B. W. 585Apokryfiska balkar. Den Spelarebalk, ur vilken ett brottstycke citerades i SvJT 1935 s. 469, har numera blivit i sin helhet känd. Ursprungligen stod den att läsa i Linköpings-Bladet för d. 16 april 1828 och infördes därpå i Stockholms-Posten d. 20 i samma månad. 
Den lyder så här:
Nu han lunkade in i den kvalmiga sal, slog sig ned som en vingskjuten falk; men för kämpar kring bord gav han ordning för spel. Vill du höra hans Spelarebalk?
»Ej må läsas i bok, ej må sovas i säng! mellan lakan blott sjukling läggs ned; Spelarn vake på stol och med korten till bok, och till nattmössa hatten på sned.
Kort är svärdfästet där hos den tappre Husar, kort den gadd varmed Hussu ger hugg.
Det är nog; har du mod, se i medspelarns kort, och för kort är då icke din lugg.
När det rafflas med makt, våga kassan du har; har du ingen, lägg uret till bank.
Låt det gå, låt det gå: den som sviker är feg, förr'n du sviker, då hellre bliv pank.
Knackar jungfru på dörr, nog du öppnar: kanske bär hon håvor från krögaredisk;
ty det brännvin är dock det starkaste vin, och den sill är den saltaste fisk. Ny syns Birribi-bank, förr'n du viker från den, våga rocken i vilken du står; kryper nog till sin herre igen, varom ej: gå i skjortan, ty nu ha vi vår. När du vunnit var glad: den som beder om lån, har ej pant, är din spelbror likväl;
giv'n en skärv till en pott: hör den bleknades röst: den är niding som avbryter spel.
Sår är spelarevinst, och det pryder sin man, när kring mun eller näsa det står;
låt det blöda, förbind det se'n spelet är slut, men ej förr, vill du hälsas för vår.»
Så han stiftade lag, och hans namn med var natt gick som förbud från stad och till stad,
och hans like ej fanns mellan Stockholm och Kap. Men till slut vände lyckan sitt blad.
Och då satt han vid lådan och blickade mörk, såg hur tärningen drillade sig: »I ditt djup ser han ned med sex ögon kanske, men med ett ser han uppåt till mig.
Är Fortuna mig vred, må hon vända mig rygg: jag vill tappa om så är bestämt;
men hon småler så falskt, sticker Blarr'n i min hand, som nu grinar emot mig alltjämt.»
Så han rymde från otur till otur alltjämt: han var skygg på den grönskande jord,
och han jagades nu utav Björnarne hän, opp till konungastaden i Nord.

 

586 B. w.När han Gäldstugan såg, som på Hornsgatan står, med de gallrade fönstren uti,
vad han tänkte vet Loke, och Spelarn det vet; I som tappen, I veten det, I! »Är det här jag skall bo, är det kurran jag ser, som korp'ralen i tullen beskrev?
Det var hit, det var hit, mina björnar mig bjöd; men de själve i hidet förblev. Gå ej herrar i smånätta rummena där, och betjänter med bricka på frack? Och som slagbjörnens brumm låter värdens stig in, och som svordomar gästernas tack!
Snart tre år ha förgått sen jag skildes från hem; tänkte då ej på spelareskull; tänkte blott: 'huru världen på sorger är tom, men på vänner och nöjen blott full'.
I den kista min fader är lagd slog jag in en spik; månn' den rostat ännu? Och vem fräter där den? O, du grav, giv din fukt, och du tid, dina tänder giv du!
Där står kärra och häst; den står vänd emot Norr och åt Norr jag min hemresa gör;
jag vill följa de gnisslande hjulenas gång på den väg, som åt Danviken för.»
    Vikingabalken har tjänat till förebild även för Rabulist-Lagen, författad av v. Beskow (»Knorvar Knodd») och införd i Svenska Biet d. 28 sept. 1840. Av dess 12 strofer må återgivas de båda första och en ur den övriga hopen:
Låt oss ströva omkring genom gator och torg, som i natten den lurande skalk, men respekt för vår lag! Rabulisten också, må du tro, har sin Vikingabalk.

 

Ej må sovas i hus, ej må spisas vid bord, inom krogdörr blott fiender stå.
Blott på gatan vi gäste, med knölpåk i hand, och till tak ha vi himlen den blå.

 

Där är kryddbon, giv akt! Krämarn skänke vi liv, men den junkern ej vägre oss tull. 
Varom ej får han bita i gräset, den hund, ty vår gatsten är god som hans gull.
    I fråga om versmåttet har Vikingabalken stått mönster även för den Val-Balk som publicerades i karlskronatidningen Najaden d. 21 juni 1844 (utdrag i Svenska Biet d. 18 juli s. å.). Men denna balk, också den om 12 strofer, vill ej alls parodiera, utan är ett högstämt och ganska tråkigt inlägg i valförberedelserna för den urtima riksdagen, »det viktiga Allshärja-ting». Till valmannens tjänst utmålas egenskaperna hos den åt vilken han bör skänka sin röst. De båda slutstroferna ha denna lydelse:

 

APOKRYFISK A BALKAR. 587Den som hatar allt lågt, den som hyllar allt gott, hos vem helst han det finna än må;
som är vän utav folket så väl som av Den, som en tron fått att sitta uppå;

 

O, se där — se den man, som är värdig vid ting skipa lag, vårda Frihet och Rätt!

Sök den redbare mannen, giv honom din röst - och ditt hopp sen till Himmelen sätt!

 

    Cederborghs och Scheutz' tidning Anmärkaren innehöll april 1819, d. 14 och 17, ett skämt med nya skolan, särskilt dess kritiska verksamhet. En insändare uppger sig ha i en recensents kvarlåtenskap funnit ett manuskript med överskriften »Skråordning, slutad och överenskommen mellan litteratörerna av den Äkta Bekännelsen, vareftervar och en, i kritisk måtto, haver sig noga att rätta». Ordningen omfattar två avdelningar, Missgärnings-Balk, »varefter en recensent må tillämpa straffen över litteratörer», och en RenhållningsBalk, »som utgör en hemlig artikel i vår konstitution, innehållande grunderna för recensenters antagande m. m.; och varmed den stora allmänheten således icke har att skaffa». Renhållnings-Balken begynner sålunda:
    § 1. Nu är någon sinnad att utgiva en Litteratur-Tidning, vars huvudföremål skall bliva att tadla och rensa, men ej att giva exempel på det bättre som skall sättas i stället; äger han till slikt företag tillräckligt penningar och nit: vare då av oss, och alla som våra skråtecken känna, för Litterär Renhållnings-Entrepreneur hälsad och hållen.

 

    Ytterligare 12 §§ meddelas, vilka närmare angiva entreprenörens åligganden att i sin tjänst antaga skickliga ämnen, så för den yttre som för den inre renhållningen, och de antagna renhållningshjonens uppgifter — allt med ett förlöjligande bruk av fosforistiska uttryck.
    Under år 1819 sysselsatte sig Anmärkaren med bl. a. de s. k. Helsingholmsmorden (torparen Blomberg å Helsingholmen och hans hustru hade blivit mördade). Tidningen angrep KB i Stockholms län förhäktningsåtgärd som förmenades sakna laga skäl. I en artikel »Omarresteringar», införd i Stockholms-Posten d. 8 dec. 1819, gjordes mot Anmärkaren gällande att polismakten måste handla med raskhet och stränghet och följa andra föreskrifter än dem allmänna lagenger vid handen. »Till så beskaffade stränga åtgärder måste även få räknas arresteringar på angivelser, till och med på starka misstankar, då fråga är om grova brott, och att en person, som är angiven för mord eller av en uppdagad mördare angives såsom delaktig i en mordplan, tages i förvar, är för den allmänna säkerheten ofta högst angeläget och rubbar på intet vis samhällsordningen, helst den anklagade alltid har skygd av lagarna, aldrig kan dömas utan föregången laga undersökning, och om han kan bevisa sin oskuld, vilket för en verkligen oskyldig aldrig blir svårt, äger att fordra

 

588 APOKRYFISK A BALKAR.upprättelse av den, som gjort en falsk angivelse eller tillåtit en onödig eller olaglig arrestering.»
    Anmärkarens genmäle på denna artikel blev en Prospectus, undertecknad Slendriander & Comp. och intagen d. 15 december. Allmänheten uppmanas däri att subskribera och prenumerare på en ny lagbok, som med första skall utkomma från trycket och vara försedd med detta Förspråk: »Som ingen lag kan förutse alla möjliga slag av förbrytelser och tvisteämnen, och den lag är oklokt och ytligt uttänkt, vilken ej förutsett allt sådant, alltså kommer efterskrivne lag, som egentligen är ingen lag, att förutse ingenting; utan lämna allt oförutsett, det är: allt i denna lagbok, så skrivet som oskrivet, åt handhavarens gottfinnande. » Som prov å vad Ordnings-Balken i den nya lagboken innehåller anföras några paragrafer, bl. a. dessa två:
    Kap. 20 § 8. För varje landsort upprättes en särskild efter dess lokal och vattendrag lämpad Rättegångsordning, den Lag må heta: Understår sig någon att kalla slik Lag för olag, straffes extrajudicialiter.
    Kap. 23 § 18. Häktas må man, icke blott som gamla Lagen säger 'påbar gärning' eller på 'bindande skäl och liknelser', utan även på angivelse, där den grov är. Och bör gamla Lagens bud, så lydande: 'Käranden vare skyldig sitt käromål bevisa, eller vare svaranden fri' sålunda förstås, att svaranden åligge sin oskuld bevisa, eller förblive han i häkte.

B. W.