Examen juridicum i Lund I. Examen juridicum, som är vår äldsta ämbetsexamen, tillkom på grundval av kungliga förordningen den 10 mars 1749. De historiska förutsättningarna härför har jag belyst i en föregående artikel (SvJT 1938, s. 298 ff.). Min avsikt är nu att söka skildra förordningens tillämpning vid Lunds universitet, vars arkiv jag haft tillfälle att genomforska för ändamålet. Det bevarade materialet har visat sig vara skäligen magert och delvis svåröverskådligt, och detta torde vara den egentliga anledningen till att det juridiska examensväsendet under 1700-talet och även senare hittills varit så gott som okänt i fråga om detaljerna.
    Enligt förordningen innebar examen, att vederbörande examinand »vid öppna dörrar och inför ett över frågor och svar noga hållet protokoll blivit av juris och moralium professorerna uti lagfarenheten och dess grundvetenskaper förhörd och sig därvid väl och försvarligen förhållit». Med denna procedur skulle enligt samma källa likställas disputation »uti något till lagfarenheten hörande stycke». Trots att denna disputation icke gick under namn av examen, har jag ansett lämpligt att i det följande skärskåda båda de former, som i 1749 års förordning ansågos vara jämbördiga förutsättningar för inträde i rättegångsverken.
    Då det gäller att skildra examensväsendet, sådant det tillämpades vid Lunds universitet, är det nästan omöjligt att göra detta utan att taga hänsyn till de personer, vilka vid olika tillfällen fungerade som examinatorer. Liksom Sveriges historia är dess konungars, är juridiska fakultetens historia dess professorers. Denna tes är särskilt obestridlig under en tid, då juridiska fakulteten i Lund bestod av en eller högst två ordinarie ledamöter, vilket var förhållandet under hela den period, med vilken vi nu skola sysselsätta oss eller åren 1749—1812. Och även då professorerna voro tvenne, var den huvudsakliga lagfarenheten samlad på en hand. Den andre ledamoten, som tillhörde även filosofiska fakulteten, representerade blott de delar av juridiken, som i våra dagar benämnas juridisk encyklopedi och internationell rätt, och var alltså åtminstone från vår synpunkt sett ett slags bifigur. De professorer, som under perioden hade att fullgöra undervisning och examination i svenska lagfarenheten voro följande: 1) David Nehrman (1749—53), 2) Lars Johan Colling (1753—85), 3) Lars Tengwall (1785—1809) och 4) Johan Holmbergson (1810—12). Det är dessa fyra personer, som i främstarummet sätta sin prägel på de juridiska studierna i Lund under nämnda tid. Kring dessa fyra bör därför materialet grupperas.
    Vid examensförordningens tillkomst hade David Nehrman redan under 29 år uppehållit undervisningen. Det dagliga släpet och slitet hade

 

464 J. E. ALMQUIST.i någon mån jämsides med den tilltagande åldern nedsatt hans krafter, men hans rykte som lärare lyste allt fortfarande med oförminskad glans. Nehrmans pedagogiska storhet ligger kanske främst däri, att han som få andra förstod att förena vetenskaplig framställning med ett praktiskt betraktelsesätt. Lagboken sattes i centrum, och studenterna fingo lära sig att i första rummet studera denna med tillämpning av vetenskapliga principer. Systemet skulle enligt Nehrman verka i den riktningen, att även om studenterna blott haft tillfälle att följa undervisningen i några balkar, de »tillika lärt att rätt förstå alla de övriga».1 Viktiga ur undervisningssynpunkt voro också de s. k. collegia examinatoria, å vilka läraren trädde i personlig kontakt med sina elever och därvid sökte »vänja dem att tänka och tala».1 Det juridiska stoffet uppdelades av Nehrman på en mångfald olika discipliner, av vilka de förnämsta voro jus publicum, privatum och oeconomicum Suecanum. Men vid sidan härav föreläste han också över jurisprudentia ecclesiastica, militaris, cameralis, mercatoria, georgica, metallurgica, municipalis m. m. för att ej tala om jus Romanum och feudale. Det var naturligtvis icke meningen, att varje juris studerande skulle bevista all denna undervisning. Valet stod fritt och borde anpassas efter vars och ens tilltänkta framtida behov. Kursen i jurisprudentia ecclesiastica bevistades sålunda mest av blivande teologer; jurisprudentia militaris av adelsmän, som sedermera ämnade ägna sig åt militärtjänst; jurisprudentia metallurgica av dem, som hoppades få anställning i bergskollegium o. s. v. I själva verket torde jus privatum ungefär hava täckt behovet för blivande domare,ehuru Nehrman i fordringarna synes hava tillagt jus publicum och oeconomicum såsom lämpliga ur allmänbildningssynpunkt, härvid kanske i någon mån påverkad av tidsandan. Under frihetstiden var ju som bekant intresset för statsrätten och ekonomien bragt till sin höjdpunkt.
    Åldern hos dem, som studerade juridik vid mitten av 1700-talet, varierade högst betydligt. Det bör dock påpekas, att man ingalunda kritiklöst kan lägga uppgifterna i universitetets inskrivningsmatrikel till grund för detta omdöme, ty åtskilliga studenter läto enligt gammal praxis immatrikulera sig på ett mycket tidigt stadium, nämligen då de i sällskap med sin informator första gången anlände till Lund, eller då de inför denne därstädes påbörjade sina skolstudier. Bortse vi i detta sammanhang från de extrema fallen — vilka här representeras av professorssönerna Jonas och Jakob Engeström, som blevo inskrivna vid resp. tre och fem års ålder och sedermera samtidigt avlade examen juridicum 1753 — voro de med informator försedda s. k. kautionsstudenterna 3 vanligen mellan 7 och 14 år. De tillhörde i allmänhet de burgnare klasserna. Den stora huvudmassan av juris studerande kommo däremot ifrån gymnasierna och inskrevos i regel vid 15 till 20 års ålder.

 

1SvJT 1938, s. 59.

2 Som bekant räknades till privaträtten vid denna tid även straff- och processrätt.

3 Benämningen har sin förklaring därav, att informatorn ansågs utgöra en borgen för att hans disciplar småningom under hans ledning skulle inhämta för en student nödiga kunskaper. Jfr M. WEIBULL: Lunds universitets historia I (1868), s. 206. 

EXAMEN JURIDICUM I LUND. 465    Om antalet juris studerande vid denna tid är det icke lätt att med bestämdhet uttala sig. Senare uppgifter,1 att Nehrman haft ett hundratals tudenter flockade omkring sin kateder, behöva icke vara överdrivna, men det är därför ej sagt, att alla dessa även studerade juridik. Många infunno sig säkerligen av nyfikenhet, ehuru de i själva verket tillhörde andra fakulteter. Att se och höra den berömde juris professorn var för dem huvudsaken. Däremot torde man under åren 1750—53 kunna räkna med åtminstone ett 50-tal samtidigt studerande, om studietiden anslås till två å tre år, vilket Nehrman själv2 ansett som ungefär normalt. Med visshet vet man endast, att under nämnda fyraårsperiod 87 personer undergått juridisk examen.3
    Då efter avslutade studier vid gymnasiet den blivande domaren lät inskriva sig vid universitetet i Lund, hade han rätt att omedelbart söka tillgodogöra sig undervisningen i juridik utan att dessförinnan behöva genomgå någon preliminärexamen inom teologiska eller filosofiska fakulteten. Detta är anmärkningsvärt, eftersom ett motsatt förhållande ägde rum i Uppsala, där av ålder examen theologicum måste föregå varje annan examen, och där en respondent, innan han tilläts disputera, jämväl måste hava avlagt examen stili Latini. Egendomligt nog fanns en kunglig stadga i ämnet av den 20 mars 1735, där det bl. a. föreskrevs, att ingen hädanefter fick antagas i något ämbetsverk eller någon domstol, innan han uppvisat teologiska fakultetens »vittnesbörd om tillförlitlig kunskap i trons grundartiklar». Denna stadga synes emellertid snart hava blivit bortglömd. En bidragande orsak härtill torde varit, att den aldrig kom att bliva tryckt.4 I Lund förekom det visserligen under Nehrmans tid, att en eller annan blivande jurist avlade teologisk examen. Förmodligen var det i första rummet fråga om sådana, som tidigare läst blott för informator, och som därför önskade erhålla ett officiellt betyg på sina kunskaper, innan de började sina juridiska studier. Något krav härpå från universitetshåll förelåg dock icke, ej ens för dessa fall.
    Den nyblivne studenten var alltså oförhindrad att omedelbart anmäla sig till de juridiska professorernas offentliga föreläsningar och enskilda kurser, av vilka de senare dock blott brukade anlitas, i den mån de ansågos gagna hans utbildning. En lundastudent vid namn Carl Nyrén, som just vid början av 1750-talet bevistade nämnda undervisning, har sedermera nedtecknat några personliga intryck härifrån.5 Nehrman berömmes för sina »förträffliga kollegier» och för

 

1 Se t. ex. Juridiska fakultetens i Lund skrivelse till universitetskanslern (RA) 1759 13/1.

2SvJT 1938, s. 60.

3 De fördela sig med hänsyn till tiden på följande sätt: 1750 = 15 st.; 1751 = 29 st.; 1752 = 16 st.; 1753 = 27 st. Se härom närmare J. E. ALMQUIST: Förteckning över studenter, som före 1813 vid Lunds universitet avlagt de i kungl. förordningen den 10 mars 1749 angivna akademiska kunskapsproven för inträde i rättegångsverken (1939), s. 11 ff. och 50 ff.

4 Den återfinnes i RA:s samling av originalförordningar.

5 C. NYRÉN: Charakters-skildringar och minnen, egenhändigt antecknade (tr. 1836), s. 100.

30—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

466 J. E. ALMQUIST.sin omtanke om studenterna. Nyrén fick sålunda besöka professorn i dennes hem, när han så önskade, »antingen det var bittida eller sent», och hade därvid tillgång icke endast till lärarens »mogna råd» och undervisning utan också till hans bokförråd och egenhändiga föreläsningskoncepter, vilka lärjungen fick låna i och för studium eller avskrift.
    Den vanliga anklagelsen mot professorerna att vilja slå mynt av undervisningen har, såvitt man vet, aldrig riktats mot Nehrman. Denne har också städse i denna fråga visat en human inställning, som givetvis var en följd av hans goda hjärta och känsliga sinne. I sanningens intresse bör det dock icke fördöljas, att han i motsats till de flesta andra av sina kolleger borde haft ganska lätt att kosta på sig en dylik gest på grund av sina relativt goda förmögenhetsförhållanden.1 De utmärkande dragen i Nehrmans personlighet voro i övrigt hans starka pliktkänsla och djupa religiositet, vilka egenskaper omvittnats från flera håll.2 En annan ungefär samtida lundastudent, nämligen Carl Christoffer Gjörwell, berättar bl. a.3 att Nehrman tagit till vana att varje termin börja och sluta sina lektioner med orden: I Jesu namn!
    Den andre examinatorn, professor juris naturæ et gentium nec non moralium Johan Nelander, som representerade lagfarenhetens grundvetenskaper, var betydligt yngre än Nehrman och följaktligen ännu i sin krafts dagar. Han hade 1743 efterträtt sin svärfader Arvid Moller.I olikhet mot denne kom Nelander till en början icke att formellt tillhöra juridiska fakulteten, ehuru han som nämnt biträdde vid examen juridicum. Den ovannämnde lundastudenten Nyrén skildrar honompå följande sätt: »Professor Nelander var den allvarsammaste i sina lektioner av alla dåvarande professorer i Lund, hade en grov röst, den han esomoftast upphöjde som en basun, och var så högtalig, nitisk och patetisk i sin kateder som en präst i sin predikstol, och jag tyckte mig höra själva Cato, när han talade.» Han föreläste (i motsats till Nehrman) på latin »och var så ivrig och nitisk, att han ej hörde när klockan slog, utan läste stundom 1/2, stundom 3/4 timme över.» Och dock skrapade ingen »med fötterna på golvet», om han än läste »aldrig sålänge över timmen», vilket däremot var fallet, då det gällde andra professorer. »Jag hörde honom i tre timmar å rad förklara Gribners

 

1 Som belägg härför må nämnas, att hans dödsbo värderades till mellan 50 och 60 tusen daler s. m. Jfr nedan, s. 474, not 5.

2 NYRÉN, a. a., s. 102 säger bl. a. härom: »Denne gubbe (Nehrman) var exemplarisk i all sin levnad och försummade ingen offentlig gudstjänst ända till och med otte- och aftonsånger samt veckopredikningar, olik häruti de flesta övriga professorer, som utom theologi voro rara att se i kyrkan och nyttjade merendels söndagen att medicinera på.»

3 Anteckningar af Carl Christopher Gjörwell om sig sjelf, samtida personer och händelser 1731—1757 (tr. i Samlingar utg. för de skånska landskapens historiska och arkeologiska förening av Martin Weibull I, 1874), s. 39.

4 Känd bl. a. för att under sin rektorstid (1728) hava infört den s. k. akademiska kvarten vid föreläsningarna i Lund. Jfr M. EWIBULL: Lunds universitets historia I (1868), s. 198 not 2.

5 NYRÉN, a. a., s. 103—04.

 

EXAMEN JURIDICUM I LUND. 467Jus publicum 1 från början till slut i de offentliga föreläsningarna, ty privatim läste han icke utom för en eller annan i sänder, som äskade hela cursus philosophiæ moralis och hade råd att väl betala honom.» — Till läroämnena i lagfarenhetens grundvetenskaper räknades förutom philosophia practica universalis »de fyra moraliska vetenskaperna»: jus naturæ, jus gentium samt jus publicum och jus privatum universale.
    Första gången examen juridicum gick av stapeln i Lund var den 18 december 1749 »uti konsistorierummet vid öppna dörrar» och i närvaro av åtskilliga åhörare. Med hänsyn till stundens vikt och betydelse inledde Nehrman akten med ett kort tal, vari han framhöll den nya examensförordningens »nytta och rätta avseende, varefter» — som det heter i protokollet 2 — »juris studiosi välborne herr Casper Ludvig von Böhnen och herr Petter Johan Montan blevo förhörda av juris naturæ et gentium samt moralium professoren ädle och höglärde herr Johan Nelander uti grundvetenskaperna till svenska lagfarenheten och sedan av juris patrii och Romani professoren David Nehrman uti svenska jure publico, oeconomico et privato, varpå dessa examinati erhöllo bevis om deras förhållande härvid.» Jämlikt förordningen hade vidförhöret förts ett s. k. examensprotokoll över samtliga avgivna frågor och svar.
    Von Böhnen hade inskrivits vid universitetet i nov. 1747 vid fyllda 18 år och hade sålunda använt något mer än två år på sin examen. När Montan begynt sina juridiska studier, är svårare att avgöra, eftersom han redan 1741 vid 10 års ålder ankommit till akademien, förmodligen i sällskap med informator. I varje fall hava båda med tämlig visshet bevistat den enskilda kurs över jus publicum patrium, som Nehrman jämlikt föreläsningskatalogen hållit under år 1748, liksom hans offentliga föreläsningar över 1734 års lag under påföljande år. Några detaljer beträffande frågan, vad examinatorerna fordrat i examen, stå oss icke till buds, ty studiehandböcker voro vid denna tid ett okänt begrepp, och desutom hava examensprotokollen, av vilkas innehåll vissa slutsatser härom kunnat dragas, tyvärr gått förlorade.3
    Vad Nehrman beträffar, har han efter allt att döma fordrat förutom lagboken innehållet i de föreläsningar och kurser, som hållits över 1734 års lag under den tid vederbörande bedrivit sina juridiska studier, samt följande hans tryckta arbeten: 1) Inledning til then swenska jurisprudentiam civilem (1729), rättad med tillhjälp av de år 1746 utgivna ändringarna och tilläggen; 2) Inledning til then swenska processum civilem (1732), vilken dock numera var föråldrad; 3) Föreläsningar öfwer giftermålsbalken (1747). Därtill kommo de handskrivna äldre kompendier över lagens övriga delar, som av vederbörande kunnat uppbringas. Av de tryckta arbetena var det här först nämnda

 

1 Här åsyftas M. H. GRIBNER: Selectorum opusculorum juris publici tomiI V (Halle 1722).

2 Juridiska fakultetens protokoll (LUB) 1749 18/12.

3 De i LUB bevarade examensprotokollen börja först 1767.

 

468 J. E. ALMQUIST.det viktigaste. Det innehåller också en ganska utförlig svensk laghistoria, som alltså ingick i kursen. I romersk och kanonisk rätt krävdes däremot inga kunskaper i examen juridicum, ty dessa ämnen ansåg Nehrman vara rent av skadliga för en nybörjare, då de voro ägnade att förvilla hans begrepp vid studiet av den svenska lagfarenheten.'
    Nelander åter har väl nöjt sig med att för sin del fordra förutom bevistandet av föreläsningarna innehållet i sådana kollegiehäften, som ännu finnas bevarade i Lunds universitetsbiblioteks handskriftsamlingar, och som bära Nelanders namn. De äro i motsats till föreläsningarna avfattade på svenska.
    Ett alternativ till examen juridicum var som nämnt disputationsprovet. Disputationer hade alltifrån universitetets äldsta tid förekommit jämväl inom juridiska fakulteten, men då dissertationerna, som utan undantag voro skrivna på romarspråket, i regel voro författade av preses, hade provet för respondenten huvudsakligen gått ut på att visa graden av dennes förmåga att muntligen uttrycka sig på latin. Det är bekant,2 att Nehrman redan vid sitt första framträdande såsom professor och preses vinnlagt sig om att bryta denna tradition.3 Därtill fanns ännu större skäl efter tillkomsten av 1749 års förordning, enär ådagalagda kunskaper i ej endast själva lagfarenheten utan även dess grundvetenskaper näppeligen kunde anses likvärdiga med blott och bart ett försvarande av en annans verk. Förordningen måste m. a. o. hava förutsatt, att avhandlingen både författats och försvarats av respondenten själv. Under sådan förhållanden krävde disputationsprovet bl. a. en vida större beläsenhet, än vad examinanderna i och för examen juridicum behövde underkasta sig, och detta både i fråga om rättskällor och om litteratur. Därtill kom, att respondenten måstvisa sig behärska latinet såväl i skriftlig som i muntlig form. Även om Nehrman, vilket är troligt, upprätthållit dessa fordringar i princip, får man därför icke föreställa sig, att vederbörande respondent som regel på egen hand och utan hjälp fullbordat avhandlingen. Preses har säkerligen i de flesta fall givit uppslaget till själva ämnet och i samband därmed givit sina råd och anvisningar. Innan avhandlingen på respondentens bekostnad uppsattes i tryck, har preses vidare haft tillfälle att framställa sina anmärkningar, vilket förmodligen ej sällan skett i form av egenhändiga rättelser och tillägg. Sannolikt först efter

 

1 Se härom hans Inledning til then swenska jurisprudentiam civilem (1729), passim.

2 Se härom närmare P. A. ÖSTERGREN i Tidskrift utg. af Juridiska föreningen i Finland 1900, s. 107—113.

3 Det är anmärkningsvärt, att respondentens underlåtenhet att på titelbladet beteckna sig själv som auktor, ingalunda, som man tidigare länge trott, inneburit något erkännande av att preses varit författare till avhandlingen. I många fall har det snarare varit ett uttryck för en kanske alltför stor blygsamhet hos respondenten. Som exempel må nämnas, att Johan Benzel, som 1742 disputerade under Nehrmans presidium på en avhandling 'De doto mariti', i olikhet mot vissa av sina mera självmedvetna kamrater ej betecknar sig som auktor, ehuru han enligt fakultetsprotokollet hade »utan någons hjälp med mycken flit och väl utarbetat samma disputation». Jfr ÖSTERGREN, a. a., s. 109. 

EXAMEN JURIDICUM I LUND. 469flera överarbetningar har så dissertationen befunnits nöjaktig och anförtrotts åt trycksvärtan.1 Tio dagar före ventilationen skulle avhandlingen anslås eller »spikas» på universitetets anslagstavla och utdelas till prokansler och consistoriales. Ett exemplar skulle översändas till kanslersämbetet.2
    Själva disputationen försiggick offentligt och under högtidliga former. Preses tog plats i övre katedern, respondenten blev stående i den nedre. Den förre inledde akten med att på latin invitera de av fakulteten och respondenten utsedda opponenterna att framställa sina anmärkningar i tur och ordning. För den händelse att respondenten vid något tillfälle ej kunde vederlägga oppositionen, hade preses möjlighet att komma till hans hjälp genom att tidvis övertaga försvaret. Efter högst fyra timmars disputerande skulle akten enligt statuterna avslutas, och respondenten plägade då inbjuda lärare och kamrater till en måltid.
    Huruvida Nehrman för sin ställning som preses, i enlighet med vad som var praxis vid denna tid, betingat sig särskilt arvode av respondenten, är icke känt. Då han 1723 föreslog, att disputationsprov borde anses likvärdigt med ett offentligt förhör i lagfarenheten, hade han emellertid erbjudit sig att gratis presidera, »på det sådant välment och oförgripligt förslag icke må hava något sken av snikenhet, lika som professor juris sig därmed rikta ville.»3 Och med hänsyn till vad ovan anförts om Nehrmans karaktärsegenskaper och hans inställning till ekonomiska ting i allmänhet är det sannolikt, att detta löfte också obrottsligt hållits.
    Det finns ingen anledning antaga, att disputationsprovet under Nehrmans tid inneburit någon tidsvinst i jämförelse med avläggandet av den egentliga examen juridicum. Endast en mindre del av de studerande eller ungefär 11 procent hava också under perioden 1749—53 begagnat detta alternativ. Möjligen berodde dock detta delvis på de ökade kostnader, som voro förknippade med disputationsprovet. Även under förutsättning att Nehrman avstått från sitt speciella arvode i egenskap av preses, tillkom dock alltid tryckningen av dissertationen, vars bestridande i regel förutsatte någon mecenat bland ynglingens släktingar eller gynnare, vilken i gengäld för sin frikostighet brukade i tryck hyllas på vers eller prosa å avhandlingens första sidor. Och en sådan välgörare stod givetvis ej alla till buds i det dåtida Sverige, även om det såsom här endast rörde sig om avhandlingar med en omfattning av cirka två ark.
    Som ett bevis på Nehrmans förmåga att intressera sina lärjungar för juridikens studium må här nämnas, att det under hans tid ej sak-

 

1 I brev till Jakob Wilde 1733 (tr. i Personhistorisk tidskrift 1924, s. 26) skriver Nehrman med anledning av lärjungen E. Benzelii nyss utgivna avhandling: »Våra akademiska arbeten äro hastverk. Preses har ej tid att nagelfara allt; han håller sig vid realia allenast.» — Att märka är, att Benzelius betecknat sig som auctor et respondens på titelbladet.

2 Jfr WEIBULL, a. a., s. 271.

3SvJT 1938, s. 304.

 

470 J. E. ALMQUIST.nas exempel på studenter, som underkastat sig båda de i 1749 års förordning föreskrivna alternativen, d. v. s. såväl undergått examen juridicum som avlagt vederbörligt disputationsprov. En sådan student var kalmariten Carl August Åderman, som i båda fallen fick mottaga ampla vitsord av Nehrman och t. o. m. av honom uppställdes som en förebild för andra i fråga om kunskaper. Någon överliggare var han ej heller, snarare tvärtom. Han inskrevs vid universitetet den 12 oktober 1750 vid 18 års ålder och fullgjorde båda proven underloppet av 1 år och 4 månader.
    1749 års förordning innehöll intet om hur examinatorernas vittnesbörd skulle vara beskaffade. För några bestämda formulär, som graderade betygen efter en viss skala, saknade man vid denna tid allt sinne. Följden blev, att ordalagen kommo att varieras i det oändliga, vilket bl. a. försvårade en jämförelse mellan olika betygs kvalitet. Vad disputationsproven beträffar, ansågos dessa icke behöva något vidlyftigare bedömande. Detta inskränkte sig sålunda i regel till ett omnämnande av avhandlingens titel samt upplysningen, att vederbörande vid disputationen »sig (väl och) försvarligen förhållit». Orsaken härtill var förmodligen, att den tryckta dissertationen förmenades tala för sig själv. Den brukade också bifogas ansökningshandlingarna till ämbetsverken såsom ett synligt bevis på respondentens lärdom och skicklighet.
    De betyg, som utfärdades med anledning av examen juridicum, hade emellertid delvis en annan karaktär. Enär deras beskaffenhet sedermera kom att göras till föremål för mycken kritik, är det av en viss vikt att läsaren göres underkunnig om de ordalag, som examinatorerna i detta sammanhang brukade använda. Detta kan knappast ske på annat sätt än genom att här helt eller delvis anföra innehållet i några typiska betyg från Nehrmans tid. Jag har därvid utvalt fyra betyg,1 av vilka två och två gruppvis synas representera olika kategorier. Början kan lämpligen göras med den första examinanden von Böhnens vittnesbörd, som är av följande lydelse:

 

    Sedan välborne herr Casper Ludvig von Böhnen några år vid denna kungl. akademien vinnlagt sig om svenska lagfarenheten och andra därvid nyttiga vetenskaper, är han efter dess begäran till underdånigst följe av K. M:ts nådigste förordning d. 10 mars innevarande år här i collegii academici rum vid öppna dörrar och inför ett över frågor och svar hållet protokoll d. 18 nästlidne vorden förhörd av juris naturæ och moralium professoren ädle och höglärde herr Johan Nelander uti de stycken, som till dess profession höra, och av mig uti svenska lagfarenheten. Välbemälte herr professor har prövat herr von Böhnens framsteg sådana, att de göra honom fulleligen förtjänt till ett hederligt vittnesbörd. På de frågor jag framställt av jurisprudentia publica, oeconomica och privata har herr von Böhnen rätteligen och tillräckligen svarat, så att han vid detta förhör till allas nöje, som voro närvarande, sig väl förhållit. I anledning såväl härav som ock att herr von Böhnen hela den tiden han varit här vid kungl. akademien jämte ett beskedligt uppförande visat mycken och berömlig flit att göra sig skicklig

 

1 Betygen finnas i Göta hovrätts arkiv.

 

EXAMEN JURIDICUM I LUND. 471till att tjäna det allmänna, intygar jag härmed, att välborne herr Casper Ludvig von. Böhnen förvärvat sig tillräcklig insikt i lagfarenheten och dess grundvetenskaper.
    Lund d. 22 dec. 1749.

David Nehrman

(sigill).

 

    Detta från vår synpunkt sett något omständliga betyg ger vid handen, att detsamma underskrevs endast av den ene examinatorn, nämligen Nehrman såsom representant för den juridiska fakulteten. Av ordalagen torde kunna utläsas, att von Böhnen av båda ämnesrepresentanterna blivit fullt godkänd. Detsamma var fallet även med den andre examinanden vid samma tillfälle Petter Johan Montan, och då hans betyg samtidigt utskrivits av Nehrman, borde detta hava formulerats ungefär lika lydande som det nyss anförda. Men så är icke förhållandet. Montans vittnesbörd lyder sålunda:

 

    Juris studiosus herr Petter Johan Montan har någon tid med berömlig flit sökt grundligen fatta svenska lagfarenheten här vid kungl. akademien och jämväl vinnlagt sig om andra vetenskaper, som tjäna till grund och hjälpreda i juris studio. Och som han nu ärnar taga avsked ifrån akademien, har han begärt att bliva förhörd uti lagfarenheten och dess grundvetenskaper. Detta förhör blev hållet d. 18 nästlidne på sådant sätt, som Hans K. M:ts förordning d. 10 mars innevarande år nådigt befaller. Och som juris naturæ och moralium professor, ädle och höglärde herr Johan Nelander uti de stycken, som höra till hans profession, funnit herr Montans framsteg sådana, att herr professoren därmed varit alldeles nöjd; och jag intyga bör, att herr Montan tillräckligen samt med mycken färdighet svarat på de utur jurisprudentia publica, oeconomica och enkannerligen privata honom föreställda frågor och således sig väl förhållit; allt därför har jag velat lämna herr Petter Johan Montan detta bevis och vittnesbörd, att han förvärvat sig tillräcklig insikt i de stycken av lagfarenheten, varmed han sig föresatt att tjäna det allmänna.
    Lund d. 22 dec. 1749.

David Nehrman

(sigill).

 

    Med uppvisande av dessa betyg inställde sig sedermera von Böhnen och Montan i Göta hovrätt och anhöllo om tillåtelse att få inskriva sig i egenskap av auskultanter, vilket ock beviljades. Därom är naturligtvis intet att säga. Men under årens lopp infunno sig i hovrätten även andra lundastudenter i samma syfte, av vilka somliga medförde av Nehrman utfärdade betyg av annan natur än de nyss anförda. Som exempel vill jag taga de vittnesbörd, som givits Carl Fredrik Barck den 12 maj 1750 och Peter Bergh den 23 december 1751. I det förstnämnda heter det:

 

    Uti det förhör, som år 1750 d. 12 maj blev anställt här vid kungl. akademien i Lund om deras framsteg, vilka sig här vinnlagt om lagfarenheten, har herr Carl Fredrik Barck sig så förhållit, att moralium professoren ädle och höglärde herr Johan Nelander funnit av de svar, som herr Barck givit på en del av de frågor, som välbemälte herr professor honom föreställt, att herr Barck kan göra större framsteg i lagfarenhetens grundvetenskaper. Och som herr Carl Fredrik Barck så svarat på de frågor, vilka jag föreställt honom uti åtskilliga delar av svenska lagfarenheten, att jag därav kan sluta, det herr Barck förskaffat sig kunskap i en del av de stycken,

 

472 J. E. ALMQUIST.varmed han sig föresatt att tjäna det allmänna, alldenstund varder sådant härmed intygat och honom detta till bevis lämnat.
    År, dag och stad som förestår.

David Nehrman

(sigill).

 

    Det andra vittnesbördet lyder som följer:
    Uti det förhör, som till underdånigst följe av Hans K. M:ts nådigste förordnande blev anställt d. 17 i denna månaden här vid kungl. akademien med dem, som vinnlägga sig om lagfarenheten, har juris naturæ et moralium professoren ädle och höglärde herr Johan Nelander förhört juris studiosum herr Peter Bergh uti philosophia practica universali och jure publico universali, som uppå en del av de frågor, vilka föreställda blivit, givit de svar, att välbemälte herr professor kunnat intaga, det herr Bergh om dessa stycken velat sig så vida vinnlägga, som han trott till sitt föregivna ändamål vara oundgängligt. Uppå de flesta frågor, som jag vid samma tillfälle framställde uti jurisprudentia privata och oeconomica, har herr Bergh så svarat, att jag därmed kunde vara nöjd, helst som jag har orsak att förmoda, det herr Bergh lärer med flit vid alla tillfällen öka de framsteg han redan gjort i svenska lagfarenheten, vilket herr Peter Bergh till bevis lämnas av

David Nehrman
(sigill).

    Lund d. 23 dec. 1751.

 

    De tvenne sist anförda vittnesbörden måste enligt min mening med stöd av examensförordningen karakteriseras som rena underbetyg. Detta förhållande framstår ännu klarare vid jämförelsen mellan samtliga bevarade betyg av Nehrmans hand. Det godkända betyget har i regel under 1750-talet en passus, enligt vilken vederbörande förklaras hava uti examen »sig (väl eller) försvarligen förhållit». Denna passus saknas i nyss anförda betyg och detta av lättbegripliga skäl. Ty herr Barck hade i grundvetenskaperna blott besvarat vissa frågor och dessa till på köpet onöjaktigt och i lagfarenheten blott lärt sig en del av ämnet. Hur stor del får man icke veta, men tydligen har den varit i minsta laget. Och herr Bergh hade i grundvetenskaperna svarat på sådant sätt, att han därmed blott visat, att han velat lära sig de delar av ämnet, som han trott vara oundgängligen nödvändiga i examen. Visserligen säger Nehrman om samme person, att han kunde vara nöjd med hans kunskaper i lagfarenheten, vilket ej behöver innebära, att han också var nöjd, och detta desto mindre, som han omedelbart därefter talar om att herr Bergh behövde ytterligare förkovra sig.1
    Vad var då anledningen till att Nehrman i dylika fall utfärdade betyg, och samtidigt som hans samvete förbjöd honom att giva vederbörande ett s. k. »hederligt vittnesbörd» sökte genom omständliga och snirklade vändningar samt mer eller mindre tvetydiga uttryck förtaga verkan av sina egna ord.2 Detta spörsmål är ganska invecklat. Nehr-

 

1 För kuriositetens skull må här omtalas, att Nehrmans omdömen om de fyra studenterna fingo ett slags motsvarighet i det verkliga livet så till vida, som von Böhnen blev hovrättsråd och ledamot av högsta domstolen samt Montan lagman i Skåne, medan Barck och Bergh båda stannade som notarier.

2 Då universitetets rektor sedermera delvis på grundval av Nehrmans vittnesbörd skulle utfärda ett allmänt testimonium å akademiens vägnar åt den avresande studenten, brukade som regel examinatorernas ordalag, om de voro mindre fördelaktiga, anföras i så skonsam form som möjligt i tydlig avsikt att framkalla dimbildning. 

EXAMEN JURIDICUM I LUND. 473man synes egendomligt nog hava utgått ifrån, att 1749 års förordning icke gav honom befogenhet att vägra utfärdandet av betyg, och då examinanden förmodligen alltid kunde besvara någon fråga på ett tillfredsställande sätt, gav detta möjlighet till förklaringen, att denne svarat rätt på en del av honom föreställda frågor. Även om Nehrman i dylika fall på grund av sin starka pliktkänsla icke kunde förmå sig att mot riktigheten påstå, att vederbörande i examen »sig försvarligen förhållit», tog sig hans goda hjärta och hans omvittnade tillgivenhet för lärjungarna ett rörande uttryck i hans förtvivlade försök att anföra mildrande omständigheter, även där sådana kanske icke funnos.
    Denna metod medförde emellertid vittgående konsekvenser. Ämbetsverken och framför allt Göta hovrätt, till vilken de flesta examinerade sökte sig, förstodo tydligen icke de nehrmanska finesserna. De utgingo sannolikt ifrån, att om en person infann sig och företedde ett intyg från juris professorn i Lund, med innehåll att han genomgått det offentliga förhör, som förutsattes i 1749 års förordning, detta formellt måste betyda, att han därvid blivit godkänd. Och följaktligen blevo samtliga dessa personer utan vidare antagna som auskultanter. Hovrätten var f. ö. sedan mer än 25 år tillbaka van att mottaga studenter på grundval av personliga rekommendationsskrivelser från Nehrman, vilka så till vida liknade ett av de här senast anförda vittnesbörden, att de i regel räknade med infriandet av framtidsförhoppningar. Huru som helst ledde hovrättens praxis att icke fästa avseende vid vittnesbördens innehåll till att de juris studerande ofta ej brydde sig om att inhämta för examen juridicum erforderliga kunskaper. Huvudsaken var att erhålla ett vittnesbörd, som gav möjlighet att bliva auskultant. I och för sig innebar det intet nytt, att de juris studerande lämnade akademien, innan de hunnit tillägna sig en tillräcklig teoretisk grundval. Redan i sitt berömda betänkande av år 1723 klagar Nehrman häröver, och det var just för att råda bot på detta oefterrättliga tillstånd, som han själv föreslagit införandet avexamen juridicum.1 Genom sina egendomliga vittnesbörd, på vilka här ovan lämnats ett par exempel, har han sedermera medverkat till att denna i och för sig lovande reform ej fick den betydelse han som förslagsställare tillämnat den. Och det kan ej förnekas, att ansvaret härför i första rummet drabbar Nehrman, ehuru denne förmodligen ansett, att hovrätten ej bort gilla dem av hans vittnesbörd, som förefallit tvivelaktiga med hänsyn till examensförordningens krav. Det är ej heller sannolikt, att Nehrman på längden kunnat förbliva i okunnighet om att den ene efter den andre av de »underkända» examinanderna fått anställning i hovrätten, och under sådana förhållanden hade det varit hans plikt att antingen upplysa ämbetsverket om dess misstag eller också för framtiden vägra att utfärda några vittnesbörd åt sådana juris studerande, vilka ej, för att begagna förordningens terminologi, i examen inför båda examinatorerna sig »väl och försvarligen förhållit». Att så icke blev fallet, kan knappast förklaras på annat sätt,

 

1 Se härom närmare SvJT 1938, s. 303—04.

 

474 EXAMEN JURIDICUM I LUND.än att Nehrman på 1750-talet ej var densamme som förut. Hans forna kraft var också i själva verket bruten, varjehanda krämpor hade inställt sig och han önskade numera ingenting annat än att snarast möjligt få njuta sitt otium cum dignitate. Redan i början av år 1752 hade han ingivit sin avskedsansökan till kanslern, men denne ville till en början ej höra talas härom, då han ansåg Nehrman oersättlig för Lunds universitet och hoppades kunna förmå honom att fortsätta genom förespeglandet om ökade löneförmåner.1 Nehrman tvangs därigenom att i en förnyad avskedsansökan mot slutet av samma år närmare motivera det steg han tagit. Han framhöll därvid, att hans syn, minne, krafter och hälsa som följd av den långa arbetstiden i universitetets tjänst till den grad avtagit, att han ej längre förmådde med den flit och trohet vårda ungdomens undervisning, såsom han varit van att göra och som hans ämbete av en rättskaffens undersåte fordrade och krävde. Fick han ej omedelbart avsked, kommo hans »återstående dagar» att bliva »kortare och bittra». Under sådana förhållanden ansåg sig kanslern ej kunna göra annat än att tillstyrka bifall till Nehrmans avskedsansökan,2 vilken beviljades av K. M:t d. 12 mars 1753.Samtidigt bestämdes, att den förtjänte mannen skulle under hela sin återstående livstid få oavkortad uppbära sin gamla professorslön.4 På anmodan av kanslern fortsatte Nehrman att leda den akademiska undervisningen ännu några veckor. Den 21 april s. å. höll han sitt sista examensförhör och lämnade kort därefter Lund för att bosätta sig på sin egendom Säby i Småland.5 Ett nytt kapitel tog därmed sin början i det lundensiska examensväsendets historia.

J. E. Almquist.

 

1 Nehrmans första avskedsansökan är daterad 1752 7/2. Jfr Kanslersämbetets i Lund registratur 1752 6/11 (allt RA).

2 Nehrmans förnyade avskedsansökan är daterad 1752 15/11. Jfr Kanslersämbetets i Lund registratur 1752 1/12 och 5/12, ävensom 1753 1/5 och 3/4 (allt RA).

3 Inrikes civilexpeditionens registratur (RA) 1753 12/3.

4 Då under 1700-talet några pensioner ej funnos, brukade saken ordnas på det sättet, att den avgående professorn behöll ena hälften av lönen och avstod den andra åt sin efterträdare. Särskilt då en professor kunnat åberopa lång och hedersam tjänstgöring, hade det dock tidigare hänt, att han av gunst och nåd fått behålla hela lönen såsom emeritus. I detta fall hade Nehrman tagit initiativet och sålunda själv föranlett nådevedermälet.

5 Säby, beläget i Västra härad av Bäckaby socken, var vid denna tid ett frälse säteri om 1 mantal. Dit räknades ock rå- och rörshemmanet 1/4 mantal Fågelleken, 1/4 mantal Bråten och 1 mantal Slageryd, allt Bäckaby socken. Samtliga dessa fastigheter, som i Nehrmans bouppteckning (Göta hovrätts arkiv) värderas till 4 000 daler s. m., utgjorde hans hustrus, Helena Maria Linnerhjelm, arvegods. Under äktenskapet hade emellertid ytterligare tillköpts 1/4, mantal Gunnarstorp i Bäckaby socken för en summa av 400 daler s. m. Det nehrmanska säteriet hade således ett ej alltför ringa omfång.