NÅGRA SYNPUNKTER PÅ BEDÖMNINGEN AV ALKOHOLBLODPROVET FÖR BEIVRANDET AV FYLLERI VID FRAMFÖRANDE AV MOTORFORDON.
AV
PROFESSOR MED. DR ERIK M. P. WIDMARK.
Samtidigt med att alkoholblodprovet i flera länder vunnit allt vidsträcktare användning för utredandet av den betydelse, som konsumtion av alkohol spelar vid trafikolyckor, har diskussionen om detta provs beviskraft vuxit ut till en omfångsrik litteratur.
Denna litteratur är så riklig, den innehåller vägande och värdefulla bidrag från såväl kemister, fysiologer, experimentalpsykologer som jurister, att det är omöjligt, att i en kort uppsats referera ens det väsentliga som framförts. Här kan endast anföras några generella synpunkter, till viss grad hämtade från de diskussioner som fördes vid Commission Scientifique de l'union antialcoolique mondiale i Zürich d. 14 aug. 19381 och vid den första internationella rättsmedicinska kongressen i Bonn i slutet av september samma år.2
TILLFÖRLITLIGHETEN FRÅN KEMISK SYNPUNKT.
Man skulle kunna påstå, att för närvarande är alkoholblodprovet3 det rättskemiska prov, som i största utsträckning användes såsom bevismaterial vid rättsfall. Enbart i Berlin analyseras
årligen omkring 16,000 prov, och då varje prov utgöres av 3-faldiga analyser, betyder detta, att 48,000 analyser av alkoholhalten i blod utföras. Den stab som erfordras härför uppgår till 15 personer, och ett särskilt institut är under upprättande för detta ändamål. I vårt land närmar sig antalet prov per år 2,000, d. v. s. 6,000 kemiska analyser. Det är sålunda icke underligt, att denna bestämningsmetod fått genomgå en skärseld i fråga om kritik, som i hetta överträffat de flesta rättskemiska analysmetodernas.
I stort sett kan denna kritik för ögonblicket sammanfattas på följande sätt.
Man har, och naturligtvis med rätta, sökt uppleta faktorer, som skulle kunna göra bestämningarna orättvisa, för höga, ge sken av att den undersökte förtärt mer alkohol än han i verkligheten har gjort. Kritiken har icke endast träffat den av författaren lancerade metoden ävensom de talrika modifikationeri detaljer av densamma som föreslagits i olika länder, utan även de metoder som kunna betraktas såsom tidigare och vilande på den utgångsprincip, som ligger till grund för den svenska metodiken.
En av de invändningar som mest låtit tala om sig är den, att en riklig konsumtion av frukt och bär skulle kunna ge positiva värden i blodet, som ej skulle kunna tillskrivas en alkoholkonsumtion. Denna fråga kan numera anses såsom avfärdad. Professor JUNGMICHEL uppehöll sig utförligt vid densamma såsom huvudreferent vid behandlingen av alkoholblodprovet vid den nyssnämnda internationella kongressen.1 Hans konklusion resulterade i den uppfattningen, att de i litteraturen meddelade uppgifterna om fruktkonsumtionens inflytande på analysvärdena delvis berodde på rent missförstånd av muntligt givna meddelanden2 samt att inga bevis föreligga att denna art av näringstillförsel kan influera på blodprovets analysvärden.1,2,3 I denna uppfattning styrkes jag av en undersökning, som utförts tillsammans med amanuensen OVE MÖLLER å Lunds Medicinsktkemiska institution. Vi läto 26 studenter förtära excessiva mängder äpplen, päron, apelsiner, bananer och vindruvor, i regel över
ett kg i en enda måltid. I intet fall kunde vi konstatera att blodprovet gav något utslag, som översteg vad man har att vänta av blodets naturliga alkoholhalt, som svänger med små avvikningar omkring värdet 0.03 0/0, ett värde, som på intet sätt kan sättas i sammanhang med berusning vid ratten.1 Härmed är ej sagt, att icke vissa fruktmuster kunna innehålla en viss obetydlig alkoholhalt, som förhöjer värdena i blodet. Men alkohol är alkohol och jäst must kan betyda en alkoholförtäring, även om den förekommer i annan form än starkdrycker, vin eller maltdrycker.
En annan kritisk anmärkning är följande: det skulle kunna tänkas, att de förbränningsgaser, som stamma från automobilmotorn, samlas på ett eller annat sätt i det slutna karosseriet, bedövar föraren och ger honom sken av att vara berusad av alkohol, i stället för att vara förgiftad av förbränningsgaser. Denna fråga har tagits till omprövning av rättsläkaren KARU,2 Tartu, vid en studievistelse i Lund. Han instängde kaniner och hundar i garage, lät motorn från olika bilmärken arbeta. Djuren blevo medvetslösa, några dogo, men alkoholblodprovet visade normala värden. Denna undersökning synes mig ha en viss betydelse för bedömningen av den s. k. garagedöden, framförallt från suicidiell synpunkt, exempel saknas ingalunda, emedan alkohol såsom stimulerande moment för ett självmord ej kan anses sakna sin betydelse.
Den betydelsefullaste invändningen mot alkoholprovets beviskraft gäller fall av sockersjuka. Här uppträder i blodet och i urinen ämnen, som på provet verka på samma sätt som alkoholen. Jag har vid upprepade tillfällen varnat för att juridiskt tillmäta provet någon betydelse hos dylika sjuka. Diskussionen i litteraturen synes emellertid numera koncentrera sig i den uppfattningen, att därest en sockersjuk har så stor koncentration av dessa »acetonkroppar» i sitt blod, att de skulle avsevärt kunna influera på alkoholblodprovsvärdet, så är han i ett sådant avancerat sjukdomstillstånd, att han över huvud taget är oförmögen att sköta en ratt, han befinner sig i det tillstånd, som medicinarna
beteckna såsom »Coma diabeticum», d. v. s. nära eller på andra sidan om gränsen för medvetslöshet. Alltför intensiv behandling med insulin synes dock kunna medföra psykiska inverkningar, vilka kunna påminna om berusning.1
Det kan sålunda betecknas såsom fastställt, att denna rättskemiska metod har genomgått eklutens hårda kritik. Några starkare invändningar angående metodens användbarhet från kemisk sida äro ej att vänta. Däremot är det ganska naturligt att ansträngningar komma att göras för att öka precisionen och lätthanterligheten hos bestämningen. Och dylika äro naturligtvis enbart att hälsa med tillfredsställelse.2
PROVETS BEDÖMNING FRÅN JURIDISK SYNPUNKT.
Även på detta område är litteraturen synnerligen omfångsrik och nästan dagligen komma nya bidrag.
Rättsligt sett kunna uppfattningarna uppdelas i två principiell tolika riktlinjer, vilka båda äro värda sitt bedömande.
1) Skall man rättsligt fastställa en maximumgräns, över vilken det under alla förhållanden är brottsligt att framföra motorfordon?
2) Skall man låta gränsen vara flytande och låta blodalkoholprovet endast utgöra belägg för en viss alkoholkonsumtion, under det att de kliniska symtomen, den undersökande läkarens utlåtande, vittnenas uttalanden skola vara det avgörande?
Det kan kanske vara av intresse att inför dessa båda alternativ framföra följande teoretiska övervägande, som enligt vad jag kan förstå ingalunda saknar sin tillämpning i det praktiska livet. Vi anta följande personer: A, den sedan decennier tränade bilföraren, och kanske även tränad i alkoholkonsumtion, som med »naturlig» alkoholhalt (0.03 ‰) framför sitt fordon med säkerheten 100 points. Vi ha vidare föraren B, låt oss säga en ung temperamentsfull dam, som nyss har fått sitt körkort och i storstadstrafiken framför sin eleganta bil med säkerheten 50 points. A har vid ett visst tillfälle en alkoholkoncentration, som sänker hans körförmåga från 100 till 75. Men han kör ändå med 25
points större säkerhet än B, som icke har konsumerat alkohol. Vem av dessa har nu »nödigt herravälde över sina handlingar»? A, som kör med säkerheten 75 i stället för 100, eller B, som ännu ej kommit över 50?
Ett sådant övervägande gör, att man måste vara ytterst försiktig med bedömandet av när betingelsen »nödigt herravälde över sina handlingar» på grund av spritförtäring kan anses icke vara förhanden. Det är bland annat av denna anledning som jag, fastän målsman för blodalkoholprovet och med intresse för detsammas praktiska användbarhet, icke kan rekommendera, att man statuerar en generell fällande gräns utan iakttagande av samtidigt förekommande kliniska symtom och vittnesmål.
Mig veterligt är Norge det enda land, som enbart gått in för denna »fällande gräns», närmare bestämd till 0.5 promille. På grund av analysens variationsbredd har denna gräns rättsligt utsträckts till att i praktiken gälla för 0.65 promille. Förut har jag framhållit, att en alkoholhalt över 1.6 promille skulle betraktas såsom absolut brottslig. Denna åsikt vidhåller jag fortfarande, men jag anser samtidigt att värden under 1.6 kunna vara av våda för motortrafiken och att härvid läkareundersökningens resultat och vittnesmålen måste vara utslagsgivande. Det finnes nämligen under 1.6 promille en alkoholhalt i blodet, då den kliniska undersökningen ger utslaget, att 50 ℅ äro »påverkade», 50 icke. Härtill återkommer jag senare.
Det är framförallt i Tyskland man genomgående diskuterat den frågan, som från praktiskt juridisk synpunkt skulle ställa sig enklast: att bestämma en maximumgräns av alkoholhalt i blodet, under obrottslighet, över straffbarhet. Närmast gällde det siffran 0.8 promille. På sista tiden har emellertid tendensen även inom detta land gått i den riktningen att alkoholprovet visserligen är höggradigt upplysande, men vid de lägre koncentrationsvärdena ej avgörande. Detta är enligt min mening riktigt.
GRÄNSEN MELLAN »PÅVERKAD» OCH »ICKE PÅVERKAD».
I min monografi över blodalkoholbestämningens rättskemiska betydelse1 har jag framlagt en statistik över de diagnoser, som vår svenska läkarekår ställt i jämförelse med vad som senare fast-
ställts beträffande alkoholanalysens resultat; den finnes återgiven i presidenten SCHLYTERS uppsats.1 Sedermera har materialet ytterligare utökats i JUNGMICHELS avhandling.2
I vårt land har statistiken över den svenska läkarekårens inställning till frågan angående »påverkad» och »icke påverkad» alltjämt genomförts, allteftersom antalet nya fall ökats.
Jag har genom välvilligt tillmötesgående fått taga del av denna statistik, och det är av utomordentligt intresse att observera, hurusom den svenska läkarekårens skärpa ifråga om diagnosen» påverkad» under de senare åren ökats. Jag skulle tro att åtminstone 500 läkare deltagit i denna statistik.
Jag har uppdelat analyserna i två grupper, den första under blodprovets första tid t. o. m. 25/8 1934, omfattande 3,246 fall, den senare därefter t. o. m. 31/12 1937, 3,850 fall. Skärpan av diagnosen och allvaret i den kliniska undersökningen framgår av nedanstående tabell.
| ‰ i blodet | % påverkade |
| | 3.246 fall t.o.m. 25/8 1934 | 3.850 fall 26/8 1934 — 31/12 1937 |
| |
| Under 0.60 % | 3.5 | 9 |
0.61—080 % | 19 | 35 |
| 0.81—1.00 % | 35 | 35 |
| 1.01—1.20 % | 44 | 57 |
| 1.21—1.40 % | 56 | 70 |
| 1.41—1.60 % | 73 | 81 |
Resten av statistiken ger ungefär desamma siffror för den senare som den tidigare delen av materialet. Den ger emellertid ett starkt intryck av våra läkares skärpta inställning i fråga om alkoholpåverkan, och man kommer till höga värden för »påverkad» även under den traditionella restaurangkvantiteten, som kan ge värden upp till 0.8—1.0 promille.
KROPPENS INTEGRITET OCH BLODPROVET.
Denna fråga har varit under intensiv behandling vid ett internationellt råd omedelbart före den stora internationella fysiologkongressen i Zürich i augusti 1938. Man fick det bestämda intrycket, att kroppens integritet behandlas av olika stater på olika sätt, friheten tolkas olika: i de romanska-anglosachsiska staterna, respekteras på ett särskilt sätt individens frihet att behålla sin kropps integritet, ett blodstick för två droppar blod betraktades såsom ett brott mot »habeas corpus liber». Man försökte att lancera en metod att bestämma alkoholhalten i saliven i stället föri blodet, och för f. redogjorde ingående för betingelserna härför.1 Å andra sidan pointerades från de germanska staterna statens frihet att få taga ett blodprov ända upp till 10 kbcm. om det vore nödvändigt för säkerställandet av trafiksäkerheten hos befolkningen.
Detta är en fråga av utomordentliga princip moment. I Frankrike och Belgien äro undersökningar i gång för utredandet av möjligheterna att göra alkoholbedömningen i saliven i stället för i blodet. I Tyskland användes i stor utsträckning det s. k. venylprovet, som erfordrar 6—10 kbcm. blod, erhållet från instick i en arm ven.