Examen juridicum i Lund II. Min första artikel i detta ämne (SvJT 1939 s. 463 ff.) slutade vid det tillfälle, då Nehrman trött och utsliten efter 33 års mödosamt arbete i universitetets tjänst drog sig tillbaka till sitt kära Säby efter erhållet nådigt avsked från professuren. Vems om skulle bliva hans efterträdare var tämligen givet. Det blev dåvarande juris adjunkten i Lund Lars Johan Colling, som den 13 december 1753 av K. M:t utnämndes till professor i svensk och romersk rätt vid Lund universitet.¹
    Colling var född i Stockholm 1714 och hade fått sin första utbildning i Upsala, där han studerade åren 1726—37. I slutet av 1739 inskrevs han vid Lunds universitet och disputerade påföljande år under Nehrmans presidium. År 1743 blev han docent i juridiska fakulteten och 1744 adjunkt därstädes. Nehrman hade dock inga högre tankar om Collings vetenskapliga begåvning. Då adjunkturen skulle tillsättas,hade han också givit förord åt den till åren yngre konkurrenten Johan Benzel,² men trots detta hade Colling utnämnts av kanslern. Förhållandet mellan Nehrman och den honom mot hans vilja påtvungne adjunkten förblev åtminstone tidvis spänt. Osämjan underhölls genom Collings häftiga och misstänksamma lynne, medan Nehrman sökte behandla sin underordnade med godmodigt överseende.³ Till karaktären voro de också varandras motsatser.
    Colling har som undervisare och examinator ej erhållit något gotteftermäle.⁴ Delvis torde omdömet hava påverkats av den tillfälligheten, att han kom att efterträda den berömde Nehrman. Man kunde icke undgå att jämföra honom med denne, och en dylik jämförelse måste givetvis utfalla till Collings nackdel. Vid bedömandet av Colling och hans livsgärning har kritiken ej heller tagit nödig hänsyn till de omständigheter, under vilka han levde och verkade. Särskilt har man ondgjort sig över, att han i olikhet mot Nehrman skulle hava låtit sitt ekonomiska intresse utöva ett otillbörligt inflytande på sina ämbetshandlingar. Anklagelsen gick m. a. o. ut på, att Colling, som en av hans lärjungar⁵ uttryckt sig, »vanligen lät besticka sig», d. v. s. han

 

¹ Som konkurrenter uppträdde juris adjunkten i Upsala Nils Wall och kaptenlöjtnanten vid amiralitetet i Karlskrona Christian Ulrik Walman. Den sistnämnde kunde som juridisk merit endast åberopa, att han vid mitten av 1730-talet såsom student bevistat Nehrmans föreläsningar.
² Sedermera adlad Benzelstierna och juris professor i Greifswald.
³ Se t. ex. Nehrmans skr. till universitetskanslern 1754 27/4 (RA).
⁴ Se senast Å. HOLMBÄCK i Svenskt biografiskt lexikon, Bd 8 (1929), s. 751.
⁵ Lars von Engeström i en otryckt biografi över en annan lärjunge, J. Chr. Toll. Jfr K. MELLANDER: Johan Christopher Toll (1933), s. 7—8. 

skulle mot kontant erkänsla hava underlättat examen resp. disputationsprov för dem, som hade råd att betala honom tillräckligt härför. Skulle häri ligga någon sanning — och till denna fråga återkommer jag senare — kan detta förklaras, om också icke försvaras, av hans dåliga ekonomi, som följde honom praktiskt taget hela livet igenom, och för vilken han näppeligen själv kan göras ansvarig. Först är att märka, att han före 1753, eller det år han blev professor, icke haft några fasta inkomster, om man undantager ett obetydligt årligt stipendium på 40 daler s. m. För att livnära sig var han tvungen att tillgripa tillfälliga arbeten såsom renskrivning av Nehrmans kollegier, enskilda lektioner åt juris studerande, enstaka advokatuppdrag m. m. dylikt. I egenskap av vice akademisekreterare ordnade han vid mitten av 1740-talet på ett förtjänstfullt sätt universitetets arkiv och erhöll väl härför något arvode. Men varken docenturen eller ens adjunkturen medförde några ekonomiska förmåner i form av någon som helst lön.¹ Det senare berodde på, att den ordinarie adjunktslönen disponerades av annan person och blev ledig först vid samma tidpunkt, då Colling utnämndes till professor. I januari 1754 kort före sin installation fick han veta, att han för framtiden tills vidare skulle få åtnjuta en årlig lön av 200 daler s. m. Det var den magra adjunktslönen, på vilken han väntat i nära tio år, som nu äntligen ställdes till hans disposition. Professorslönen, som utgick årligen med 300 tunnor spannmål till ett beräknat värde av 675 daler s. m. förutom inkomsterna från ett prebendehemman om 1 mantal² samt del i den s. k. Kanikemarken,³ uppbars fortfarande av Nehrman, som av kunglig nåd fått denna sig tillförsäkrad på livstid. Ännu 16 år dröjde det, innan Colling kom i åtnjutande av denna lön. Vid underrättelsen om Nehrmans död i maj 1769 skyndade sig Colling att sätta sig i besittning av prebendehemmanet och de omtalade ängslotterna. Äntligen, trodde han, var hans stund kommen. Men han fick snart veta, att han misstagit sig. Nehrmans änka hade ingivit ansökan om erhållande av nådår, vilket beviljades henne av K. M:t den 16 augusti 1769, och juris professorn erhöll då order att återlämna allt, vad han redan kunde hava uppburit av löneförmånerna. Man kan lätt föreställa sig hans känslor vid detta tillfälle. — Under sådana omständigheter är det givet, att då professorslönen, som i och för sig ej ansågs vara tillräcklig att föda en familj, slutligen år 1770 fick disponeras av Colling, den till stor del måste användas till räntor och amorteringar av de stora skulder han ådragit sig under den långa väntetiden. Han var därför under hela sin professorstid mer eller mindre nödsakad till att leva på de sportler, som för andra lyck-

 

¹ Jfr 1753 års huvudbok för Lunds universitet (LUB).
² Professorslönerna vid Lunds universitet reglerades genom Kungl. res. 1667 14/11, 1682 1/6 och 1748 25/11 (LUB). Prebendehemmanet innehades av juris professorn under säterifrihet och utarrenderades av denne.
³ Se härom Kungl. res. 1681 3/8, 1692 26/11 och 1697 20/4 (LUB). Juris professorns andel i Kanikemarken utgjordes efter storskiftet 1762 av sex olika lotter ängsmark, vilkas utnyttjande hade karaktär av lönetillägg. 

ligare lottade kolleger¹ blott representerade ett välkommet tillägg på lönen. Till sådana sportler räknades sedan gammalt dels de avgiftsbelagda kollegierna, dels arvodet som preses vid disputationerna.
    Vid sin undervisning följde Colling i stort sett den nehrmanska traditionen. På hans flit fanns intet att anmärka. I brev till kanslern från 1750-talet² omtalar han, hur han »med nöje» uppoffrar »6 à 7 timmar om dagen» till sina »kollegianters redliga undervisning», och detta ehuru han ofta blivit bedragen på den betalning han väntat sig, och som han »åtminstone av förmögnare (studenter) bort hava». Föreläsningar och kollegier höllos dock blott på »läsedagarna» (måndag, tisdag, torsdag och fredag), men även övriga vardagar voro upptagna av »exercitia stili forensis, examina repetitoria och tentamina practica».³ Det är icke omöjligt, att det delvis varit Collings personliga ovilja mot Nehrman, som kommit till uttryck däri, att han icke brytt sig om att uppställa sin företrädares tryckta juridiska arbeten som examensfordringar. I stället har han i stor utsträckning inarbetat stoffet i sina egna kollegier, vilka f. ö. i regel innehålla mycket litet utöver vad som påträffas i de bevarade föreläsningsserierna från Nehrmans tid. Anteckningarna från dessa kollegier, som i viss omfattning fortfarande finnas bevarade bl. a. i Upsala och Lunds universitetsbibliotek, hava efter allt att döma fått representera det enda kunskapsstoff, som en juris studerande behövde lära sig till examen för Colling.⁴ I grundvetenskaperna examinerade allt fortfarande professor Nelander, som förmodligen ej ändrat sina tidigare fordringar.⁵
    Colling klagar i brev till kanslern den 13 januari 1759, att antalet juris studerande sjunkit betydligt under de sista åren, så att det numera endast belöpte sig till »knappt några och tjugo».⁶ En kontrollering av denna uppgift har emellertid lett till resultatet, att denna siffra överensstämmer med det antal, som vid nämnda tid årligen brukade inskrivas vid universitetet i avsikt att studera juridik, även som med

 

¹ Härmed har jag ej velat påstå, att Collings fall på något sätt varit enastående i universitetets annaler. Det har nämligen funnits åtskilliga professorer, som haft det lika dåligt eller kanske t. o. m. sämre i löneavseende. Men av juris professorerna i Lund under 1700-talet har Colling varit den, som haft att kämpa mot de största ekonomiska svårigheterna. Och då det gäller en jämförelse mellan de juridiska lärarna, kan icke helt bortses från denna omständighet, allra helst som denna direkt synes hava påverkat Collings ämbetsgärning.
² Colling till kanslern 1754 25/11 och 1759 13/1 (kanslersarkivet, RA).
³ Jfr M. WEIBULL: Lunds universitets historia I (1868), s. 261.
⁴ Kollegieundervisningen gick delvis ut på att skapa frågekompendier. I LUB finnes bevarad bl. a. »Kort anvisning til svenska lagfarenheten, stäld uti frågor och svar och lämpad isynnerhet til begynnares tienst». Anteckningarna äro gjorda av jur. stud. Olof Gabriel Arell 1769. — Andra liknande finnas från 1770.
⁵ Jfr SvJT 1939 s. 466. — En god föreställning om prof. Nelanders fordringar i examen juridicum under ifrågavarande period ger förutom de bevarade examensprotokollen ett i LUB befintligt kompendium över frågor och svar i de moraliska vetenskaperna, utarbetat på grundval av Nelanders år 1764 hållna föreläsningar av jur. stud. Gustaf Adolf Löwenhielm, som själv avlade examen 1765 18/12. Anteckningar från Nelanders föreläsningar och enskilda kollegier från 1750- och 1760-talen äro också i viss utsträckning bevarade i LUB.
⁶ M. WEIBULL a. a. s. 261.

 

det antal, som årligen avlade de i 1749 års examensförordning stipulerade kunskapsproven. Däremot kan siffran icke anses motsvara antalet juris studerande, som på en gång bevistade undervisningen i juridik. I kanslikollegii arkiv befintliga »summariska tabeller över Lunds akademis närvarande studenter» från en något senare tid (1764—70) visa också ungefär dubbla antalet juris studerande, och detta trots att examinanderna och respondenterna tillhopa samtidigt icke företett någon ökning. Detta betyder i själva verket, att studietiden i medeltal måste hava varat omkring två år. Inom litteraturen har det påståtts,¹ dels att den juridiska lärokursen i Lund på Collings tid endast tagit en termin i anspråk, och dels att examen stundom avlagts på ännu kortare tid. Det första momentet i påståendet synes vara gripet ur luften, särskilt i belysning av förhållandet, att icke ens den för studenternas studietid ömmande kanslern velat (1754) föreslå mindre tid än två terminer.² Däremot är det riktigt, att det under Collings tid ej saknas exempel på att en eller annan juris studerande i Lund avlagt examen på kortare tid än en termin. Anledningarna härtill kunde varit flera. Studenter, som dessförinnan studerat juridik vid annan akademi, behövde i regel ej under någon längre tid följa Collings undervisning, särskilt om de visade sig tidigare hava förvärvat tillräckliga kunskaper. Personer, som hunnit till mera mogen ålder och dessutom redan haft anställning i det praktiska livet, sluppo också relativt lindrigt undan. Till den senare kategorien hörde t. ex. vissa tjänstemän i Göta hovrätt, som fått anställning därstädes mot villkor att sedermera vid tillfälle avlägga examen juridicum. Dit kan också räknas den 21-årige Johan Christoffer Toll, vars examen i litteraturen fått fungera som bevis för Collings släpphänthet. M. WEIBULL³ vet sålunda berätta, att »sedermera excellensen J. C. Toll» år 1764 fått sitt examensbetyg efter blott »sex veckors vistelse vid universitetet». Denna historia är dock en smula påbättrad så till vida, som Toll i verkligheten före examen studerade juridik åtminstone under tolv veckor.⁴ Sannolikt har det väl tillgått så, att en del studenter, bland dem Toll, som haft råd att betala och samtidigt av olika skäl önskat erhålla en snabb examen, av Colling begärt att få utbyta det vanliga collegium privatum mot ett s. k. collegium privatissimum eller vad vi numera skulle kalla enskilda lektioner. Särskilt om studenterna voro begåvade, vilket Toll obestridligen var, kunde de naturligtvis på detta sätt inhämta lärokursen vida hastigare än sina kamrater, som endast åtnjöto den vanliga katederundervisningen. Men å andra sidan medförde detta systemen fara för missbruk, genom att Colling lätt kunde förledas till att på alltför svaga grunder hjälpa sina enskilda elever igenom. Ty eftersom det var han själv, som bestämde frågorna i den offentliga examen, var det intet som hindrade, att samma frågor kvällen förut kunde hava

 

¹ HOLMBÄCK a. a. s. 751.
² Se härom närmare SvJT 1938 s. 60.
³ A. a. s. 261.
⁴ Jfr MELLANDER a. a. s. 8.

 

blivit privatissime genomgångna och förberedda. Hur därmed i verkligheten förhållit sig, är numera omöjligt att avgöra. Det är emellertid tydligt, att ryktena om Collings s. k. besticklighet delvis måste härleda sig från misstanken, att han med otillåtna medel sökt hjälpa sådana studenter till en snabb examen, vilka velat och kunnat betala det förhållandevis höga arvode, som ett collegium privatissimum betingade. En dylik misstanke kan naturligtvis hava bottnat i rena avundsjukan, då den stora massan av studenter, som av ekonomiska skäl ej hade tillfälle att utnyttja de enskilda lektionerna, såg sina bättre lottade kamrater efter en relativt kort tid lämna universitetet med det efterlängtade betyget på fickan. Men det betänkliga är, att ryktet, som gått till eftervärlden härom, i själva verket emanerar från en person, som måste anses hava tillhört de privilegierades klass, och som därför kan förmodas haft tillfälle att blicka in en smula bakom kulisserna. Lars von Engeström var nämligen son till biskopen och prokanslern i Lund, och det förakt, varmed han i sina sedermera nedskrivna 'Minnen och anteckningar' talar om sin egen examen för Colling, låter oss förstå, att han känt sig moraliskt indignerad å sin lärares vägnar,¹ och detta trots att han själv av Colling fick det vitsordet att i examen hava visat »mycken flit och ogemen kvickhet».²
    I fråga om betygens formulering mötte Colling samma svårigheter, för vilka Nehrman tidigare varit utsatt. Med Nelander såsom representant för den obrutna traditionen var det tämligen naturligt, att det i stort sett kom att stanna vid det gamla. Colling var i varje fall en alltför undfallande natur för att vilja rida spärr mot utvecklingen. En formell nyhet infördes genast efter Nehrmans avgång så till vida, att Nelander tilläts att jämte juris professorn underskriva examensbetygen, ehuru han ännu icke tillhörde juridiska fakulteten. Denna ställning erhöll Nelander först på grund av kungliga brevet den 19 december 1765.
    En jämförelse mellan Nehrmans och Collings betyg utvisar, att den senares formulering i regel varit vida bättre och tydligare än den förres. Icke desto mindre var det Colling, som upprepade gånger fick mottaga protestskrivelser från Göta hovrätt på den grund, att fakultetens betyg ej klart utvisade, om vederbörande ägde sådan kunskap, som förutsattes i 1749 års examensförordning. Denna kritik började re-

 

¹ Minnen och anteckningar af Lars von Engeström, utg. av E. Tegnér, Bd 1 (1876), s. 4. Det här åsyftade uttalandet lyder: »Colling frågade ingen efter. Han gav frågorna av aktning för mina föräldrar. Det kostade endast några bålar punsch. Min så kallade juridiska examen tog jag den 28 april 1770, och den 26 maj s. å. fick jag testimonium academicum». Av det bevarade examensprotokollet (LUB) framgår emellertid på intet vis, att Lars von Engeström skulle hava intagit någon gynnad ställning framför sina samtidigt examinerade kamrater, av vilka f. ö. hans bror Adolf var en. Om det alltså ligger någon sanning i uttalandet, måste frågorna hava varit preparerade på förhand. — För examinatorn i de moraliska vetenskaperna har däremot von Engeström idel lovord. I denna del av juridiken säger han sig hava förvärvat grundliga kunskaper och han tillägger stolt: »Också var den hedersmannen Nelander nöjd med mig».
² Se examensprotokollet (LUB) 1770 28/4.

 

dan 1755,¹ varför det är antagligt, att hovrätten av vördnad för Nehrman dittills ej velat vidtaga några åtgärder, ehuru anledning härtill ingalunda saknats. Åtminstone formellt sett fanns det däremot ingen orsak att i detta hänseende anfalla Colling. Tvärtom gå alla hans betyg vid denna tid ut på att vederbörande visat sig äga sådana kunskaper, att han gjort sig förtjänt av »ett gott vittnesbörd till det allmännas vidare belöning och åtanke».² Eller som det heter i betyget för Edvard Hagerman den 21 december 1754,³ att Colling funnit »honom till vidare befordran alldeles försvarlig i anseende till dess vackra kunskap och besynnerliga kvickhet». Nehrman hade på grund av sin starka pliktkänsla ej velat uttryckligen godkänna en undermålig student. I stället hade han som vi sett avfattat dennes vittnesbörd på ett sådant oklart sätt, att man ej riktigt visste, vad utställaren i själva verket åsyftat. Några liknande skrupler synas icke hava besvärat Colling, och han saknade därför anledning att i likhet med företrädaren begagna några krystade formuleringar.
    I en skrivelse den 9 april 1766 till kanslersämbetet, som vid denna tid innehades av kanslipresidenten greve Karl Gustaf Löwenhielm, har Colling i egenskap av juridiska fakultetens dåvarande dekanus sökt försvara sitt handlingssätt i fråga om betygen gentemot Göta hovrätts nämnda år förnyade kritik.⁴ Han framhöll till en början, att 1749 års förordning icke lämnat fakulteten möjlighet att utestänga någon civis academicus ifrån provs avläggande, »utan endast bundit ansvar vid de intyganden, som däröver lämnas». Colling utgår alltså här från den praxis, som fakulteten följt alltsedan förordningens tillkomst, och som från början sanktionerats av Nehrman. Detta behövde dock icke med nödvändighet betyda, att några »kuggningar» i vår tids mening ej fingo förekomma. Men detta har, ehuru han ej direkt säger det, uppenbarligen varit Collings mening. Det enda han ansåg sig kunna göra var nämligen att »i all välmening» söka avråda »omogna ynglingar att genom provs avläggande skilja sig så hastigt ifrån den undervisning, vilken de så väl tarvade». Men dylika försök hade tidigare enligt Collin gav den allmänna opinionen uppfattats blott såsom ett uttryck för examinators egen nytta eller oginhet, eftersom »de flesta tro», fortsätter han, »att det vore alldeles nog att hava avlagt prov utan vidare avseende på den heder eller blygsel, som därav kunde eller borde följa». Anledningen härtill ansåg Colling vara den, att ämbetsverken ej fäst något som helst avseende vid de akademiska meriterna utan i stället lagt ancienniteten till grund för befordran. Det gällde därför för den blivande ämbetsmannen att så fort som möjligt skaffa sig vittnesbörd från universitet för att kunna bevaka sin befordringstur. Fa-

 

¹ Se Göta hovrätts skr. till Lunds universitet 1755 13/2 (LUB), vilken upplästes i konsistoriet s. å. 22/2 och remitterades till de herrar professorer, som jämlikt 1749 års förordning hade att förrätta juridisk examen.
² Citatet är hämtat ur betyget för Lars Lundmarker 1755 23/6 (Göta hovrätts arkiv, Jönköping).
³ Göta hovrätts arkiv, Jönköping.
⁴ Skrivelsen är införd i fakultetsprotokollet (LUB).
37—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

kulteten hade i allmänhet att göra med ynglingar mellan 16 och 20 år, vilka såsom omyndiga måste rätta sig efter föräldrars och förmyndares önskan, även om de själva kunnat övertalas att taga sina studier en smula grundligare. Utslagsgivande för målsmännen var också i många fall den allmänna fattigdomen, som icke tillät studenterna att alltför länge vistas å en ort, där de i regel icke hade möjlighet att få någon utkomst. Under sådana förhållanden var det sannerligen icke lätt att giva »goda och rättvisa vittnesbörd», varom dock professorerna i sin dubbla ställning av »fäder och domare» allvarligt bemödat sig. För att en förbättring skulle kunna genomföras, krävdes i varje fall närmare instruktioner.
    Några »närmare instruktioner» hördes icke av, men i stället tog ostatsmakterna saken i egna händer och föranstaltade genom kungliga förordningen den 12 november 1766 om nya prov vid inskrivningen till ämbetsverken, och detta oberoende av om de tidigare erhållna akademiska vittnesbörden varit fördelaktiga eller icke. Att emellertid Löwenhielm i viss mån tagit intryck av Collings försvars anförande, framgår av det »tal om ungdomens uppfostran i ett välbeställt regemente», som han i januari 1767 höll inför vetenskapsakademien.¹ Det heter däri (s. 41) bl. a.:
    »Nästan all den ungdom, som ärnar sig till riksens kollegier och andra betydande ämbeten, har så bråttom att på sina ställen bliva inskriven föratt få räkna tjänsteår, att den vid akademierna ej har tid att tänka på annan skicklighet än stapla upp i minnet några definitioner och vetenskapsavdelningar, vilka kunna komma till pass vid ett förhör, som giver ett slags rättighet till nämnda inskrivning». Följden av en dylik brådska måste emellertid enligt kanslern bliva olycksbringande för hela samhället. Ty, fortsätter han, »rikets angelägna värv falla således dem i händer, som äro barn både till år och kunskap samt vilkas höga tankar om sig själva, sin kunskap och i synnerhet sina rättigheter hindra största delen av dem att någonsin återhämta, vad de genom förhastningen förlorat. Dagliga sysslorna i ett kollegium lämna dem ej heller tid därtill, så att den, som äger bästa naturgåvor och kunnat hedra sitt tidevarv, bliver igenom allmänna ställningen en mycket medelmåttig ämbetsman; och den, som naturen mindre gynnat, bliver nyttig till intet, men skall likafullt efter sin tur kliva upp till högsta värdighet. En så lätt väg till äran lockar alla lättingar dit, gör kvickt och flitigt folk modfällt samt ådrager ämbetsmän ett allmänt förakt».
    Av detta uttalande framgår, att åtminstone enligt kanslerns mening ansvaret för den bristande akademiska utbildningen icke så mycket låg hos universitetens målsmän som hos tidsandan och den moraliska slappheten hos de statliga myndigheterna. Det kan heller icke påstås, att ämbetsverkens försök att lösa problemet genom att själva verkställa inträdesprövningar varit ägnat att förbättra situationen för uni-

 

¹ Tryckt samma år i vetenskapsakademiens handlingar (Tal vid præsidii nedläggande den 21 jan. 1767). 

versiteten. Ty efter 1766 kom provet vid ämbetsverken att betraktas som viktigast, och följaktligen fästes från studenternas sida om möjligt ännu mindre avseende vid arten av de akademiska vittnesbörden. Även professorernas pliktkänsla avtrubbades härigenom, då enligt deras mening ämbetsverken numera övertagit praktiskt taget hela ansvaret. Åtminstone intog Colling denna ståndpunkt. Det ser nästan ut, som om han velat göra sig populär genom att överlag giva studenterna goda vitsord, och att han försvarat sig med att betygens innehåll i alla händelser ej tillmättes någon betydelse. Visserligen graderades betygen i någon mån även efter 1766 så till vida, att endast vissa examinati, särskilt ståndspersoners söner, berömdes för sitt »lyckliga snille» eller »besynnerliga kvickhet», men samtliga ansågos i varje fall hava gjort sig berättigade till ett hederligt (resp. hedrande eller fördelaktigt) vittnesbörd. Några kuggningar letar man förgäves efter. I ett uttalande från slutet av sin professorstid¹ medgiver Colling, att många juris studerande lämnat akademien alltför okunniga. Men till detta beklagliga förhållande ansåg han sig ej vara skuld, ty »i händelse för många hinder däremot lagts dem i vägen», skulle han hava »underkastat sig alltför vidriga omdömen». Det vill m. a. o. säga: Av rädsla för den allmänna opinionen vågade Colling icke annat än att giva samtliga sina lärjungar godkända betyg, ehuru han var fullt medveten om att deras kunskaper ofta måste anses otillräckliga för det praktiska livets krav. Varken ämbetsverkens eller kanslersämbetets föreställningar kunde rubba hans en gång intagna ståndpunkt i detta avseende.²
    Den, som på Collings tid önskade avlägga en snabb juridisk examen i Lund, valde dock i första hand disputationsprovet, för så vitt han hade råd att betala de nödiga kostnaderna härför. En av fördelarna med detta alternativ var ju, att några kunskaper i de moraliska vetenskaperna ej erfordrades, varför i detta fall den eljest obligatoriska undervisningen för professor Nelander bortföll. Å andra sidan förutsattes i stället bl. a. viss färdighet att skriva och tala latin, vilken under detta århundrade med dess i allmänhet dåliga skolundervisning ej var allom given. Kanslern, greve Löwenhielm, har i sitt ovan anförda tal i vetenskapsakademien 1767 även målat en mörk bild av den dåtida skolunderbyggnaden vid ankomsten till universiteten. Det heter däri (s. 38) bl. a.: »De färdigastes hela kunskap består uti att någorlunda kunna tyda en latinsk auktor, nya testamentet på grekiska och kan hända läsa innantill hebreiska med punkter. Följer här-

 

¹ Lunds consistorii renov. protokoll (LUB) 1780 13/12.
² Ännu 1781 23/1 skriver kanslern greve Melker Falkenberg till Colling, som detta år tjänstgjorde som rektor, följande: »Den tillgivenhet jag hyser för karolinska akademien förbinder mig tillkännagiva det bekymmer, varmed jag från flera ställen inhämtat, huruledes de från Lunds akademi dimitterade juris studiosi, då desöka deras emploj vid hovrätterna eller annorstädes, sällan skola till kunskap och insikt i lagväsendet finnas svarande mot de fördelaktiga intyg, som de från akademien med sig föra, en omständighet så mycket mera uppmärksamhet värd, som den leder till minskning av den aktning för akademiska studier, som ännu hos allmänheten kan vara övrig». 

med någon liten kännedom av matematik, historien och geografien, så passerar en sådan för ett underverk ibland sina kamrater. Av de nu levande och så nödiga europeiska språken känner han intet, ingen övning haver han att tala det latinska, varigenom han vid akademien skall tolka sina tankar. Om vetenskaperna haver han blott mörka och otydliga begrepp, om han haver några.» — Ej mycket bättre var utbildningen hos dem, som studerat för informator, ehuru möjligheterna till undantag inom denna kategori voro vida större.¹ Att det under sådana omständigheter för en dåtida juris studerande måste hava inneburit stora svårigheter att inom en relativt begränsad tid åstadkomma en juridisk avhandling, ligger i öppen dag. Icke förty hava under åren 1753—82 ej mindre än 207 respondenter disputerat under Collings presidium² eller ungefär ¹/₃ av samtliga juris studerande under nämndatid. Endast en av alla dessa avhandlingar var avfattad på svenska, de övriga på latin. Undantaget från regeln — nämligen L. N. Wadströms avhandling Om giftomannarätt³ (1768) — var betingat av kanslerns särskilda samtycke, och det antyddes därvid, att någon dispens åt andra i fortsättningen ej skulle komma att givas.
    Det har inom litteraturen⁴ påståtts, att Colling »möjligen med några få undantag» skrivit samtliga dissertationer själv och följaktligen av respondenterna endast krävt, att de nödtorftigt i nedre katedern försvarade innehållet. Som belägg härför plägar anföras bl. a. universitetskanslern Löwenhielms påstående 1766, att han från tillförlitlig källa erfarit, hurusom en yngling från Lund, som av Colling tilldelats »förmånligt vittnesbörd», ej på sin morbroders begäran kunnat översätta första raden av den dissertation, för vilken han responderat.⁵ Att av denna historia draga generella slutsatser, synes dock icke vara befogat. Det stora flertalet respondenter har nog fått göra åtminstone ett första utkast. Detta kan i en del fall hava skett på svenska, varefter en latinkunnigare kamrat fått hjälpa till med översättningen. Att Colling slutligen före tryckningen rättat manuskriptet ligger i sakens natur; och var det alltför dåligt, har det väl hänt, att han själv fått lov

 

¹ M. WEIBULL a. a. s. 261 framhåller, att adelsmännen under 1700-talet meren dels »saknade nödig insikt i latinet».
² Den i litteraturen förekommande siffran 209 beror på ett misstag. Jfr J. E. ALMQUIST: Förteckning över studenter, som före 1813 vid Lunds universitet avlagt de i kungl. förordningen den 10 mars 1749 angivna kunskapsproven för inträde i rättegångsverken (1939), s. 4—5.
³ I Wadströms vittnesbörd (Göta hovrätts arkiv, Jönk.) betygar Colling uttryckligen, att avhandlingen var av respondenten »själv sammanskriven». Jfr f. ö. M. WEIBULL a. a. s. 276 not 2.
⁴ Se t. ex. C. J. SCHLYTER i samlingsverket »Lunds universitets andra secularfest maj 1868», s. 19; M. WEIBULL a. a. s. 260—61; HOLMBÄCK a. a. s. 751.
⁵ M. WEIBULL a. a. s. 261 not 1. Jfr HOLMBÄCK a. a. s. 751. Det åberopade kanslersbrevet är daterat 1766 11/3 (ej 11/7). Colling är visserligen ej direkt omnämnd i brevet, men av sammanhanget framgår, att det ej kan hava varit fråga om någon annan preses. I sitt försvarsanförande s. å. 9/4 berör Colling saken i förbigående, men bekymrar sig därvid mest om den okände respondenten, »vilken på så besynnerligt sätt av sin egen morbroder blivit rekommenderad». 

att skriva om större eller mindre partier. Det är detta, som Colling åsyftat, då han 1766 påpekade, att »det i allmänhet föga skulle hedra våra akademier eller gagna vår eftervärld, om disputationerna skulle få tryckas sådana, som av de flesta respondenter de kunna sammanskrivas».¹ Men härifrån är steget långt till den populära föreställningen, att Colling drivit handel med dissertationer, som han uteslutande på egen hand fabricerat i hundratal. En avhandling under Collings presidium bör enligt min mening i regel betraktas som ett samarbete mellan preses och respondens, varvid gränsen mellan den enes och den andres insatser varierat allt efter omständigheterna.²
    Den populära uppfattningen är dock icke helt gripen ur luften. Det är sålunda tydligt, att Colling haft ett intresse av att åtminstone de förmögnare av hans lärjungar valde disputationsprovet framför examen juridicum, ty detta medförde för honom ökade inkomster, enär han i egenskap av preses var berättigad till särskilt arvode. Och denna omständighet har säkert ej sällan föranlett honom att ställa i utsikt en förkortad studietid för den, som hade råd att betala kostnaderna för en avhandling. Visade sig en dylik student sedermera undermålig som författare, har Colling måst träda hjälpande emellan, och en eller annan gång har han väl också fått göra det mesta arbetet själv. Ett dylikt fall förelåg tydligen, då vice stadsnotarien i Malmö Josua Emanuel Braune i december 1780 erhållit Collings tillåtelse att under hans presidium disputera över ämnet De nullitatibus processualibus. Braunes syfte med disputationen var att skaffa sig meriter till den ledigförklarade stadsnotariesysslan i Malmö. Men denna söktes samtidigtav vice häradshövdingen Johan Jakob Wallmar, och då denne fick höra talas om Braunes planer, ingav han en protestskrivelse till konsistoriet, vari han förklarade, att konkurrenten saknade nödig underbyggnad för att själv kunna åstadkomma ett dylikt prov. Braune hade sålunda enligt Wallmar sådana kunskaper, att han knappast kunde försvara en plats i någon av de nedre klasserna i en trivialskola, och hade under de sista

 

¹ Jfr C. J. SCHLYTER a. a. s. 19.
² Som ett exempel må anföras Johan Wahlbergs avhandling med den skabrösa titeln »De virgine nobili stuprata», ehuru den just till följd av titelns beskaffenhet aldrig kom att ventileras på grund av kanslerns förbud år 1767. (Se härom närmare S. E. BRING i Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 1920, s. 67—75). Avhandlingen, som föreligger i tryck, gick ut på att visa, hurusom K. M:t nådevägen borde kunna återställa en förförd adelsjungfrus fläckade dygd genom att helt enkelt »civiliter» förklara henne för mö. Detta delikata spörsmål var vid mitten av 1760-talet aktuellt i Göta hovrätt, och advokatfiskalen därstädes, som vid denna tid hette A. Pereswetoff-Morath, föreslog i anledning härav sin sons informator jur.stud. Johan Wahlberg att taga detta till disputationsämne för Colling. Som källorna för avhandlingen delvis utgöras av otryckta kungliga resolutioner ur hovrättens arkiv, är det tydligt, att advokatfiskalen även förmedlat kunskapen om dessa. Intrycket härav blir närmast, att det varit respondenten, som fått sammanställa materialet. De naiva slutsatserna i avhandlingen peka också i enahanda riktning. I varje fall kan Colling icke hava haft denna dissertation färdig på förhand, ehuru han givetvis medverkat vid dess utformande. 

tio åren varit sysselsatt endast med renskrivning. Colling sökte försvara sig i konsistoriet,¹ men måste slå till reträtt och offentligt utlova, att Braune ej skulle släppas upp, förrän han vore färdig.² Förmodligen har skandalen inrapporterats till kanslern, som i brev till Collingen kort tid därefter³ varnade honom för att »göra vägen alltför lätt för dem av de juris studerande, som genom utgivande och försvarande av akademiska avhandlingar i juridiska ämnen vilja intyga och legitimera deras därutinnan ägande skicklighet». Och kanslern fortsätter: »Jag gör mig så mycket mera försäkrad, att titulus i dessa delar uppfyller min önskan och förmodan, som sådant lämpligast kan bidraga att återställa de akademiska vittnesbörden och arbeten deras förut ägda anseende och förtroende.» Att saken var sjuk, framgår bäst därav, att Colling sedermera helt inställde disputationen. I stället förmåddes Braune att redan ett halvt år därefter försöka sin lycka i examen juridicum. Colling ansåg honom därvid vara förtjänt av »ett fördelaktigt vittnesbörd», men »i anseende till sin okunnighet uti grundvetenskaperna», med vilka han förmodligen ej gjort någon som helst bekantskap, blev han av Nelander vägrad betyg, vilket veterligen dittills aldrig förekommit. Enligt fakultetsprotokollet⁴ förklarade Braune sig häremot intet hava att erinra, och något nytt försök gjorde han sedermera icke.
    Mot slutet av Collings professorstid väcktes förslag om att inrätta en preliminärexamen, som skulle föregå examen juridicum. Initiativet kom närmast från teologiskt håll, där man redan år 1778 ivrat för genomförandet av en för alla studenter obligatorisk teologisk examen efter mönster från Upsala. Under debatten i konsistoriet härom fick rektorn i uppdrag att införskaffa närmare upplysningar om den praxis, som i nämnda hänseende gällde vid systeruniversitetet. Av det material, som därifrån ställdes till förfogande, framgick det, att enligt gammal praxis examen theologicum måste avläggas av samtliga studerande, »under vilken fakultetet som helst de höra månde», innan de tillätos avsluta sina studier inom annan disciplin. Men dessutom upplystes om att ingen i Upsala fick tillstånd att disputera, som ej inom filosofiska fakulteten avlagt examen stili Latini. Det är ej omöjligt, att det varit fallet Braune, som närmast övertygat konsistorieledamöterna om nödvändigheten att i Lund snarast möjligt genomföra även den sistnämnda reformen. Huru som helst beslöt konsistoriet den 10 februari 1781, medan skandalen ännu var i färskt minne, ej endast att »ingen juris

 

¹ Lunds consistorii renov. protokoll (LUB) 1780 13/12.
² M. WEIBULL a. a. s. 261 not 1 påstår, att Colling vid detta tillfälle lovat att för framtiden ej presidera för andra disputationer än blivande juris doktorers, men detta är ej överensstämmande med rätta förhållandet. Under de följande två åren 1781—82 presiderade f. ö. Colling ej mindre än tolv gånger, fortfarande med stöd av 1749 års examensförordning.
³ Kanslersbrev (LUB) 1781 23/1.
⁴ Juridiska fakultetens i Lund protokoll (LUB) 1781 20/6. Jfr J. E.  ALMQUIST a. a. s. 59. 

studiosus till examen eller disputerande uti facultate juridica bör admitteras, som icke har att uppvisa facultatis theologiæ adprobationssedel på förut avlagd examen theologicum», utan även att »ingen juris studiosus i juridiska fakulteten får disputera, innan han uppter facultatis philosophiæ adprobationssedel på förut avlagt och gillat specimenstili Latini».¹ Detta fastställdes till yttermera visso av kanslern genom brev till konsistoriet den 9 juli s. å. Bestämmelsen att teologisk examen skulle föregå examen juridicum karakteriseras i kanslersbrevet närmare, såsom innefattande »teologiska fakultetens bevis om försvarlig kunskap uti teologien, åtminstone att han (examinanden) väl förstår trosartiklarna och sin salighetsordning».
    Kravet på att respondenterna skulle undergå examen stili Latini inom filosofiska fakulteten medförde endast en mindre nedgång i antalet disputationer per år räknat. Kanslern fortsatte emellertid av egen drift på den inslagna vägen och föreskrev genom brev den 9 november 1782 ytterligare, att »de juris studiosi, vilka icke genom av dem själva skriven och försvarad disputation visa erfarenhet i lagfarenheten, böra alltid hädanefter som hittills vid öppna dörrar bliva av bägge juris professorerna examinerade».² Detta kanslersbrev kom juridiska fakulteten till handa den 31 januari 1783, enligt vad protokollet utvisar, och medförde den egendomliga konsekvensen, att disputationsproven upphörde med ens. Det är tvivelsutan denna omständighet, som kraftigast har ansetts tala för att Colling själv författat de under hans presidium ventilerade avhandlingarna. När nu kanslern en gång för alla bröt staven över detta urbota system — så har man tydligen resonerat —måste detta få till följd, att dissertationerna kommo att lysa med sin frånvaro i sammanhang med ämbetsexamen. Denna slutsats är dock missvisande. Anledningen till upphörandet ligger säkerligen på ett annat plan. Det måste dock förutsättas, att åtminstone någon student haft möjlighet att utan nämnvärd hjälp genomföra disputationsprovet. Förhållandet, att efter 1782 ingen enda respondent anmälde sig, bör därför sättas i samband med Collings egen inställning till frågan. Juris professorn har på goda grunder ansett 1782 års kanslersbrev utgöra en offentlig kritik mot det sätt, varpå han tidigare skött sitt ämbete. Att fungera som preses i fortsättningen har under sådana omständigheter ej tilltalat honom. Han har helt enkelt ledsnat på detta alternativa prov till följd av de olika angrepp, för vilka han på sistone blivit utsatt, och därför icke längre rekommenderat detsamma för sina studenter.
    Det har ovan antytts, att disputationsproven medfört ökade sportler för Colling personligen. Den allmänna meningen torde hava varit, att denne förtjänat stora summor genom detta prov. Då arvodena haft privat karaktär, kunna de icke kontrolleras i några officiella räkenskaper. Den enda källa, som står eftervärlden till buds, är i själva verket innehållet i ett privat brev, daterat den 9 februari 1769, som

 

¹ Lunds consistorii renov. protokoll (LUB) 1781 10/2.
² Jfr C. J. SCHLYTER a. a. s. 19.

 

återgivits av Cl. Annerstedt i hans Upsala universitets historia, Bd III: 2, s. 636, not 4. Brevskrivaren angives av denne vara »B. Bergii syster», och hon berättar däri, att Carl Gustaf Sommar, som disputerat under Collings presidium i december 1768, fått erlägga 200 daler s. m. för presidiet, lösa disputation med 60 daler och traktera Colling i åtta dagar för en kostnad av en dukat (= 6 daler s. m.) om dagen. Det är här tydligen fråga om den 17-åriga jungfru Sara Maria Bergius, och brevmottagaren var brodern Bengt Vilhelm, som samma år skulle komma att avlägga examen juridicum. Miljön bör alltså vara ägnad att ingiva ett visst förtroende. Presidieavgiften är också förmodligen riktig, bl. a. i belysning av att kollegan Nelander för samma besvär fordrat 150 daler s. m.¹ Taxan har f. ö. troligen varierat, så att förmögnare personer fått betala mera och fattigare mindre i analogi med bl. a. universitetets inskrivningsavgifter, och det är därför tänkbart, att Nelander vid ett annat tillfälle erhållit 200, medan Colling fått nöja sig med 150 daler s. m. eller kanske vida mindre. Uttrycket »lösa disputation», som förekommer i brevet, kan ju betyda, att Colling i detta fall förskotterat tryckningskostnaderna helt eller delvis, i vilket fall lösenbeloppet ej kom honom personligen till del. Tillägget, att Sommar måst »traktera» Colling under åtta dagar, utgör tydligen en studentikos omskrivning för förhållandet, att Colling efter provet i enlighet med traditionen bevistat disputationsfesten, men denna skämtsamma överdrift har tydligen av den ungdomliga brevskriverskan tagits på fullt allvar.
    Det anförda visar, att några bestämda slutsatser ej kunna dragas rörande omfånget av Collings extrainkomster. Att de ej varit så stora, som malisen påstått, kan utan vidare tagas för givet. Då Colling efter några månaders sjukdom avled den 10 mars 1786, efterlämnade han ej heller någon förmögenhet. Bouppteckningen uppvisar tvärtom underskott.² Inga som helst pekuniära medel funnos då i boet, och till bestridandet av begravningskostnaderna måste änkan därför upptaga lån.
    Colling var under sin levnad ingen harmonisk natur. Hans lynne saknade jämvikt, och hans inställning till livet var pessimistisk. Som professor torde han hava varit under medelmåttan.³ I ett brev tillkanslern⁴ talar han vid ett tillfälle om sin »tröga lycka», som gjort honom »van att erfara mera vedervärdighet än medgång här i världen». Och han tillägger: »Kan ock hända, att mina tilltagande år och en mera kännbar brist av nödig utkomst hava mycket bidragit till denna klenmodighet». I dessa Collings egna ord ligger utan tvivel den psykologiska förklaringen till hans i stort sett misslyckade insats som undervisare och examinator.

J. E. Almquist.

 

¹ CL. ANNERSTEDT: Upsala universitets historia, Bd III: 2 (1914), s. 637.
² Denna återfinnes i LUB och har ända till 1938, då jag undersökte densamma, förvarats i ett förseglat konvolut.
³ Jfr HOLMBÄCK a. a. s. 751.
⁴ Colling till kanslern (RA) 1759 16/1.