TILL FRÅGAN OM TOLKNINGEN AV 104 § FÖRSÄKRINGSAVTALSLAGEN.

 

AV

 

PRESIDENTEN BIRGER EKEBERG.

 

Under de senaste åren ha, ej minst i denna tidskrifts spalter,¹ stridens vågor gått höga kring 104 § försäkringsavtalslagen (FAL). I årets februarihäfte förklarades väl diskussionen avslutad, men redan i maj blossade den upp igen, och ungefär samtidigt avgav 1938 års arvsskattekommitté ett betänkande, i vilket efter grundlig prövning ståndpunkt tagits till hithörande frågor. Det är sistnämnda bidrag till diskussionen som givit mig anledning att mera ingående syssla med detta ämne och att framlägga min uppfattning inför tidskriftens läsare.² Jag skall härvid först taga ståndpunkt till den grundläggande frågan om 104 §:s förhållande till familjerättens regler.
    Enligt motiven till försäkringsavtalslagen skola reglerna om förmånstagarförordnanden anvisa försäkringstagaren en utväg att förskaffa någon en gentemot den förres dödsbodelägare och borgenärer självständig rätt mot försäkringsgivaren; närmast har man velat främja ett rationellt ordnande av familjeförsörjningen på frivillighetens väg. Det företräde som tillerkändes förmånstagaren kunde emellertid ej göras undantagslöst. Vad angår förhållandet till dödsbodelägarna — allenast härom är i det följande fråga — gäller härutinnan följande. För att förebygga ett kringgående av de regler, som utesluta möjligheten att genom testamente förfoga över efterlevande makes giftorätt eller bröstarvinges laglott, tillfogade man det förbehållet, att det förmåns-

 

¹ KALLSTENIUS i SvJT 1938 s. 457; 1939 s. 157; EBEHSTEIN 1939 s. 147; JACOBSSON 1939 s. 149; FANT 1939 s. 272, 489; NIAL 1939 s. 277; se ock PALME 1929 s. 55; LUNDGREN 1930 s. 77, 83; EKLUND 1930 s. 80, 1939 s. 260.

² Den följande framställningen innefattar en utveckling av den mening i detta ämne, som kommit till uttryck i Svea hovrätts den 29 september 1939 dagtecknade utlåtande över betänkandet och i hovrättens utslag den 31 oktober 1939 på besvär av Naima Green; se SvJT 1939 Rf s. 81.

46—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

tagaren tillförsäkrade beloppet skall, såvitt fråga är ont dödsbodelägares giftorätt, rätt till vederlag eller laglott, behandlas såsom om beloppet tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente.¹ Detta förbehåll gäller emellertid blott, där förordnandet kunnat av försäkringstagaren återkallas. »Annat blir däremot förhållandet», heter det i motiven, »om försäkringstagaren själv avhänt sig möjligheten att återkalla förordnandet. Stärbhusdelägarna kunna tydligen här ej bliva bättre ställda än om den avlidne genom gåva avhänt sig egendomen. Ett korrektiv mot hänsynslösa förfoganden får i bägge fallen anses ligga hos den hos flertalet människor rådande obenägenheten att i livstiden definitivt avhända sig en större del av sin förmögenhet.»
    Sistnämnda uttalande i motiven berör ett ämne, där de förutsättningar, från vilka man utgick vid försäkringsavtalslagens tillkomst, blivit rubbade genom den senare lagstiftningen. Korrektiv mot laglottsrättens kränkning genom sådana gåvotransaktioner som i nämnda yttrande avses har nämligen skapats genom bestämmelserna i 7 kap. 4 § arvslagen (Arvsl.). Även i andra hänseenden har den familjerättsliga bakgrund förändrats, mot vilken försäkringsavtalslagens hithörande bestämmelser böra ses. Sålunda har frågan om avräkning för vad arvlåtaren i livstiden givit arvinge närmare reglerats genom bestämmelser i Arvsl. 6 och 7: 2 samt i GB 13: 11a, och genom Arvsl. 8 har lagfästs en rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap, som enligt 4 § i sistnämnda kapitel kan göras gällande även emot gåvotagare. Av intresse är här även vad i GB 6: 6a stadgas till skydd för makes giftorätt mot vissa gåvotransaktioner från andra makens sida.
    Den frågan framställer sig nu, huruvida dessa senare tillkomna bestämmelser, vilka i skilda hänseenden begränsa gåvotagares rätt, skola vinna tillämpning jämväl beträffande förmånstagarförordnanden, fastän vid dessa bestämmelsers tillkomst försäkringsavtalslagens regler lämnades oförändrade. Spörsmålet blir sålunda närmast huruvida dessa förordnanden, förutsatt att de äro benefika,² i här avsedda hänseenden äro att räkna såsom gåva. Detta ämne beröres i motiven till GB 8: 2 (Lagberedningens förslag till giftermålsbalk IV s. 301) vid behandlingen av frå

 

¹ Enligt FAL 122 § gäller detta ej olycksfalls- eller sjukförsäkring. Sådan försäkring avses ej heller i det följande.

² Insättande av förmånstagare innefattar i regel en gåva men kan även avse att bereda vederlag för en motprestation; se t. ex. NJA 1939 s. 85. Är detta händelsen, äger vad ovan sägs ej tillämpning. 

gan i vilka fall gåva mellan makar undantagsvis bör få ske utan upprättande av äktenskapsförord. Efter att hava tillstyrkt sådant undantag beträffande sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till givarens villkor, yttrar lagberedningen:
    »Beredningens förslag saknar motsvarighet till vad de båda andra texterna i anslutning till gällande dansk och norsk rätt innehålla om livförsäkring eller dylik förmån, som av ena maken förvärvas till fördel för den andre. Frågan om införande av ett särskilt stadgande i detta ämne står i nära samband med vissa oklara spörsmål å försäkringsrättens område, och dess lösning torde lämpligen böra anstå i avvaktan på den lagstiftning å nämnda område, som för närvarande står på dagordningen. »

 

    Med sistnämnda uttalanden syftades på den oklarhet som rådde angående frågan under vilka förutsättningar försäkringstagarens make vann en i förhållande till försäkringstagaren, hans rättsinnehavare och borgenärer självständig rätt emot försäkringsgivaren.¹ Lagberedningen utgick tydligen ifrån att, där förutsättningarna för sådant förvärv voro för handen, en fullbordad gåva förelåg och att rättshandlingen följaktligen krävde förords form, om annat ej stadgades. Sedan nämnda oklarhet blivit undanröjd genom försäkringsavtalslagens bestämmelser om insättande av förmånstagare (102—118 §§), har också av lagberedningen och i teoretiska framställningar av författare som deltagit i lagstiftningsarbetet på hithörande områden den meningen uttalats, att om försäkringstagare genom förordnande som har benefik natur insätter sin make såsom förmånstagare och emot maken förbinder sig att låta förordnandet stå vid makt, en fullbordad gåva mellan makar föreligger, för vars giltighet jämlikt GB 8: 2 kräves äktenskapsförord.² Utan tvivel är även vad i GB 8: 5 stadgas om gåva tillämpligt på sådant förordnande.

 

¹ Se härom försäkringsavtalskommitténs betänkande s. 198 och där anförda rättsfall. Kommitténs mening torde hava varit att för uppkomsten av en självständig rätt för förmånstagaren krävdes en av försäkringstagaien i förhållande till honom företagen rättshandling; se EKLUND i SvJT 1930 s. 2. Angående läget före försäkringsavtalslagens tillkomst se även UNDÉN i SvJT 1917 s. 97; PALME ib. 1917 s. 237, 1929 s 55: EKLUND IB. 1925 s. 292, 1927 s. 217, 1930 s. 80; LUNDGREN ib. 1930 s. 77, 83; HULT, Föreläsningar över försäkringsavtalslagen s. 239 och i TfR 1938 s. 211. Enligt 8 § promulgationslagen till FAL skola, där försäkringsfall inträffar efter lagens ikraftträdande, dennas bestämmelser om förmånstagares insättande och om återkallelse därav äga tillämpning jämväl å tidigare vidtagen åtgärd som har sådan innebörd.

² Se Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden I s. 50 not 1; EKLUND, Lagen om försäkringsavtal vid 102 § och i SvJT 1930 s. 

    Att åt giftermålsbalkens gåvoregler bör givas en så vidsträckt tolkning att därunder inbegripas allehanda benefika transaktioner följer av bestämmelsernas syfte. Detsamma gäller vad i den nya arvslagstiftningen stadgas om gåva. Om arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, äger enligt Arvsl. 7:4 bröstarvinge, om ej särskilda skäl däremot äro, påkalla jämkning av gåvan för utfående av laglott enligt samma regler som gälla beträffande jämkning av testamente. Vid laglottens beräknande skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen och av denna egendom skall återbäras vad som behövs för laglottens utfyllande eller ersättning givas för vad som brister. Rättssystemet skulle lida av en påfallande brist på följdriktighet, om anförda lagrum antoges vara otillämpligt på en benefik rättshandling av så utpräglat testamentsliknande natur som även ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande äger, då det avser ett vid försäkringstagarens död utfallande belopp.¹ Den omständigheten att dylikt förordnande blir verksamt allenast om försäkringstagaren dör före förmånstagaren och sålunda ger denne en osäkrare ställning än som i regel tillkommer gåvotagare är ägnad att ytterligare framhäva denna brist på följdriktighet. Med nämnda tolkning vore också vägen öppnad för sådant kringgående av laglottsskyddet, som man vid försäkringsavtalslagens tillkomst i princip ville förebygga. Motsvarande synpunkter böra läggas till grund för tolkningen av de regler, som i GB 6: 6a upptagits till skydd för giftorätten.
    Till vilka egendomliga resultat man föres, om förmånstagarförordnandet antages falla utanför arvslagens gåvobegrepp, framgår kanske allra klarast, om ett sådant förordnande antages kollidera med rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskap, som enligt 8 kap. arvslagen under vissa förutsättningar tillkommer arvlåtarens barn. Denna rätt, som i sin nuvarande gestalt saknade motsvarighet vid försäkringsavtalslagens tillkomst, är av sådan styrka, att den i princip äger företräde framför laglottsrätten;

 

82; WKSTRING, den nya giftermålsbalken 2 uppl. s. 147. Annan mening däremot LUNDGREN i SvJT 1930 s. 77. Enligt den av lagberedningen hävade uppfattningen kan tydligen make i äldre äktenskap ej åt förordnande till förmån för andra maken förläna naturen av oåterkallelighet, något som sammanhänger med de för sådant äktenskap gällande reglerna om makes gäld.

¹ Se EKLUND i SvJT 1939 s. 262.

 

den utgår innan arv och testamente tages, allenast med det förbehåll att bidraget ej må lända till minskning av annan bröstarvinges arvslott, såvitt denne i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt. Om barnets rätt emot gåvotagare gälla enligt Arvsl. 8:4 regler motsvarande dem som i 7: 4 uppställts till skydd för laglotten, dock att underhållsrätten såtillvida är starkare, som undantag ej i 8: 4 stadgats för det fall att »särskilda skäl» föreligga. Om nu förmånstagarförordnande ej vore att anse såsom gåva och underhållsrätten sålunda icke vore jämlikt sistnämnda lagrum skyddad däremot, bleve följden att denna rätt, som ej omnämnes i FAL 104 §, finge stå tillbaka ej blott för ett oåterkalleligt förordnande utan även för ett återkalleligt. I sistnämnda hänseende skulle sålunda underhållsrätten vara sämre ställd än laglottsrätten, som enligt FAL 104 § ej lider inskränkning av återkalleligt förordnande. Underhållsrätten skulle enligt de grundläggande bestämmelserna i arvslagen i princip gå före laglottsrätten, men enligt försäkringsavtalslagen vara sämre ställd än denna. En lagtolkning, som leder till så motsägande resultat, måste vara oriktig. Trots ordalagen i FAL 104 § måste sålunda underhållsrätten vara skyddad mot förmånstagarförordnande, och då skyddet grundar sig på de generella bestämmelserna i arvslagen, måste det gälla vare sig förordnandet är återkalleligt eller ej.¹
    Om sålunda det benefika förmånstagarförordnandet är en gåva i arvslagens mening, följer därav, att reglerna om förskott å arv i Arvsl. 6 och 7: 2 äro tillämpliga å sådant förordnande, det må vara återkalleligt eller icke.
    Emot den här hävdade uppfattningen kan ej med fog åberopas, att före 1931 års ändring i arvsskatteförordningen högsta domstolen funnit benefikt förmånstagarförordnande ej böra i skattehänseende betraktas såsom gåva (NJA 1930 s. 114). Denna om

 

¹ Till stöd för den meningen att förmånstagarförordnande icke vore att anse såsom gåva har även åberopats 3 § arvsavtalslagen sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 27 mars 1936. Det heter här i andra punkten: 'Utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens livstid, vare giltig allenast såvitt följer av lagen om testamente.» Den omständigheten att här ej vid sidan av testamente nämnes förmånstagarförordnande berättigar ej till slutsatsen att sådant förordnande ansetts falla utanför gåvobegreppet. Sannolikt har vid lagrummets avfattande uppmärksamheten ej varit riktad på det här diskuterade problemet. 

ständighet berättigar nämligen ingalunda till den slutsatsen, att enligt högsta domstolens mening detsamma skulle gälla i civilrättsligt hänseende. Huruvida sådant förordnande skall anses falla inom området för en civilrättslig regel om gåva är beroende på överväganden av delvis annan art än svaret på spörsmålet huru transaktionen skall bedömas i skattehänseende. Helt naturligt hava domstolarna varit obenägna att utan stöd av uttryckligt stadgande tillämpa reglerna om skatt för arv eller gåva på ett i sin nuvarande gestalt nytt rättsinstitut, som utformats i syfte närmast att främja ett rationellt ordnande av familjeförsörjningen; ville statsmakterna beskatta förmånstagarförordnandet, borde föreskrift därom givas, detta så mycket mera som sådant förordnande i intresserade kretsar allmänt antagits vara skattefritt. Frågans senare behandling i lagstiftningsväg visar ock, att i viss mån andra synpunkter här göra sig gällande än vid beskattninga v gåvor i allmänhet. I ett väsentligt annat läge befinner sig det civilrättsliga problemet. Här stå i det särskilda fallet enskilda intressen av mer eller mindre likartad valör emot varandra och dessa intressekonflikter kunna lösas allenast på den här förut anvisade vägen: genom problemets skärskådande i ett större sammanhang.

 

    Såsom ett skäl emot att anse förmånstagarförordnande som gåva i arvslagens mening har anförts, att den rättshandling varom här är fråga måste antagas vara avsedd att utgöra en egenartad, av försäkringsavtalslagen tillskapad och uttömmande reglerad överlåtelseform.¹Är förmånstagarförordnandet oåterkalleligt, gäller enligt denna åsikt undantagslöst regeln i FAL 104 § första stycket att försäkringsbeloppet ej ingår i försäkringstagarens kvarlåtenskap; är förordnandet återkalleligt, gälla de i lagrummets andra stycke stadgade undantagen men inga andra. Den föregående framställningen torde visa, att om försäkringsavtalslagen måste så tolkas, grundläggande principer i arvslagen skulle vara genom förmånstagarinstitutet underminerade på ett sätt som icke kan vara åsyftat. Enligt min mening hade det med hänsyn till ämnets stora praktiska betydelse varit önskvärt att det inbördes förhållandet mellan dessa båda lagstiftningsområden blivit klarlagt i lagtexten. Men den omständigheten att arvslagens och försäkringsavtalslagens avfattning på vissa punkter

 

¹ Se LUNDGREN i SvJT 1930 s. 79; JACOBSSON i Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 1 (1938) s. 87, 90; FANT i SvJT 1939 s. 275, 277, 489. 

bort bringas till bättre inbördes överensstämmelse ger ej rätt till en bokstavstolkning, som råkar i strid med betydelsefulla rättsgrundsatser och vad sakens natur bjuder. Det vore så mycket mera stötande att, allenast med de i FAL 104 § stadgade undantagen, tillerkänna förmånstagaren ett ovillkorligt skydd mot här avsedda anspråk från försäkringstagarens bröstarvingar, som det kan gälla transaktioner till kränkning av bröstarvinges rätt, med vilkas verkliga natur förmånstagaren varit väl förtrogen. I andra fall kan det förhålla sig så att förordnandets obegränsade upprätthållande skulle strida mot vad den avlidne skulle hava önskat; då han företog den rättshandling, på vilken förmånstagaren stöder sin rätt, saknade han kanske anledning att räkna med att han komme att efterlämna bröstarvinge. Det kan icke vara riktigt att i en sådan situation förmånstagarförordnandet, det må vara oåterkalleligt eller ej, skall hava en verkan som ej tillkommit en i arvlåtarens livstid på vanligt sätt fullbordad gåva.
    Enligt den åsikt som stöder sig på försäkringsavtalslagens ordalag äro reglerna om arvsförskott ej tillämpliga på förmånstagarförordnanden. Meningen synes vara att vad som tillkommer förmånstagaren aldrig är att räkna som förskott på arv. Om denna ståndpunkt vore riktig, skulle den rättshandling varom här är fråga intaga en tämligen unik ställning inom obligationsrätten; dess verkan skulle vara på ett egendomligt sätt standardiserad och oberoende av det syfte som därmed i det särskilda fallet fullföljes. Om en familjefader, kanske på försäkringsagentens initiativ, insätter de särskilda familjemedlemmarna som förmånstagare för att bereda dem frihet från skatt och trygghet mot borgenärer men utan minsta tanke på att rubba lagens regler om delning av kvarlåtenskap, skulle ett barn som kommit till världen senare, kanske efter faderns död, bliva lidande därpå. Och om en man i samband med skilsmässa genom oåterkalleliga förordnanden insatt barnen i första giftet såsom förmånstagare till betydande belopp, skulle dessa barn utan hinder därav i hans dödsbo njuta samma rätt som yngre och mera behövande syskon i ett senare äktenskap, hur stora än försäkringsbeloppen vore i förhållande till kvarlåtenskapen. Den omständigheten att reglerna om förskott på arv icke uppmärksammats i FAL 104 § föranleder dess bättre ej till sådana slutsatser. Dessa regler äro av en helt annan art än de tvingande föreskrifterna om

 

giftorätt och laglott. De hava naturen av tolkningsregler, och förmånstagarförordnanden måste lika väl som rättshandlingar i allmänhet på förmögenhetsrättens område få sitt innehåll bestämt genom tolkning. Det måste därför antagas att de regler om arvsförskott, som gällde vid försäkringsavtalslagens tillkomst, här utan stöd av uttryckligt stadgande ägde tillämpning och att detsamma nu är händelsen med arvslagens motsvarande bestämmelser. Emellertid är vid förskottsreglernas tillämpning på detta område stor försiktighet att iakttaga, då förhållandena onekligen äro i viss mån egenartade. Med den vidsträckta utbredning förmånstagarförsäkringarna vunnit gäller väl i stor utsträckning, att denna sparforms anlitande ej får antagas avse rubbning av bröstarvingars inbördes rättsläge, men naturligtvis bör man i varje särskilt fall uppmärksamt pröva, huruvida icke meningen varit att bereda förmånstagaren en undantagsställning. Ett förmånstagarförordnande som träder i verksamhet vid försäkringstagarens död har, särskilt om det är återkalleligt, viss likhet med ett testamentariskt penninglegat,¹ och onekligen tjänar förordnandet emellanåt samma syften som ett sådant. Men till sin rättsliga natur är det en gåva, låt vara en gåva för dödsfalls skull, och det kan synas föga rimligt att upprätthålla en avräkningsplikt beträffande en i livstiden fullbordad gåva till en dödsbodelägare men ej beträffande ett återkalleligt förmånstagarförordnande till en annan. Visserligen stadgas i FAL 104 § andra stycket att i där avsedda hänseenden belopp som utfaller jämlikt återkalleligt förordnande skall behandlas såsom om det tillagts förmånstagaren genom testamente, men denna regel är uppenbarligen av rent rättsteknisk art och ej avsedd att lösa nu förevarande spörsmål. Enligt min mening finnes här ej annan utväg än att, med utgångspunkt från förordnandets gåvonatur, företaga en prövning efter omständigheterna i det enskilda fallet. Vad särskilt angår förhållandet bröstarvingar emellan, kräves härvid åtminstone något stöd för antagandet att ett förordnande skall vara fritaget från avräkningsskyldighet. Det sagda är ägnat att inskärpa vikten därav, att vid förordnandes meddelande klarhet såvitt möjligt skapas beträffande avräkningsplikten.
    Det bör framhållas, att i ett betydelsefullt fall avräkningsplikt föreligger, även om man tillämpar reglerna om testamente; är

 

¹ BORUM betraktar för dansk rätt det återkalleliga förmånstagarförordnandet såsom en testamentarisk disposition utan testamentes form; se UfR 1939 s. 123 

förmånstagaren bröstarvinge, måste han avräkna beloppet på sin laglott. Endast om förmånstagarförordnandet antages vara ett fullt fristående rättsinstitut, som uttömmande regleras i försäkringsavtalslagen och blott enligt vad där uttryckligen stadgas beröres av familjerättens regler, blir slutsatsen, att förmånstagaren alltid är frikallad från avräkningsplikt. Till sistnämnda mening, som i litteraturen uttalats av FANT¹ och även på sina håll vunnit tillämpning i rättspraxis, har även 1938 års arvsskattekommitté anslutit sig.² Till vilka egendomliga resultat denna uppfattning leder finner man vid ett studium av de exempel, som kommittén angiver för att belysa innebörden av FAL 104 § och arvsskatteförordningen (KF 1914) 35 §. Jag skall något dröja vid ett av dessa, som återfinnes i betänkandet s. 190 III: En försäkringstagare efterlämnar änka och ett barn, behållningen i boet är 24,000 kr., änkan och barnet äro förmånstagare till försäkringsbelopp å 60,000 resp. 20,000 kr., såväl behållningen som försäkringsbeloppen äro giftorättsgods. De båda försäkringsbeloppen stå tydligen i sådan relation till varandra, att den avlidne icke genom förordnandena trätt vare sig hustruns giftorätt eller barnets laglottsrätt för nära; om boets egendom bestått av 80,000 kr. och änkan enligt testamente av den vanliga typen ägt bekomma hela kvarlåtenskapen med undantag av bröstarvinges laglott, hade vardera erhållit egendom till samma värde som nu utfaller jämlikt förmånstagarförordnandet till hans förmån. I fall sådana som detta torde förordnandena i regel framstå såsom en annan form för bestämmande av en fördelning av kvarlåtenskapen, som lika väl kunnat föreskrivas genom ett testamente av motsvarande innehåll. En naturlig tolkning av FAL 104 §, jämförd med familjerättens regler, föranleder därför ej till annat än att såväl hustrun som barnet erhålla sina försäkringsbelopp oavkortade och behållningen i boet delas lika dem emellan. Enligt kommitténs mening skall däremot änkans och barnets rätt beräknas på följande sätt:
    »För bestämmande av änkans giftorätt kommer, såvitt fråga är om hennes försäkring, 104 § andra stycket FAL ej till tillämpning.
    Änkans giftorätt utgör alltså 24,000 + 20.000/2= 22,000, giftorättsökning alltså 10,000.

 

¹ Se SvJT 1939 s. 272, 489.

² Se Betänkande med förslag till förordning om arvs- och gåvoskatt m. m. (SOU 1939 nr 18) s. 187 f. 

    För bestämmande av barnets laglott kommer, såvitt fråga är om barnets försäkring, 104 § andra stycket FAL ej till tilllämpning.

 

    Barnets laglott utgör alltså 24,000 + 60,000/4= 21,000, laglottsökning alltså 15,000.
    Änkans ursprungliga giftorätt i boet utgör 12,000; barnets ursprungliga laglott däri 6,000. I boet återstående 6,000 fördelas å änkan och barnet efter förhållandet mellan giftorättsökningen och laglottsökningen, d. v. s. 10,000/15,000=2/3. Av nämnda återstod erhåller alltså änkan 2/5 och barnet 3/5.

 

 

Änkan kommer således: ur boet, ursprunglig giftorätt däri	12,000	giftorätt	Skatt utgår för
» » 2/5 x 6,000	2,400	giftorätt
» barnets försäkring	7,600	giftorätt	0
» egen »	48,600		9,300
Barnet bekommer: ur boet, ursprunlig laglott däri	6,000	laglott	6,000
»» 3/5 x 6,000	3,600	laglott	3,600
» änkans försäkring	11,400
» egen »	12,400	23,800	8,00.»

    
Det lärer icke med fog kunna påstås, att denna konstlade delning står i god överensstämmelse med ledande rättsgrundsatser på familjerättens område och vad de intresserade själva kunna antagas finna naturligt och riktigt. Till sitt egendomliga resultat har kommittén kommit från den utgångspunkten, att makes eller arvinges rätt i boet i första hand skall bestämmas utan hänsyn till ett förordnande till förmån för vederbörande själv. I ett fall sådant som det förevarande skall därför enligt kommitténs mening änkans rätt i första hand beräknas med hänsyn tagen till summan av boets behållning och det barnet tillagda försäkringsbeloppet, barnets rätt däremot med hänsyn tagen till behållningen och änkans försäkringsbelopp. Delningen mellan dessatvå rättsägare hänföres sålunda till två skilda massor. Såvitt jag kan finna, föranleder emellertid FAL 104 § icke till ett sådant avsteg från bodelnings- och arvskiftesreglernas elementa; att en

 

sådan tanke varit för lagens författare främmande håller jag för visst. Lagrummet har det fall för ögonen att allenast ett förmånstagarförordnande är givet, och i lagtexten är därför ej något direkt svar att hämta på den här avsedda frågan. Men för den som utgår ifrån att detta stadgande ej får så förstås som vore det avsett att revolutionera successionsrättens grundvalar synes det naturligt, att man i ett fall sådant som det förevarande vid prövning huruvida giftorätt eller laglott blivit kränkt räknar med båda beloppen samtidigt. Tankegången blir alltså följande: Om förmånstagarförordnande ej meddelats, hade boets behållning varit (24,000 + 60,000 + 20,000 =) 104,000 kr., änkans giftorätt 52,000 kr. och barnets laglott 26,000 kr. Då nu änkan får (12,000 + 60,000 =) 72,000 kr. och barnet (12,000 + 20,000 =) 32,000 kr., har varken laglotten eller giftorätten blivit trädd för nära. Undantagsregeln i FAL 104 § andra stycket är sålunda ej tillämplig, utan försäkringsbeloppen skola enligt huvudregeln falla utanför kvarlåtenskapen, med andra ord utgå oavkortade.
    Denna tolkning av FAL 104 § synes mig väl förenlig med lagrummets ordalydelse. I andra stycket stadgas, med tanke närmast på det fall att allenast ett förmånstagarförordnande föreligger, att försäkringsbeloppet, såvitt fråga är om giftorätt,¹ rätt till vederlag eller laglott, skall behandlas såsom om beloppet tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Såvitt angår nämnda rättigheter blir sålunda situationen densamma, evad den avlidne valt formen av testamente eller återkalleligt förmånstagarförordnande. Föreligga förordnanden till flera, synes följdriktigheten kräva, att situationen bedömes som om samtliga förmånstagare blivit tillgodosedda genom testamente.

 

¹ Regeln i GB 13: 12 att vid bodelning i anledning av makes död efterlevande maken äger av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom som må enskilt tillhöra honom uppgår till 3,000 kr., avser blott fördelningen av befintligt giftorättsgods och kan ej föranleda rubbning av förmånstagares rätt. Om i ett dödsbo delägarna äro änka och ett barn, behållningen utgör 1,000 kr. och barnet är genom återkalleligt förordnande insatt såsom förmånstagare till ett försäkringsbelopp å 2,000 kr., kan änkan icke jämlikt nämnda lagrum göra gällande rätt till hela denna summa utan äger allenast utfå så stor del därav som kräves till fyllnad av hennes på vanligt sätt beräknade giftorätt, sålunda 500 kr. Antages i stället änkan vara förmånstagare till försäkringsbeloppet, kan barnet ej göra anspråk på någon del av vare sig behållningen eller nämnda belopp, då detta, om det ingått i kvarlåtenskapen, enligt GB 13: 12 i sin helhet tillfallit änkan. 

Om testamente gjorts till förmån för en bröstarvinge, kan denne ej fordra, att hans testamentslott skall lämnas ur räkningen, då det skall avgöras, huruvida hans rätt till laglott blivit trädd för nära genom testamente till förmån för annan. Lagrummets mening måste antagas vara, att motsvarande regel skall gälla, då förmånstagare stå emot varandra.
    I det nu anförda exemplet kunde man lätt nog — i själva verket redan genom en jämförelse mellan de båda försäkringsbeloppen — konstatera, att dessa skulle utgå oavkortade och behållningen delas i vanlig ordning. Till samma resultat kommer man i följande av kommittén (s. 188) behandlade fall. Försäkringstagaren efterlämnar änka och ett barn, behållningen är 120,000 kr. och änkan är förmånstagare till ett försäkringsbelopp om 60,000 kr. Av förhållandet mellan dessa båda summor framgår utan vidare, att barnets rätt till laglott blir mer än väl tillgodosedd, då det vid bodelningen erhåller halva behållningen. Ändras exemplet så att förordnandet antages gälla till förmån för barnet (s 188—189), ställer sig åter saken på följande sätt. Om man antager att försäkringsbeloppet ingått i kvarlåtenskapen och tillagts barnet genom testamente, hade änkan kunnat på grund av giftorätt göra anspråk på 90,000 kr. Hon äger sålunda utöver sin hälft av behållningen utfå 30,000. Barnets laglott, (1/4 av 180,000 =) 45,000 kr., trädes tydligen därigenom ej för nära, då barnet utfår den del av behållningen, som ej åtgår till täckning av giftorättsanspråket, och därjämte försäkringsbeloppet. Detta senare utgår sålunda även här oavkortat.
    I de båda senast behandlade fallen kommer jag till samma resultat som kommittén; den förut nämnda meningsskiljaktigheten beträffande tolkningen av FAL 104 § inverkar här icke. Annorlunda däremot i följande exempel (s. 191): Försäkringstagaren efterlämnar änka och barnen A, B och C, behållningen i boet är 120,000 kr. och A är förmånstagare till 60,000 kr. Enligt min tolkning av 104 § blir frågoställningen: Huru skulle bodelningen och skiftet ha gestaltat sig, om kvarlåtenskapen uppgått till 180,000 kr. och A enligt testamente skolat erhålla 60,000 kr.? Tydligen skulle då änkan ha bekommit 90,000 kr. på grund av giftorätt, B och C vardera 15,000 kr. såsom laglott och återstående 60,000 kr. hade tillfallit A enligt testamentet. A utfår sålunda försäkringsbeloppet oavkortat men får däremot ej någon del av boets behållning, vilken fördelas med 90,000 kr. till

 

änkan och 15,000 kr. till envar av B och C. Kommittén kommer från sin utgångspunkt efter invecklade beräkningar till det resultat, att av behållningen 82,500 kr. går till änkan, 10,000 kr. till A och 13,750 kr. till envar av B och C, medan av försäkringen änkan får 7,500 kr., A 50,000 kr., B och C vardera 1,250 kr. Varje dödsbodelägare får sålunda vid delningen samma värde som enligt min beräkning, men skiljaktigheten blir av betydelse i skattehänseende.
    Av kommitténs exempel skall ytterligare behandlas följande (s. 192): Försäkringstagaren efterlämnar änka samt barnen A och B, boets behållning är 90,000 kr., änkan är förmånstagare till 80,000 kr. och A till 40,000 kr. Om sistnämnda båda belopp i stället tillagts vederbörande genom testamente, hade situationen blivit denna: Av boets behållning, 210,000 kr., hade änkan fått 105,000 kr. i giftorätt och B 26,250 kr. i laglott. Änkans giftorätt i behållningen utgör 45,000 kr. Då hon därjämte är förmånstagare till ett försäkringsbelopp å 80,000 kr., är hennes giftorätt ej kränkt. Av den avlidnes lott i behållningen belöper å vartdera barnet 22,500 kr. För att B skall utfå sin laglott oavkortad kräves alltså utöver sistnämnda summa ett belopp av (26,250 —22,500 =) 3,750 kr., som skall utgå ur A:s lott i behållningen. A får sålunda ur denna (22,500 — 3,750 =) 18,750 kr. och hela försäkringsbeloppet å 40,000 kr. Försäkringsbeloppen tillfalla sålunda förmånstagarna och behållningen delas med 45,000 kr. till hustrun, 18,750 kr. till A och 26,250 kr. till B. Kommittén kommer här till väsentligt avvikande resultat.
    Jag skall slutligen dröja vid ett fall, då förmånstagarförordnanden till såväl bodelägare som utomstående och jämväl testamente antagas föreligga. Dödsbodelägare äro änka samt barnen A, B och C, behållningen är 60,000 kr., A, B och X äro förmånstagare till var sin försäkring å nämnda belopp och till förmån för Y föreligger testamente avseende den del av kvarlåtenskapen som ej utgör bröstarvinges laglott. Hade A, B och X i nyssnämnda utsträckning tillgodosetts genom testamente, skulle behållningen ha varit 240,000 kr., änkans giftorätt 120,000 kr. och varje barns laglott 20,000 kr. Vid bodelning och skifte av den verkliga behållningen belöper å änkan 30,000 kr., å varje barn såsom laglott 5,000 kr. och å Y enligt testamentet 15,000 kr. Sålunda föreligger för änkan en brist å 90,000 kr. och för C en brist å 15,000 kr.; A och B ha däremot fått sina laglotts-

 

anspråk mer än väl täckta genom förmånstagarförordnandena. För täckning av den totala bristen, 105,000 kr., skall i första hand tagas i anspråk de 15,000 kr. som skolat tillkomma Y enligt testamentet. Av FAL 104 § andra stycket framgår nämligen, att förmånstagarförordnande ger bättre rätt än testamente.¹ Sistnämnda belopp delas mellan änkan och C i förhållande till varderas brist, sålunda i proportionen 6: 1. Vad av bristen återstår eller 90,000 kr. skall täckas av försäkringarna. Dessa skola härvid bidraga i proportion till sin storlek. Härvid är emellertid att märka, att de försäkringsbelopp, till vilka A och B äro förmånstagare, vartdera redan till 15,000 kr. tagits i anspråk för täckning av A:s och B:s laglotter och sålunda skola vid täckande av bristen deltaga efter ett värde av allenast 45,000 kr. Återstående bristen 90,000 kr. skall sålunda proportionsvis fördelas på tre belopp, uppgående till 45,000, 45,000 och 60,000 kr. Vartdera av de båda förstnämnda skall sålunda täcka 3/10 av denna brist, det sistnämnda åter 4/10. Mellan änkan och C fördelas detta bristbelopp på samma sätt som det förut nämnda.
    I det föregående har jag utgått ifrån att efterlevande make eller bröstarvinge som är förmånstagare ej har något att erinra emot att hans giftorätt eller rätt till laglott i den utsträckning som av exemplen framgår täckes av honom såsom förmånstagare tillkommande försäkringsbelopp. Yrkar han att få för giftorättens eller laglottens hela värde deltaga i bodelning eller skifte av all slags egendom, uppkomma enahanda problem som då arvlåtaren genom testamente tillagt bröstarvinge viss egendom att avräknas på laglotten.²
    För att ej alltför mycket komplicera framställningen har jag vid behandlingen av de valda exemplen förbigått de särskilda

 

¹ Enligt den i det föregående hävdade uppfattningen av förordnandets natur gäller dock det ovan sagda allenast under förutsättning att ej annat uttryckligen föreskrivits av försäkringstagaren eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas vara avsett. Om en arvlåtare i testamente tillagt trotjänaren A 10,000 kr. och vid ett senare tillfälle tagit en försäkring å samma belopp med den dåmera jämväl anställde B såsom förmånstagare, torde, oberoende av uttrycklig föreskrift vid förordnandets meddelande, detta böra så tolkas att om behållningen understiger 10,000 kr., bristen skall drabba A och B lika. Utan stöd av uttrycklig föreskrift eller säkra tolkningsdata får ej avsteg ske från vad i texten säges; reglerna i 3 kap. testamentslagen äro naturligtvis ej utan vidare tillämpliga vid konkurrens mellan förmånstagarförordnande och legat.

² Se härom LINDHAGEN LIND, arvslagen, vid 7 kap. 5 §.

 

problem som framställa sig, då det förmånstagaren tillförsäkrade beloppet är att anse såsom förskott på arv och sålunda skall vid behållningens fördelning tagas i betraktande utöver vad som kräves för tillgodoseende av giftorätt och rätt till laglott, eller då förskott på arv i annan form givits.¹ Likaså har jag lämnat åsido fall då rätt till vederlag är i fråga eller enskild egendom finnes. Efterlevande makes rätt har i de valda exemplen antagits motsvara halva kvarlåtenskapen.
    Resultaten av den föregående utredningen kunna sammanfattas sålunda. Det benefika förmånstagarförordnandet faller, även om det är återkalleligt, inom ramen av vad våra familjerättsliga lagar förstå med gåva. Förordnandet är en gåva för dödsfalls skull, för vars giltighet kräves iakttagande av viss i FAL föreskriven form, och då förordnandet är återkalleligt, blir gåvan slutgiltig först i och med försäkringstagarens död. Av förordnandets gåvonatur följer, att GB 6: 6a och 13: 11a samt Arvsl. 6, 7: 2 och 4 samt 8: 4 äro tillämpliga. Vid tillämpning av reglerna om gåvas avräknande å arvs- eller laglott bör förordnandets egenartade natur vinna beaktande efter vad i det föregående utvecklats. Då förordnandet är återkalleligt, får förmånstagaren, även om avräkningsplikt ej föreligger, vidkännas minskning, till den del det kräves för tillgodoseende av giftorätt, rätt till vederlag eller laglott. Sådan rätt åtnjuter nämligen samma skydd emot återkalleligt förordnande som emot testamentariska dispositioner. Huruvida dylik rätt skulle kränkas, om förordnandena finge gälla oavkortade, framgår i de ofta förekommande fall, då förordnanden gjorts till samtliga dödsbodelägare, i regel lätt nog av en jämförelse mellan försäkringsbeloppen. Befinnes därvid att intrång skett eller föreligger eljest ett fall där klarhet ej kan vinnas redan genom en sådan jämförelse, företages en undersökning, till vilka resultat man skulle komma vid en delning, vid vilken försäkringsbeloppen antagas ingå i kvarlåtenskapen och tillkomma förmånstagaren enligt testamente. Om den sålunda företagna beräkningen ger till resultat, att vad som under nämnda förutsättning skolat tillfalla vederbörande rättsägare i giftorätt eller såsom vederlag eller laglott tillfullo täckes av vad på envar av dem belöper av boets behållning, ökat med belopp till vilket han tilläventyrs själv är förmånstagare, skola försäkringsbeloppen utgå oavkortade. Detsamma blir i regel händelsen,

 

¹ Se härom LINDHAGEN-LIND, arvslagen, vid 6 kap., 7 kap. 2 § och GB 13:11 a.

 

där väl en brist föreligger men denna ej är större än att den täckes av egendom, varöver arvlåtaren ägt förfoga genom testamente. Förmånstagarförordnande ger nämligen, även om det är återkalleligt, i allmänhet (jfr s. 734 not 1) bättre rätt än testamente. Om däremot brist är för handen även sedan dylik egendom tagits i anspråk, skall den täckas av försäkringsbeloppen, vilka skola bidraga i proportion till sin storlek. Har redan vid bristens beräknande ett försäkringsbelopp i större eller mindre utsträckning avräknats å förmånstagarens giftorätt, rätt till vederlag eller laglott, skall allenast återstoden av försäkringsbeloppet bidraga till bristens täckande.
    Den föregående framställningen angår ämnets civilrättsliga sida. Det är angeläget att ej låta behandlingen av de grundläggande civilrättsliga problemen påverkas av skatterättsliga synpunkter och stadganden i skattelagstiftningen; den uppfattning man vid dessa stadgandens tillkomst i ena eller andra hänseendet kan ha hyst angående de civilrättsliga reglernas innebörd är tydligen ej bindande, även om den skulle hava i något hänseende påverkat skattebestämmelsernas utformning. Då såsom i förevarande fall fråga är om beskattning av förvärv genom vissa laga fång, synes det däremot vara naturligt och riktigt att vid tolkningen av skattereglerna utgå ifrån vad som gäller i civilrättsligt hänseende. De skatterättsliga reglerna måste nämligen antagas vara avsedda att ansluta sig till de civilrättsliga, till den del ej annat kan anses vara betingat av finansrättsliga synpunkter eller eljest kommit till uttryck i författningstexten.
    Det kunde vara frestande att i detta sammanhang ingå på en närmare analys av arvsskatteförordningens hithörande bestämmelser. Jag nödgas emellertid här begränsa mig till några allmänna synpunkter.
    Arvsskatten beräknas för närvarande i allmänhet på grundval av en fingerad bodelnings- och arvskiftesförrättning, vid vilken ej blott efterlevande makes utan även övriga bodelägares andelar bestämmas efter mera schematiska regler. Efterlevande makes andel beräknas enligt 15 § i regel till hälften av makarnas behållna giftorättsgods. Såsom arvinges eller testamentstagares andel anses vad av behållningen å honom belöper enligt lag eller sådant testamente som på visst sätt kommit till domstolens kännedom. Vid den schematiska delningen tages icke hänsyn till förhandenvaron av arvsförskott vare sig vid bestäm-

 

mande av efterlevande makes eller av arvinges andel, ej heller torde beaktas förhandenvaron av underhållsbidrag enligt Arvsl. 8.¹ Avvikelserna från resultaten av en förrättning, vid vilken gällande lagbestämmelser i allo iakttagas, kunna sålunda bliva betydande. Jämlikt KF 1914 16 § lägges väl i vissa fall ett i behörig ordning upprättat arvskifte till grund för beräkning av arvsskatten, men en bland förutsättningarna härför är att arvskiftet är fogat vid bouppteckningen och detta låter sig vanligen ej göra; sålunda fastställdes vid Stockholms rådhusrätt under åren 1936 och 1937 allenast i 12 av 3,649 fall skatten med ledning av arvskiftesinstrument.
    I detta sammanhang intresserar särskilt den omständigheten att vid den schematiska delningen reglerna om arvsförskott ej skola vinna tillämpning. Detta skall tydligen iakttagas även då ett vid försäkringstagarens död utfallande försäkringsbelopp, till vilket förmånstagare är insatt, har naturen av arvsförskott. Däremot skola även vid schematisk delning reglerna i FAL 104 § andra stycket vinna tillämpning. Såsom den här gjorda utredningen visar, uppkomma härvid frågor om skyldighet för förmånstagare att vidkännas minskning av försäkringsbeloppet till förmån för annan rättsägare i boet eller att låta beloppet till större eller mindre del gå i avräkning på vad som tillkommer förmånstagaren själv i hans egenskap av bodelägare. Vad av försäkringsbeloppet utgår till annan för täckande av brist i laglott skall enligt KF 1914 35 § i skattehänseende räknas såsom gåva och åtnjuta den under vissa förutsättningar privilegierade ställning som tillkommer förmånstagare tillfallande försäkringsbelopp. Utan stöd av uttryckligt stadgande måste antagas, att sådan del av försäkringsbeloppet som avräknas på förmånstagarens egen laglott är att betrakta på samma sätt och icke tilläventyrs såsom en arvsskattepliktig del av kvarlåtenskapen.
    Beträffande sådant efter försäkringstagarens död utfallande belopp som tillfaller hans make i egenskap av förmånstagare gäller enligt 35 § fjärde stycket, att skattskyldighet icke inträder» för den del av försäkringsbeloppet, som motsvarar det belopp, varmed, därest försäkringsbeloppet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap, makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet sko-

 

¹ Se Arvsskattekommitténs betänkande s. 75—77 och EKEBERG i SvJT 1925 s. 425 f.

47—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

lat ökas». Vid bestämmande av denna öknings storlek förfares på följande sätt. Först beräknas efterlevande makens giftorättsanspråk enligt FAL 104 § andra stycket; äro flera förmånstagare, sker sålunda beräkningen såsom hade samtliga försäkringsbelopp ingått i kvarlåtenskapen. Från giftorättens sålunda beräknade belopp drages makens giftorättsandel i boets gemensamma behållning. Till så stor del som motsvarar skillnaden mellan dessa summor är makens försäkringsbelopp skattefritt. Om relationen mellan makens och övriga förmånstagares försäkringsbelopp är sådan, att nämnda skillnad är lika stor som det maken tillkommande försäkringsbeloppet, blir sålunda detta belopp i sin helhet skattefritt. Är skillnaden ännu större, utvisar detta att för tillfredsställande av makens rätt enligt 104 § andra stycket måste tagas i anspråk sådan den avlidnes egendom varöver denne ägt förfoga genom testamente och kanske även i viss utsträckning övriga förmånstagare tillkommande försäkringsbelopp. Arvsskatteförordningens regler böra så förstås, att skattefrihet tillgodonjutes för den ökning av makens giftorätt, som sålunda härrör från den avlidnes lott i behållningen — egendom som kanske skolat på grund av testamente tillkomma maken — eller från andra förmånstagares försäkringsbelopp. Den iakttagelsen kan här förtjäna antecknas, att när omständigheterna äro sådana att den avlidnes lott i boet eller annan förmånstagares försäkring måste tagas i anspråk för tillgodoseende av efterlevande makens giftorättsanspråk, ett maken såsom förmånstagare tillkommande försäkringsbelopp alltid är i sin helhet skattefritt. Till sist bör kanske nämnas, att den här anvisade metoden för beräkning av det enligt 35 § fjärde stycket skattefria beloppet i enklare fall ej behöver komma till användning. Föreligger förmånstagarförordnande allenast till maken, kan sålunda i normala fall utan vidare konstateras att halva försäkringsbeloppet är skattefritt.¹

 

¹ Den 6 december 1939 — omedelbart före tryckningen av denna uppsats — har Kungl. Maj:t meddelat utslag i två mål om återfående av arvsskatt, det ena på besvär av Adèle Lamm m. fl., det andra på besvär av dödsbodelägarna efter professorn H. C. Jacobæus I dessa mål hava prövats åtskilliga av de här behandlade frågorna. Referat av målen torde inflyta i nästkommande häfte avNJA.