Invigning av nytt tingshus i Malung. Ett nytt tingshus för Nås och Malungs domsaga i Malung invigdes med en festlighėt där d. 27 juni 1939. Justitieministern, statsrådet K. G. Westman, förrättade invigningen med följande tal:
»Mer än 500 år gammalt är det äldsta vittnesbördet om att ting hållits i Malung. Det är ett fastebrev utfärdat vid vintertinget i Malung av domaren över Dala hundare. Det gäller ett jordabyte, som bekräftades av 12 köpvittnen eller fastar. Utan tvivel har emellertid tingsmenighet långt förut samlats här i Malung. 'Tingstider skola vara tre och ting skola hållas på rätta och gamla tingsställen och på rätta tingsdagar. Äro komna domare, kärande och svarande och tolv män därtill, det är laga ting', säger den gamla Dalalagen 100 år tidigare. Den låter oss också förstå, att tingsmännen sam-
lades under bar himmel kring en fyrkant av tingsbänkar, 'brofjälar', på vilka tingslagets ledande män sutto i grupper från tingslagets olika delar. Då hela Dalarna utgjorde ett enda hundare, d. v. s. domsaga, med en gemensam domare, är det klart, att ansvaret för rättsvården i varje tingslag inom den vidsträckta domsagan måste ligga i händerna på bygdens bondehövdingar, som bildade kärnan till nämnden. Om denna urgamla självstyrelse i Malung finns ett vittnesbörd som gäller redan 1100-talet. Det var denna bygds menighet, som under ledning av sina hövdingar beslöt att släppa fram och ge gästvänskap åt kung Sverre och hans nästan ihjälsvultna här på deras väg från Värmland till Norge. Utan minsta inflytande från Sveakungen, som de aldrig sett, fattade Malungsborna detta storpolitiska beslut, som fick avgörande betydelse för utvecklingen av Sveriges och Norgeshistoria. Mycket av det som sker spolas bort av efterföljande händelser, men somliga handlingar höja sig som vattendelare, över vilka det icke finns någon återvändo. Till dessa handlingar hör Malungsbornas på egen hand fattade beslut, som räddade kung Sverre åt Norge.
Att få ett grepp över den urminnes självstyrelsen i Dalarnas bygder var en svår uppgift för riksstyrelsen. I de gamla huvudsocknarna, som också utgjorde tingslag, fanns en organisation, som kunde ge kraftigt uttryck för folkets vilja. Kyrkomenigheten, som strömmade ut från gudstjänsten, tingsmenigheten, som mött samman på tingvallen, kunde lätt sluta leden och under sina betrodda män förvandlas till en fruktansvärd styrka. Den självständiga handlingskraft, som Dalarna ställt till förfogande för Engelbrekt, Sturarna och Gustav Vasa under deras befrielsekrig, blev endast med svårighet under motstånd långsamt inordnad under riksförvaltningen, och blossade, som vi veta, ganska sent i tiden upp i självrådiga oroligheter och upplopp.
Det är märkvärdigt, hur länge det dröjde, innan ämbetsmannaelementet inom rättsskipningen förstärktes. Ända till Gustav II Adolfs senare regeringstid reste endast en domare, en 'lantdomare' eller 'underlagman', kring i hela Dalarna och höll ting. Först då uppdelades hans ämbete på två häradshövdingar. Denna knappa arbetsstyrka behölls sedan utan ökning i mer än 100 år.
Under sådana förhållanden kommo givetvis nämndemännen att äga stor betydelse för rättsvården. En mängd ärenden, som nu avgöras vid domstol eller av ämbetsmän, sköttes för övrigt av folket självt, t. ex. jorddelningsärenden. Inom byarna utövade också ett valt byråd under en likaledes vald byföreståndare en vidsträckt domsmakt i mindre tvister och mindre svåra brottmål. Den berömde språkforskaren prof. CARL SÄVE har härav givit denna skildring år 1852:
'Denna bydomstol upprätthåller ordningen inom de merendels ganska stora och folkrika byarna samt beivrar genast och opåmind varje brott, av hörvittnen och bestraffar den skyldige stundom eftertryckligt nog (ja, det tilllämpas verkligen en sorts lynch-lag i själva Sverige), men ingen klagar däröver och ingen kan klaga, emedan allt sker efter billighet och genom olönade och på kort tid valda likar: de yppersta i byn. Ty vid dessa val ses icke på förmögenhet och stor släkt, emedan det för alla är bäst, att de bäste utväljas.'
Det var givetvis ett misstag av Säve att — låt vara i förbigående — yttra att dessa bydomstolar utövade en lynch-lag. De utövade i själva verket vid sidan av tinget en domsmakt, som var lika gammal som tingets och liksom denna hade sitt upphov i folkets självstyrelse.
Det är mot bakgrunden av den inom rättsvården starkt rotade självstyrelsen i denna Dalarnas bygd, som nämnden i detta tingslag har att se sin vördnadsbjudande uppgift.
Samarbetet mellan häradsrättens ledare, häradshövdingen, och nämnden kan ske i all endräkt och sämja, då häradshövdingen icke företräder något särartat riksintresse, utan häradshövdingen och nämnden båda ha ett gemensamt mål: att fritt och självständigt tillämpa lagen rättvist och till den menige mans bästa.
Det är också en våra dagars livsyttring av den gamla självstyrelsen, ett modernt uttryck för tingslagets urminnes ansvar för en god rättsvård, att det åligger tingslaget att hålla häradsrätten med så ändamålsenliga arbetslokaler, att den på bästa sätt kan utöva sin alltmera vidgade verksamhet.
Till tingshusbyggnadsskyldige i Malungs tingslag framför jag min djupt kända tacksamhet och min uppriktiga erkänsla för att de offervilligt uppfört detta värdiga och väl inrättade tingshus. Tingshusvärden och byggnadskommitterade ha all heder av det sätt på vilket de lett detta verk. Må rättens förhandlingar här alltid präglas av rättrådighet och klokhet. - Med dessa ord förklarar jag detta Malungs tingshus invigt till sin höga uppgift.»