JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1938.

 

    Rättshistoria. Folkskolinspektorn HUGO HÖGNÄS har vid Åbo Akademi disputerat för filosofie doktorsgrad med en avhandling »Sytning och arvslösen i den folkliga sedvänjan uti Pedersöre- och Nykarlebybygden 1810—1914» (253 s.). Med sytning förstår man i Finland det som i Sverige kallas undantag vid fastighetsöverlåtelse. Förf. har samlat ihop 572 sytningskontrakt från sju svenska socknar i Österbotten under en tidrymd av hundra år. Med tillhjälp av detta material undersöker han allmänt praktiserade villkor vid släktgårdens överlåtelse, de vanligast förekommande sytningspersedlarna, sytningstagarnas ålder, sytningstidens längd, prestationernas totalbelopp samt sytnings-och arvslösensystemets följder för allmogens hushållning. Det material förf. framlägger torde erbjuda rättshistorikerna åtskilligt av intresse.
    I den i Stockholm utkommande tidskriften Folk-Liv (tidskrift för etnologi och folklore, 1938 s. 48—76, 229—262) har professorn i nordisk kulturhistoria och folklivsforskning vid Åbo Akademi GABRIEL NIKANDER offentliggjort en uppsats »Allmendewasser und -wiese in den Dorfschaften von Schwedisch-Österbotten». Efter att ha kastat en blick på utvecklingen ända från landskapslagarnas tid redogör förf. för de sedvänjor och bruk, som fram till våra dagar följts i byalagen i fråga om fördelningen av rätt och skyldighet till byarnas samfällda vatten och ängsmarker. Uppsatsen bygger på djuptgående forskningar och kan med skäl göra anspråk på rättshistorikernas uppmärksamhet.
    Docenten, numera professorn i rättshistoria RAGNAR HEMMER har i FJFT publicerat en avhandling »1734 års lags civilrättsliga stadganden om bin i rättshistorisk belysning». Mot bakgrunden av landskapslagarnas och senare lagars stadganden i ämnet gör förf. Byggningabalkens 21 kap. till föremål för en ingående analys.
    Allmän rättslära. I sin doktorsavhandling »Tuomarin harkinta normin puuttuessa» upptar jur. dr. OTTO BRUSIIN till debatt problemet om domarens prövning vid fall av luckor i rätten (267 s. incl. en på tyska given resumé av innehållet på 12 sidor). — Förf. betonar inledningsvis, att en rättsnorm är gällande så länge den uppbäres av rådande rättsmedvetande. Polemiserande mot de riktningar, som bestrida förekomsten av luckor i rätten, understryker förf. bl. a., att man ofta begår felet att identifiera rättsordning och rättssystem. I fråga om rättsordningen kan det överhuvud icke bli tal om vare sig förekomst eller avsaknad av luckor, ty rättsordningen innefattar blott faktiska sociala maktförhållanden. Rättssystemet åter är ett vetenskapligt komplett system, som icke företer luckor. Lag och sedvanerätt kunna

 

ERIK AF HÄLLSTRÖM. 765däremot förete luckor. Om man inskränker sig till att granska domarens prövning i ett konkret rättsfall, så finner domaren vanligen ur lagens och sedvanerättens normförråd alla behövliga normer. Men det kan hända, att normerna icke ge tillräcklig grund för avgörandet; det fattas ännu någon norm. Då föreligger ett fall av lucka i rätten. Det vanliga är att normerna äro färdiga till hands. Finner domaren däremot, att den norm han tänkt tillämpa strider mot rättsmedvetandet, måste han lämna den å sido. En restriktiv tolkning ger ofta det resultatet, att en norm icke kan användas. En lucka är för handen, och den fylles genom att domaren själv bildar en norm. — Såsom garantier mot godtycke vid domarens prövning nämner förf. tjänsteåtal, stadgandet i RB 24: 3 därom att domen bör motiveras och framför allt det förhållandet att domaren bör iakttaga rättsordningen i dess helhet, hela den sociala verkligheten och icke bara det isolerade rättsfallet för sig. Förf. understryker kraftigt att rätten är en del av och bottnar i den sociala verkligheten, och han riktar härvidlag en polemik bl. a. mot KELSEN och Ross. Lagstiftarens vilja betecknas av förf. som ett fiktivt begrepp, av vilket domaren inte får något stöd. Det är enligt förf. icke riktigt att säga, att domaren skapar den norm som han i fall av lucka i rätten lägger till grund för avgörandet, men väl kan förhållandet uttryckas så, att domaren bildar resp. formulerar normen av det material han får av den sociala verkligheten. I denna sin verksamhet har domaren att tillgå åtskilliga hjälpmedel: analogien, tidigare domstolsprejudikat, rättsvetenskapen och samhällskunskapen. — Viktigast bland alla hjälpmedel är analogien, som dels är laganalogi, dels rättsanalogi. Medan tolkning är tillämpning av en existerande norm, bildar domaren vid analogi den rättsnorm han använder. Härvid bygger domaren icke på en närliggande speciell norm, utan på hela rättsordningens ändamålskomplex, på den sociala verkligheten, han fortsätter den organiseringsprocess, för vilken också skriven lag och sedvanerätt äro uttryck. — Liknande synpunkter understrykas av förf. också i kapitlet om domstolsprejudikat. En domstol är icke skyldig känna till avgöranden av domstolar, som äro lägre eller lika högt i instansordningen och icke ens av högre mellaninstanser. Däremot bör en domare känna till prejudikat från samma domstol, också där det är fråga om lägsta instans, och får ej avvika från dem utan giltig anledning. Lägre instanser böra äga kännedom om högsta instansens avgöranden av principiell innebörd. Dylika prejudikat behöva visserligen icke följas blint, men praxis kan antaga karaktären av sedvanerätt. Alla domstolsavgöranden äro uttryck av en rättsnorm; man kan därför icke skilja mellan avgöranden in casu och principavgöranden, ty alla äro av det senare slaget. — Den positivistiska rättsvetenskapen undersöker samhällets gällande rätt och är därför en av samhällsvetenskaperna; en vetenskaplig behandling av rätten är icke möjlig utan social realkunskap (ekonomisk, politisk, historisk). Enär rättsvetenskapen systematiskt klarlägger helheten, blir den för domaren en värdefull hjälp när luckor i rätten förekomma. Dock kan det kravet icke uppställas, att domaren skall känna till, än

 

766 ERIK AF HÄLLSTRÖM.mindre att han skall ställa sig till efterrättelse jurisprudensen och dess läror. Men rättsvetenskapens regler kunna bli sedvanerätt och äro då förpliktande. — Samhällskunskapen underlättar domarens ansträngningar att fylla luckorna i rätten. Förf. upprepar, att rätt, ekonomi, politik blott äro olika synvinklar, ur vilka den enhetliga sociala verkligheten kan betraktas; med en enbart juridisk synvinkel reder man sig icke. Domaren bör tänka sociologiskt. — Till sist jämför förf. de olika domaren till buds stående hjälpmedlen och skänker största betydelsen åt analogien och samhällskunskapen.
    Civilrätt. Advokaten, numera ledamoten av Högsta förvaltningsdomstolen AARNE REKOLA har i sin doktorsavhandling »Saamisoikeuden vanhentuminen» (I—II, 466 s.) gjort preskriptionsinstitutet i hela dess vidd till föremål för en ingående undersökning. Förf. behandlar icke blott den allmänna preskriptionen, sådan den reglerats i Finland genom PreskrF 1868 och i Sverige genom motsvarande F 1862, utan tar med också mångfalden av legala bestämmelser om speciella preskriptionstider. — I kapitlet om preskriptibla och inpreskriptibla rättigheter fastslår förf. bl. a. som huvudregel, att fordringsrättigheterna äro underkastade preskription, medan motsatsen gäller om sakrätter. Han stöder sig härvid på ordalydelsen i PreskrF § 1, där det talas om »fordran i penningar eller vad det är». Preskriptibla äro sålunda främst anspråk på prestation av penningar och mängdsaker, och det oberoende av om fordran är säkrad genom pant eller fastställd genom dom. Inpreskriptibla äro äganderätten, servituter, pant- och retentionsrätterna, ogulden köpeskillings och intecknings förmånsrätt m. fl. Köpares anspråk på att utfå köpt speciessak preskriberas icke, lika litet som säljarens rätt att återfå med avbetalningsvillkor sålt gods innan alla poster erlagts och äganderätten övergått. När i äganderätt grundat anspråk konkurrerar med obligatoriskt krav på sak — såsom när långivare vill återfå långiven sak — preskriberas det senare men icke det förra. Jord- och huslegoavtalen äro till sin typ mera obligations- än sakrättsliga; har legotagaren icke intecknat sin rätt, preskriberas hans anspråk att få legoföremålet i sin besittning. De s. k. gestaltningsrättigheterna falla som regel utanför preskriptionen; de skola vanligtvis göras gällande inom viss i lag angiven tid. Bianspråk kunna preskriberas ehuru huvudanspråket icke gjort det; krav på ränta för visst år kan sålunda ha preskriberats ehuru senare räntebetalningar avbrutit preskriptionen av fordran på kapitalet. Men preskription av huvudfordran innefattar också bianspråken. — Begynnelsepunkten för den allmänna preskriptionstiden är i Finland och Sverige tillkomsten av fordringsförhållandet. Förf. framhåller, att om en eller flera faktorer äro nödiga för att en fordran skall uppkomma, så räknas preskriptionen från den till tiden äldsta tilldragelsen, som tillika är väsentlig för gäldens tillkomst. I enlighet härmed preskriberas en resolutivt eller suspensivt villkorad fordran redan från avtalsslutet, så ock en alternativ fordran. Och vid skuldsedlar är det dagen för valutans givande, som avgör, men icke datum för skuldebrevets undertecknande. Vid köp preskriberas köpa-

 

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1938. 767rens anspråk på priset och säljarens på eviktion f. o. m. köpavtalets ingående. Skadeståndsanspråk preskriberas från tiden för den skadegörande handlingen, icke från det skadan uppstår. Detta gäller ersättning såväl inom som utom avtalsförhållanden, dock så att om ersättningsskyldigheten reglerats i avtalet självt, preskriptionstiden räknas från avtalsslutet. — Vid sidan av den allmänna preskriptionen existerar i finländsk liksom i adra länders rätt ett stort antal specialstadganden om preskription, i fråga om vilka tiden vanligen är kortare än den allmänna preskriptionens. Förf. räknar upp alla hithörande fall och grupperar dem efter preskriptionstidens längd. Han betonar, att lagstiftaren borde råda bot mot den förvirring, som kännetecknar dessa heterogena stadganden. En stor del av de speciella preskriptionstiderna begynna från fordrans förfallotid, icke från dess tillkomst. Förf. uppehåller sig särskilt vid tolv månaders preskriptionstiden vid proprieborgen. Han polemiserar bl. a. mot uppfattningen, att proprieborgen, såsom varande av accessorisk natur, icke skulle kunna förfalla till betalning innan skulden förfallit också mot huvudgäldenären, och hävdar att motsatsen är det riktiga, vilket vore av vikt t. ex. då huvudgäldenären är frånvarande och borgenären vill kräva löftesman. Därför är det också tänkbart, att borgenspreskriptionen vidtagit och t. o. m. fullbordats innan gälden förfallit mot huvudgäldenären. Om i skuldebrev intagits en förfalloklausul av innehåll att gälden i dess helhet förfaller till betalning i fall räntebetalning uteblir, så förfaller i antydda situation gälden automatiskt utan ytterligare viljeförklaring av borgenären också gentemot löftesmannen. Detta gäller även i sådana fall, då klausulen förbehåller borgenären en ensidig rätt att åberopa förbehållet eller låta bli. Borgenären behöver då icke göra anspråk på det förfallna kapitalet, men gör han det räknas jämväl proprieborgens preskription ex tunc, från förfallodagen, och icke, såsom praxis stundom ansett, från den dag då borgenären meddelat löftesmannen att han gör förfalloklausulen gällande. Den åsikten är rätt allmän, att den speciella borgenspreskriptionen icke kunde tillämpas å borgen, som omfattade ersättning för skada uppkommen genom att entreprenad eller leverans icke fullgjorts på avtalad tid eller genom att legoföremål förstörts, detta enär av lagen förutsatt viss tid för ersättningsskyldighetens fullgörande icke avtalats och någon utgångspunkt för preskriptionen således ej förefunnes. Förf. betecknar denna åsikt som juristeri. Han anför, att preskriptionen vidtar på avtalets fullgörelsedag: när leveransen resp. entreprenaden bort fullgöras och när legoförhållandet upphör. — Preskriptionens avbrytande sker enligt kontinental, engelsk-amerikansk och norsk rätt, samt dansk rätt till den del Forældelseslov av 1908 gäller, genom processuella åtgärder, medan enligt svensk-finländsk och äldre dansk rätt också borgenärens enskilda bevakning förslår. Gäldenärens (privata) erkännande anses däremot överallt avbryta preskriptionen. I fråga om de speciella preskriptionstiderna gäller emellertid också i finländsk rätt, att de i regeln avbrytas blott genom processuella åtgärder. Om borgenären medelst en formellt riktig, gäldenären del-

 

768 ERIK AF HÄLLSTRÖM.given stämning anhängiggjort fullgörelsetalan, är preskriptionen avbruten även om talan sedan avvisas eller processen icke fullföljes, och detta i fråga om icke blott den allmänna preskriptionen utan också de speciella preskriptionerna, vilkas avbrytande förutsätter processuella åtgärder (t. ex. borgen, växel, check). — Efter avbrytandet följer en ny preskriptionstid, som är av samma slag som den tidigare, även vad längden angår; i polemik mot bl. a. Ekström håller förf. sålunda före, att om preskriptionen av en proprie borgen avbrutits (t. ex. genom stämning som icke fullföljts), så löper därefter en ny tolv månaders tid men icke den allmänna tio års preskriptionen. Annorlunda förhåller det sig emellertid om avbrytandet skett genom en talan, som lett till en dom eller utslag, som kan tjäna som grund för exekution. Den ursprungliga obligationen har då genom processuell novation förvandlats till en obligatio judicata, vilken alltid, således också när den ursprungliga obligationen underlytt en specialpreskription, omfattas av den allmänna tio års preskriptionen. — Vid sidan av preskriptionens avbrytande upptar förf. såsom en fristående kategori hämmande, avstannande av preskriptionen (stansning, Hemmung). Om borgenären till följd av ett av lag godkänt hinder icke kan göra sin rätt gällande, avstannar preskriptionstiden så länge hindret varar (man kan tänka sig krigstillstånd eller att domstolarna icke kunna sammanträda). När hindret upphört, fortsätter preskriptionen, varvid den tid medräknas, som förflutit innan hindret inträffade. I motsats mot norsk och dansk lag saknar lagstiftningen i Finland och Sverige allmänna stadganden härom, medan sådana förekomma också i dessa länder i speciallagar. Förf. räknar upp några sådana fall, främst Växellagen § 71 och 54 samt Checklagen § 53. — Stadgandena om preskription äro såtillvida absoluta, att gäldenären icke kan på förhand avstå från preskriptionsförmånen, lika litet som preskriptionstiden avtalsvis kan förlängas. Däremot kan gäldenären avstå från att åberopa den preskriptionstid, som redan förflutit. Dessa regler är förf. benägen att tillämpa också på de speciella korta preskriptionstiderna; borgenspreskriptionen kan sålunda icke genom avtal förvandlas till allmän tio års preskription. Däremot går det för sig att förkorta den allmänna preskriptionen och underlätta dess inträdande, en regel som gäller också en del av de speciella preskriptionerna men långt ifrån alla. — Angående omfattningen av preskriptionens verkan ge de olika lagrummen stridiga upplysningar; än heter det att talan gått förlorad, än är det rättigheten själv. Förf. betonar, att preskriptionen icke förstör själva rättigheten och icke får verka ipso jure mot gäldenärens vilja; preskriptionen ger den förpliktade blott rätt att göra en invändning, genom vilken han är i stånd att hindra borgenären att göra sin rätt gällande. Denna preskriptionsinvändning är en sakinvändning (Einwendung) och är tillika en subjektiv rätt, en moträttighet, en gestaltningsrätt. Endast gäldenären kan göra denna invändning. Domstol kan icke ex officio beakta preskriptionen, icke ens när svaranden uteblir i rättegång och tredskodom gives och icke heller i lagsökningsförfarandet eller i växelmål; lika litet får domstol ex officio

 

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1938. 769fästa sig vid borgenspreskription. — När preskriptionstiden löpt till ända uppstår något som förf. kallar preskriptionstillståndet. Det kännetecknas dels av att gäldenären förvärvat rätten att göra preskriptionsinvändningen, dels åter av att borgenärens fordran fortfarande till det yttre är fullt livskraftig. Innan gäldenären framställt invändningen kan borgenären således yrka på fullgörelse samt mottaga och behålla prestation, som gäldenären gjort okunnig om preskriptionen. — Preskriptionstillståndet upphör när gäldenären gör sin invändning eller rättare när borgenärens anspråk i anledning härav blivit såsom preskriberat förkastat. Först nu träffas borgenärens rätt av preskriptionens rättsverkningar. Men icke ens efter detta har all borgenärens rätt upphört. Han har under vissa förutsättningar kvittningsrätt och han får uttaga sin fordran ur pant som givits till säkerhet för fordran. Gäldenären svarar för skulden, ehuru blott med pantens värde (Schuld ohne Haftung). Det som återstår av fordringsrätten sedan borgenärens anspråk såsom preskriberat blivit förkastat uppfattas av förf. som en ofullständig obligatorisk rätt. Den är ofullständig enär dess aktiva element förstörts med de just angivna undantagen i fråga om kvittning och pant, medan de passiva elementen (bland dem befogenheten att mottaga och behålla också i okunnighet om preskriptionen erlagd betalning) kvarstå orubbade. Därför kan man, tillägger förf., också säga, att preskriptionen förstör det i fordringsrätten grundade anspråket. Och håller man sig till rättsskyddsläran, skall man finna, att preskriptionen förstör de materiella förutsättningarna för den konkreta talerätten, medan de processuella elementen i allmänhet förbli orörda. Preskriptionen är därför i allt väsentligt en materiellträttslig företeelse. — Begreppet obligatio naturalis är enligt förf. värt att bibehållas, emedan det är upplysande. I enlighet med vad redan refererats anser förf., att en naturalobligation icke uppstår i och med att preskriptionstiden löper ut utan först när domen förkastar fordran såsom preskriberad; den ofullständiga subjektiva rätt som borgenären då ännu har är just vad man plägar kalla naturalobligation.
    Handelsrätt. Professor LAURI CEDERBERGS monografi om revision enligt den finska aktiebolagslagen, »Tilintarkastuksesta Suomen osakeyhtiölain mukaan» (160 s.), har sitt upphov i de förarbeten förf. verkställt i anledning av ett av regeringen givet uppdrag att utarbeta förslag till lag om revision med särskilt beaktande av frågan om revisorernas kompetens, deras ansvarighet samt vissa andra, revisorernas rättsställning berörande frågor. Framställningen är tillika avsedd att, närmast för Finlands del, tjäna som grund till de förslag till lag om revision, som under det pågående nordiska lagstiftningsarbetet på aktiebolagsrättens område äro under arbete. — Efter att ha redogjort för revisionsinstitutets syfte och de olika system, som i olika länder tillämpats vid anordnande av effektiv revision, övergår förf. till en detaljgranskning av den finska aktiebolagsrättens bestämmelser om revision. Framställningen indelas huvudsakligen i tre delar, av vilka den första behandlar frågan om revisorernas kompetens och åligganden, den andra

 

49—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

770 ERIK AF HÄLLSTRÖM.deras rättsliga ställning och den tredje avdelningen revisorernas ansvar, såväl det civil- som straffrättsliga. Då den finska aktiebolagsrätten innehåller endast mycket knapphändiga bestämmelser om revision, även efter det lagen om aktiebolag av 1895 i detta avseende år 1935 kompletterats genom den nya lagstiftningen om minoritetsskydd i aktiebolag, har förf. varit tvungen att i vidsträckt mån rådfråga utländsk rätt och doktrin; härtill har han sett sig föranlåten i så stor utsträckning, att framställningen i icke ringa grad blivit en rättsjämförande framställning av revisionsinstitutet. — I fråga om revisorernas kompetens uttalar förf. bl. a., att av revisorerna bör fordras samma kvalifikationer som av rättegångsombud. Beträffande revisorernas rättsliga ställning godkänner förf. ej den särskilt i tysk doktrin förfäktade åsikten, att revisorerna vore att anse såsom bolagsorgan, utan han anser att de böra betraktas såsom ombudsmiän. I överensstämmelse härmed uttalar förf., att revisorernas ansvar bör bedömas enligt de allmänna principerna för ombudsmannaansvar. Av intresse är förf:s framställning om aktiebolagsstyrelsens och revisorernas samansvar. Det kan inträffa, att såväl styrelsen som revisorerna genom att försumma sina åligganden ådraga bolaget skada. I regel äro de då solidariskt ansvariga för ersättningen. Dock kunna fall tänkas, då antingen styrelsens eller revisorernas ansvar kan, beroende av omständigheterna, vara antingen primärt eller endast subsidiärt.
    Professor CEDERBERG har vidare offentliggjort ett föredrag om handelsagentur, »Kauppa-agenttuurista Suomen oikeuden mukaan» (29 s.). Han uppehåller sig vid de rättsfrågor, som för Sveriges del funnit sin lösning i lagen 18 april 1914 om bl. a. handelsagentur, samt yrkar på motsvarande lagstiftning i Finland, varvid lagen dock borde göras enklare än vad den svenska lagen är.
    Ekonomisk och social rätt. Arbetsrättens begrepp och system är föremål för undersökning i dr ARVO SIPILÄS monografi »Suomen työoikeuden käsite ja järjestelmä» (255 s.). Förf. avser icke att redogöra för den positiva arbetsrättens innehåll utan han vill utreda vad man överhuvud förstår med arbetsrätt och huru dess beståndsdelar borde systematiseras. Först drar han upp gränsen mot socialpolitiken som vetenskap. Därmed förstår han de åtgärder som staten vidtar för att förbättra de mindre bemedlade klassernas materiella och andliga läge. Därnäst anger han socialrättens begrepp. Han citerar ett uttalande av Paal Berg i dennes Arbeidsrett därom att all rätt har en social funktion och att rättsnormerna vore dels sociala, dels asociala. Förf. finner det icke lyckligt att tala om asociala normer som dock skulle ha en social funktion. Till socialrätten hänför förf. alla de normer, som ha till uppgift att betjäna socialpolitiken. Socialrätten är enl. förf. till alla delar offentlig rätt och privaträttsliga institut förekomma alls icke inom den sociala lagstiftningen. Ty när staten intervenerar för att förbättra sociala förhållanden, så innebär det brukande av offentlig makt. När förf. sedan går att fixera arbetsrättens begrepp, betonar han att arbetsrätten icke får anses vara en specialrätt för en viss grupp personer, den

 

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1938. 771får icke givas karaktären av en socialpolitisk klasslagstiftning Tvärtom bör arbetsrätten uppfattas som en helhet, som omfattar alla stadganden om arbetsförhållandet oberoende av om de avse att tillvarataga båda kontrahenternas eller blott den enes intressen. Och arbetsrätten innefattar icke blott stadgandena om arbetsavtal utan också dem som gälla arbetet som sådant samt arbetarvård, arbetsfred, de anhörigas rätt till understöd m. m. Till arbetsrättens kriterier hör vidare, att arbetet är osjälvständigt, d. v. s. utföres för en annans räkning, och att arbetsförhållandet icke är offentligträttsligt. Ett kännetecken på arbetsavtal är arbetarens subordinationsförhållande. Han skall, såsom ArbetsavtalsL 1922 § 1 uttrycker det, utföra arbetet under arbetsgivarens ledning och uppsikt. Därför äro sådana avtal som uppdrag, kommission, spedition, arbetsbeting m. fl. icke arbetsavtal utan bilda en avtalstyp för sig, vilken icke faller under arbetsrätten. Ett arbetsrättsligt arbetsavtal förutsätter också, att arbetet sker mot vederlag. De sålunda angivna kännetecknen på ett arbetsrättsligt arbetsförhållande analyseras ingående av förf. I sista kapitlet uppehåller sig förf. ytterligare vid systematiska synpunkter samt avslutar skriften med ett detaljerat schema över hela arbetsrättens system, vars huvudpunkter vore följande: A. Allmänna läror. B. Arbetsavtal, arbetsreglementen, kollektivavtal. C. Arbetarskydd, arbetstid, yrkesinspektion. D. Vårdnadsplikt såsom vid olycksfall. Försäkring mot olycksfall, arbetslöshet m. m. Arbetsförmedling. E. Skydd av arbetsfred. Medling av kollektiva arbetstvister.
    Stats- och förvaltningsrätt. Förvaltningsrådet AARNE SAARIALHOS arbete »Fattigvårdslagstiftningen med förklaringar och rättsfall» (265 s.) utgör en svensk upplaga av hans tidigare på finska utgivna framställning (SvJT 1936 s. 520). Fattigvårdslagen av 1922 kommenteras ingående med hänvisningar till lagberedningsarbeten och rättsfall.
    Jurisdoktor P. J. KLINTHES i Uppsala ventilerade avhandling »Ålandsdelegationen och dess verksamhet. Med en exkurs över landskapet Ålands statsrättsliga ställning» (235 s.) utreder åtskilliga med den åländska självstyrelsen förknippade problem. Lag om självstyrelse för Åland av 1920 omtalar en delegation, den s. k. Ålandsdelegationen, av vars ledamöter två äro förordnade av statsrådet och två av landstinget och som har landshövdingen till ordförande. Dess uppgift är att fastställa det bidrag, som enligt nämnda lag skall ur statsmedel utgivas till landskapet. Förf. betonar, att denna delegation är en nyskapelse inom finländsk statsrätt, och någon motsvarighet torde icke heller stå att finna annorstädes. I synnerhet blir delegationens finansrättsliga verksamhet föremål för undersökningar. I en exkurs återkommer förf. till frågan om Ålands statsrättsliga ställning och anlägger här samma synpunkter som i sitt tidigare arbete (SvJT 1937 s. 847). — Dr Klinthe har ytterligare offentliggjort en polemisk skrift »Till frågan om landskapet Ålands rättssystematiska status» (71 s.), i vilken han avser att bemöta den kritik, som i Helsingfors universitets juridiska fakultet kommit hans första avhandling till del.

 

772 ERIK AF HÄLLSTRÖM.    Minister R. ERICH har under rubriken »Suomen oikeusasema» (143 s.) utgivit en volym, i vilken Finlands statsrättsliga ställning till Ryssland under ryska väldets sista tider blir belyst. Utgivaren inleder skriften med en längre uppsats, som ger en översikt av de då ventilerade problemen. I övrigt utfylles arbetet av uttalanden och betänkanden, avfattade dels av utländska rättslärda, dels av utgivaren.
    Statsbidragssystemet ur synpunkten av förvaltningskontroll är rubriken på en av universitetsadjunkten V. MERIKOSKI författad monografi: »Valtioapujärjestelmä hallintovalvonnan kannalta» (293 s. vartill kommer en tyskspråkig översikt på 15 sidor av innehållet). — Om resonemanget i skriften må följande antydningar göras: Statskontrollen kan indelas i en uppsikt över de enskilda medborgarna, i en tjänstekontroll över statens ämbetsmaskineri och en förvaltningskontroll, varmed avses sådan förvaltningsverksamhet som har till uppgift att efterse att särskilda samfund, sammanslutningar och anstalter, vilka tjänstatens syften utan att höra till statens egentliga ämbetsmaskineri, fullgöra dem anförtrodda förvaltningsuppgifter men icke överskrida gränserna för sin behörighet. Dessa föremål för förvaltningskontrollen åtnjuta ofta statsbidrag: de tillgodonjuta penningprestationer, som staten utger utan att förplikta mottagaren att betala dem tillbaka och utan att staten skulle få en däremot svarande ekonomisk rätt. Vid beviljandet av statsbidrag kan fogas villkor; uppfyllas dessa icke, kan det leda till påföljder, menliga för bidragets mottagare. Statsbidragssystemet kan på detta sätt skänka staten möjlighet att leda bidragstagarens verksamhet. Ur synpunkten av förvaltningskontroll får statsbidragssystemet sin betydelse just genom att bidragstagaren blir beroende av staten. Avhängighetsförhållandet gör det möjligt för kontrollmyndigheten att ge instruktioner, fastställa reglementen och utse funktionärer för den kontrollerade sammanslutningen. Kontrollmyndigheten kan också med tillhjälp av hemställningsinstitutet ha möjlighet att vaka över den kontrollerades sätt att utöva sin beslutanderätt. — Såsom tvångsmedel mot bidragstagare kunna komma till användning särskilda för statsbidragssystemet karakteristiska tvångs- och påtryckningsåtgärder. Hit hör främst indragningen av statsbidraget. Ett lagbestämt statsbidrag kan indragas endast om lagen uttryckligen berättigar därtill eller om bidragstagaren icke mera uppfyller de villkor som ställts för bidraget. Indragningen av ett på prövning beroende bidrag är däremot icke bunden vid dylika inskränkningar. Andra ifrågakommande påtryckningsåtgärder äro återkrävande av statsbidraget och överlämnande till staten av egendom, som anskaffats med statsbidrag.

    Här skola ännu omnämnas några arbeten, ehuru de icke äro av direkt rättsvetenskapligt innehåll. Fil. doktor TUTTU TARKIAINEN har publicerat en avhandling om den ställning Republikens president intar i Finlands parlamentariska regeringssystem, »Tasavallan presidentin asema Suomen parlamenttaarisessa hallitusjärjestelmässä» (353 s.). Ett utmärkande drag i Finlands statsskick — ett drag som ger statsskicket dess i viss mån originella karaktär — är försöket att inom ramen för

 

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1938. 773en parlamentarisk författning ge statsöverhuvudet, presidenten, en till en viss grad självständig ställning. Förf. undersöker, huru denna statschefens ställning i teori och verklighet utgestaltats. Presidentens förhållande till ministrarna, hans uppgifter såsom en förmedlande och utjämnande faktor i statslivet (»pouvoir modérateur»), hans bruk av vetorätten och upplösningsrätten, hans roll vid regeringsbildningen m. m. göras av förf. till föremål för analys och kommentarer. Förf:s slutsats blir, att författningstillämpningen i dessa avseenden i rätt stor utsträckning motsvarat grundlagsstiftarnas intentioner, att det parlamentariska styrelsesättet i Finland även i praktiken kunnat förenas med ett icke helt obetydligt mått av presidentmakt.
    Rektorn för Socialhögskolan i Helsingfors fil. doktor YRJÖ RUUTU har i läroboksform givit en framställning av vissa till statsläran hörande grundfrågor. Arbetets titel är »Johdatus valtiosääntöoppiin» (197 s.).
    Fil. magister JUSSI TELJO har ägnat statsbudgeten en skrift, »Kansaneduskunta ja valtion tulo- ja menoarvio» (147 s.). Framställningen illustreras med tabeller och diagram.
    Folkrätt. Ett ytterst aktuellt folkrättsligt institut, luftkriget, har upptagits till behandling av juris doktor ERIK CASTRÉN i dennes doktorsavhandling »Ilmasota», vars första del (452 s. + en franskspråkig resumé på 40 sidor) utkom 1938. — Förf. framhåller bl. a., att luftskeppet som kampmedel i krig har verkat revolutionerande såväl på krigföringen som folkrätten. Luftkrigets agressiva karaktär och utvidgning av krigsskådeplatsen har haft till följd, att vissa huvudprinciper för krigföringen begynt vackla. Luftkriget utgör icke ett accessorium till land- och sjökriget, utan bör betraktas såsom en ny, självständig form av krigföring. Enligt Haagreglerna för landkrig är det förbjudet att i krigföring använda gift, förgiftade vapen eller sådana vapen och projektiler, som vålla onödiga lidanden. Icke heller är det tillåtet att döda eller såra en fiende, som är försvarslös och uppgivit striden. Dessa regler böra i princip tillämpas även i luftkriget, men det sistnämnda förbudet har härvid föga praktisk betydelse. I luften är det nämligen svårt att avgöra när motståndaren blivit försvarslös och om han är faktiskt villig att uppgiva striden. Dessutom är tillfångatagandet i luften möjligt endast i undantagsfall, och en flygare som landat kan ännu fortsätta striden eller gripa till flykten. Även angripandet av en motståndare, som räddar sig medelst fallskärm, måste anses tillåtligt, ty avsikten kan blott vara att fly. Med tillhjälp av luftskeppen kan gaskriget utsträckas över hela krigsskådeplatsen. Då gasen utsprides över det bakom fronten liggande området är det mest civilbefolkningen som blir lidande, och till följd härav måste gaskriget å sagda område anses vara förbjudet. Huvudändamålet med luftbombardemang av bakom fronten varande områden är att förstöra militära objekt, men om dessa äro belägna i ett bosättningscentrum, som icke försvaras, får bombarderingen icke äga rum, ty enligt art. 25 i Haagreglerna för landkrig är det icke tillåtet att angripa sådana orter. Detta inskränker dock i alltför hög grad luftskeppens verksamhet; det är ju

 

774 ERIK AF HÄLLSTRÖM.känt, att i världskriget även militära objekt förstördes oberoende av var de voro belägna. Ett bombardemang kan även ha till ändamål att påtvinga civilbefolkningen kontributioner eller rekvisitioner eller att enbart injaga skräck. I sistberörda fall måste bombardemang anses otillåtet, ty den nytta som därmed uppnås motsvarar icke de lidanden bombardemanget vållar civilbefolkningen. — Emedan sjöblockad får genomföras med vilket som helst i och för sig lagligt krigföringsmedel, om blockaden blott är effektiv och den internationella rättens föreskrifter även i övrigt iakttagas, torde åtminstone av luft- och marinfartyg gemensamt företagen marinblockad betraktas som laglig. Detsamma är förhållandet vid sådan blockad, vari samverkan äger rum mellan luftfartyg och strandbatterier eller vari blockad verkställts genom spärrning av farleder med minor eller stenar. Verkställes blockad enbart med tillhjälp av luftfartyg, blir blockadens effektivitet tvivelaktig till följd av bevakningssvårigheterna nattetid och i synnerhet vid rådande dimma. Till luftblockad räknas blockader riktade mot luftfartyg oberoende av huruvida för blockadens genomförande användes luftfartyg eller andra krigföringsmedel. Bevakningsmöjligheterna äro likväl vid Iuftblockad så små, att blockadens effektivitet och följaktligen även dess laglighet kan ifrågasättas. I landkriget förekommer icke blockader, och det är icke troligt att den internationella rätten kommer att godkänna blockader, som med luftfartyg upprätthållas på en landkrigsskådeplats eller ovanom denna. — Ett luftfartyg får tagas till krigsbyte om det befinner sig på sjökrigsskådeplatsen eller ovanom densamma. Å sagda område i sådant syfte påbörjad förföljelse torde kunna fortsättas även ovanom landkrigsskådeplatsen. I andra fall torde krigsbyterätt böra tillåtas ovanom landkrigsteatern endast å förföljarens område, emedan luftfartyg, som röra sig ovanom sitt hemland, icke i allmänhet transportera krigs- eller andra förnödenheter. — Andra delen av arbetet har utkommit 1939 och skall uppmärksammas i nästa översikt.
    Processrätt. I sin doktorsavhandling »Kiinteistön pakkohuutokaupasta I» (222 s. + en tyskspråkig Zusammenfassung på 16 sidor) upptar jurisdoktor ILMO OLLINEN till granskning förfarandet vid exekutiv auktion av fastighet. Den nu utkomna första delen gäller de förberedande åtgärderna. Förf. anför bl. a., att ett rättsskyddsanspråk ligger till grund för exekutionen. Samma »Zweiparteienprinzip», som är väsentlig för en rättegång, gäller också vid exekution, ty exekutionsanspråket förutsätter en borgenär och en gäldenär, som måste vara skilda personer. Det exekutionsrättliga rättsförhållandet är ett offentligträttsligt sådant mellan exekutionsmyndigheten på ena och de båda parterna på den andra sidan. Förf. undersöker likheter och olikheter mellan konkurs- och utsökningsförfarandet samt mellan konkurs och exekutiv auktion av fastighet och kommer till det slut, att olikheterna äro så betydande, att man i allmänhet icke av konkursförfarandet kan analogivis få direktiv för den exekutiva auktionen. — På tal om den exekutiva auktionens rättsliga natur underkänner förf. uppfattningen att

 

JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1938. 775auktionen vore ett privaträttsligt köpavtal och auktionsförrättaren en representant för borgenären eller gäldenären. I stället ansluter han sig till en särskilt i tysk teori förfäktad åsikt, enligt vilken auktionsförrättaren företräder offentlig makt. Genom tjänsteåtgärd av myndighet frångår fastigheten gäldenären och överlämnas i dens ägo och besittning, som gjort högsta, godkända budet. Detta fång är emellertid derivativt. — Förf. godtar för den exekutiva auktionens del det processuella partsbegreppet och uppfattar som parter de personer, i vilkas namn exekutionen utföres, och dem mot vilka den är riktad. — I avhandlingens mera praktiskt betonade del redogör förf. för reglerna om auktionens kungörande, dess tid och ort, förhandlingen med sakägarna, borgenärsförteckningen, lägsta budet och eventuellt gjord överenskommelse om borgenärers företräde och villkoren för försäljningen.

Erik af Hällström.