Italiensk civilprocessreform. I Italien föreligger sedan några månader ett av justitieminister SOLMI för il Duce framlagt förslag till ny civilprocessslag, avsedd att avlösa den nu gällande av 1865. Förslagets text är ännu icke tillgänglig för utomstående. I Giornale d'Italia för den 10 februari 1939 återfinnes emellertid en kortfattad redogörelse för förslagets ledande principer. Enligt denna syftar reformen i första hand till ett stärkande av domarens processledande befogenheter, varigenom även civilprocessen skall bringas i närmare samklang med den nya italienska rättens krav på ökat tillvaratagande av statens värdighet. Den fascistiska staten säges icke kunna tolerera, att rättegången i civilmål såsom hittills utvecklar sig nästan uteslutande efter parternas gottfinnande. Förslaget innehåller sålunda en serie bestämmelser, syftande till ökad koncentration av den förberedande skriftväxlingen och till förhindrande av uppskov med den muntliga huvudförhandlingen. Parterna skola i de först växlade skrifterna vid äventyr av preklusion angiva sina yrkanden respektive invändningar. Av processuella förfoganden hava parterna därutöver bibehållits endast vid rätten att bestämma över vilken bevisning de vilja förebringa. Även den bevisning, varav parterna vilja begagna sig, skall emellertid vid nyssnämnda äventyr angivas i början av rättegången.
Vad angår domstolsorganisationen bibehåller förslaget den nuvarande ordningen. I första instans skola sålunda alltjämt finnas två slag av underrätter, enmansdomstolar (preturer) för mindre tvistemål och kollegiala domstolar (tribunali civili) för större mål. Gränsen för preturernas behörighet, som för närvarande går vid tvisteföremål av 10,000 lires värde, har i förslaget sänkts, så att preturerna icke skola vara behöriga att handlägga mål, i vilka tvisteföremålets värde överstiger 5,000 lire. (Utpräglade bagatellmål skola såsom hittills handläggas av förlikningsdomare, conciliatori.) En framträdande nyhet i förslaget är, att presidenterna i tribunali civili tillerkänts befogenhet att uppdraga handläggningen och avdömandet av inkommande mål åt en ensam domare i stället för åt ett kollegium av domare. Syftet med denna bestämmelse säges vara att i praktiken så småningom