E. KALLENBERG. Svensk civilprocessrätt. Andra bandet. VII. Lund 1939. Gleerup. S. 1497—1652 + sakregister XV s. Kr. 7.00 (för juris studerande genom de juridiska föreningarna kr. 5.00).

 

    Med det nu utgivna häftet av Svensk Civilprocessrätt har professor KALLENBERG fullbordat sitt stora verk över den svenska civilprocessen. Därmed har ett mer än tjugoårigt arbete nått sin avslutning med en litterär prestation, som i anseende till omfånget icke torde hava sin motsvarighet inom svensk juridik. Ungefär samtidigt härmed har processlagberedningen framlagt sitt förslag till ny rättegångsbalk. Om detta förslag, såsom är att vänta, inom ej alltför lång tid upphöjes till lag, har därigenom en i väsentliga avseenden ny grund lagts för vårt rättegångsförfarande i tvistemål. Svensk Civilprocessrätt kommer likväl att tillhöra de arbeten, som den svenske juristen svårligen kan undvara. De utredningar av de civilprocessuella problemen, som författaren framlagt, behålla i stor utsträckning sitt värde även efter tillkomsten av en ny rättegångsbalk. Det lär ock dröja innan en jämförlig framställning av den reformerade civilprocessen ser dagen. Ett studium av Svensk Civilprocessrätt blir därför även i framtiden nödvändigt för den, som vill vinna djupare insikt i civilprocessens problem.
    Det föreliggande häftet innehåller två avdelningar, den ena om rättegångskostnad och processuell skada samt om processuella straff, den andra om de extraordinära rättsmedlen. Det största utrymmet upptager helt naturligt framställningen av läran om rättegångskostnad, som innefattar spörsmål av eminent praktisk betydelse. Här behandlas först de olika kostnader, som rättsskipningen medför, kostnader för den judiciella organisationen, rättegångsavgifter och andra partsutgifter. Det blir i detta sammanhang tal om begreppet rättegångskostnad, varunder ur teoretisk synpunkt hänföras alla de utgifter part fått vidkännas direkt för processen. Till processuell skada räknas övriga av processen förorsakade ekonomiska uppoffringar. Huvudfrågan i läran om rättegångskostnad är emellertid spörsmålet vilken part slutligen skall bära kostnaden. Man bör därför operera med ett mindre vidsträckt rättegångskostnadsbegrepp, vilket innefattar endast utgifter av den beskaffenhet, att part kan få motparten förpliktad att ersätta dem.
    De olika teorierna om ersättningsskyldighetens rättsgrund, straffteorien, skadeståndsteorien och kausalitetsteorien bliva därefter föremål för behandling. Av särskilt intresse är kritiken av kausalitetsteorien. Själv utgår författaren vid bestämmandet av ersättningsskyldighetens grund från processens ändamål att meddela rättsskydd. Detta måste medföra, att part som vinner i huvudsaken regelmässigt skall få ersättning för sin kostnad.¹ Undantag härifrån böra göras då den vin-

 

¹ Samma utgångspunkt har processlagberedningen i sitt betänkande, motiven s. 231. 

nande parten saknat giltig anledning att processa för att hävda sin rättsposition, eller han genom fel eller försummelse i sin processföring förorsakat kostnader som icke bort ifrågakomma. I dessa fall bör även tappande part kunna få gottgörelse för sin kostnad. Understundom bör kvittning av kostnaderna äga rum. Författaren finner mycket tveksamt huruvida det de lege ferenda är riktigt att i lagen upptaga ett stadgande, som giver domstolarna diskretionär befogenhet att förordna om kvittning. Han kommer härvidlag till resultat, som mycket nära överensstämma med processlagberedningens.¹
    Redogörelsen för gällande svensk rätt rörande ersättning för rättegångskostnad har som naturligt är fått det största utrymmet. Författaren utgår från att lagen hyllar skadeståndsteorien. Vinnande part skall i regel få ersättning, men kvittning sker därest domstolen finner den tappande parten hava haft skälig orsak att anse saken såsom mörk och tvivelaktig. Vad härmed förstås göres till föremål för en klargörande utläggning. Av de särskilda stadgandena om kvittning behandlas mera ingående bestämmelserna i 21: 4. Stadgandet om kvittning då part haft underrätts dom för sig men tappat i hovrätt säges stå självständigt vid sidan om den allmänna kvittningsregeln i 21:3. Författaren omnämner att enligt nyare praxis endast kostnaderna i den högre instansen kvittas, medan beträffande kostnaden i underrätten förfares efter huvudregeln i 21:3. Detta torde i själva verket bero på att man uppfattat ordet kostnaden i 21:4 första punkten såsom avseende endast kostnaden i hovrätten.² Vad angår kvittningsregeln i 21:4 andra punkten framhålles, att densamma i praxis ändrats så att kvittning ej ovillkorligen sker. Fråga kan emellertid vara om ej uttrycket »ömsom vinna eller tappa» bör tolkas så, att det gått ungefär jämnt ut mellan parterna. Det kan ju med allt fog sägas vara orimligt att kvitta då endera parten vunnit i det väsentliga.
    Bland särskilda spörsmål framstår frågan om ersättningsskyldigheten då processen är onödig eller part gjort sig skyldig till fel eller försummelse i processföringen. Härom saknar ju vår lag uttryckligt stadgande. Författaren ansluter sig till den meningen, att den vinnande bör kunna kännas skyldig att gälda motpartens kostnad. Detta är otvivelaktigt de lege ferenda att förorda, men fråga är om man med stöd av gällande lag kan komma så långt. Otvetydig praxis torde också saknas. På tal om ersättningsskyldighet för annan än part synes ej hava uppmärksammats spörsmålet huruvida den som överlåtit en fordran för inkasso kan åläggas gälda ersättning.³ Vad angår ersättningsskyldighetens omfattning yttrar författaren, att praktiska betänkligheter tala emot ersättning för personligt arbete av part. Processlagberedningen

 

¹ Däremot intog processkommissionen i sitt betänkande III s. 215 annan ståndpunkt.

² Så processkommissionen III s 214. Lagkommissionens uttalande rörande 21:4 (SJÖGREN, Förarbetena till Sveriges Rikes Lag VIII s. 240, oriktigt citerat av WILDTE, Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande s. 352) synes emellertid stödja KALLENBERGS mening.

³ Se rättsfall i SvJT 1927 Rf s. 40. Ej heller av processlagberedningen torde frågan hava berörts. 

har i detta hänseende ställt sig på annan ståndpunkt.¹ Författaren har tidigare uttalat sig emot att frågan om rättegångskostnad göres till föremål för särskild omröstning eller behandlas såsom särskilt tema vid röstberäkning,² och vidhåller denna sin mening. Även härvidlag har processlagberedningen intagit avvikande ståndpunkt.³
    Efter framställningen av läran om skyldigheten att ersätta rättegångskostnad följer en avdelning om fri rättegång. Författaren understryker att detta institut i sista hand har sin grund i principen om allas likhet inför lagen. Då lagstiftningen om fri rättegång enligt processlagberedningens förslag skall bibehållas vid sidan av rättegångsbalken kommer behandlingen av sagda lagstiftning att i väsentlig mån bibehålla sitt aktuella intresse, och detta så mycket mera som framställningen begränsats till att avse lagstiftningens huvudinnehåll och det mera principiellt betydelsefulla. Trots denna begränsning synas alla frågor av större intresse hava blivit ingående belysta. Vad angår spörsmålet huruvida ansökan om fri rättegång kan avslås därest sökandens talan är uppenbart obefogad yttrar författaren, att det vore allt utom rimligt att i fall, då varje tvivel i sådant hänseende måste anses uteslutet, bevilja fri rättegång. Häri vill man gärna instämma och författarens antagande, att han är ganska ensam om denna uppfattning, håller näppeligen streck. De flesta domare här i landet torde väl ej anse sig lagligen förpliktade att bevilja understöd av allmänna medel för utförande av en uppenbart obefogad talan.
    I avdelningen om processuella straff behandlas förseelser av processuell natur, som alltså hava karaktären av överträdelser av föreskrifter rörande processen. Sådana förseelser kunna begås av part eller av någon i rättegången uppträdande tredje man. Förseelser av domare äro däremot att anse som ämbetsbrott och såsom sådana belagda med straff. Mera utförligt behandlas stadgandena om dombrott, domkval och rättegångsmissbruk.
    Framställningens sista del, om de extraordinära rättsmedlen, har så till vida förlorat i aktuellt intresse som genom lagen den 22 juni 1939 nya bestämmelser givits rörande dessa rättsmedel. Vad författaren anför särskilt i fråga om de allmänna synpunkterna på möjligheten att få lagakraftvunnen dom hävd är emellertid väl värt beaktande vid sidan av förarbetena till den nya lagen. Processlagberedningen har av vissa allbekanta förhållanden föranletts att behandla frågan om förutsättningarna för resning på ett måhända ännu mera ingående sätt än eljest blivit fallet. Genom beredningens och KALLENBERGS utredningar, vilka synas till resultatet i stort sett överensstämma, har nämnda spörsmål fått en allsidig belysning.
    Föreliggande del avslutas med ett sakregister avseende arbetet i dess helhet. Författaren framhåller att på grund av de utförliga innehållsöversikterna, som influtit i varje utgiven del för sig, registret kunnat

 

¹ Processlagberedningens förslag 18: 8.

² Svensk civilprocessrätt Bd II s. 1210 f.

³ Processlagberedningens förslag 16: 2 2 st.

 

göras mindre omfattande än eljest skulle varit erforderligt. De nämnda översikterna utgöra en värdefull del av arbetet, och man har all anledning att vara författaren förbunden för den möda han nedlagt på desamma.

Åke Hassler.