DET NORDISKA SAMARBETET PÅ LAGSTIFTNINGENS OMRÅDE.

 

AV

 

PRESIDENTEN BIRGER EKEBERG.

 

Bland de frågor, som äro för de nordiska länderna gemensamma, tilldraga sig för närvarande helt naturligt de utrikespolitiska och de ekonomiska det största intresset. Mera i bakgrunden — icke lika klart belysta av dagshändelsernas strålkastare — skönjas andra nordiska problem och uppgifter, som emellertid, sedda på lång sikt, äro ej mindre betydelsefulla. Det är om en av dessa uppgifter jag nu skall tala: det nordiska samarbetet på lagstiftningens område. Detta samarbete har, som vi skola se, pågått ganska länge. Det har redan något traditionellt över sig; det tillhör, kan man säga, dagligt liv i Norden. Åtminstone ter sig saken så för åtskilliga av oss jurister.
    Vad som väckt tanken på denna samverkan till liv är, med få ord sagt, detta. Om lagstiftningen inom två grannstater företer stora principiella olikheter, utgör riksgränsen en vida högre skiljemur, än om rättsordningen är nära överensstämmande. Medborgaren i den ena staten rör sig med en helt annan känsla av trygghet på andra sidan gränsen, om han vet, att han där lever nära nog under sin egen lag. Men icke blott för den som bosätter sig i grannlandet är rättslikheten av högt värde. Den är det för varje medborgare i det ena landet, som vill sluta rättshandlingar med någon av det andra landets innebyggare. Låt oss blott tänka på det vanligaste fallet: ett köpslut mellan personer i skilda länder. Gälla andra regler i säljarens land än i köparens, uppstår för fall av tvist först frågan: Vilketdera landets lag skall vinna tillämpning? Befinnes det härvid att denna fråga rätteligen är att besvara på annat sätt än endera parten tänkt sig, kan

 

Artikeln återger med några jämkningar och tillägg ett den 7 mars 1938 hållet radioföredrag. 

detta innebära en högst oangenäm överraskning för honom, om lagarna förete mer eller mindre betydande avvikelser. Att den domstol, som får att pröva tvisten, nödgas tillämpa en främmande lag, med vilken den ej är lika väl förtrogen som med den inhemska rätten, är, redan det, en viss olägenhet. Än svårare är det för den enskilde, som i allmänhet är mindre bevandrad på juridikens fält, att tillvarataga sina intressen i sådana fall, då utländsk lag skall lända till efterrättelse. Strävandena efter rättsenhet äro därför en helt naturlig följd av de internationella förbindelsernas utveckling.
    Ingenstädes ha dock dessa strävanden omfattats med så stort intresse och medfört så betydande resultat som här i Norden. Ytterst har detta naturligtvis sin förklaring däruti, att Norden i så många hänseenden utgör ett enhetligt kulturområde med livliga och vänskapliga förbindelser. Våra dagars målmedvetna arbete till främjande av nordisk rättsenhet har också i hög grad befordrats därav, att från äldre tid förefinnas starka föreningsband på rättslivets område dels mellan Sverige och Finland, dels mellan Danmark, Island och Norge.
    Rättsenheten mellan Sveriges och Finlands folk går lika långt tillbaka i tiden som deras gemensamma historia. Sitt klaraste uttryck har dessa folks på seklers gemensamma erfarenheter grundade rättsuppfattning fått i 1734 års lag. Detta för sin tid förnämliga lagverk, som alltjämt i vissa delar är i gällande kraft, har, även efter Finlands skilsmässa från Sverige, varit ett av de starkaste kulturella föreningsbanden mellan de båda folken.
    De danska, isländska och norska rättssystemen hava liknande föreningsband i Christian V:s nära överensstämmande danska och norska lagböcker av 1683 och 1687.
    Av ålder ha sålunda Öresund och Kölen delat Norden i två huvudområden, som följt i viss mån skilda linjer i sin lagstiftning. Inom vartdera av dessa områden ha naturligtvis också, efter upplösningen av de äldre politiska föreningsbanden, skiljaktigheter uppstått. Uppgiften för en senare tids gemensamma lagstiftningsarbete har varit att åstadkomma en utjämning härutinnan i den utsträckning det lämpligen kunde låta sig göra. I sådant syfte inleddes redan under förra hälften av 1800-talet samarbete mellan Sverige och Norge på straffrättens och konkursrättens område. Dessa försök kröntes ej med framgång. Däremot lyckades man 1861 få till stånd en konvention mellan

 

Sverige och Danmark angående ömsesidig verkställighet av domar. Tanken upptogs sedermera av de från och med 1872 regelbundet sammanträdande nordiska juristmötena och den har vunnit stöd av regeringarna, riksdagarna och en vitt utbredd folkmening. Den svensk-norska unionens upplösning hotade väl att medföra ett avbrott i denna löftesrika utveckling, men redan efter några få år stod man beredd att överföra det gemensamma lagstiftningsarbetet till nya betydelsefulla rättsområden. Till en början deltogo i arbetet allenast Danmark, Norge och Sverige. Efter frigörelsen från Ryssland anslöt sig även Finland, där man allt från begynnelsen följt dessa strävanden med sympati och intresse och i viss utsträckning tillgodogjort sig det skandinaviska samarbetets resultat. De isländska juristerna deltaga numera liksom de finska såsom en särskild grupp i de nordiska juristmötena, och ehuru Island i de flesta fall avstått från att låta sig representera i de nordiska lagstiftningskommittéerna, ha de av dessa utarbetade lagförslagen till största delen införlivats även med den isländska lagstiftningen.
    Samarbetet har i huvudsak varit begränsat till rättsregler av allmän räckvidd; till stor del har det gällt att reglera gemene mans dagliga liv, rättsförhållandet mellan man och hustru, mellan föräldrar och barn, förmyndare och myndling, mellan säljare och köpare, utfärdare och innehavare av skuldebrev och så vidare.
    Det kan vara av intresse att jämföra det arbete, som sålunda sedan lång tid pågår i syfte att uppbygga en enhetlig, efter vår tids krav avpassad nordisk lagstiftning, med motsvarande enhetssträvanden på vissa andra håll i Europa. I Tyskland och Schweiz, liksom tidigare i Frankrike, blev rättsenheten en senkommen frukt av den politiska enheten. Här i Norden är den resultatet av fri samverkan mellan självständiga stater. Arbetet har helt byggts på frivillighetens grund och ej sträckts längre än det i varje stat uppburits av övertygelsen om dess nytta. Minst av allt är det här fråga om att genomdriva något slags allmän kulturell likriktning, att utplåna historiskt betingade nationella särdrag. Sådana nivelleringsförsök vore ur flera synpunkter ej tillrådliga och helt visst dömda att misslyckas. Sina naturliga livsvillkor har det nordiska lagstiftningsarbetet på sådana områden, där rättsuppfattningen i grunden är densamma över hela Norden och där avvikelserna mellan lagarna ha sin förklaring

 

i mer eller mindre tillfälliga omständigheter, och dessa områden erbjuda ett arbetsfält, som är rikt och betydelsefullt nog.
    Då man talar om den gemensamma nordiska lagstiftningen, avses med detta uttryck naturligtvis icke, att en och samma lag skulle kunna hava gällande kraft för hela Norden. Detta är uteslutet redan på den grund att det inte finnes något organ med kompetens att för de nordiska staternas gemensamma räkning pröva, antaga och utfärda lagar. Vart och ett av de fem nordiska länderna har sålunda sin äktenskapslag, sin avtalslag, köplag, sjölag o. s. v., och då man betecknar lagen i det ena eller det andra av dessa ämnen såsom nordisk, syftar man blott på det förhållandet, att de nationella lagarna i ämnet tillkommit på grundval av gemensamt utarbetade förslag och äro till sitt innehåll helt och hållet eller i huvudsak överensstämmande. Lagstiftningsärendet är sålunda i vanlig ordning prövat av statsmakterna i varje land. Vid denna prövning — liksom redan vid förslagens utarbetande — kunna avvikelser finnas påkallade. Och även i de delar där överensstämmelse en gång kommit tillstånd, står det i allmänhet varje land fritt att företaga ändringar. Samarbetet innebär sålunda ingalunda, att de särskilda nordiska staterna uppgivit sin självbestämmanderätt. Endast undantagsvis förekommer det att länderna genom traktat binda sin handlingsfrihet i större eller mindre utsträckning, naturligtvis med förbehållen rätt att i viss ordning uppsäga traktaten. Garantien för att den en gång vunna rättslikheten upprätthålles ligger sålunda främst i uppskattningen av lagens värde i och för sig och av rättsgemenskapens betydelse. Erfarenheten visar, att denna garanti är tillfredsställande. Uppstår i något av länderna fråga om mera vittgående ändringar i en lag, som är i nyss angivna bemärkelse gemensam, pläga de övriga länderna inbjudas att deltaga i arbetet på en revision.
    Samarbetet har, såsom redan nämnts, sträckt sig över mycket vida fält. I förhoppning att en gång nå fram till en skandinavisk handelslagbok grep man sig under senare hälften av 1870-talet an med vissa delar av handelsrätten, och de skandinaviska växellagarna av 1880 utgjorde det första resultatet. Sedermera har i följande ämnen av handelsrättslig eller eljest förmögenhetsrättslig natur en mer eller mindre fullständig rättsenhet åvägabragts: köp och byte av lös egendom, avbetalnings-

 

köp, avtals ingående, fullmakt, rättshandlingars ogiltighet, försäkring, skuldebrev, kommission, handelsagentur och handelsresande, handelsregister, firma och procura, checkar, lufttrafik samt sist men icke minst hela sjörätten. Beträffande åtskilliga av nämnda ämnen omfattar rättsenheten tillsvidare ej Finland, som först efter frigörelsen från Ryssland kunde träda in i det gemensamma arbetet. I ett och annat fall står också något av de övriga nordiska länderna tillsvidare utanför. På vissa betydelsefulla områden har utvecklingen fört därhän, att gemensamt utarbetade lagar redan utbytts mot nya sådana. De ursprungliga växeloch checklagarna hava sålunda ersatts med nya lagar i samma ämnen av 1932, och sjölagarnas viktigaste kapitel hava undergått en genomgripande omdaning. I båda fallen sammanhänger den företagna revisionen med strävandena efter en för hela den civiliserade världen i sina huvuddrag enhetlig reglering av dessa för den internationella samfärdseln betydelsefulla rättsområden. Det förnyade samarbetet i dessa ämnen har, i motsats till det tidigare, omfattat även Finland. Arbetsfältet utvidgades för ett par år sedan att omfatta överläggningar på ytterligare ett viktigt rättsområde: aktiebolagsrätten, där förberedelserna fortskridit ganska långt.
    Mellan Danmark och Norge har tidigare samarbete ägt rum beträffande rätten till litterära, musikaliska och konstnärliga verk, och det kan förväntas att såväl dessa som vissa närliggande ämnen inom den närmaste framtiden upptagas till en för hela Norden gemensam behandling. Ett annat område, där samarbete tidigare inletts och nu efter några års avbrott återupptages, är patenträttens. I fråga om medborgarskap erhöllo Danmark och Sverige redan på 1890-talet nära överensstämmande lagar. I början av 1920-talet upptogos mellan Sverige, Danmark och Norge förhandlingar i detta ämne, vilka ledde till gynnsamt resultat. I huvudsak överensstämmande regler ha antagits även i Island. Slutligen kan nämnas, att man överenskommit att i stor utsträckning verkställa varandras domar och att låta en i ett av länderna öppnad konkurs omfatta jämväl gäldenären tillhörig egendom i något av de övriga.
    På familjerättens område, där samarbetet upptogs först 1909, har man redan nått mycket betydande resultat. Sålunda har enhetlighet i huvudsak vunnits beträffande hela äktenskapsrätten och vissa angränsande delar av föräldra- och förmynderskaps-

 

rätten samt i fråga om adoption. Beträffande arv, testamente och boutredning har mellan Sverige och Finland samarbete ägt rum. I Sverige har ny lagstiftning genomförts på alla dessa områden, medan ärendet i Finland ännu ej är slutbehandlat. Ett mera begränsat samarbete mellan Danmark och Sverige, avseende efterlevande makes arvsrättsliga ställning då bröstarvingar saknas, har längesedan länt till positivt resultat. I syfte att neutralisera olägenheterna av alltjämt kvarstående skiljaktigheter på nu berörda områden hava konventioner slutits mellan de fem länderna, byggda på den grundprincipen, att medborgare i ett av länderna, som har hemvist i något av de övriga, skall i familjerättsligt hänseende följa lagen i det land där han har hemvist.
    Under de senaste åren har i vissa straffrättsliga ämnen inlett sett samarbete, som delvis varit av officiell natur, delvis anordnats av de särskilda ländernas kriminalistföreningar. Sålunda har man till gemensamt övervägande upptagit frågorna om bekämpande av ungdoms- och alkoholistbrottsligheten, om behandling av arbetsskygga och andra på grund av sitt levnadssätt samhällsfarliga brottslingar, om fosterfördrivningens straffbarhet samt om bötesförvandling. I dessa delar har man väl begränsat sig till överläggningar av mera principiell art och ej, såsom på förutberörda områden, gemensamt utarbetat lagförslag, men samarbetet har icke dess mindre redan visat sig vara av betydelse för vinnande av rättsenhet. För närvarande hållas mellan svenska och norska lagkommittéer mera ingående överläggningar avseende ny lagstiftning om förmögenhetsbrott.
    Till de goda resultaten har i hög grad bidragit att man i alla de nordiska länderna har samma principiella uppfattning angående lagstiftningens uppgift. Särskilt på förmögenhetsrättens centrala områden har man härutinnan följt skilda linjer i olika länder. Den tyska borgerliga lagboken, som tillkom vid sekelskiftet, är uppbyggd efter den principen att lagen skall innefatta ett så fullständigt system av rättsregler, att man därur kan tolkningsvis härleda en lösning av snart sagt alla upptänkliga problem. Detta är emellertid ett mål som icke kan nås utan att rättsutvecklingen i viss mån låses fast och domstolarna stundom kunna se sig tvungna att döma i strid med sin uppfattning av vad som är rätt och billigt i det särskilda fallet. Livets oändliga och ständigt växlande mångfald låter ej fånga och binda sig i ett

 

sådant system av regler. Ingen lagstiftares fantasi är rik nog att räkna med alla de rättsliga frågor som möta i praktiken. Det bör därför stå domstolarna öppet att taga skälig hänsyn till det särskilda fallets egenart och att ägna beaktande åt omständigheter som ej kunde förutses då lagen stiftades. Man får emellertid å andra sidan ej heller gå för långt i denna riktning. Här i Norden är man ej beredd att i samma utsträckning som i England låta rättsutvecklingen bestämmas av domstolarnas prövning från fall till fall och en på denna väg utbildad praxis. Man strävar att finna en gyllene medelväg mellan ytterligheterna. Där ett verkligt behov anses föreligga, söker man genom uttryckliga lagbud trygga rättssäkerheten. Men man vill å andra sidan undvika att obehörigen klavbinda utvecklingen genom att i lagparagrafer låsa fast en uppfattning i den ena eller andra rättsliga principfrågan, som ännu ej är mogen för en mera slutgiltig lösning i den skrivna lagens form. Rättsbildningen får på sådana områden röra sig i de friare former, som den rättsvetenskapliga diskussionen och domstolarnas praxis erbjuda.
    De som togo initiativet till det gemensamma lagstiftningsarbetet hade blicken närmast fästad därpå, att handelsutbytet och den ekonomiska samfärdseln över huvud i hög grad underlättades, om de nordiska länderna finge överensstämmande lagar. Såsom vi sett, inriktades därför också arbetet till en början på handelsrätten. Att föregångsmännens förhoppningar icke slagit fel framgår bäst av det intresse näringslivets män visat för rättsenhetens upprätthållande och utvidgning. Erfarenheten har emellertid lärt oss, att dessa praktiska fördelar inte äro de enda och knappast de viktigaste. Genom anlitande av sakkunskap och erfarenhet från hela Norden ha lagstiftningsfrågorna erhållit en mångsidigare belysning. Vid strävandet efter rättsenhet framträda också de stora principiella linjerna med en klarhet och skärpa, som verkar fördjupande och befruktande. En nordisk lag blir därför också i regel en lag av särskilt hög kvalitet. Samarbetet på ett visst rättsgebit är för övrigt ingalunda slut därmed att ett i samråd utarbetat lagförslag upphöjts till lag i vart och ett av de nordiska länderna. Genom tillkomsten av en sådan lag ha såväl det praktiska rättslivets som rättsvetenskapens män fått ett gemensamt arbetsfält och ett nytt föreningsband. Domare och advokater över hela Norden ha att sörja för en god tillämpning av den nya lagen, och de kunna därvid draga nytta

 

av varandras erfarenheter. De rika och mångsidiga rön beträffande en ny lag, som sålunda göras av praktikens män, verka helt naturligt också stimulerande på rättsvetenskapen i alla länderna, och den mångsidigare belysning, som sålunda av teorien ägnas de rättsliga problemen, kommer i sin ordning praktiken till godo. Här uppstår sålunda mellan teori och praxis och mellan jurister i skilda länder en livgivande växelverkan till gagn för alla parter.
    Den nordiska rättsgemenskapen utgör ock, liksom själva arbetet på dess åvägabringande, vidmakthållande och utvidgning, ett starkt ideellt föreningsband mellan Nordens folk. Vår lagbundna frihet vilar på säkrare grund, om den har hela Norden till sitt fäste. Vad en rättsordning som uppbäres av folkets fulla förtroende kan betyda såsom värn för politiskt och kulturellt oberoende, därom sakna vi nordbor ingalunda erfarenhet. Under Finlands hårda år framstod den fäderneärvda lagstiftningen ej blott såsom ett av de högsta ideella värden det gällde att försvara. Lagen blev också ett vapen, ett styrkebälte i frihetskampen, ett bålverk som fienden ej mäktade genomtränga. I våra dagar framstår det klarare än någonsin, att vi nordbor hava gemensamma rättsliga ideal att försvara. Genom att samfällt vårda och utveckla dessa ideal, genom att göra lagarna till ett klarare uttryck för folkens uppfattning stärka vi ej blott känslan av samhörighet, utan vi skapa också för vår gemensamma kultur ett skydd som ej är att förakta.

 

    Jag skall till sist med några ord sätta in frågan om det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet i ett större sammanhang, se det såsom ett led i det internationella lagstiftningsarbete, vars brännpunkter varit Haag och Genève. Detta ämne kan måhända med hänsyn till tidsförhållandena synas sakna aktualitet. De strävanden äro dock ej uppgivna, som sedan lång tid pågå att på rättsområden av stor betydelse för den internationella samfärdseln — främst handelsrättens och sjörättens — i möjligaste mån nå fram till överensstämmande regler eller åtminstone bringa klarhet i frågan vilket lands lag i visst fall skall tillämpas. Och det har inträffat förr, att strävandena till ett internationellt samarbete i rättens tecken fått ökad livskraft i tider som dessa. De nordiska folken böra därför alltjämt stå redo att medverka i detta arbete. De hava särskilda förutsättningar för denna uppgift och därför också särskilda förpliktelser. De äro redan på den grund bättre än de flesta andra folk skickade att här göra

 

en fruktbärande insats, att de varit mera oberörda av de senaste decenniernas kamp och vånda. I en utsträckning som saknar motsvarighet på andra håll i världen ha de också visat sig kunna, utan att offra något av sin frihet och självbestämmanderätt, på vidsträckta områden bygga upp en gemensam rättsordning som är gagnande och livskraftig. Ingen här i Norden är blind för att förutsättningarna för denna samverkan varit sällsynt gynnsamma. Men detta hindrar ej att vi därvid inhöstat värdefulla erfarenheter som saknas på andra håll. Det nordiska samarbetet framstår därför såsom på en gång en förberedelse och en förebild för en liknande samverkan i större sammanhang, låt vara att denna senare måste röra sig på mera begränsade fält och ej kan framträda med så stora anspråk på enhetliga resultat. Att de nordiska folken, då tiden är mogen, gemensamt träda fram och göra sin insats är en plikt ej blott mot andra folk utan även mot dem själva. De ha här ett tillfälle som icke får försummas att vinna gehör och förståelse för sina ideal på rättslivets område. Under det nordiska lagstiftningsarbetet ha de grundligt genomträngt snart sagt alla problem som kunna väntas möta de internationella enhetssträvandena, och de ha sammanfattat de vunna resultaten i överensstämmande lagar. De kunna sålunda träda in i ett internationellt samarbete med en rik fond av sakkunskap och ett klart utformat gemensamt program. Erfarenheterna från den internationella lagstiftningen på växel- och checkrättens, sjörättens och köprättens område bestyrka värdet av en samfälld insats från nordiskt håll med stöd av gemensam lagstiftning och gemensamma erfarenheter av dess praktiska tillämpning.
    Det kunde ännu vara mycket att säga om det betydelsefulla ämne jag haft att behandla, ej minst om sambandet mellan den nordiska lagstiftningen och vår allmänna kulturgemenskap. Den förra är ett utflöde av den senare. Hos folk vilka, såsom de nordiska, själva stifta sina lagar och själva ha makt att ändra dem, utgöra lagarna, och särskilt de som beröra centrala livsområden, ett koncentrerat uttryck för de resultat, till vilka folket kommit i sin samhällsbyggande verksamhet och i sina kulturella strävanden överhuvud. Kanske är det ej förmätet att hoppas, att insikten om våra gemensamma uppgifter även på lagstiftningens fält skall slå allt djupare rötter i en tid, då värdet av lagbunden frihet framstår klarare än någonsin tillförne.