JO:s och MO:s ställning stärkes. Sakkunniga för utredning angående JK:s, JO:s och MO:s allmänna ämbetsställning och därmed sammanhängande spörsmål (se SvJT 1937 s. 890) ha nu till justitieministern överlämnat ett den 16 mars 1939 dagtecknat betänkande (SOU 1939: 7).
De sakkunniga framhålla att JO-ämbetet tillskapades för att utgöra en av de konstitutionella garantierna. JO skulle övervaka att regeringen icke genom missbruk av sin auktoritet inspirerade underlydande ämbetsmän till olagligheter och övergrepp. Att ombudsmannainstitutet icke blivit överflödigt i vårt land i och med det parlamentariska genombrottet berodde väsentligen på att institutet vunnit sitt berättigande på ett annat område än den konstitutionella kontrollens, nämligen såsom ett skydd mot byråkratien i allmänhet. Frågan om en sammanslagning av JO- och MO-befattningarna, varom förslag vid olika tillfällen framkommit, saknade på grund av den nuvarande expansionen å det militära området aktualitet.
I betänkandet framläggas förslag till grundlags- och andra författningsändringar i avsikt att stärka JO:s och MO:s ämbetsställning. Dessa förslag taga sikte på de olägenheter som följa med det nu rådande passagesystemet, enligt vilket innehavarna av JO- och MO-befattningarna efter en kortare tids ämbetsinnehav plägat övergå till andra högre statliga befattningar, ofta justitierådsämbete. Förslagen avse att minska dessa olägenheter genom åtgärder, varigenom riksdagens ombudsmän bindas vid sina ämbeten mera varaktigt än nu är fallet.
Bland de förordade åtgärderna märkes förslag om förlängning av mandattiden för JO och MO från ett till fyra år eller samma tidslängd som andrakammarperioden. Därigenom skulle JO och MO erhålla en mera tryggad ställning, vilket i sin tur skulle göra det lättare för riksdagen att förvärva och behålla högt kvalificerade ämbetsinnehavare. I exceptionella fall skall riksdagen även under löpande mandattid kunna entlediga sin ombudsman, detta dock endast efter hemställan av det utskott som handhar granskningen av vederbörandes ämbetsförvaltning.
Bestämmelserna om riksdagens val av JO och MO ha enligt sakkunnigförslaget reviderats i ändamål att i görligaste mån garantera ett gott val. Med den nu gällande ordningen, enligt vilken de av riksdagen nämnda elektorerna skola förrätta valet samma dag de själva blivit utsedda, kan följa, att det verkliga avgörandet sker under hand i förväg. Det föreslås därför att elektorerna erhålla en tidsfrist om tio dagar från det de utsetts till själva valförrättningen.
Vidare förorda de sakkunniga att lönen för JO och MO höjes till likhet med den lön som utgår till justitie- och regeringsråd. Den nuvarande stora skillnaden i lönehänseende mellan riksdagens ombudsmansämbeten och de högre ämbeten, vartill ombudsmännen i allmänhet i sinom tid vinna befordran, måste nämligen enligt de sakkunnigas mening ur olika synpunkter anses mindre lämplig. Såvitt de sakkunniga kände till hade riksdagens hittills varande ombudsmän gått fram med bestämdhet mot orättrådiga eller försumliga ämbets- eller tjänstemän, och detta även om dessa innehaft högt uppsatta poster. Den misstanken finge emellertid icke insmyga sig hos allmänheten att en ombudsman vid handläggningen av ett ärende skulle kunna låta sig ledas av hänsyn till dem som hade att inverka på hans kommande karriär. En dylik löneförbättring skulle också öka möjligheterna att till JO eller MO-ämbetet förvärva en ledamot i någon av våra högsta domstolsinstanser eller av en framstående advokat eller vetenskapsman. Då frågan om rätt till pension för riksdagens ombudsmän spelade en viktig roll, särskilt för den som icke tillhörde den statliga domar- eller ämbetsmannabanan, föreslåde sakkunniga även en skälig lösning av nämnda fråga.
Instruktionerna för JO och MO ha omarbetats och anpassats efter nu rådande förhållanden. Den vid sin tillkomst mycket omstridda bestämmelse i MO:s instruktion, enligt vilken det icke tillkommer MO att öva tillsyn ur militärteknisk synpunkt, har utmönstrats såsom överflödig och möjligen hindrande för MO:s verksamhet.
Vad angår JK:s ämbetsställning se de sakkunniga sig icke i stånd att nu framlägga några fixerade förslag. Anledningen härtill är väsentligen den att omfattningen och beskaffenheten av JK:s uppgifter i avseende å åklagarväsendet efter genomförandet av processreformen ännu icke kunna överblickas. Vad särskilt beträffar lönegradsplaceringen av JK — en översyn därav synes enligt de sakkunniga i och för sig påkallad — försvåras ett slutgiltigt ståndpunktstagande även därigenomatt JK sedan länge i sådant hänseende ställts i viss relation till andra med honom jämförliga högre statsämbetsmän, närmast hovrättspresidenterna.
Enligt de sakkunnigas mening kommer det måhända att visa sig nödvändigt att klyva JK-ämbetet i två ämbeten. Till det ena av dessa borde då förläggas åklagaruppgifterna: »K. M:ts högste åklagare» skulle dels utföra de åtal varom K. M:t förordnade och dels fungera såsom chef för landets övriga åklagare. En sådan anordning, som i viss mån kunde anses motiverad av önskemålet att ej alltför olikartade uppgifter förenades å en hand, skulle säkerligen bidraga till att effektivisera ledningen och övervakningen av åklagarväsendet i riket. Den JK nu tillkommande uppsikten över såväl de honom underordnade åklagarna som ock övriga ämbets- och tjänstemän borde jämväl utövas av högste åklagaren.
Den andre av de befattningshavare som skulle behöva tillsättas vid en klyvning av det nuvarande JK-ämbetet borde i första hand handhava uppgifterna såsom kronjurist. Det skulle sålunda åligga honom
att i egenskap av K. M:ts juridiske expert och rådgivare avgiva yttrande i anledning av de remisser K. M:t funne skäl avlåta. Vidare syntes denne »K. M:ts högste ombudsman» kunna handhava tillsynen över statens civila processer, eventuellt i en av de sakkunniga ifrågasatt utvidgad omfattning.
De sakkunniga ha varit universitetskanslern Östen Undén, ordförande, samt borgmästaren G. A. Björkman, bankofullmäktigen C. P. V. Gränebo, riksgäldsfullmäktigen Gustaf Andersson i Rasjön och riksdagsmannen Erik Fast med hovrättsassessorn Ingvar Lindell såsom sekreterare.
I.L.