Revision av fastighetsbildningsväsendet m. m. Chefen för justitiedepartementet, statsrådet K. G. Westman, anförde efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet i statsråd d. 9 juni 1939:
    »Genom skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 maj 1938 (nr 234) har riksdagen i anledning av motion anhållit om en allmän revision av lagstiftningen rörande delning av jord å landet, varvid jämväl därmed sammanhängande frågor borde beaktas. Inom lantmäteristyrelsen har såväl före som efter riksdagsskrivelsens avlåtande utförts omfattande förarbeten för en sådan lagrevision.
    I yttrande över nämnda motion framhöll lantmäteristyrelsen vissa brister som enligt styrelsens mening vidlådde den nuvarande jorddelningslagstiftningen. Styrelsen uttalade sålunda, att den möjlighet att, trots delägares bestridande, vinna omskifte av redan enskiftad eller laga skiftad mark, som beretts i den nu gällande lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet, lämnats så gott som outnyttjad, ehuru stort behov av omskifte obestridligen förefunnes på många orter i landet beträffande såväl inägorna som skogsmarken. Beträffande orsakerna till att omskifte sällan verkställdes anmärkte styrelsen bland annat, att sättet för ägograderingen ofta icke medgåve hänsynstagande till ägornas brukningsvärde efter den genom skiftet åstadkomna fastighetsarronderingen och i samband med skiftet anordnade vägförbindelser. Vidare hade de för såväl jordbruk som skogsbruk allt mer betydelsefulla kommunikationstekniska frågorna icke tillräckligt beaktats i lagstiftningen. Ej heller hade frågan om dikningsföretag i samband med laga skifte lösts på ett tillfredsställande sätt. Överhuvud hade genom jorddelningslagen icke tagits det radikala steg mot ett efter moderna ekonomiska och tekniska förhållanden lämpat skiftesinstitut, som enligt vad nu ganska allmänt insåges, vore påkallat. Icke heller hade laga skifte gjorts snabbare och billigare, utan tvärtom insnörts i mera tyngande former än förut. För att man skulle kunna åvägabringa behövliga omskiften i större omfattning erfordrades enligt styrelsens uppfattning även, att villkoren för omskifte väsentligen mildrades och att staten på ett mera effektivt sätt än för närvarande gjorde det möjligt för delägarna att uthärda den ekonomiska påfrestning, som ett laga skifte alltid måste medföra. Styrelsen förmenade, att det vore möjligt att avsevärt förbilliga skiftena genom att vidtaga förenklingar, där sådana kunde åstadkommas utan risk för rättssäkerheten. Vidare framhöll styrelsen behovet av skärpta åtgärder mot den trots nuvarande restriktiva bestämmelser alltjämt fortgående delningen av jordbruksfastigheter i allt mindre lotter. Även i övrigt vore jorddelningslagen i behov av en revision för åstadkommande av lättnader och undanröjande ov olägenheter i olika avseenden.

 

712 NOTISER.    Att det nuvarande tillståndet i fråga om fastighetsbildningen icke är i allo tillfredsställande bekräftas från flera håll. Bristerna framträda särskilt ur synpunkten av jordbrukets behov. I stor utsträckning ha tidigare bildats jordbruksfastigheter, som numera icke äro helt lämpade för sitt ändamål. De genomgripande förändringar, som under senare år ägt rum med avseende å jordbrukets ekonomiska förhållanden, ha kraftigt bidragit till att den bestående fastighetsindelningen i stor omfattning kommit att framstå såsom otillfredsställande ur jordbrukssynpunkt. Det förekommer sålunda i betydande utsträckning, att jordbruksfastigheter äro för små eller äro olämpligt sammansatta av olika ägoslag, dåligt arronderade eller illa utrustade med avseende å vägar. På senare år har därför med allt större styrka framträtt ett behov, att delning av jord som är avsedd för jordbruksändamål sker med större hänsynstagande än hittills till jordbruksekonomiska synpunkter och att olämplig jorddelning förhindras. Vissa åtgärder i denna riktning vidtogos genom 1926 års jorddelningslagstiftning och ett ytterligare steg har tagits genom ändring år 1937 av stadgandena om avstyckning. Regler i det angivna syftet böra emellertid meddelas i större omfattning. Härtill kommer, att det erfordras ökad verksamhet för att skapa fastighetsenheter som äro lämpade för rationell jordbruksdrift. Strävandena i sistnämnda hänseende hindras för närvarande ej blott, såsom lantmäteristyrelsen påpekat, av brister beträffande reglerna för delning och omdelning av jord utan även av alltför begränsade möjligheter att åstadkomma sammanläggning av fastigheter. Hithörande frågor äro föremål för uppmärksamhet vid 1938 års jordbruksutredning, till vars uppdrag hör bland annat att verkställa en ingående och allsidig undersökning rörande jordbrukets produktionsbetingelser, men givet är, att en lösning av fastighetsbildningsfrågorna erfordrar en särskilt för dem avsedd utredning. Jämväl 1936 års skogsutredning ägnar uppmärksamhet åt hithörande spörsmål, nämligen i samband med undersökning rörande betydelsen för jordbruket av ett lönande skogsbruk.
    Vad i det föregående anförts om angelägenheten av att man vid fastighetsbildningen tager ökad hänsyn till jordbrukets behov har i viss mån giltighet även beträffande skogsbruket såsom egen näring. Överhuvud torde det få anses som ett viktigt önskemål, att fastighetsbildningen anordnas på ett sätt som tillgodoser näringslivets nuvarande behov.
    Med hänsyn till det anförda vill jag förorda, att fastighetsbildningsväsendet å landet göres till föremål för revision. Det bör därvid undersökas, huru olämplig delning av fastigheter skall kunna mer än nu är möjligt förhindras och genom vilka åtgärder omdelning och sammanläggning av fastigheter för ernående av bättre fastighetsindelning skola kunna främjas. Det bör eftersträvas att förenkla förfarandet och att göra det billigare och snabbare. Uppmärksamhet bör därvid ägnas frågan, huruvida ändringar i organisatoriskt avseende äro påkallade för dessa syften och för att förrättningarna må bliva handlagda med tillvaratagande av ekonomiska och isynnerhet jordbruksekonomiska synpunkter, därvid även kommunikationsförhållandena böra beaktas. Det bör vidare undersökas, huruvida staten — utöver vad för närvarande sker — bör ekonomiskt bistå delägarna och, därest så befinnes erforderligt, i vad mån och under vilka former ett sådant stöd bör lämnas.

 

NOTISER. 713Det bör även övervägas, huruvida åtgärder lämpligen kunna vidtagas för att hos fastighetsägare väcka vidgad förståelse för nyttan av ändamålsenlig fastighetsindelning. Strävandena att åstadkomma förbättrad fastighetsindelning måste självfallet taga tillbörlig hänsyn till kreditväsendets intresse av stabila fastighetsförhållanden.
    Utöver vad nu anförts vill jag fästa uppmärksamheten på en del särskilda frågor, vilka böra beaktas vid utredningen.
    Ett hithörande frågekomplex angår vattenområden och deras behandling vid lantmäteriförrättningar. Detta ämne har delvis berörts i en framställning till Kungl. Maj:t den 14 februari 1938 från lantmäteristyrelsen, vari hemställes om ett fullföljande av ägogränslagstiftningen såvitt angår ägogränser i vatten. Förutom de spörsmål, som styrelsen därvid berört och som till väsentlig del falla inom området för den revision av jordabalken vilken uppdragits åt lagberedningen, finnas enligt vad erfarenheten givit vid handen ett antal rena jorddelningsfrågor rörande vatten som vänta på sin lösning. Angeläget torde även vara, att de nuvarande bestämmelserna rörande delning av fiske ersättas av nya fullständigare bestämmelser.
    En fråga, som vid tiden för jorddelningslagens tillkomst icke tilldrog sig så stor uppmärksamhet men numera allmänt anses betydelsefull, rör angelägenheten av att jordbruken beredes tillgång till bete samtidigt som den produktiva skogsmarken i görligaste mån befrias från skadegörelse av betande kreatur. Det är därför vid fastighetsbildning för jordbruksändamål av vikt, att fastigheterna förses med mark som lämpar sig för anordnande av s. k. kulturbeten. I vissa fall har det visat sig lämpligt att anordna bete gemensamt för flera fastigheter. En utveckling i sådan riktning torde böra befrämjas. Det bör även undersökas, huruvida icke också för annat ändamål må kunna medgivas en komplettering av fastigheter genom förvärv av mark, främst skogsmark, avsedd att bliva gemensam för fastigheterna.
    Ett annat frågekomplex rör vägföretags inverkan på fastighetsindelningen. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 april 1936 (nr 172) har riksdagen hemställt om utredning rörande frågan om åtgärder för att möjliggöra att mark, som använts till vägar vilka blivit nedlagda emedan de ej längre varit behövliga som allmänna vägar eller som enskilda utfartsvägar, må kunna på enklare och billigare sätt än för närvarande förvärvas av ägarna till de fastigheter som gränsa intill vägmarken. Därefter har inom justitiedepartementet utarbetats förslag till lagstiftningsåtgärder i berörda hänseende (justitiedepartementets promemorior 1938:2). De ofta förekommande ändringarna i vägnätet äro emellertid jämväl i så måtto förbundna med betydande olägenheter, som vid framdragandet av ny väg eller rätning av äldre väg kunna avskäras markbitar, vilka äro mera lämpade att brukas tillsammans med angränsande fastigheter än med de fastigheter till vilka de höra. Även i andra hänseenden ger vägväsendet upphov till spörsmål av vikt för fastighetsbildningen. Det är önskvärt, att i den mån hithörande frågor icke bliva lösta i annat sammanhang de upptagas till behandling vid ifrågavarande revision av jorddelningslagstiftningen.
    Jorddelningsförrättningars inverkan på begränsade sakrätter är även ett spörsmål som påkallar uppmärksamhet i detta sammanhang. Med nuvaran-

 

714 NOTISER.de lagstiftning torde servituts- och nyttjanderätter icke kunna i önskvärd omfattning tillvaratagas vid laga skifte. Särskilt bereder marks överförande från en fastighet till en annan svårigheter med avseende å servitut eller nyttjanderätt beträffande denna mark. Frågan om utbrytning av vederlagsområden för servitut, särskilt skogsfångs- och mulbetesservitut, har för vissa delar av landet stor betydelse. Frågan om dessa servitut har jämväl vid flera tillfällen efter jorddelningslagens tillkomst varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet, varvid ändringar företagits i jorddelningslagen och lagen om servitut. Emellertid torde spörsmålet fordra ytterligare överväganden, som torde böra företagas i samband med nu ifrågavarande utredning.
    En annan fråga, som torde böra uppmärksammas vid utredningen, angår fastigheters ansvarighet för avdikningslån. Genom skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 maj 1936 (nr 218) har riksdagen anhållit om utredning angående möjligheterna att, sedan fastighet varå återbetalningsskyldighet för avdikningslån vilar blivit delad, åstadkomma uppdelning å delfastigheterna av ansvarigheten för lånet. Det bör övervägas, huruvida icke i samband med revisionen av fastighetsbildningsväsendet åtgärder kunna vidtagas i sagda hänseende.
    I samband med revisionen av jorddelningslagstiftningen torde uppmärksamhet jämväl böra ägnas åt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 mars 1937 (nr 98) har riksdagen hemställt om utredning dels angående lämpligheten av att utsträcka nyttjanderättshavares lösningsrätt enligt denna lag till att omfatta jämväl det fall att jordägaren äger del i boningshus å området, dels ock om lämpligheten av att göra bestämmelserna om lösningsrätt enligt lagen tvingande. Det synes önskvärt, att den av riksdagen sålunda begärda utredningen verkställes i samband med revisionen av jorddelningslagstiftningen.
    Vid ifrågavarande utredning torde vidare böra upptagas den av riksdagen genom skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 juni 1932 (nr 348) väckta frågan, huruvida och i vad mån bestämmelser böra utfärdas för undanröjande av nu förefintliga hinder mot sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter, till den del denna fråga icke vunnit sin lösning genom den av innevarande års riksdag bifallna propositionen (nr 29) med förslag till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län.
    Ett spörsmål, som icke bör förbigås vid arbetet på ifrågavarande revision, är spörsmålet om avlägsnande av de skiljaktigheter som bestå mellan å ena sidan jorddelningslagstiftningen och å andra sidan de allmänna civilrättsliga reglerna om överlåtelse av fast egendom och om lagfart m. m. I denna fråga har lantmäteristyrelsen verkställt en förberedande utredning, vars resultat framlagts i skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 maj 1938. I skrivelsen, som närmast föranletts av behovet av lagstiftning till förekommande av okontrollerad fastighetsdelning vid sidan av de lagliga jorddelningsformerna genom överlåtelse av andel för viss fastighet i samfälld mark, behandlas förutom denna fråga jämväl det mera vittgående spörsmålet om förhindrande av alla sådana upplåtelser från fastighet som icke stå i överensstämmelse

 

NOTISER. 715med jorddelningslagstiftningen. Beträffande överlåtelse av visst område av fastighet föreslås i skrivelsen lagstiftning för att som regel hindra överlåtelse av annat område än sådant som kan utbrytas i laga ordning. Vidare dryftas åtgärder för att underlätta utbrytning av befintliga fastigheter som utgöras av fastighets andel i samfälld mark och för att få sådana fastigheter lagfarna och införda i fastighetsregistren. De frågor, som sålunda berörts av lantmäteristyrelsen, liksom vissa därmed sammanhängande spörsmål äro dock delvis av natur att falla inom området för den revision av jordabalken vilken uppdragits åt lagberedningen.
    Vid utredningen torde även böra verkställas en översyn av reglerna för fastighetsregistreringen å landet. Redan oberoende av ifrågasatta ändringar inom fastighetsbildningsväsendet är jordregisterförordningen, vilken genom ett stort antal tid efter annan företagna ändringar blivit synnerligen oöverskådlig, i behov av omarbetning.
    Med hänsyn till det samband, som råder mellan jorddelningslagen och lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad, är det erforderligt att överväga de motsvarande ändringar i den senare lagen, som sammanhänga med ändringarna i lagstiftningen för landet.
    Den utredning, som enligt min mening sålunda bör komma till stånd, bör i erforderliga delar ske i samråd dels med lagberedningen, dels ock med 1938 års jordbruksutredning och 1936 års skogsutredning. Det förberedande arbete, som enligt vad förut omtalats utförts inom lantmäteristyrelsen, bör ställas till utredningsmännens förfogande. Med hänsyn till utredningens omfattning synes det lämpligt, att arbetet så bedrives att särskilda förslag avlämnas i frågor som lämpligen kunna skiljas från de övriga.
    Utredningsarbetet torde lämpligen böra anförtros åt högst åtta inom departementet tillkallade sakkunniga. Tillfälle synes böra beredas de sakkunniga att samråda med personer, som besitta särskild insikt och erfarenhet inom olika delar av det område utredningen berör.» (Angående utseendet av sakkunniga, se SvJT 1939 s. 634.)