Landsfiskalernas utbildning. I sitt betänkande med förslag till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m. m. (SOU 1939: 9) har 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning ägnat ett kapitel åt frågan om landsfiskalernas utbildning. De sakkunniga föreslå, att den teoretiskt-juridiska utbildningen, liksom även den polistekniska, bibringas landsfiskalsaspiranterna vid en särskild, centralt anordnad kurs, lämpligen förlagd till statens polisskola i Stockholm. Undervisningen i denna kurs beräknas erhålla en längd av två och ett halvt år (därav för den teoretiskt-juridiska utbildningen två år) och skall i de ämnen, som äro representerade vid universitet och högskolor, läggas på ett akademiskt plan. Kursen skall avslutas med examen. Med hänsyn till rekryteringsbehovet torde ny kurs komma att börja högst vartannat år. Som inträdesvillkor till kursen uppställes, att aspiranten avlagt studentexamen eller besitter däremot svarande kunskapsmått.1 I ett särskilt yttrande utveckla tre representanter för landsfiskalskåren skälen för att juris kandidatexamen uppställes såsom behörighetsvillkor för landsfiskalstjänst.2
De sakkunniga torde vid bestämmandet av sin ståndpunkt i frågan om kompetensen till landsfiskalstjänst hava förbisett ett par viktiga omständigheter. Den ena är att anordnandet av en teoretiskt-juridisk utbildningskurs sådan som de sakkunniga tänkt sig torde stöta på hart när oöverstigliga svårigheter. Kursen skall enligt de sakkunnigas uttalande i de ämnen, som äro representerade vid universitet och högskolor, läggas på ett akademiskt plan. Därmed torde väl avses, att undervisningen skall meddelas av vetenskapligt utbildade lärare med kompetens för akademisk undervisning. Detta torde också vara nödvändigt om syftet med kursen skall vinnas. Dylika lärarkrafter stå emellertid näppeligen till buds. Som undertecknad närmare utvecklat i en uppsats i förra årgången av denna tidskrift3 kämpa rikets juridiska fakulteter med rekryteringssvårigheter. Man kan nätt och jämnt uppehålla undervisning och examination vid fakulteterna. Fakulteterna kunna svårligen avstå tillräckligt många kvalificerade krafter till en distriktsåklagarkurs. De sakkunniga torde hava föreställt sig, att det skulle gå lika lätt att för ett lämpligt honorar anställa vetenskapligt utbildade jurister som att anskaffa lärare i exempelvis den filosofiska fa-
kultetens ämnen. Så är icke fallet och kommer ej heller att bliva fallet, så länge den nu rådande likgiltigheten för den juridiska vetenskapens villkor fortsätter att verka.
Men av än större betydelse är en annan omständighet, nämligen den på senare tid ökade tillströmningen till den juridiska banan. Under perioden 1916—20 utexaminerades årligen 114 juris kandidater, 1921—25 var siffran 135 och därefter ända fram till år 1936 omkring 170. År 1937 steg emellertid antalet avlagda juris kandidatexamina till 190 och år 1938 till 226.1 Man torde icke hava någon anledning till antagande, att examenssiffran under de närmaste åren kommer att minskas. Antalet nyinskrivna har ökats tämligen kontinuerligt under de senare åren, och det förefaller som om den s. k. avbrottsprocenten ständigt tenderade att minska. Detta är ganska egendomligt med hänsyn till de goda konjunkturerna. Dessa hava icke som på 1920-talet nedbringat vare sig de nyinskrivnas eller de utexaminerades antal. Förklaringen torde väl ligga däri, att ungdomen nu starkare känner behovet att öka meriterna för att kunna stå sig bättre i konkurrensen. Även avskaffandet av kansliexamen torde föranleda en ökning av antalet juriskandidater. Allt som allt synes man böra räkna med att examenssiffran under en tid framåt ej endast håller sig på 1938 års nivå utan rentav stiger upp mot 250 om året. Åtminstone för de närmaste fem till sex åren lär denna utveckling vara ganska säker, såvida ej extraordinära förhållanden inträda.2
Vad detta innebär är ju icke svårt att föreställa sig. Det svenska samhället synes under en tioårsperiod hava kunnat absorbera omkring 170 nya jurister om året; enligt mångas åsikt finnes emellertid redan en maskerad arbetslöshet bland juristerna. Att ett större antal jurister än tidigare kunnat placeras torde väsentligen hava berott på utvecklingen av vårt advokatväsende. Detta har till stor del byggts upp under de sista tjugo åren. Därav följer emellertid, att utövarna av advokatyrket, såsom en blick på advokatsamfundets medlemsförteckning i statskalendern tydligt giver vid handen, till övervägande del äro ungt folk. Avgångsprocenten måste då bliva mindre under de närmaste decennierna än vad fallet skulle varit om det gällt en med hänsyn till åldersfördelningen mera homogen kår. Även om processreformen småningom kommer behovet av advokater att växa, kan man näppeligen antaga, att advokatyrket förmår absorbera ett större antal jurister årligen än vad nu är fallet. Icke heller torde juristbanan i övrigt erbjuda möjlighet att placera det överskott på 300—400 juris kandidater, som uppkommer under tiden fram till mitten av nästa årtionde. Hur en omfattande arbetslöshet bland unga jurister skall kunna undvikas, är i detta nu omöjligt att se.
Under sådana förhållanden faller emellertid det enda verkligt bä-
rande skälet för de sakkunnigas förslag att anordna en särskild juridisk utbildning för distriktsåklagare, nämligen den förmenta svårigheten att besätta åklagartjänsterna med lämpliga juris kandidater. Sådana komma utan tvivel att stå till buds i mer än tillräckligt antal. Det kan ju knappast vara något statsintresse att med ej obetydliga kostnader bibringa en till antal och arbetsuppgifter betydande tjänstemannakår en utbildning, vilken nödvändigtvis måste bliva av seminariemässig karaktär, medan akademiskt bildade personer i stort antal gå sysslolösa eller sköta enklare göromål än det krävande åklagarkallet erbjuder. Åtminstone synas planerna på anordnande av en särskild teoretisktjuridisk utbildningskurs för blivande distriktsåklagare böra skrinläggas till dess det visat sig, att för rekrytering av åklagarkåren lämpade juris kandidater icke stå till förfogande i tillräckligt antal.
Åke Hassler.