Är förmånstagareförordnande att betrakta som gåva? Professor NIAL börjar sin replik till mig i detta ämne (SvJT 1939 s. 277) med en förmodan »att det råder allmän enighet om att ett dylikt förordnande (oåterkalleligt förmånstagareförordnande) även vid tillämpning av 6: 1 och 8: 4 arvslagen skäligen bör bedömas såsom gåva». Jag vill bestämt påstå, att denna förmodan icke är riktig. Vore så fallet, innebure detta, att det rådde allmän enighet om att ett sådant förordnande i förevarande avseende skäligen bör betraktas såsom obefintligt. För egen del anser jag, att det vore sakligt sett oriktigt att ställa sig på denna ståndpunkt. Härtill skall jag emellertid senare återkomma.
Då det gäller att söka finna »lagstiftarens mening» i fall som detta, då två lagar till synes kollidera, har jag för min del utgått från den principiella ståndpunkten, att då ej någon särskild omständighet föranleder till annat de avgörande bevisen äro tillfinnandes i de uttalanden, som gjorts under lagstiftningsarbetet — i allt det, som kan betraktas som motiv för lagstiftningen — och ej i efterföljande kommentarer, hur värdefulla dessa än må vara såsom uttryck för en framstående författares, som deltagit i lagstiftningsarbetet, egen mening i lagtolkningsspörsmålet.
I motiven till förslaget till arvslagen finnes intet som helst belägg för uppfattningen, att gåvobegreppet i 6, 7 och 8 kap. arvslagen vore avsett att omfatta jämväl förmånstagareförordnanden (där dessa äro benefika).
I motiven till försäkringsavtalslagen är det enda, som kan uppletas till stöd för Nials uppfattning, det av honom åberopade, å s. 200 återgivna uttalandet av kommittén, vilket lyder: »Även om en sådan rättshandling har karaktär av gåva, har det icke ansetts nödvändigt att för dess giltighet uppställa såsom villkor, att försäkringsbrevet eller annan handling överlämnas till förmånstagaren.» Det synes mig vara ett ganska magert belägg för Nials uppfattning, att »lagstiftarens mening» varit, att en blivande ny arvslagstiftning rörande avräkning av arvsför-
skott, resp. laglottsskydd gentemot arvlåtarens gåvotransaktioner skulle i det väsentliga kunna upphäva stadgandena i 104 § försäkringsavtalslagen, utan att därom något uttryckligen säges i den nya arvslagstiftningen.
Om nu Nials åsikt i fråga om »lagstiftarens mening» är riktig, måste man finna det obegripligt, att den uppkomna kollisionen mellan de båda lagarna icke observerats i lagrådet, i den kungl. propositionen eller under riksdagsbehandlingen av arvslagen. Man borde kunna förutsätta, att någonstädes skulle uttalats, att trots ordalydelsen i försäkringsavtalslagen likväl arvslagens 6:1, 7:4 och 8:4 skola tillämpas. Men så har ej skett.
I min förra artikel utgick jag från att 6: 1 arvslagen icke kunde bliva tillämplig å de återkalleliga förmånstagareförordnandena och då jag förutsatte, att Nial — ehuruväl något positivt påstående därom av honom icke gjorts — hyste samma uppfattning som undertecknad härutinnan, påpekade jag orimligheten av att nämnda lagrum skulle göras tillämpligt å de oåterkalleliga förordnandena. Nu visar sig emellertid till min överraskning, att Nial hävdar den åsikten, att 6: 1 arvslagen är tillämplig jämväl å de återkalleliga förordnandena. Därmed, yttrar Nial »bortfaller hela grunden för Fants ifrågavarande invändning mot min åsikt».
Såvitt jag kan finna, är den position, som Nial sålunda intagit, oförenlig med gällande lagstiftning.
Uppenbart är att om man anser de återkalleliga förmånstagareförordnandena vara gåva, sådan »gåva» icke kan anses fullbordad förrän vid försäkringstagarens — arvlåtarens död. Förordnandet vore då att betrakta som en utfästelse om gåva. Lika uppenbart är, att denna icke må göras gällande under givarens livstid. Enligt 3 § arvsavtalslagen, sådant nämnda lagrum lyder enligt lagen d. 27 mars 1936, är emellertid utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens livstid, giltig allenast såvitt följer av lagen om testamente. Ett återkalleligt förmånstagareförordnande (som icke givits testamentsform) skulle sålunda enligt denna lagstiftning vara ogiltigt — för den händelse icke försäkringsavtalslagens stadganden funnes. Emellertid har varken i arvsavtalslagen eller med någon ringaste antydan i dess motiv angivits, att lagbudet ej avser utfästelse om sådan »gåva», som givits genom återkalleligt förmånstagareförordnande. Därmed får väl anses yttermera fastslaget, att förmånstagareförordnanden, vare sig de äro återkalleliga eller oåterkalleliga, icke äro att betrakta som gåvotransaktioner, utan som särskilt rättsinstitut. Till sin karaktär torde förmånstagareförordnande, åtminstone då det är återkalleligt, vara jämförbart mera med testamente än med gåva.
Då Nial söker hävda, att 6: 1 arvslagen skall göras tillämplig å de återkalleliga förordnandena innebär detta sålunda i realiteten, att han anser försäkringsavtalslagens 104 § vara upphävd genom arvslagen i det avseende, varom här är fråga. Ty en bröstarvinge, som blivit insatt som förmånstagare genom återkalleligt förordnande, finge, därest 6: 1
arvslagen skall tillämpas, icke bättre ställning (frånsett ev. befrielse från skyldighet att återbära överskott) än om försäkringstagaren alls icke givit något förmånstagareförordnande. Bestämmelsen i 104 § försäkringsavtalslagen om laglottsskydd bleve sålunda en vilseledande gest. Ett exempel: En far har genom återkalleligt förordnande insatt bröstarvingen A. såsom förmånstagare till livförsäkringsbelopp. Hans andra bröstarvinge B. är enligt den klara bestämmelsen i 104 § försäkringsavtalslagen tillförsäkrad laglottsskydd, men icke mera. Enligt Nial skall emellertid kvarlåtenskapen före delningen ökas med försäkringsbeloppet och detta avräknas å A:s arvslott samt B. sålunda tillskiftas hela sin arvslott efter fadern — såsom om något förmånstagareförordnande alls icke existerat. På detta sätt trollas sålunda bort stadgandena i 104 § försäkringsavtalslagen. Därest fadern, i stället för att insätta A. såsom förmånstagare, testamenterat till denne motsvarande belopp, äger B. påkalla jämkning av testamentet för utfåendet av sin laglott, och allenast i den mån B:s laglott kränkes, vidtages nedsättning i det A. tillkommande legatet; men har fadern däremot valt att insätta A. såsom förmånstagare, bleve detta förordnande, enligt Nial, helt illusoriskt. Man kan fråga sig, hur det, frånsett skyddet mot borgenärerna, då går med det sociala syfte, som uppbär försäkringsavtalslagens ifrågavarande stadganden (se härom nedan).
Därest man i likhet med undertecknad anser, att en jämförelse mellan lagtexterna jämte deras motiv måste föranleda till att förmånstagareförordnanden i civilrättsligt avseende icke äro att betrakta såsom gåva, uppkommer ingen kollision mellan de båda lagkomplexen — arvslagen och försäkringsavtalslagen. Ställer man sig däremot på Nials ståndpunkt, sådan han nu preciserat densamma, måste man utgå från att lagstiftaren förbisett den kollision, som blivit oundviklig, ett förbiseende, ytterst föranlett av att två särskilda beredningar samtidigt arbetat oberoende av varandra. Och jag tillåter mig upprepa vad jag till stöd för min uppfattning i en not i min föregående artikel anfört därom att lagbud, som i det praktiska rättslivet ha så vidsträckt tilllämpning som försäkringsavtalslagens, böra kunna tolkas även av lekmannen så som desamma otvetydigt stå skrivna i lagen.
Slutligen må här ordagrant citeras vissa delar av försäkringsavtalslagkommitténs motiv till 102—104 §§, s. 197—198, enär denna motivering enligt mitt förmenande är fullt klarläggande, då man söker finna »lagstiftarens mening» med ifrågavarande stadganden i försäkringsavtalslagen (kursiveringen har gjorts av undertecknad):
»En av livförsäkringsväsendets viktigaste uppgifter är att på frivillighetens väg söka åstadkomma ett rationellt ordnande av familjeförsörjningen. Skall denna samhällsgagnande uppgift kunna rätt fyllas, måste det finnas möjlighet för en försäkringstagare att träffa anstalter, varigenom han på ett gentemot dödsbodelägare och borgenärer bindande sätt kan i viss utsträckning tillförsäkra den, vars försörjning han vill trygga, frukterna av sin sparsamhet. — — — Huruvida åter denne (förmånstagaren) skall äga företräde framför försäkringstagarens stärbhusdelägare synes vara en öppen fråga.
Med hänsyn till sålunda rådande rättsläge, är, såsom ock riksdagen i sin skrivelse d. 25 april 1908 framhållit, införande av klara och otvetydiga bestämmelser på detta område en uppgift av synnerlig vikt. — Enligt kommitténs mening böra dessa bestämmelser gå i den riktning att efter försäkringstagarens död förmånstagaren i det hela äger företräde framför försäkringstagarens stärbhusdelägare. Detta måste antagas vara åsyftat av försäkringstagaren, vare sig han, såsom enligt förslaget presumeras vara fallet, alltjämt haft i sin hand att återkalla förordnandet eller han gent emot förmånstagaren förbundit sig att låta detsamma stå vid makt. Något allmänt intresse synes ej heller stå i vägen för att detta syfte vinner lagstiftningens godkännande. Tvärtom synes en sådan hållning av lagstiftaren vara ägnad att främja den ur samhällets synpunkt uppmuntransvärda sparmetod, som livförsäkringen i sina sedvanliga former utgör.» (Därefter följer den av mig i min förra artikel refererade motiveringen till undantagsbestämmelsen i 104 § andra stycket.)
Enligt vad i dessa motiv uttryckligen säges, måste man sålunda presumera, att försäkringstagaren har för avsikt att förmånstagaren i det hela skall äga företräde framför försäkringstagarens sterbhusdelägare. Därest Nials ståndpunkt godtages, få emellertid försäkringstagarna anses hava — i följd av det samtidigt med försäkringsavtalslagens förarbeten utförda arbetet med förslag till arvslag och i samband med den sistnämnda lagens promulgerande, ett år efter försäkringsavtalslagen — bibringats en helt motsatt uppfattning. Dem själva förvisso ovetande. Och ehuruväl i försäkringsavtalslagen givits klara och otvetydiga bestämmelser, ålåge det allmänheten att tolka dessa stadganden så som om desamma vore i det väsentliga obefintliga.
Den förda diskussionen bör, synes det mig, hava ådagalagt, att lagstiftningsåtgärder äro av nöden för att bringa försäkringsavtals- och arvslagarna i samklang med varandra. De lege ferenda torde bäst överensstämma med de båda lagarnas anda och mening, att rättsreglerna i 7:4 arvslagen göras tillämpliga å de oåterkalleliga förmånstagareförordnandena; varemot anledning saknas att låta 6:1 arvslagen bliva tilllämplig vare sig i avseende å de oåterkalleliga eller de återkalleliga förordnandena.
Gunnar Fant.