Den nya jaktlagstiftningen. Den omdaning av den svenska jakträtten, som genomfördes genom de den 3 juni 1938 utfärdade författningarna: lag om rätt till jakt (J. L.), jaktstadga (.J. S.) o. s. v., innebär icke någon revolutionerande nydaning. Grundprinciperna sådana de vuxit fram som resultatet av en genom tiderna fortsatt utveckling kvarstå orubbade.
    Jakträttens förening med jordäganderätten är sålunda fortfarande huvudregeln. Jakträtten är, såsom saken uttryckes i motiven, fortfarande en beståndsdel av jordäganderätten.
    Regeln är ju icke undantagslös, men undantagen äro i verkligheten desamma som förut. De viktigaste äro de, som enligt 7 § J. L. gälla för vissa nyttjanderättshavare. Här hava emellertid i lagtexten införts även innehavare av s. k. kronotorp, en nybildning som har sin grund i en KK av den 14 juni 1929. Det har ju under den äldre rättens giltighetstid rått olika meningar huruvida ett servitut omfattande jakträtten å ett område ägde giltighet. Som bekant äro sådana servitut av politiska skäl förbjudna i ett stort antal länder. Frågan om dylika servituts giltighet enligt svensk rätt har nu av den nya lagstiftningen lösts på indirekt väg genom att i J. L. införts bestämmelser avseende att öppna möjlighet att få sådana servitut förklarade förfallna på enklare väg än som enligt 7 § servitutslagen gäller för servitut i allmänhet. I 8 § J. L. och, såvitt angår äldre servitut, i dess 39 § hava intagits bestämmelser, som i korthet uttryckt innebära att, sedan ett jaktservitut bestått en viss tid, det fått emot sig en presumtion om onyttighet, som kan föranleda dess förklarande för förfallet, om ej av företagen utredning framgår, att det bör bestå i jaktvårdens intresse.
    En bestämmelse, som visserligen ej avser att rubba regeln om jakträttens förening med jordäganderätten — rätten till s. k. fallvilt tillkommer t. ex. fortfarande markägaren — men som väsentligen inskränker dennes befogenheter, är stadgandet i 5 § 2 mom. J. L., att å område, som hör till järnväg, spårväg eller kanalverk, all jaktutövning är förbjuden. Överträdelse av förbudet straffas enl. 29 § 1 mom. J. L., även då den begås av ägaren själv, såsom olovlig jakt å annans jaktområde.
    Den förut varje svensk man medgivna rätten till jakt i skärgård på klippor och skär, som ej höra till visst hemman, samt på öppna havet har upphört. Kvar står endast enligt 13 § J. L. ett medgivande för den bofasta kustbefolkningen att idka den jakt efter säl och sjöfågel, som den av ålder bedrivit. För andra fordras särskilt tillstånd.
    I fråga om jakträttens innehåll medför den nya lagstiftningen en prin-

 

cipiell utvidgning av objektet för jakträtten genom bestämmelsen i 1 § J. L. att den omfattar alla däggdjur och fåglar. Enligt den hittills gällande uppfattningen har detta icke varit fallet i fråga om en del från jaktlig synpunkt betydelselösa djur. Det stötande, som kunde ligga däri, att således även dödande utan tillstånd på annans mark av t. ex. en råtta strängt taget skulle bliva olovlig jakt, har man sökt borteliminera genom ett medgivande i 14 § 2 mom. att, evar det vara må, döda vissa mindre däggdjur, som tillfälligtvis anträffas.
    Även i övrigt innefattar den nya lagstiftningen vissa avvikelser från den äldre i fråga om jakträttens innehåll och särskilt beträffande jakträttsinnehavarens ensamrätt till ockupation. Sålunda är att märka, att i allmänhet örn likställts med björn och lo, att rätten att oberoende av jakträtt döda och behålla vissa djur, som tillfälligtvis inkomma i gård eller trädgård och kunna förväntas där skola åstadkomma skada, utsträckts till en del nya arter, medan utter och örn uteslutits, samt att icke jaktberättigad innehavare av trädgård och, såvitt angår hare, av anläggning för fruktodling och plantskola i fråga om vissa medgivanden att döda djur till skydd mot skadegörelse likställts med jakträttsinnehavaren o. s. v.
    Det mest utmärkande för den nya lagstiftningen är emellertid den övervägande betydelse den tillagt jaktvården. Denna har i den äldre lagstiftningen fått träda i bakgrunden på ett sätt, som, om icke i vissa detaljföreskrifter skydd bereddes den jaktvårdande verksamheten, skulle kunna giva anledning antaga, att hela jaktvårdsfrågan varit av mindre intresse för lagstiftaren. I den nya lagen är förhållandet alldeles omvänt. Jaktvården beröres redan i 1 § och detta på ett sätt, som visar, att lagstiftaren betraktar den icke blott som en rättighet för jakträttsinnehavaren utan rent av som en hans skyldighet gent emot det allmänna, låt vara, att denna skyldighet är svår att göra gällande mot honom. Jakträttsinnehavaren bör, heter det, genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd. Den nya lagen vill således icke främja det slag av jaktvård, som går ut på att av en viss från sportsynpunkt intressant art få fram en stam, som medger utvinnandet av starka skottlistor. Dess intresse är mera inriktat på en även naturskyddsbetonad jaktvård, som i första hand tager sikte på att bevara den inhemska faunan och om möjligt uppbringa den till den storlek landet utan intrång på lantbrukets och andra berättigade intressen kan föda, naturligtvis utan att vilja hindra faunans riktande även med nya för förhållandena här lämpade arter. Den undandrager varken rapphöns, fasaner, tysk hare eller andra utifrån införda arter sitt skydd.
    Detta, att den nya lagen gjort jaktvården till icke blott en rättighet utan även en skyldighet för jakträttsinnehavaren, är av synnerlig betydelse för sådana fall, då jakträtt och jordäganderätt äro skilda på olika händer. Detta gäller icke blott vid de rena jaktarrendena utan

 

även då jakträtten såsom ett appendix åtföljer vissa nyttjanderätter till den egendom, varom fråga är. De fall, då detta gäller, angivas huvudsakligen i 7 § J. L. och äro, som nämnt, i realiteten desamma som enligt den förut gällande lagstiftningen. Särskilt vid jordbruksarrenden, då jakträtten ej undantagits från arrendet, kan den nya lagens ståndpunkt komma att få en mycket stor betydelse. Den innebär ju strängt taget en skärpning av kraven på arrendatorn utöver det återställande i lika gott skick, som eljest är arrendelagstiftningens ståndpunkt. Situationen blir ungefär densamma som om arrendatorn förbundit sig att återställa fastigheten såvitt jakten angår i fullgott skick.
    Jakträttsinnehavarens befogenhet att utöva jaktvård är emellertid icke obegränsad. Redan i 1 § tredje stycket J. L. framhålles, att jaktvården städse skall bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets och skogsbrukets ävensom andra näringars intressen. Detta stadgande får naturligtvis icke läsas så som om lagstiftaren velat ålägga jakträttsinnehavarna att icke under några förhållanden driva sin jaktvårdande verksamhet därhän, att skada eller olägenhet tillskyndas annan. En jaktvård, som motsvarar kravet i 1 § andra stycket, kan helt enkelt icke bedrivas, utan att någon friktion mellan de olika intressena uppstår. Inom fransk doktrin plägar man också tala om att det finnes ett naturligt servitut, som ålägger den ene fastighetsägaren att inom vissa gränser tåla skador av villebråd från den andre fastighetsägarens område. Något liknande måste enligt sakens natur anses gälla även hos oss. Den nya lagen har velat åstadkomma en viss jämvikt mellan de olika intressena men med någon liten tyngd i vågskålen till nackdel för jaktintresset. Gränsen för vad t. ex. en jordägare bör vara pliktig tåla får väl anses vara angiven genom orden i 24 § J. L. »avsevärd skada å gröda, skog eller plantering».
    Dessutom stadgar lagen också vissa särskilda inskränkningar i jakträttsinnehavarens befogenheter. Då dessa emellertid i huvudsak äro hämtade från den förut gällande rätten, lämnas de här å sido.
    En märklig nyhet i den nya lagen är den möjlighet 24 § J. L. bereder den, som lider skada av annans för långt drivna jaktvård, att få jakträttsinnehavaren ålagt att nedbringa stammen av den skadegörande villebrådsarten. Förutsättningarna härför äro — utom att skadan är av nyssangivna beskaffenhet — dels att denna icke kan förebyggas genom rimliga åtgärder från markinnehavarens sida och dels att anledning icke föreligger till antagande, att skadan varder markinnehavaren i huvudsak gottgjord. Hur långt man har rätt att sträcka sina fordringar på markinnehavaren i fråga om förebyggande åtgärder är efter vad som förekom under förarbetena rätt oklart. Högt få nog ej fordringarna ställas. Ett mycket vanligt sätt att gottgöra markinnehavarna för viltskador är att jordägaren, jakträttsinnehavaren, vid upplåtelser av mark till brukande betingar sig särskilt låga avgifter.
    Fullgöres icke föreläggandet, har länsstyrelsen rätt att föreskriva tvångsavjagning.
    Lagen öppnar emellertid möjlighet för jakträttsinnehavaren att und-

 

vika föreläggande att nedbringa stammen genom att påtaga sig annan åtgärd t. ex. uppförande av stängsel.
    Dessa bestämmelser gälla också i fråga om skador av vildkanin. Beträffande dylika skador går emellertid lagstiftaren ännu ett steg längre, nämligen så vitt det är fråga om avsevärd skada å gröda. Markinnehavaren och hans folk tillerkännes vid fall av sådan skada rätt att å marken anställa fångst av vildkanin oberoende av att jakträtten där tillkommer annan. Skjutvapen och hund få icke medföras vid sådan fångst. Fångad vildkanin tillfaller markinnehavaren.
    Genom dessa bestämmelser har lagen den 15 juni 1935 om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin gjorts överflödig och den skall enligt övergångsbestämmelserna upphöra att gälla fr. o. m. den 1 april 1939.
    En synnerligen viktig nyhet i den nya lagen är den möjlighet den bereder att bilda s. k.  jaktvårdsområden, d. v. s. sammanslutningar av mindre jaktområden till större enheter lämpade för bedrivande av en verklig jaktvård, vilket ju icke de små områdena vart för sig kunna vara. En sådan möjlighet fanns redan enligt 9 § i 1912 års jaktlag, men har icke kommit till vidare användning beroende säkerligen mest på att lagen icke öppnade någon möjlighet att komma till rätta med en tredskande ägare av mark, som borde vara med, om ändamålet skulle vinnas. Bidragande orsak har väl också varit, att ett avtal enligt 9 § i 1912 års lag måste intecknas som servitut för att få sakrättslig verkan, vilket ju, om delägarna voro många, medförde både besvär och kostnader. Båda dessa olägenheter äro nu avhjälpta genom bestämmelserna om bildande av jaktvårdsområden i 10-12 §§ nya lagen.
    Endast ägarna till marken hava beslutanderätt, men de kunna, om ej alla, som anses böra vara med, vilja godvilligt ansluta sig, genom ett majoritetsbeslut vid en i viss ordning tillkommen förrättning tvinga ävende tredskande att deltaga. Vare sig ett jaktvårdsområde tillkommit genom en enhällig överenskommelse mellan delägarna eller vid sådan förrättning som nyss nämnts, skall beslutet prövas och fastställas av länsstyrelsen, men gäller sedan även mot ny fastighetsägare. Särskilda bestämmelser meddelas till skydd för innehavarna av begränsade sakrätter till marken.
    Det är med hänsyn till den starka uppdelning av den svenska jorden, som ägt rum under senare tider, av synnerlig vikt för jaktvården att de möjligheter lagen sålunda öppnat bliva flitigt begagnade, och det ser också av vad som förekommit efter lagens trädande i kraft ut som om förståelsen härför börjat bliva allmän.
    Det har redan framhållits, att den jaktvård den nya lagstiftningen vill söka få till stånd är ganska starkt naturskyddsbetonad. Detta kommer särskilt till synes i den nya jaktstadgans bestämmelser. Dels förbjudas vissa jakt- och fångstmetoder, som visat sig särskilt förödande, såsom jakt nattetid efter vissa djurarter och i vissa trakter, jakt från motorfordon och motorbåt eller annat maskindrivet fartyg ävensom bogserad farkost med visst undantag för den bofasta kustbefolkningen. Även en del mera förödande jakt och fångstmedel, gift, sax, nät etc., hava för-

 

bjudits eller fått sin användning begränsad. Starkast framträda de naturskyddsbetonade tendenserna i de fredningsbestämmelser, som meddelas och som omfatta även en hel del rovdjur och rovfåglar. Man har t. o. m. vågat sig på att fridlysa den vanliga rödräven i Norrbottens och Västerbottens län ovan odlingsgränsen under tiden fr. o. m. den 1 mars t. o. m. den 31 oktober. Vissa mera sällsynta fåglar äro fridlysta hela året över hela landet. Andra arter, både däggdjur och fåglar, äro totalfredade på kronomark. I övrigt äro så gott som alla fågelarter skyddade under häckningstiden vare sig de äro att hänföra till de i egentlig mening jaktbara eller ej. Endast sådana arter som duvhök, sparvhök, kråka, kaja, skata samt vissa trutar och måsar o. s. v., tillhopa 18 arter, äro undantagna.
    En ny och ändamålsenlig omreglering av älgjakten har företagits och i samband därmed har även försökts en reglering av jakten å kronhjort.
    Viktiga från såväl jaktvårds- som naturvårdssynpunkt äro de nya och i huvudsak skärpta bestämmelser, som meddelas i fråga om löslöpande hundar. Sådana kunna t. o. m. enligt 22 § tredje stycket J. L. under tiden fr. o. m. den 1 mars t. o. m. den 20 augusti få dödas av jakträttsinnehavaren och hans folk, om de jaga eller ofreda villebråd och icke låta sig upptaga. Det måste emellertid uppenbarligen framgå av omständigheterna, att hundens löslöpande beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet. Anmälan om dödandet skall vid visst äventyr ofördröjligen göras till polisman i orten.
    Även djurvänliga synpunkter hava fått göra sig starkt gällande vid den nya lagens utformning. Kardinalstadgandet i detta hänseende är det i 1 § första stycket J. S., att jakt ej må bedrivas så, att villebrådet tillfogas onödigt lidande. Stadgandet är naturligtvis icke tillämpligt i andra fall än då ett visst mått av skuld kan läggas den jagande till last. Överträdelse straffas enligt en särskild bestämmelse i 29 § J. S. med dagsböter, om den icke är så grov, att djurplågeristraff skall inträda.
    I anslutning till stadgandet i första stycket föreskrives i §:ns andra stycke, att den, som sårat villebråd, skall vidtaga erforderliga åtgärder för dess uppspårande och dödande. Var det älg, hjort eller rådjur, åligger det enligt 16 § 2 mom. J. L. den jagande, om villebrådet tagit sin tillflykt till annans jaktområde, att skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den som innehar marken eller någon av deras folk om förhållandet. Kunna dessa ej själva ombestyra djurets dödande, är enligt 26 § 1 mom. sista stycket möjlighet beredd att få hjälp av polisman i orten eller befattningshavare vid domänverket.
    Även i övrigt hava en hel del av bestämmelserna i jaktstadgan om förbjudna jakt- och fångstmedel och fångstsätt djurvänligt syfte.
    I straffrättsligt hänseende innebär den nya lagstiftningen åtskilliga nyheter.
    Först och främst hava alla straffbestämmelser, som avse jakten, utmönstrats ur strafflagen och överförts till jaktlagen, vilket naturligtvis icke hindrar, att bestämmelserna i strafflagens allmänna del fortfarande

 

bliva tillämpliga i samma utsträckning som förut. Vidare hava straffsatserna skärpts över lag och fängelse införts i olika straffskalor. Anmärkningsvärt är också, att bland straffskärpningsgrunderna för såväl olovlig som olaga jakt upptagits även att jakten bedrivits vanemässigt eller i större omfattning. En välbehövlig utökning av de straffbara jaktförseelserna innebär straffbestämmelsen i 29 § 2 mom. sista stycket J. L. om straff för ägare av mark, som ingår i jaktvårdsområde, eller å sådant område eljest jaktberättigad person, som överträder de angående jaktutövningen å området gällande reglerna. Hittills har det mött stora svårigheter att komma åt dylika överträdelser såvitt angår de i överenskommelser enligt 9 § av 1912 års lag intagna motsvarande reglerna.
    I nu förevarande hänseende är även att märka, att enligt 34 § J. L. vanliga förseelser av olovlig jakt numera äro angivelsebrott och icke som hittills endast målsägarebrott, vilket väl skall göra det betydligt lättare att för framtiden få bukt med det alltjämt florerande tjuvskyttet.
    En mycket viktig sak, då det gäller att söka få till stånd en ordnad jaktvård, är att det allmänna kan skaffa sig någon kontroll över vilthandeln.
    Detta har den nya jaktstadgan sökt vinna genom dels vissa bestämmelser om stämpling av villebråd och skinn av sådant för att det under förbjuden tid skall få utbjudas till salu, säljas, köpas, emottagas eller från ort till annan forslas, dels förbud att överhuvud taget bortföra villebråd, som åtkommits på visst sätt, dels ett förbud att utbjuda etc. matnyttigt fågelvilt i sådant skick, att det kan möta svårighet för en tilltänkt köpare att avgöra dess art — det får ej utbjudas etc. i plockat skick med mindre huvud, hals, ben och fötter med tillhörande fjäderbeklädnad äro fastsittande vid kroppen — skall det vara märkt, skall även märket vara kvar, till dess fågeln skall anrättas — samt dels slutligen om skyldighet för en var, som driver handel med levande djur, matnyttigt villebråd, skinnbärande inhemska djur samt skinn av dylika djur etc., att föra förteckningar över såväl vad han inköpt eller mottagit som över vad han avyttrat till återförsäljare med angivande av respektive säljarens och köparens namn och hemvist. Förteckningen skall för granskning hållas polisman tillhanda.
    Det är klart, att genomförandet av alla de uppgifter en lagstiftning sådan som den nu hos oss gällande ställer på såväl de enskilda jägarna som det allmänna kräver en kraftig organisation av arbetet på jaktvårdens område. En sådan å sin sida förutsätter, att erforderliga medel ställas till dess förfogande.
    Detta har den nya lagen sökt vinna genom att äntligen tillmötesgå ett önskemål, som under mer än hundra år i olika versioner framförts av Svenska Jägareförbundet, nämligen införandet av en jaktvårdsavgift. Sådan skall nu med vissa speciella undantag erläggas av en var, som vill utöva jakt å annan mark än den han äger eller till vilken han har i 7 § J. L. omförmäld brukningsrätt. Till bevis att han erlagt avgiften

 

skall den jagande vid jakten medföra ett för honom utfärdat jaktkort, vilket han är skyldig att vid anfordran uppvisa för vissa därtill behöriga personer.
    Utrikes bosatt person skall i regel, vare sig han är svensk eller utländsk undersåte, vara skyldig lösa jaktpass. Det är att märka, att denna skyldighet numera gjorts beroende av bosättningsorten, ej såsom enligt den föregående lagstiftningen av statsborgarskapet. Vissa undantag stadgas.
    Jaktvårdsavgifterna och avgifterna för jaktpass skola jämte vissa bötesandelar m. m. tillföras en fond, jaktvårdsfonden, vilken efter Konungens bestämmande skall användas till befrämjande av jaktvården inom riket. Närmare bestämmelser om avgifternas belopp och erläggande samt om fondens användning meddelas i J. S.

Pehr von Seth.