Ungdomsbrottsligheten. Såsom förut meddelats i denna tidskrift (SvJT 1937 s. 521) beslöt 1937 års riksdag att hos K. M:t anhålla
    om utredning om ungdomsbrottslighetens omfattning, dess orsaker samt utvecklingen under senare år. K. M:t uppdrog åt fångvårdsstyrelsen att verkställa undersökningen. Den 10 mars 1939 avlämnade styrelsen sin utredning i frågan; i anslutning till denna skola vissa huvudresultat och synpunkter här beröras.
    Under observationsperioden, som omfattat åren 1915—1937, har den totala brottsligheten, konstaterad genom utslag i första instans, gått i riktning mot en ökning, särskilt markerad under 1930-talet. Materialet ger ingen möjlighet att fördela den totala kriminaliteten på olika åldersgrupper.
    I fråga om strafflagsbrottsligheten, därvid brott mot SL 11: 15 och 18: 15 uteslutits, konstateras, att medan antalet sakfällda 15—18-åringar år 1922 (minimiår) utgjorde 361, är motsvarande tal för år 1937 1,263, det högsta antalet sedan år 1918. En uppdelning efter kön visar, att relativtalet för kvinnornas brottslighet ökat hastigare än relativtalet för männens.
    En särskild avdelning av utredningen har ägnats den s. k. straffregisterbrottsligheten, varmed avses den brottslighet, som resulterar i sådana straff, om vilka anteckning skall göras i straffregistret. Bland ungdomen förmärkes under 1920- och 1930-talen en stark ökning av denna brottslighet. År 1922 (minimiår) sakfälldes 333 15—18-åringar och år 1924 (minimiår) 608 18—21-åringar för straffregisterbrott; motsvarande tal för år 1937 äro 1,050, resp. 842. Att stegringen icke kan förklaras enbart med att den straffmyndiga folkmängden under 21 år ökat, framgår av vissa i texten intagna diagram. Brottslighetens tyngdpunkt har under tiden 1921—1935 förskjutits mer och mer mot den yngsta åldersklassen.
    Inom den officiellt konstaterade ungdomsbrottsligheten dominerar tjuvnaden. De s. k. billånen ha ökat starkt under åren och åtskilligt av denna ökning kommer på de unga brottslingarna. Med hänsyn till att antalet för dylika brott sakfällda i förhållande till hela antalet
    31—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

sakfällda dock är jämförelsevis litet, spelar denna brottslighet icke någon avgörande roll för utvecklingen beträffande den svårare brottsligheten över huvud.

 

    Vid bedömandet av frågan om orsakerna till ungdomsbrottsligheten och dess ökning bör beaktas, att kriminalstatistiken icke redovisar samtliga lagöverträdare utan i regel endast de av domstol dömda. Ehuru kriminalstatistiken av denna och andra anledningar icke är en i alla avseenden tillförlitlig mätare på brottsligheten, kvarstår dock såsom resultat av den genomförda undersökningen, att brottsligheten bland de unga — särskilt bland 15—18-åringarna — sedan flera år befinner sig i stark tillväxt. Orsakerna härtill måste väsentligen vara att söka i vissa förändrade eller nytillkomna faktorer i de ungas omgivning. För att komma dessa faktorer på spåren har styrelsen låtit verkställa vissa individualundersökningar bland ett hundratal unga fångar i åldern 15—21 år.
    Befolkningens större rörlighet i våra dagar synes vara en ny brottsfaktor. De tekniska kommunikationsmedlen erbjuda människorna stora möjligheter att förflytta sig, och med den allmänna rörelse som följer härav bli kontaktytorna större och konfliktmöjligheterna flera. I sammanhang härmed må påpekas, att familjemedlemmarna inom en stor del av den icke-jordbrukande befolkningen numera utföra sitt arbete långt från hemmet och på olika platser. Männen gjorde här början, kvinnorna ha sedan i stor utsträckning följt efter. Sistnämnda omständighet torde till en del kunna förklara den under senare år starkt stegrade brottsligheten bland kvinnorna. När de lämna sin skyddade ställning inom hemmet och söka sin utkomst på den öppna arbetsmarknaden, råka de i samma svårigheter som männen. Härvid träda i dagen de böjelser till asocialitet, som kunde hållas tillbaka på den tiden, då de yttre förhållandena voro mindre påfrestande. För att undkomma hemortens kritik förlägger ungdomen numera i stor utsträckning sitt nöjesliv till grannsocknen eller grannstaden. Dylikt miljöbyte kan — särskilt om det sker i grupper — lossa hämningarna, och vissa typer av ungdomsbrottslighet, såsom våldsbrott, stölder och billån, torde begås under dessa utflykter. Den alljämt pågående flykten från landsbygden bör särskilt uppmärksammas, eftersom livet i större samhällen— främst i storstäderna — har större riskmoment, vilket visar sig i storstädernas högre brottslighet. Särskilt utsatt blir den landsbygdsungdom, som flyttar över till städerna, bl. a. därför att överflyttningarna mestadels äro otillräckligt förberedda. Den inflyttande får i regel vänta någon tid, innan han lyckas få arbete och inkomst; under denna väntetid knyter han ofta bekantskap med tvivelaktiga element. Allra svårast blir det, om väntetiden blir långvarig. Männen dragas då, såsom erfarenheten visar, lätt nog in i stöldligor eller förfalla till bettleri.
    En del av den brottslighet som vid den verkställda undersökningen kommit till synes i ungdomsåldrarna, kan otvivelaktigt föras tillbaka på arbetslösheten såsom orsak. Med de senare årens ekonomiska uppsving

 

har emellertid läget på arbetsmarknaden förbättrats avsevärt för de unga. På vissa industriorter har enligt vad som upplyses arbete kunnat erbjudas varje yngling efter avslutad folkskola; för flickorna finnas stora möjligheter till anställning bl. a. inom det husliga arbetet. Högkonjunkturen torde ha särskilt gynnat 15—18-åringarna, men den har icke heller lämnat de äldre lottlösa. Det är därför ägnat att förvåna, att ungdomsbrottsligheten dels ökat över huvud taget, dels ökat på ett så markant sätt bland de yngsta, som synas ha haft de minsta svårigheterna att få sin utkomst. Arbetslöshet kan under sådana förhållanden icke vara en godtagbar allmän förklaring till denna företeelse, helst som det vid individuella undersökningar framgår, att åtskilliga unga begå brott, medan de ha arbete eller omedelbart efter en slutad anställning. En tänkbar förklaring är att arbetet varit underbetalat, och att bristen på medel lockat till att på ohederligt sätt täcka de nödvändiga behoven. Dylika ömmande fall finnas i raden av dem, som begått brott under senare år, men de kunna knappast sägas vara särskilt talrika, och någon ökning av dem lärer icke kunna påvisas.
    Vad som faller starkt i ögonen vid en undersökning av unga brottslingars livsföring är det täta ombytet av anställningar, vilket ur uppfostringssynpunkt är till stor skada och ekonomiskt verkar synnerligenogynnsamt. Man fäster sig också vid, att utgifterna för andra behov än de som avse livets egentliga nödtorft starkt stegrats under senare år. Unga brottslingar synas mycket litet ha tänkt över sin ekonomi; intresset har i huvudsak varit inriktat på att få så mycket pengar som möjligt. Med de vanor som grundläggas under tider av höga inkomster blir läget för den unge kritiskt, när inkomsterna på grund av arbetslöshet eller sjukdom börja tryta. Att det råder ett sammanhang mellan dålig hushållning och de bland ungdomen dominerande tjuvnadsbrotten, synes uppenbart.
    Tanklöshet, impulsivitet och äventyrslystnad ha väl alltid kännetecknat de oroliga brytningsåren. Men i vår tid bli dessa drag ofta mera expansiva till sina yttringar och vådligare till sina konsekvenser. Detta sammanhänger bl. a. med att det nu finns ofantligt mycket mer lös egendom, som kan tillgripas, och att denna egendom, även den dyrbara, är ganska lättåtkomlig. Man kan härvid peka på de rader av bilar, som stå lämnade utan tillsyn på gator, vägar och parkeringsplatser och som representera värden för tusentals kronor. Det fordras inte mycken körskicklighet och förslagenhet för att olovligt föra bort en vagn därifrån. Detta brott fortsätter merendels i en serie andra, såsom tillgrepp av bensin, fortkörning, ibland med svåra olyckor som följd, lånande av nya bilar, när den första blivit oduglig o. s. v. Vidare frestas både pojkar och flickor av affärshusens med varor överfyllda diskar, där ett tillgrepp lätt kan ske i trängseln av människor. Erfarenheten har visat, att de många utomhusautomaterna innebära en allvarlig frestelse till brott. Den som vill tillgripa något av innehållet — för ungdom så frestande varor som choklad, frukt och cigarretter — möter ej några större hinder; han måste emellertid göra våld på auto-

 

maten och brottet rubriceras till följd härav som inbrottsstöld och straffas som sådant.
    En av huvudorsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten torde vara att söka i det abnormt uppdrivna nöjeslivet. Styrelsen förordar i detta sammanhang vissa restriktioner men i första hand åtgärder tillhärdande av ungdomens motståndskraft mot frestelser.
    Rätt ofta uttalas den uppfattningen, att den stora användningen av villkorlig dom försvagar straffbudens allmänt återhållande verkan. Att fälla något bestämt omdöme härutinnan är omöjligt. Med den tanklöshet, som unga brottslingar lägga i dagen, torde de i många fall varken före eller vid brottets begående tänka på följderna; många av dem invagga sig i brottslingens vanliga förhoppningar, att förövaren icke skall bli upptäckt, även om brottet blir känt. Det faktum att brottsligheten stegrats mest i den åldersklass, 15—18 år, där den villkorliga domen användes oftast, behöver icke indicera ett kausalsammanhang. Lika litet kan ett dylikt sammanhang utan vidare anses uteslutet; särskilt där den villkorliga domen användes slentrianmässigt kan den föreställningen uppkomma, att förstagångsförbrytare i allmänhet kunna påräkna villkorlig dom. Ur denna synpunkt har man att vänta gynnsamma verkningar av det till årets riksdag framlagda förslaget till ny lag om villkorlig dom, eftersom enligt denna lagstiftning både förundersökning och övervakning komma att bli effektivare än nu.
    Av individualundersökningarna bland unga fångar har det framgått, att ett stort antal av dem — vid ett tillfälle nära två tredjedelar — icke fått växa upp tillsammans med egen både far och mor. Delvis till följd härav har också deras uppväxttid varit splittrad på flera vårdställen, vilket skapat känslor av övergivenhet och andra för personlighetens utveckling ogynnsamma karaktärsdrag. Sammanställer man dessa förhållanden med det av den statistiska utredningen framkomna faktum att brottsligheten bland de utomäktenskapliga barnen är större än bland dem som fötts inom äktenskap, får man än starkare belägg för vad hem- och uppväxtförhållanden betyda för karaktärsdaningen.
    Styrelsen slutar med att uttala, att den ungdomsbrottslighet, som kommit till synes under senare år, i stor utsträckning sammanhänger med bristande övervakning från hemmens sida och ett försummande av barnens etiska fostran.

Hardy Göransson.