Utlännings förvärv av svenska bankaktier. I SvJT 1938 s. 105 ff. har advokaten JOHAN RAMBERG framställt en kritik mot den av mig i en uppsats i Tidsskrift for Rettsvidenskap 1936 uttalade meningen, att en utlännings förvärv av aktier i svenska bankaktiebolag är ogiltigt på grund av bestämmelsen i 17 § banklagen, enligt vilken aktieägarna i bankaktiebolag skola vara svenska medborgare. Ramberg har härvid bl. a. erinrat om att motsvarighet i banklagen saknades till stadgandet i 3 § 1916 års »inskränkningslag», att förvärv i strid mot förbud som där avses är ogiltigt. Enligt Rambergs åsikt skulle bestämmelserna i 17 § banklagen icke hindra utlänning att förvärva äganderätt till dylika aktier; rättsordningens »eventuella önskemål» att aktieägarna skola vara svenska medborgare upprätthölles på ett konsekvent och tillräckligt effektivt sätt genom »förbudet för utländsk aktieägare att bliva i aktieboken antecknad».
    Min tanke att taga upp denna fråga till en mera ingående behandling har på grund av bristande tid icke kunnat realiseras. Då emellertid en längre tystnad från min sida lätt kunde tolkas som ett godkännande av Rambergs uppfattning, och då det med utgångspunkt från den mening jag fortfarande hyser i frågan framstår såsom beklagligt och farligt, i fall man i praktiken inrättar sig som om utlänningar fritt kunde förvärva svenska bankaktier, har jag ansett mig böra helt kort motivera, varför de av Ramberg framförda argumenten icke synas mig avgörande.
    Vad den historiska utveckling som ligger bakom ovannämnda bestämmelse i banklagen angår, har jag själv i min uppsats påpekat,

 

HÅKAN NIAL. 593att det dominerande skälet till bestämmelsen ursprungligen torde ha varit hänsyn till bankernas sedelutgivningsrätt och till delägarnas personliga ansvar. Som jag också framhållit, är man emellertid icke berättigad att avvisa möjligheten därav, att det redan vid de tidigare bankförfattningarnas tillkomst ansågs lämpligt att förhindra utländskt inflytande via bankerna över vårt ekonomiska liv, och Ramberg anför icke något som talar emot denna möjlighet. Hur det än förhåller sig med den ursprungliga tanken bakom ifrågavarande bestämmelse, måste ju denna, när den upptagits även i all vår senare banklagstiftning, antagas ha något syfte, och detta kan icke vara annat än att utestänga utländskt inflytande, d. v. s. ena handa motiv som ligger till grund för 1916 års inskränkningslag. Huruvida Ramberg erkänner detta efter min mening tämligen axiomatiska förhållande synes icke alldeles klart. I varje fall är hans resonemang som redan antytts det, att om lagstiftningen skulle ha några »eventuella önskemål» i den riktningen, så tillgodoses de till fullo genom registreringsförbudet i 23 § banklagen (jämte oktroj- och inspektionsbestämmelserna).
    Jag vill först beträffande bestämmelserna i banklagen anmärka, att det skulle vara ur lagteknisk synpunkt alldeles oformligt att uttrycka en regel, som enbart innefattar ett registreringsförbud, på sätt som skett i 17 §. Vad angår 23 § medger jag gärna, att man icke ur den synnerligen bristfälliga formuleringen kan hämta något särskilt värdefullt stöd för min åsikt. Men att såsom Ramberg läsa uttrycket »förändringar i äganderätten till aktie, för vilka hinder ej möter av stadgandet i 17 §», som om det stode »— — — för vilkas registrering hinder ej möter, — — —» synes godtyckligt. Språkligt sett är dock den tolkningen naturligast, att stadgandet i 17 § enligt den avfattning 23 § äger innefattar hinder mot förändring i äganderätten, ej mot registrering av en skedd äganderättsförändring.1 Det synes mig vidare vara en mot aktiebolagslagstiftningens grunder stridande ordning att godkänna ett äganderättsförvärv men förbjuda dess registrering. En sak är att en aktieägare kan frivilligt underlåta att genom registrering av sitt förvärv i aktieboken skaffa sig legitimation mot bolaget. En annan sak är att genom rättsregler splittra aktierätten så att aktieägaren icke kan komma i åtnjutande av de med aktierätten eljest förbundna befogenheterna att deltaga i bolagets förvaltning, d. v. s. att utöva rösträtt på bolagsstämma, klandra bolagsstämmobeslut m. m. Rätten att deltaga i bolagets förvaltning är dock intet annat än en sida av aktierätten och bör ej kunna skiljas från denna. Aktieägaren bör icke berövas möjligheten att bevaka sina intressen i bolaget. Om man invänder, att en utländsk aktieägare med hänsyn till banklagens ifrågavarande bestämmelse får

 

1 Vad som lett in på det spåret, att man skulle tolka 17 och 23 §§ såsom utgörande ett hinder icke för äganderättsförvärv utan blott för registrering, är tydligen den av Ramberg flera gånger omnämnda bestämmelsen, att endast den i aktieboken införde förvärvaren är att anse såsom ägare i förhållande till banken. Det bör emellertid observeras, att denna lokution är av långt senare datum än bestämmelsen att delägare i bank skola vara svenska medborgare. Jfr mitt arbete om aktiebrev s. 56 not. 197.
38397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

594 HÅKAN NIAL.skylla sig själv, så är det en invändning som — bortsett från att den utgår från vad som skulle bevisas, nämligen att banklagen uppställer registreringsförbud för utlänningar och intet annat — icke väger tungt. Ty aktiebolagsrätten bygger ju till stor del sina regler på den av erfarenheten bestyrkta tanken, att aktieägarna icke kunna beredas tillfredsställande skydd utan tvingande rättsregler. Men även ur bolagets och övriga aktieägares synpunkt är det påkallat att den som äger aktie också skall kunna deltaga i bolagets förvaltning. Om de som sålt sina aktier till utlänningar därigenom förlorade äganderätten till aktierna, skulle de icke äga rösträtt å bolagsstämma; då utlänning icke får inregistreras, blir resultatet att ingen kan rösta för aktierna, vilket kan leda till betänkliga konsekvenser.
    Rambergs teori, att det blott föreligger hinder för utlänning att bli inregistrerad såsom ägare av bankaktier, framstår icke endast, på sätt nu framhållits, såsom mindre väl förenlig med aktiebolagsrättens grunder. Den utgår också från den efter min mening oriktiga förutsättningen, att registreringsförbudet skulle erbjuda ett fullt effektivt skydd mot utländskt inflytande. 1916 års inskränkningslag ställde sig på den, aktierättsligt naturliga, ståndpunkten att det utländska inflytandet blott kunde förhindras genom förvärvsförbud med ogiltighetssanktion. I all synnerhet efter den ändring som år 1934 skedde i inskränkningslagstiftningen och den i samband därmed tillkomna bulvanlagen är lagstiftningens mening tydligt och klart den, att förhandenvaron av stora utländska aktieinnehav, alldeles oavsett om de äro förenade med motsvarande rösträtt, medför risk för utländskt inflytande och för påtryckningar från utländskt håll, kanske i ömtåliga ekonomiska eller politiska situationer. Fortfarande håller jag för sannolikt, att man redan 1916 uppfattade 17 § banklagen såsom en skyddsregel avliknande natur som inskränkningslagens förbud, och denna uppfattning kom till uttryck i 1934 års bulvanlag. Ramberg, som erkänner det obestridliga faktum, att bulvanlagen »åsyftat att kriminalisera en bulvans förvärv av bankaktier till kringgående av 17 § banklagen», gör visserligen ett försök att i bulvanlagen inlägga allenast den betydelsen, att en bulvan för utlänning straffas om han låter inregistrera sig. Detta försök synes mig dock ohjälpligt stranda icke blott på lagstiftarens i motiven uttalade mening utan också på lagens formulering. Straffbestämmelsen i 1 § bulvanlagen förutsätter kringgående av ett legalt förbud att förvärva, icke kringgående av allenast ett registreringsförbud.
    Enligt 17 § banklagen må endast svensk medborgare vara aktieägare i bankaktiebolag. Med svenska medborgare få anses jämställda svenska juridiska personer. Jag har fäst uppmärksamheten på att enligt banklagen skydd sålunda icke vinnes mot förvärv av svenska juridiska personer, i vilka finnes utländskt inflytande. I detta avseende föreligger en olikhet mot 1916 års lag. Men jag kan ej anse att Ramberg häri kan finna något stöd för sin mening. Även med hans åsikt, att registreringsförbudet i 23 § vore »fullt tillräckligt», måste väl den nyssnämnda

 

•UTLÄNNINGS FÖRVÄRV AV SVENSKA BANKAKTIER. 595begränsningen av förbudet i 17 §, som medför motsvarande begränsning i registreringsförbudet, anses vara en lucka i lagen.
    Den av Rambergs synpunkter, som han tydligen själv tillmäter den största betydelsen, och den enda av hans synpunkter som icke redan berörts i min uppsats, är att 17 § banklagen — vad dess innebörd än är — måste avse alla slag av fång, således även bodelning, arv och testamente. En regel om ogiltighet av dessa familjerättsliga fång vore, menar Ramberg, emellertid omöjlig; den stode i strid mot den i arvslagen 10 kap. 7 § uttalade principen, att utlänning skall ärva lika med svensk, och om exempelvis ett arv av bankaktier ansåges ogiltigt, uppstode en olöslig situation.
    Det har ej varit min mening att hindret för utländsk medborgare att förvärva bankaktier skulle avse alla fång. Jag beklagar, att jag icke i anslutning till uttalandet i min uppsats, att det åtminstone numera på samma grunder som 1916 års lag vilande förbudet i banklagen bör anses vara sanktionerat på samma sätt som nämnda lag, d. v. s. genom ogiltighet av förbudsstridigt förvärv, påpekat det undantag som här — liksom enligt 1916 års lag — måste föreligga beträffande de familjerättsliga fången. Jag är emellertid ense med Ramberg, att man icke bör i strid mot den i arvslagen uttryckta principen förklara en utlännings arv ogiltigt i avseende å svenska bankaktier. Denna åsikt förenar jag med min uppfattning om innebörden av 17 § banklagen på det sättet, att sistnämnda stadgande får tolkas med hänsyn till den i arvslagen 10:7 (resp. testamentslagen 1:3) fastslagna allmänna principen, d. v. s. så att förbudet i 17 § banklagen icke gäller beträffande de familjerättsliga förvärven. En sådan tolkning är alls icke, som Ramberg säger, uppenbarligen omöjlig. Givetvis hade det varit lämpligt, om 17 § banklagen i likhet med bestämmelserna i 1916 års inskränkningslag försetts med uttrycklig undantagsbestämmelse i fråga om de familjerättsliga fången. Men i synnerhet med hänsyn till hur bristfälligt utformat och genomtänkt förstnämnda stadgande är, måste man vara berättigad att supplera det med allmänna rättsregler och andra lagstadganden.1
    Medan Rambergs uppfattning innebär, att utlänning kan genom vilket slags fång som helst förvärva äganderätt till svenska bankaktier, leder hans teori till att den utländske ägaren icke kan registreras ens om hans fång är familjerättsligt. Enligt min mening åter äro endast de familjerättsliga fången giltiga, men dessa skola också kunna registreras, alldeles på samma sätt som ju en utlännings familjerättsliga förvärv av bundna aktier i vanliga svenska bolag kunna inregistreras. Sakligt sett måse det väl anses som det obetingat riktiga, att den utlänning som är ägare också kan inregistreras. Vill man verkligen göra allvar av principen om lika arvsrätt för utlänning, kan man knappast

 

1 Det kan anmärkas, att WINROTH på sin tid (Arv och danaarv s. 107) ansåg att det undantagslöst formulerade förbudet mot utlännings förvärv av fast egendom utan K. M:ts tillstånd i 1829 års kungörelse måste tolkas olika beträffande å ena sidan arv och andra universalfång, å andra sidan övriga förvärv. 

596 UTLÄNNINGS FÖRVÄRV AV SVENSKA BANKAKTIER.hindra honom att inträda i arvlåtarens aktieägarrätt även i förhållande till banken. I detta sammanhang påpekas även, att de utlänningar, som genom familjerättsligt fång förvärvat bankaktier, efter min mening också måste tillerkännas den rätt till delaktighet i nyemission som enligt 3 § andra stycket inskränkningslagen tillkommer utländska ägare. Denna bestämmelse — som också får anses tillämplig i andra fall av förbehåll enligt 52 § andra stycket aktiebolagslagen än sådana som uppfylla kraven enligt 2 § inskränkningslagen — framstår blott såsom en närmare precisering av den allmänna principen om utlänningarnas lika arvsrätt. — Den här utvecklade meningen betyder naturligtvis också, att en svensk medborgare icke genom förlust av sitt svenska medborgarskap (t. ex. svensk kvinna som gifter sig med utlänning) därigenom förlorar rätten till förut förvärvade aktier eller rätten attha eller få dem inregistrerade med därav följande rätt att rösta o. s. v.

Håkan Nial.