medföra en avsevärd ökning av domstolarnas redan tunga arbetsbörda. Det är naturligtvis en allvarlig sak om domstolarna och särskilt underrätterna bli överhopade med göromål i synnerhet med den tendens som kommer till synes att belasta dem med alltjämt nya uppgifter. Detta är nog också den viktigaste invändningen, som riktats mot det nya systemet. I detta avseende torde dock kunna antagas att, såsom lagrådet anfört, varken antalet mål, som kommer att falla på varje domstol, särskilt häradsrätterna, eller målens beskaffenhet äro ägnade att inge större farhågor. Om man ser på antalet förvandlingsmål, så är det tydligt att det strängare förvandlingsstraffet samt bestämmelserna angående småböterna och fylleriböterna liksom också de bättre möjligheterna för betalning och indrivning komma att högst väsentligt nedbringa antalet förvandlingsmål. Man torde kunna
räkna med att förvandlingsmålen ej skola bli mer än hälften eller kanske 1/3 av förvandlingsfallen enligt nuvarande regler. Varje domstol torde därför i regel ej behöva räkna med mer än högst 5 % av sina bötesmål vid maximibelastning, d. v. s. under ekonomiskt tryckta tider. För flertalet domstolar torde antalet stanna vid några få per månad. Vad åter målens beskaffenhet angår torde vad som sagts om rättegången visa att man har all anledning antaga att de skola bli långt ifrån arbetskrävande. För att citera lagrådet, »vill det förefalla sannolikt att här såsom i fråga om dagsbotsreformen det skall visa sig att en till synes tämligen invecklad anordning, sedan närmare förtrogenhet med dess förutsättningar vunnits och någon erfarenhet om dess lämpliga handhavande hunnit förvärvas, icke kommer att medföra befarade olägenheter av nu antydda slag».
Slutligen har invänts att den dubbla domstolsbehandlingen skulle medföra vissa olägenheter ur straffverkställighetssynpunkt, i det att den bötfälldes möjligheter att undandraga sig straffet skulle ökas samt straffet i många fall komma att avtjänas först sedan lång tid förflutit efter brottets begående. Den senare invändningen är, såsom departmentschefen anfört, knappast befogad; förvandlingsproceduren torde bli kort. I viss mån lärer det emellertid vara riktigt att det kan bli svårare att anträffa den bötfällde. Den ökade svårigheten ligger däri att det kan bli nödvändigt att få tag i den bötfällde en gång till i jämförelse med vad som nu gäller, nämligen för stämningen. Å andra sidan må emellertid påpekas att domstolen har i sin makt att besluta omedelbar verkställighet av förvandlingsbeslutet samt att åtgärder vidtagits eller äro under förberedande i fråga om vagabonderande asociala element. I detta avseende kan särskilt nämnas att under år 1938 antagits ändringar i alkoholistlagen som syfta till likställande av vagabonderande alkoholister med farliga sådana och som alltså underlätta en internering av dem.
Med hänsyn till vad som anförts torde de olägenheter som äro förenade med förvandlingens överflyttande till domstol och den därav föranledda dubbla domstolsbehandlingen icke vara av beskaffenhet att hava bort hindra reformens genomförande. I stort sett synes den nya lagstiftningen böra betecknas som en originell och kanske djärv lösning av ett svårt kriminalpolitiskt problem men en lösning av vilken man har anledning att vänta goda resultat.