KRISTIAN SINDBALLE. Dansk Søret. Gyldendalske Boghandel — Nordisk Forlag. København 1936—38. 516 + VIII s. Kr. 25.00.
    Den, som vill sätta sig in i den nya nordiska befraktningsrätten i dess helhet eller i en särskild fråga, bör naturligen icke försumma att vid sidan av Jantzens bok rådfråga jämväl Sindballes arbete i de delar detsamma behandlar befraktningsrätten och närliggande områden. Som nämnda högst värdefulla arbete redan varit föremål för anmälan i denna tidskrift (1939 s. 352), skola emellertid här göras allenast ett par påpekanden ur synpunkten av nyss angivna rättsområden, vid vars reglering Sindballe såsom ledamot och ordförande i den danska sjölagstiftningskommitén tagit en ledande del.
    Att beakta är härvid redan det förhållandet, att den danska sjölagen — liksom den svenska — på vissa icke helt oviktiga punkter avviker från den norska. Viktigare är emellertid den förutsättning för inbördes komplettering, som ligger däri, att medan Jantzens bok är den utomordentligt erfarne sjörättspraktikerns kommentering av de särskilda paragraferna, Sindballe såsom skarpsinnig teoretiker ex professo systematiserar materialet.
    Ett karakteristiskt exempel i förstnämnda avseende erbjuder regleringen av fartygsbefälhavarens rättsliga ställning. I motsats till den norska rätten har nämligen den danska sjölagen, liksom den svenska och den finska, upprätthållit fartygsbefälhavarens självständiga förpliktelse i förhållande till exempelvis lastägaren. De utomordentligt intressanta spörsmål, som möta i detta sammanhang, göras av Sindballe, s. 215 ff., till föremål för en ingående undersökning. Samma ämne beröres, ehuru ingalunda lika fullständigt, i de svenska motiven till 54 § sjölagen i dess lydelse enligt 1936 års sjölagsändringar. Såsom skäl för att vidbliva gällande lags ståndpunkt framhålles där, bland annat, att ansvarsbegränsnings- och sjöpanträttskonventionerna starkt influerats av den hittills härskande tysk-nordiska uppfattningen om befälhavaren såsom en även i förhållande till redaren i viss mån självständigt handlande man, varför en anslutning till en annan uppfattning på detta område skulle innebära en viss inre inkonsekvens i sjölagstiftningen, som, i och för sig mindre tilltalande, i varje fall förutsätter en fast förankring i verkliga realitetsskäl.
    Såsom ett annat exempel, belysande samma förhållande, kan anföras den från dansk-finsk-svensk rätt avvikande avfattningen av 276 § första stycket 3. i den norska sjölagen. Ett närmare ingående härpå är emellertid av utrymmeshänsyn ej möjligt.
    Även där lagreglerna äro i det väsentliga överensstämmande, komplettera emellertid som sagt de båda arbetena ofta lyckligt varandra. Ett sådant ämne är den mycket invecklade men också särdeles viktiga, av Jantzen föga beaktade läran om vad man brukar kalla konossementets sakrättsliga verkningar, exempelvis frågan huruvida förvärv av konossement medför icke blott »Legitimation som Modtager, men un-

 

der Forudsætning av god Tro Ret til Godset» (Sindballe, s. 313). Vad en man med Sindballes överblick av rättssystemet här anför har uppenbarligen sitt mycket stora intresse; med tacksamhet skulle ock läsaren hava mottagit en särskild exkurs härutinnan, även om ämnet i viss mån utgör ett gränsgebit till sjölagen.
    Såsom synnerligen belysande för Sindballes grepp på problemen kan slutligen anföras ett under sjölagstiftningskommittéernas arbete utomordentligt livligt dryftat spörsmål, nämligen huruvida en befraktare bör anses vara »pliktig» att leverera last. Liknande problem föreligger som känt på köprättens område. I fråga om påföljderna av en köpares underlåtenhet att avhämta eller mottaga sålt gods uttalar ALMÉN (§ 33 vid not. 1 ff.), att både inom lagstiftning och teori skilda meningar gjort sig gällande, detta framför allt rörande själva kardinalfrågan, nämligen huruvida köparens ifrågavarande underlåtenhet är att anse såsom ett åsidosättande av en honom enligt avtalet åliggande förpliktelse gent emot säljaren eller allenast såsom en underlåtenhet att utöva en honom tillkommande rättighet. Almén, som framhåller hurusom i åtskilliga främmande lagar är uttryckligen stadgat att köparen är pliktig att mottaga godset eller åtminstone att befria säljaren från besittningen av detsamma, tillägger härvid: »Värdet av dylika allmänna uttalanden är i och för sig ringa. Viktigare är att klargöra påföljderna därav, att nämnda 'plikt' åsidosättes.» Ett liknande betraktelsesätt skönjes vid Sindballes behandling av frågan rörande befraktarens medverkan vid fraktavtalet genom leverans av last. Uppmärksamhet ägnas sålunda här företrädesvis åt de olika påföljderna av underlåtenhet i sådant avseende. Beträffande den rättsliga konstruktionen — som för Sindballe uppenbarligen är en fråga i andra hand — uttalar han, s. 375 f., att vissa omständigheter »fører i Retning af at opfatte Tilbagetræden fra Befragtningen som ikke blot Fordringshavermora,¹ men ogsaa Skyldnermora ¹ paa Befragterens Side, Levering av Godset som en Forpligtelse for Befragteren, maaske endog hans Hovedforpligtelse — — —». Samtidigt påpekas dock ett flertal omständigheter talande i motsatt riktning. Jämföras må i detta sammanhang, å ena sidan, de svenska motiven till 131 § sjölagen i dess nya lydelse samt, å den andra, Jantzens kommentar till samma paragraf.