JURISPRUDENSEN INFÖR DEN EKONOMISKA UTVECKLINGEN.

 

AV

 

DOCENT  CARSTEN WELINDER.

 

Man plägar av gammalt skilja mellan offentlig och privat rätt. Bland ofta brukade definitioner å denna skillnad kunna nämnas: »En rättssats är att anse som offentligrättslig, om den i första hand avser att skydda ett offentligt, och som privaträttslig, om den i första hand avser att skydda ett enskilt intresse» samt »att det offentligrättsliga rättsförhållandet utmärkes av att endera eller båda parterna äro utrustade med en offentligrättslig tvångsmakt». Begränsa vi oss, som här genomgående sker, till den lagstiftning, som reglerar ekonomiska förhållanden, anses denna i huvudsak höra hemma i privaträtten. I den vetenskapliga forskningen behandlas de problem, som här möta oss, fortfarande främst ur privaträttslig synpunkt. Man undersöker dem med hänsyn till kraven på omsättningens och kreditens säkerhet, på skydd för sak- och obligationsrätter etc. Statens roll blir närmast att stå som garant för att »spelets regler» följas. Så har ej alltid varit fallet. Under t. ex. 1600-talet gjorde staten mer eller mindre effektivt gällande sin överäganderätt till bondejorden samt sina regal ifråga om skog, bergverk m. m. Den tidens storindustri och storhandel drevos av kompanier, som av staten erhållit monopol på sin verksamhet. Fri prisbildning i modern mening existerade ej. Industriens och samfärdselns utveckling bröto under 1800-talet till stor del ned de skrankor, som reglerade det enskilda näringslivet. Under inflytande av naturrätten föreställde man sig, att oberoende av staten existerade en ekonomisk ordning, i vilken envar erhöll den andel av nationalinkomsten, som stod i förhållande till hans produktiva insats. För att uppnå denna ideala ordning krävdes ekonomisk frihet, vilken man definierade som frånvaron av statsingrepp på det

 

432 CARSTEN WELINDER.ekonomiska livets område. Staten borde i huvudsak inskränka sig till att vara en »nattväktarstat».
    För juridikens del har detta givit upphov till rätisstatsideologien. Trots att staten ej drager och aldrig har dragit så trånga gränser för sina uppgifter på det ekonomiska området, lever denna dock till stor del kvar inom det juridiska tänkandet. Alla tala vi om att en av statens viktigaste uppgifter är att skydda rättsordningen. Vi ha härvidlag svårt att frigöra oss från föreställningen, att det oberoende av den statliga organisationen existerar, om ej ekonomiska rättigheter, så dock ekonomiska intressen och värden, som rättsordningen bör skydda. Inom det ekonomiska livet pågår en ständig kamp om nationalinkomstens fördelning, utkämpad mellan köpare och säljare, arbetsgivare och arbetare, hyresgäster och husägare etc. Man talar ofta om att rättsordningen i princip skall förhålla sig neutral till dessa intressemotsättningar och blott ingripa, om kampen föres med illojala medel, som våld, svek och avtalsbrott. Endast i vissa fall bör den av »sociala skäl» taga parti för den svagare parten, t. ex. vid avbetalningsköp. I själva verket är dock varje form av neutralitet logiskt otänkbar. En viss grad av rättsordning är ofrånkomligt nödvändig för att överhuvud taget någon form av ekonomiskt liv i modern mening skall kunna existera. Är i ett rättsförhållande den ena parten starkare än den andra, kan detta bl. a. bero på att rättsordningen har skapat möjligheten för honom att vara detta och alltså om man så vill tagit parti för honom. Samma tankegång återkommer, när man diskuterar, huruvida beskattningen bör respektera den bestående inkomstfördelningen eller ej. Man utgår då från att det är möjligt att abstrahera fram en inkomstfördelning, som existerar oberoende av den offentliga hushållningen.
    Att den faktiska utvecklingen för länge sedan passerat rättsstatsideologien är allom bekant. Juristen märker det på den ekonomiska och sociala lagstiftningens starka ansvällning. Idealet för rättsstatens ekonomiska politik var att giva den enskildes ekonomiska verksamhet fritt spelrum, så länge den ej kom statens eller andra personers »berättigade» intressen för nära. Inom den så erhållna ramen bestämdes den ekonomiska utvecklingen i första hand av den enskilde företagaren. Nutidens stat övertager däremot själv i allt högre grad ledningen därav. Inom sociallagstiftningen finna vi, hurusom den gamla åsikten, att hjälp

 

JURISPRUDENSEN INFÖR DEN EKONOMISKA UTVECKLINGEN. 433blott bör givas dem, som oförskyllt råkat i nöd, alltmer ersättes av försäkringstanken, som utgår från samarbete mellan stat och enskild. Under de sista åren ha vi fått ett vidlyftigt och ekonomiskt betydelsefullt system av rättsregler för huru den enskilde kan erhålla offentliga bidrag till olika ändamål utan att vara i egentlig mening nödställd. Från att vara ett uttryck för uppfattningen om samhällets plikt att visa barmhärtighet mot sina nödställda medlemmar håller sociallagstiftningen på att bliva ett medel för staten att öka produktionen och åstadkomma en allmän utjämning av inkomstfördelningen.
    Att staten på detta sätt utvecklats från en »rättsstat» till en »välfärdsstat» har medfört, att även för den övriga förvaltningsrätten de ekonomiska problemen fått ökad aktualitet. Detta gäller ej blott i den meningen, att förvaltningsmyndigheterna få ekonomiskt alltmer betydelsefulla ärenden att handlägga. Även för tolkningen av de förvaltningsrättsliga rättsnormerna bliva de ekonomiska synpunkterna allt viktigare. På samma gång, för att taga ett exempel, som tolkningen av den kommunala kompetensen tack vare inflytande från den ekonomiska utvecklingen blivit allt mindre restriktiv, har den fått ökad ekonomisk betydelse genom att giva kommunerna större eller mindre möjlighet att i likhet med staten föra en aktiv konjunkturpolitik. Att de ekonomiska problemen få ökad betydelse för finansrätten, allteftersom skattebeloppen växa och i allt högre grad uttagas av inkomst och förmögenhet, är tydligt. Redan det faktum, att en nationalinkomstberäkning företagen med hjälp av produktionsstatistiken giver omkring två milliarder kronor högre resultat än en, som grundar sig på skattestatistiken, talar ett tydligt språk. Statsrätten ställes inför problemet, huru man skall förena vårt demokratiska statsskick med kravet på en sakkunnig och snabb ledning av det ekonomiska livet. Ganska naturligt går utvecklingen därhän, att regeringens makt växer på riksdagens bekostnad, då den förra förfogar över sakkunnigapparaten och dessutom under vissa förhållanden måste erhålla fullmakter för att snabbt kunna möta en oväntad situation.
    Denna utveckling kan ej heller bliva utan inflytande på vad man betecknar som den »egentliga» juridiken. Jordäganderätten t. ex. anses ju som en av hörnstenarna inom det privaträttsliga systemet. Den betydelse, man tillmäter densamma, framgår av expropriationslagstiftningen. Men genom att ändra ett par

 

28—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

434 CARSTEN WELINDER.siffror i lagstiftningen angående jordbruksskyddet kan staten starkt minska dess ekonomiska värde. Att ekonomiska rättigheter äro underkastade värdeförändringar på grund av ej blott konjunkturutvecklingen utan även ändringar i den ekonomiska lagstiftningen är visserligen intet nytt. »Kapitaliserat tullskydd» är ju ett gammalt slagord. Men allteftersom den ekonomiska utvecklingen går från bygde- och naturalhushåll till marknads- och penninghushållning ökas denna känslighet. Penningpolitiken är ett annat exempel på den ekonomiska politikens ökade betydelse för privaträttens intressesfär. Så länge guldmyntfoten ännu bestod, fungerade penningpolitiken relativt automatiskt. Då härtill kom att det på grund av erfarenheterna från tidigare missbruk betraktades som önskvärt, att sedelbanken skulle åtnjuta en viss självständighet, kunde man ej göra staten direkt ansvarig för ändringar i pris- och räntenivån. Numera äro i många länder förändringar i varupriser och räntor ett vanligt medel, när det för staten gäller att påverka den ekonomiska utvecklingen. Detta aktualiserar frågan, huruvida ej kompensation bör erhållas för de förluster alla de, som äro bundna genom i penningar uppgjorda kontrakt såsom t. ex. lån och försäkringar, lida genom en prisstegring. Kostnaderna härför skulle givetvis bäras av dem, som erhålla de motsvarande vinsterna. Frågan kompliceras bl. a. av att man härigenom skulle motverka de syften, staten vill ernå genom att åstadkomma en prisstegring. Vilken betydelse ränteförändringar kunna få, se vi nu ett exempel på i försäkringsbolagens bekymmer för den fallande räntan.
    Antagligt är att den enskilda äganderätten kommer att berövas ytterligare en del av sitt innehåll. Angreppet kommer förmodligen ej att ske direkt genom konfiskation eller expropriation mot ofullständig ersättning utan genom att den enskildes möjlighet att förfoga över sin egendom och dess avkastning inskränkes genom ökad beskattning, pris- och löneregleringar, skärpta byggnadsbestämmelser m. m. Detta är i och för sig intet nytt. Den fulla, fria äganderätten är i teorien i hög grad en produktav det naturrättsliga tänkandet och realiserades i praktiken först under 1800-talet. Att den utveckling i motsatt riktning, som nu pågår, måste framkalla starka intressemotsättningar är självklart. För den ekonomiska teorien är det en aktuell fråga, vilken betydelse den enskilda äganderätten äger som drivkraft till

 

JURISPRUDENSEN INFÖR DEN EKONOMISKA UTVECKLINGEN. 435ekonomiska framsteg. För jurisprudensen uppkommer spörsmålet, huru de inskränkningar i äganderättens nuvarande omfattning, som statsmakten sannolikt kommer att finna önskvärda, skola tekniskt genomföras utan att inkräkta på de fördelar, som den privata änganderätten kan medföra för den ekonomiska utvecklingen. Däremot kan den ej lämna några självständiga argument till förmån för den ena eller andra uppfattningen om den enskilda äganderättens värde. Traditionerna från naturrätten medföra emellertid, att många jurister äro böjda att tilllägga den enskilda äganderätten ett objektivt värde. För naturrätten var äganderätten, som uppfattades som rätten till arbetets resultat, en av de främsta av människans naturliga rättigheter, vilken staten genom det tänkta samhällsfördraget var förpliktad att skydda, en uppfattning som t. ex. kommer till uttryck i den amerikanska konstitutionen. Härtill kommer väl att juristens arbete att hindra äganderättskränkningar, uttaga skadestånd för sådana etc. lätt giver honom en statisk inställning på detta område.
    Ett annat problem, som sannolikt får ökad aktualitet, rör skyddet av företaget. För närvarande söker rättsordningen främst skydda ägarnas resp. aktieägarnas samt i viss mån även de anställdas intressen. Nästa steg torde bliva att skydda företagets produktionskapacitet, avsättningsmöjligheter etc., så att det förblir i stånd att fylla sin uppgift inom folkhushållet. Man plägar framhålla, att inom många företag är på väg att utveckla sig en särskild företagsideologi, främst uppburen av den tekniska ledningen, vilken till föremål ej har ägarens vinstintresse utan företagets utveckling i ekonomiskt och tekniskt hänseende.
    Staten är vår störste företagare och kommer väl att bliva en ännu större. Ju mera betydelsefull den statliga näringsverksamheten blir, ju svårare kommer det att bliva att reglera den enligt de allmänna privaträttsliga rättsnormerna. Redan existensen av offentliga företag, som ha en viss affärsmässig karaktär, som post och järnvägar, ha givit upphov till speciallagstiftning. Hittills har man i svensk rätt, i motsats t. ex. till i tysk, ägnat föga uppmärksamhet åt de rättsliga problem, som äro förbundna med de offentliga verksamheter, vilka helt sakna denna affärsmässiga karaktär, såsom skolor och sjukhus. Även om dessa upptaga avgifter, är syftet med deras verksamhet ej ekonomisk vinst utan att i önskvärd utsträckning tillförsäkra allmänheten vissa nyttigheter. Avgifterna bidraga blott till att täcka deras kostnader och

 

436 CARSTEN WELINDER.böra varken till sin höjd eller övriga villkor, som äro knutna till dem, inskränka allmänhetens nyttjande så, att verksamheten ifråga ej är i stånd att fylla den uppgift, för vars skull den tillkommit. Att här kunna uppkomma fall, där t. ex. ej köplagen kan tillämpas, är tydligt. Ett annat exempel på huru gränsen mellan offentlig och privat rätt håller på att utsuddas är, att man börjar utrusta yrkessammanslutningar med tvångsmakt över sina medlemmar, varigenom de övertaga förvaltningsuppgifter, som det vanligen ansetts ankomma på staten att lösa.
    Det är för övrigt av intresse att observera, vilka former av företag man under olika tider utgått från inom den juridiska teorien. Rättsstatsideologien utgick främst från hantverkaren och överhuvudtaget den lille företagaren och förutsatte, att denne hade en patriarkalisk inställning till sina arbetare. Den juridiska formen var den fysiska personen eller handelsbolaget, gärna tänkt som ett familjebolag. Det är i fråga om sådana företagare, som idealet av fri konkurrens bäst äger motsvarighet i verkligheten, en mer än genomsnittlig inkomst är presumtion för osedvanlig duglighet, förmögenhet skapas genom sparsamhet och full arvsrätt är en borgen för det ekonomiska livets kontinuitet. När rättsstatsideologiens krav på allvar började förverkligas, voro dess förutsättningar dock redan undergrävda genom den frambrytande industrialismen. Genom att till behandling upptaga aktiebolagsrätten, sociallagstiftningen m. m. har den juridiska forskningen anpassat sig efter privatkapitalismens tidsålder. Samtidigt håller denna emellertid på att ersättas av en annan, som kan betecknas som de statskontrollerade monopolföretagens. Det ekonomiska livet är på väg att bliva behärskat av ett litet antal stora ekonomiska enheter, såsom staten, vilken sannolikt kommer att söka förskaffa sig ökad kontroll över de övriga, storbanker, truster och karteller — icke sällan internationellt organiserade —samt sammanslutningar av arbetare, lantbrukare, mellanhänder och konsumenter. I realiteten kommer det ekonomiska livet att bestämmas av, jämte staten, ett litet antal personer, vare sig storfinansiärer eller förtroendemän för organisationer.
    Skola vi sammanfatta ovan skisserade utvecklingslinjer, kan det ske genom att säga, att vårt samhälle är på väg mot ett tillstånd, som kan benämnas socialism, korporativism, statskapitalism eller nymerkantilism, alltefter vilken betydelse man inlägger i dessa ord och vad man tror om framtiden. Att påstå,

 

JURISPRUDENSEN INFÖR DEN EKONOMISKA UTVECKLINGEN. 437att denna utveckling kommer att gå vidare, kan synas vara en riskabel politisk spådom. Utan att söka förespå den politiska framtiden torde man dock kunna uttala en förmodan, att den utveckling, som vi se pågå överallt i Europa, om än med olika hastighet beroende på vilken politisk ideologi eller samhällsklass, som sitter vid makten, även i framtiden kommer att känneteckna vårt land.
    En sådan utveckling kommer att ställa jurisprudensen inför nya eller rättare sagt på nytt aktualisera mycket gamla problem. Avsikten är ej att här driva politisk propaganda i ena eller andras riktningen utan blott att påpeka, att vare sig vi vilja det eller ej, komma vi sannolikt att få taga ställning till problem, som måste betraktas såväl ur juridisk som ur ekonomisk och sociologisk synpunkt.
    Fortfarande synes man alltför mycket inom jurisprudensen betrakta rättssubjekten som ekonomiskt oberoende enheter, vilkas rättsliga relationer till varandra kunna ordnas på likaberättigandets grundval, så att envar tillerkännes en självständig sfär av ekonomiska rättigheter. Man observerar knappast tillräckligt de problem, som uppstå genom den ekonomiska bundenhet, som kännetecknar det ekonomiska livet. Det är t. ex. ingen proportion mellan den omsorg, som nedlägges på att skydda en person för skada genom ett avtalsbrott, och det ringa intresse, man visar det faktum, att en person genom att i juridiskt oklanderliga former avskedas från sin anställning kan få hela sitt liv förstört. Ju längre specialiseringen drives och därigenom arbetskraftens rörlighet minskas, ju viktigare blir den här antydda frågan. Äganderätten är väl skyddad emot kränkningar genom avsiktlig eller av vårdslöshet orsakad skadegörelse men gentemot t. ex. ett ruinerande angrepp, utfört av ett storföretag eller en organisation som eftersträvar monopolställning, finnes i regel ingen hjälp att erhålla på rättslig väg. Denna osäkerhet är den främsta orsaken till att samhället i allt högre grad genomväves av organisationer, avsedda att hävda sina medlemmars gemensamma ekonomiska intressen. Allt fler personer äro för sin existens beroende av medlemskapet av en viss organisation. Men deras säkerhet betyder osäkerhet för dem, som stå utanför organisationerna.
    Hänsyn härtill har visserligen tagits genom lagstiftningen om kollektivavtal och förhandlingsrätt och försöken till lagstiftning

 

438 CARSTEN WELINDER.om »tredje mans rätt». Dessa frågeställningar täcka dock ej problemet i dess helhet. Hela innebörden av begreppet ekonomisk frihet håller i det allmänna föreställningssättet på att bliva en annan än förr. När man under rättsstatsideologiens glansdagar gjorde upp kataloger över de mänskliga fri- och rättigheterna, intog friheten att efter behag använda sin arbetskraft och sin egendom— för så vitt man ej därmed skadade andra — ett framstående rum. Man antog, att den fria konkurrensen skulle leda till att dessa på så sätt skulle få bäst användning och det ekonomiska resultatet bliva det bästa, om ej för envar av folkhushållets medlemmar så dock för detta i sin helhet. Den ekonomiska friheten fattades alltså s. a. s. negativ, staten borde ej förbjuda en rad åtgärder från den enskildes sida. Utan tvivel äga fortfarande en mängd människor den livsinställning eller ekonomiska ställning, som föranleder, att de betrakta denna art av ekonomisk frihet som synnerligen värdefull. Det är dock lätt att konstatera, att förmånga andra är ekonomisk frihet snarast lika med en ekonomisk trygghet, som möjliggör ett visst mått av personlig frihet. Rätten att utföra vilket arbete som helst bör enligt deras uppfattning kompletteras med en säker tillgång till arbetstillfällen, för vilken staten genom sin arbetslöshetspolitik och ekonomiska politik i allmänhet bör stå som garant. Rätten att producera vad man vill bör kompletteras med möjligheten att avsätta sina produkter till skäligt pris, rätten att fritt vistas inom riket med rättigheten att ej utan skäl förvägras bostad etc.
    Denna utveckling innebär, att en allt större del av statsmaskineriet tages i anspråk för den kamp om nationalinkomstens fördelning, som föres mellan olika samhällsklasser och intressegrupper. För jurisprudensens del medför detta, att de ekonomiska och sociala intressemotsättningarna få ökad aktualitet. I jämförelse med den politiskt utsatta ställning, den ekonomiska forskningen länge intagit, har jurisprudensen hittills haft en relativt skyddad tillvaro. Att man i så stor utsträckning som varit fallet lyckats bortse från de ekonomiska intressemotsättningarna torde till stor del vara rättsstatsideologiens förtjänst. I stället för att nödgas taga hänsyn till olika socialgruppers ekonomiska intressen, har man kunnat utgå från »det allmänna rättsmedvetandet». Även om man har klart för sig huru tidsbetingat detta är, synes man gärna vilja föreställa sig, att det vid en viss tidpunkt existerar ett för folket i dess helhet gemensamt rättsmedvetande. Fler-

 

JURISPRUDENSEN INFÖR DEN EKONOMISKA UTVECKLINGEN. 439talet jurister äro nog alltjämt ej helt fria från föreställningen, att juristen tack vare sin utbildning förfogar över en speciell möjlighet att bedöma huruvida gällande rätt överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet och, om så ej är fallet, vilka reformer som äro erforderliga. Så till vida kunna de ha rätt, som man vid en undersökning av den allmänna rättsuppfattningen ej plägar företaga någon sociologisk analys utan främst håller sig till vad som inom juristståndet anses överensstämma med rätt och billighet.
    Alla torde vara ense om att den juridiska forskningen — som givetvis ej blott bedrives vid universiteten — bör ha till uppgift ej blott att kommentera gällande rättspraxis utan även att genom förslag de lege ferenda tjäna som en vägvisare för lagstiftningsarbeten. Vill man härvidlag gå längre än till att blott påpeka det opraktiska eller inkonsekventa i en viss bestämmelse e. d., kommer det i allt flera fall att bliva otillräckligt att enbart stödja sig på »allmänt godtagna rättsprinciper» och »rättsordningens kontinuitet». Det blir nödvändigt att klart redovisa, vilken politisk värdering man stöder sig på, vilka ekonomiska, befolkningspolitiska etc. mål man vill uppnå, och när man drager konsekvenserna av dessa ej glömma, huru villkorliga de resultat äro man på detta sätt erhåller. Forskarens roll är här teknikerns. Han äger rätt att pröva på vilket sätt olika politiska önskemål bäst skola realiseras men äger ej själv att i sin egenskap av forskare uppställa sådana. De principer, jurisprudensen själv uppställt, t. ex. inom civilrätten omsättningens säkerhet och inom finansrätten skatt efter skatteförmågan, äga intet praktiskt värde, om de ej kunna bringas i överensstämmelse med en viss politisk värdering av huru produktionen skall vara inriktad och nationalinkomsten fördelad. För att ernå denna nyorientering vore ett ökat samarbete med den ekonomiska forskningen önskvärt, vartill måhända den nya statsvetenskapliga examen kommer att bidraga.

Carsten Welinder