Blodundersökningar i faderskapsmål. Statens rättskemiska laboratorium meddelar i sin redogörelse för verksamheten under år 1938, att blodundersökning för faderskapsbevisning utförts i 904 ärenden. I 161 av dessa uteblev antingen blodprov från någon av de personer undersökningen avsåg eller begärt kontrollprov, varför undersökningen blev ofullständig. I de återstående 743 ärendena visade sig uteslutning av den uppgivne barnafadern möjlig i 93 fall. I 12 fall undersöktes även blodprov från barnets mormoder eller den uppgivne faderns moder eller båda; i 2 fall utöver de nyss angivna möjliggjordes därigenom uteslutning. Genom blodundersökning klarlades sålunda i nära 13 % av de fullständigt undersökta fallen, att viss person icke kunde vara fader.

I. S.

 

    Värdet av bevisning genom blodprov vid rattfylleri. Såsom omtalats i SvJT 1938 s. 511 har justitiekanslersämbetet hos K. M:t anfört besvär över ett av hovrätten för Övre Norrland d. 26 juli 1938 meddelat utslag i mål angående ansvar för onykterhet vid förande av motorfordon. Genom detta utslag hade bilföraren, emedan den kliniska undersökningen icke givit stöd för att han skulle varit spritpåverkad, blivit frikänd oaktat blodprovet visade en alkoholhalt av 2.97 promille och föraren vidgått en avsevärd spritkonsumtion. Högsta domstolen har nu genom utslag d. 8 febr. 1939 med ändring av hovrättens utslag dömt föraren till en månads fängelse under anförande, att det med hänsyn till resultatet av blodundersökningen samt till övriga omständigheter i målet måste anses utrett att han varit så påverkad av starka drycker att han kunde antagas icke ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar.

I. S.

 

    Målet angående Vänerns reglering. Vattenöverdomstolen har den 18 april 1939 meddelat dom i målet angående Vänerns reglering. Detta vidlyftiga regleringsmål avgjordes i första instans av Västerbygdens vattendomstol den 19 juni 1937 (jfr SvJT 1937 s. 558) efter att hava varit anhängigt vid vattendomstolen i över tolv år. Mot vattendomstolens domfullföljdes talan till vattenöverdomstolen av 109 utav parterna i målet.
    Vattenöverdomstolens dom innebär, att vattenöverdomstolen i huvudsak fastställt den av vattendomstolen meddelade domen. Endast på ett par punkter hava ändringar vidtagits. Så har vattenöverdomstolen beträffande vissa bland regleringsbestämmelserna intagna föreskrifter, vilka hava till ändamål att förhindra saltvattens uppträngande i den s. k. Göteborgsgrenen av Göta älv, förklarat, att åt dessa föreskrifter, med hänsyn till den säregna och oprövade karaktären av de till förebyggande av saltvattnets uppträngande vidtagna anordningarna, icke bör för närvarande givas en slutgiltig utformning. Föreskrifterna skola i stället gälla såsom provisoriska under en tid av tjugufem år med rätt för parterna att i mån av befogenhet under denna tid påkalla ändringar och justeringar av föreskrifterna. De föreskrifter, som sålunda komma att gälla vid utgången av det tjugufemteåret, skola därefter anses såsom de slutgiltiga. Beträffande ett vid Göta älv beläget tegelbruk hade vattendomstolen ansett, att detsamma borde skyddas mot de höga vattentappningarna i älven genom uppförande av en betongvall mot älven och därför till tegelbrukets ägare utdömt ett pen-

 

ningbelopp, motsvarande kostnaden för uppförande av vallen. Vattenöverdomstolen har i sin dom förklarat, att det med hänsyn till omständigheterna i målet bör åläggas vattenfallsstyrelsen såsom sökande till regleringsföretaget att själv utföra denna skyddsåtgärd. Vattenfallsstyrelsen har därför ålagts att till tegelbruksanläggningens skyddande uppföra ifrågavarande betongvall.
    Vattenöverdomstolen, som vid målets behandling biträtts av vattenrättsingenjören H. Larsson såsom tekniskt sakkunnig, har på ort och ställe tagit vissa av regleringens verkningar i närmare skärskådande. Vattenöverdomstolens dom är enhällig på alla punkter utom en, där en av domstolens ledamöter anmält avvikande mening.

N. V.