Utredning om ungdomsbrottsligheten och om missförhållanden inom nöjeslivet. Efter gemensam beredning med cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet K. G. Westman, i statsråd d. 9 juni 1939:
»I skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 juni 1937 (nr 387) har 1937 års riksdag anhållit om utredning avseende ungdomsbrottslighetens omfattning, dess orsaker samt utveckling under senare år. Innevarande års riksdag har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 juni 1939 (nr 382) anhållit om en allsidig utredning rörande de missförhållanden som nu förefinnas inom det offentliga nöjeslivet och om botemedlen däremot.
Kungl. Maj:t uppdrog åt fångvårdsstyrelsen att verkställa den av 1937 års riksdag begärda utredningen. Den 10 mars 1939 avlämnade styrelsen resultatet av sin undersökning.
Enligt fångvårdsstyrelsens utredning har antalet personer i åldern 15—18 år som i första instans dömts för brott mot strafflagen —med undantag av fylleribrott och s. k. förargelseväckande beteende — stigit från 361 år 1922 till icke mindre än 1,263 år 1937. En betydande del av denna ungdomsbrottslighet är av den allvarligare art som redovisas i straffregistret. Även om hänsyn tages endast till de brott som anmälts till straffregistret, visar brottsstatistiken en lika stark ökning för de yngsta årsklasserna. År 1922 sakfälldes sålunda för brott, som föranlett uppgift till straffregistret, 333 15—18-åringar och år 1937 1,050. För 18—21-åringar voro motsvarande tal år 1924, då brottsligheten inom denna åldersgrupp var lägst, 608 och år 1937 842. Samtidigt har en förskjutning ägt rum i förhållandet mellan olika åldersgrupper inbördes, så att 15—18-åringarna, vilka år 1920 utgjorde 9 % av antalet sakfällda i alla åldrar, år 1937 utgjorde 17.3 % av detta antal.
De stegrade siffrorna för ungdomsbrottsligheten kunna icke tillskrivas enbart den omständigheten att folkmängden i åldern 15—21 år ökat. Enligt fångvårdsstyrelsen kan stegringen vidare endast till en del bero på att brott nu i större utsträckning än förr föranleda åtal. Även om denna och vissa andra omständigheter, som kunna inverka på statistiken, vederbörligen beaktas, kvarstår enligt styrelsen såsom resultat av undersökningen, att brotts-
ligheten bland de unga, och särskilt bland 15—18-åringarna, sedan flera år befinner sig i stark tillväxt. Däremot kan frågan, huruvida brottsligheten bland ungdom tilltagit i svårhet, enligt styrelsen icke med säkerhet besvaras med stöd av utredningen; denna gåve snarast anledning antaga att svårheten icke ökat.1
Enligt den svenska straffrätten stå ett flertal behandlingsformer till buds såsom medel till bekämpande av ungdomsbrottsligheten. Vid sidan av de vanliga straffen finnas sålunda för åldersgruppen 15—18 år tvångsuppfostran och för åldersgruppen 18—21 år ungdomsfängelse. För ungdomliga lagöverträdare av båda åldersgrupperna kommer vidare villkorlig dom till användning i stor utsträckning. Möjligheterna att på ändamålsenligt sätt omhändertaga de villkorligt dömda ha avsevärt förbättrats genom den reform av institutet, som beslutats vid innevarande års riksdag, och det i samband därmed beslutade upprättandet av en organisation av statliga tjänstemän med uppgifter bl. a. beträffande omhändertagande av villkorligt dömda. I detta sammanhang må även erinras om de åtgärder, som kunna vidtagas enligt lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och om ungdomsskydd. Under vissa förutsättningar kan enligt denna lag barn, som är eller är i faraatt bliva vanartat, omhändertagas för skyddsuppfostran. Sådan åtgärd kan även ifrågakomma för person i åldern mellan 18 och 21 år. I stor utsträckning verkställes skyddsuppfostran genom intagande i skyddshem.
Den bild av kriminalitet bland de unga, som fångvårdsstyrelsens utredning lämnat, manar emellertid till att på bredare grundval upptaga frågan om åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten. Dennas samband med sociala och ekonomiska förhållanden bör därvid beaktas. De förhållanden, under vilka ungdomen växer upp, ha under senare år förändrats på ett sätt som är ägnat att i vissa avseenden öka frestelserna till överträdelse av lagens bud och samtidigt i åtskilliga fall minska de brottsavhållande momentens betydelse. Det är tydligt, att den nutida utvecklingen ställt ökade krav på individerna i skilda hänseenden. Därav följa otvivelaktigt svårigheter för de unga att finna sig tillrätta när de träda ut i livet. Från olika håll omvittnas, att övergången från skoltidens jämförelsevis skyddade tillvaro för många unga, och särskilt de psykiskt efterblivna, inneburit vanskligheter som fört dem ut på brottets bana.
Den av riksdagen uppmärksammade frågan om missförhållanden inom det offentliga nöjeslivet framstår såsom ett spörsmål, vilket även bör ägnas uppmärksamhet.
Enligt min mening är det önskvärt, att hithörande frågor göras till föremål för en allsidig undersökning.
Vid denna utredning bör beaktas, i vad mån åtgärder kunna vidtagas till hemlivets förbättrande och till stärkande av skolans inflytande. Hänsyn bör även tagas till de särskilda problem, till vilka den ökade rörligheten bland befolkningen giver upphov. Frågorna om yrkesutbildning och arbetsanskaffning åt ungdomen böra likaledes tagas i betraktande. Vid utredningen bör vidare uppmärksammas vad som kan göras för att tillgodose ungdomens behov av sund förströelse och lämplig sysselsättning under fritiden, därvid
särskilt föreningslivets och sportens betydelse för ungdomens fostran bör beaktas. Vidare bör prövas, i vad mån nöjeslivets skadliga sidor kunna motarbetas genom lagstiftning eller på annat sätt.
Vid utredningen bör även uppmärksammas, att vissa kategorier inom ungdomen kunna giva anledning till särskilda åtgärder. Det bör sålunda undersökas, huruvida det är motiverat att anordna särskilda hjälpåtgärder för de psykiskt efterblivna.
Det bör vidare övervägas, huruvida något kan göras för att minska de nu för tiden mer än tidigare talrika frestelser till brott som uppkomma genom att för ungdomen begärlig egendom, såsom automobiler, velocipeder och automatapparaternas innehåll, lämnas tämligen lätt åtkomlig.
I övrigt torde utredningen böra ingå på de frågor, som under arbetets gång visa sig vara av betydelse för utredningens uppgift. I den mån det för lösandet av denna finnes erforderligt, bör samråd sökas med en av centralförbundet för socialt arbete nyligen igångsatt utredning angående ungdomsbrottsligheten ävensom med en å rasbiologiska institutet i Uppsala under professor Gunnar Dahlbergs ledning bedriven undersökning rörande skyddshemsklientel. I erforderliga delar bör samråd även äga rum med strafflagberedningen.
Utredningsarbetet torde lämpligen böra anförtros åt högst sex inom departementet tillkallade sakkunniga jämte sekreterare. Tillfälle synes böra beredas de sakkunniga att samråda med personer, som besitta särskild insikt och erfarenhet inom olika delar av det område utredningen berör. Dessa personers antal torde bestämmas till högst sju.» (Se vidare nedan s. 635.)