Nordisk Tidsskrift for Strafferet. Såsom tidigare omnämnts dominerades h. 3—4 av årgång 1938 av en större uppsats om icke mindre än 80 s. av landsdommer HUGO CHRISTENSEN, betitlad »Nogle Betragtninger over Straffens Begrundelse og Formaal» Den uppgift författaren ställt sig är både svår och betydelsefull. Det gäller intet mindre än en undersökning av

 

558 TIDSKRIFTSÖVERSIKT.möjligheten att uppställa vad han själv kallar »Strafferettens øverste Grundsætning, hvorunder alle de foreliggende Kendsgerninger angaaende Forbindelsen: Forbrydelse-Straf lader sig indordne». För lösandet av denna omfattande uppgift lägger förf. en bred doktrinhistorisk översikt till grund. Särskilt intresse tilldrager sig framställningen av Ørsteds och efterföljande danska rättslärdes uppfattningar av straffets ändamål, varav framgår huru undan för undan empiriskt färgade synpunkter på rättsreaktionernas uppgift undanträngt de metafysiska betraktelserna om straffets rättsgrund och billighet. Värdefull är också den historiska översikten av den danska straffrättens ställning till de olika idéströmningar, som tidigare behandlats. I det därpå följande avsnittet utvecklar förf. sin egen teori om straffets uppgifter, därvid huvudtemat är att allsidig hänsyn skall tagas till olika verkningar av samhällets reaktion mot brottet. De individualpreventiva kraven intaga visserligen även för förf. med hans principiellt naturvetenskapliga metod den främsta platsen som straffrättslig princip, men han framhåller med rätta, att en begränsning uppåt av reaktionernas skärpa icke kan härledas ur samma princip. Denna svaghet avhjälpes av »den naturvidenskabelige Teori om Kræfternas Balance», vilken förf. finner genom en undersökning av »den  offentlige Menings Krav». Uppfyllandet av detta krav blir därför för förf. straffrättens översta princip. I utvecklingen av denna straffteori skymtar stundom fram, att vissa av de verkningar förf. på empirisk grund tillerkänner straffet på ett dunkelt sätt funnits inneslutna redan i vedergällningsteorien i dess modernare former. Särskilt gäller detta de allmänna verkningar strafflagens handhavande utövar på de icke-brottsliga medlemmarna av samhället, »nemlig disse, at den lovlydige enten anser Straffen god eller daarlig». För att straffet skall vara lämpligt och ändamålsenligt skall det alltså tillfredsställa den allmänna rättskänslan. Författarens teori kan därför på sätt och vis anses utgöra en reaktion mot en ensidig individualpreventiv uppfattning av samma art som den Lundstedtska läran om strafflagens moralbildande funktion. Icke heller saknas beröringspunkter med Severin Christensens rättsstatslära med dess framhävande av straffets uppgift att återställa den genom brottet rubbade sociala jämvikten. — Den refererade avhandlingen har i tidskriftens löpande årgång h. 1 underkastats kritik av mag. KARL O. CHRISTIANSEN under rubriken »Kriminalpolitiske Betragtninger», en kritik som dock mindre gäller de vunna lagstiftningspolitiska resultaten än den kunskapsteoretiska metod som i avhandlingen kommit till användning. Enligt Christiansen ha rent normativa sypunkter på straffets uppgifter på ett vilseledande sätt iklätts naturvetenskapliga uttryckssätt, d. v. s. förf. har sökt omforma moraliska värdebegrepp till empiriskt grundade förlopp. Alldeles särskilt påvisas detta vara förhållandet när det gällt analysen av begreppet »den offentlige Mening». — Professor OLUF KRABBE redogör i samma häfte under rubriken Schweizisk Strafferet för vissa intressanta dragi den nya enhetliga schweiziska strafflagen, delvis under jämförelse med motsvarande regler i den danska lagen. — ALLAN ETZLER berättar i artikeln »Straff och straffverkställighet i Lettland och Estland» om sina erfarenheter från en studieresa till nämnda länder, som givetvis äga strafflagstiftningarav synnerligen ungt datum men av relativt konservativ typ. Av särskilt in-

 

TIDSKRIFTSÖVERSIKT. 559tresse är redogörelsen för de vidsträckta befogenheter, som i Lettland synas tillkomma de olika straffanstalternas anstaltsråd. Till dessa befogenheter höra bl. a. beslut om villkorlig frigivning och om fånges permission. — I övrigt märkes ur innehållet i det föreliggande tidskriftshäftet en artikel av HEINZ-WERNER WALENSKY, »Till frågan om de unga juristernas undervisning i de kriminalistiska hjälpvetenskaperna», samt redogörelser av NILS REGNER för de nya svenska konkurrensreglerna och av HARTVIG NISSEN för de av Commission internationale pénale et pénitentiare år 1933 utarbetade och till Nationernas förbund överlämnade reglerna för fångars behandling, vilka förbundsförsamlingen 1934 rekommenderat de skilda ländernas regeringar för efterföljd. — H. 2 inledes med en rättsfilosofisk uppsats av TRYGVE LEIVESTAD om »Viljens frihet», vari först och främst själva problemställningen i debatten mellan determinism och indeterminism på straffrättens område undersökes. Förf. reducerar motsättningen till rimliga proportioner; i nutiden kan filosofien naturligen icke sluta ögonen för naturvetenskapens och psykologiens rön och å andra sidan hava ju dessa senare vetenskaper ställts inför en kunskapsteoretisk kris, vilken lett till ökad självbesinning och insikt om den empiriska forskningens relativitet. Förf. drager en lans för en indeterminism i den måttliga formen att han utgår från den allmänmänskliga känslan av frihet att fritt välja sitt handlingssätt i olika situationer. Bevisbördan för att detta medvetande grundar sig på en illusion övervältras på den som påstår något sådant. Att den på detta sätt fattade fria viljan till skillnad från den psykologiskt analyserbara har ett irrationelltväsen »er en svakhet men det er intet avgjørende argument imot den fri viljes eksistens», förklarar förf. helt frimodigt. Vad som juridiskt sett synes vara det betydelsefullaste av författarens resultat är att hävdandet av den fria viljan såsom ett praktiskt postulat på moralfilosofiens område icke behöver hindra en anslutning till de individualpreventiva målsättningarna i straffrätt och kriminalpolitik. — Om det danske »Statens Arbejdshus ved Sønder Omme» skriver dess inspektör AXEL HERTEL en intresseväckande artikel. Efter en redogörelse för det praktiska anordnandet av anstalten och internernas behandling kommer förf. in på frågan om den inverkan på individerna den arbetsvänjande behandlingen kan antagas utöva. Av vikt synes för denna frågas besvarande vara det förhållande förf. understryker, nämligen att bland alla grupper av arbetshusets klientel befinna sig åtskilliga psykopater och oligofrena personer, även om en viss differentiering av de olika människotyperna efter paviljongsystem äger rum. Man får med hänsyn härtill och under betraktande av arbetshusets användningsområde enligt den danska strafflagen närmast anse det vara dess uppgift att utgöra ett övergångsstadium till säkerhetsanstalten med dess rena förvaringsfunktion. Att återfallsfrekvensen under prövotiden bland dem som utskrivits på prov under åren 1935—37 likväl understeg 50 % är vid detta förhållande ägnat att förvåna; måhända kan förklaringen sökas däri, att prövotiden är förenad med stödjande eftervård, varför den verkliga återfallsrisken fördelar sig över flera år än dem som medräknats i den av förf. anförda statistiken. — HJALMAR NYMANN refererar det svenska sakkunnigförslaget av 1938 till lag om villkorlig frigivning m. m. — HUGO CHRISTENSEN replikerar Karl O. Christiansen i an-

 

560 TIDSKRIFTSÖVERSIKT.ledning av hans ovan berörda kritik. — Professor OLUF KRABBE redogör för »International Strafferet», närmast tvenne år 1937 i Genève avslutade konventioner, den ena om bekämpande av terrorism, den andra om upprättandet av en internationell straffdomstol. Sverige har icke tillträtt någondera överenskommelsen. — Recensioner och tidskriftsreferat utfylla det föreliggande häftet.

I. A.