Kriminalistföreningen i Finland sammanträdde till årsmöte i Helsingfors d. 28 april 1939 under ordförandeskap av överborgmästaren Antti Tulenheimo, som i sitt hälsningstal särskilt vände sig till den svenske gästen, professor Olof Kinberg. Sedan val och övriga föreningsangelägenheter förrättats, övergick mötet till behandlingen av dagens diskussionsfråga »Ändring av lagstiftningen rörande unga förbrytare». Inledare var justitierådet, jur. doktor Paavo Kekomäki, som i sitt föredrag behandlade följande frågor: a) ungdomsbrottsligheten och den moderna kriminalpolitiken, b) ungdomsbrottslighetens psykologiska bakgrund, c) iögonenfallande bristfälligheter i vår nuvarande lagstiftning och d) huvudpunkterna i propositionsförslaget. Korreferenter voro professor Brynolf Honkasalo, skolrådet Erik Mandelin och fängelsepsykiatern, doktor Martti Kaila. I diskussionen deltog främst professor Kinberg med ett längre anförande samt därjämte professor Honkasalo, doktor Kaila, professor H. Fabritius, justitierådet Kekomäki och fil. magister Kaarlo Helasvuo.

V. V.

 

    Lagförslag om särskilda rättsmedel. Inom justitiedepartementet har upprättats förslag till lag om särskilda rättsmedel, vilket genom prop. (nr 307) förelagts riksdagen. Förslaget överensstämmer i allt väsentligt med de i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk upptagna bestämmelserna i ämnet. Dock ha sådana jämkningar vidtagits, som föranletts av bestämmelsernas inpassande i nu gällande rättegångsordning. Justitieministern framhåller i statsrådsprotokollet, att ofullständigheten och otydligheten i gällande bestämmelser på detta viktiga område utgöra en sådan brist i vårt rättegångsväsen att den bör avhjälpas snarast möjligt och utan avbidan på den allmänna rättegångsreformen.
    Beträffande resning, som motsvarar det nuvarande återbrytande av dom, anför justitieministern, att han icke anser sig kunna tillstyrka tidigare framställda förslag om att resning skulle kunna beviljas uteslutande för omprövning av det förut i målet förebragta materialet utan att några nya omständigheter eller bevis tillkommit. Däremot medgives resning i sådana fall, då rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider mot lag. Resning kan vidare beviljas, om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller ombud gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antagas ha inverkat på målets utgång. En annan resningsgrund är,

 

att ett i målet åberopat skriftligt bevis varit falskt eller att part, som förelagts edgång, eller vittne eller sakkunnig avgivit falsk utsaga. Den viktigaste resningsgrunden är att nya omständigheter eller bevis åberopas. Härvid kräves sannolikhet för att deras förebringande skulle ha lett till annan utgång; i brottmål kan dock till den tilltalades förmån resning beviljas även eljest då med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer synnerliga skäl äro att frågan, om den tilltalade förövat det brott, för vilket han dömts, prövas ånyo. Syftet härmed är att öppna möjlighet till omprövning av målet redan då de nya omständigheterna eller bevisen äro ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet. Beträffande resning till den tilltalades nackdel föreslås i vissa hänseenden strängare regler.
    Frågor om resning skola enligt förslaget liksom nu prövas av högsta domstolen. Beträffande dennas sammansättning vid behandling av dylika frågor föreslås, att då resningsansökan avser en av högsta domstolen meddelad dom, de ledamöter, som förut dömt i målet, ej skola deltaga i resningsfrågans prövning, om domfört antal ledamöter ändå är att tillgå.
    Förslagets bestämmelser om återställande av försutten tid överensstämma väsentligen med vad nu gäller.
    För sådana fall, då grövre rättegångsfel förekommit, föreslås ett särskilt rättsmedel, besvär över domvilla. Sådana besvär skola föras i den rätt, där talan mot domen skolat fullföljas, eller om fullföljd ej kunnat äga rum, hos högsta domstolen. Till domvilla hänföres varje grovt rättegångsfel, som kan antagas ha inverkat på målets utgång.

T. S.