FREDRIK STANG. Streiftog. Noen artikler og foredrag. Oslo 1939. Aschehoug. 167 s. Kr. 6.00.

 

    Det enda föredrag som står i boken, tillika dess enda förut otryckta parti, hölls i Juristforeningen i Oslo våren 1938 och handlar om Aschehoug, Aubert och Hagerup. Inledningsvis yttrade föredragshållaren: »Jeg har kalt mitt foredrag: Jurister jeg møtte. Men jeg vilde gjerne det skulde bli: Mennesker jeg møtte.» Det kan icke vara honom emot om det konstateras, att boken låter läsaren möta mindre juristen än människan Fredrik Stang — ifall nu de två kunna hållas i sär.
    Denna egenskap hos boken har sin förklaring redan däri att sex av dess nio avdelningar stå juridiken fjärran. Den första och längsta är en uppsats från 1917 med titeln »Fra Henrik Wergelands studenterdager. Et vennskap og en forelskelse». Ämnet står förf. personligen nära, ty den ungdomsvän som skildringen avser var förf:s farfar Frederik Stang och den Wergelandska förälskelsen gällde dennes trolovade Emilie Selmer, som tjuguårig rycktes bort av döden innan hon hann stå brud. »Alderen kom ikke over henne, den unge pikes ynde veg ikke for livets sværlemmede prosa. Så sterkt et inntrykk gjorde hun på dem, som stod henne nær, at hun blev ved å leve i sinnene og i tradisjonen.» Läsaren gissar att det var efter henne som förf:s far, om vars unionspolitik nästa uppsats handlar, fick sitt förnamn Emil.
    Om unionspolitikens besvärligheter blir man, naturligtvis, erinrad även på de sidor som skrevos till Christian Michelsens 60-årsdag 1917 och som utgöra en av varm tillgivenhet och beundran buren hyllning till den märklige mannen. Vad förf. där säger om politikens uppgift att föra moralen in i staternas samliv är särskilt under nu rådande internationella förhållanden högeligen tänkvärt: man skall också av staterna kunna fordra »den personlige verdighet, den hensyntagen til andre, den åpenhet og sannferdighet et civilisert menneske gjerne viser i omgang med andre» (s. 96), och vidare: »Menneskene imellem har man nødvergerett, men man har ikke lov til å slå ihjel for enhver fornærmelse; det samme får gjelde statene imellem — også for dem gis det annet botemiddel for sårede følelser og krenkede rettigheter enn menneskeblod» (s. 94).
    Två artiklar ge levande karakteristiker av Morgenbladets redaktörer Friele och Nils Vogt; och om så nämnes det ypperliga tal, som förf. höll när fredspriset 1922 överlämnades till Fridtjof Nansen och som det är en upplyftande högtid även att läsa, har genomgåtts allt vad i boken icke mera direkt vänder sig till jurister.
    Det redan berörda föredraget bringar i tacksam hågkomst det, med vilket förf. på sin tid hedrade och gladde Juristföreningen i Stockholm och som enligt SvJT 1922 s. 144 hade till ämne »Personligheter og retninger i norsk retsvidenskap». Utom det allmänna intrycket av en angenäm och lärorik stund har dock anm., nu efter mer än 18 år, av Stockholmsföredraget i behåll endast den lilla anekdoten om Hallagers författarepersonlighet. Hallager, som ansågs ha ytterligt svårt att

 

50—397004. Svensk Juristtidning 1939.

 

välja mellan olika meningar, inleder sin framställning av livförsäkringsinstitutet med satsen att varje människa skall en gång dö — och detta, sades bland studenterna, var det enda som Hallager vågade med någon bestämdhet påstå.
    De återstående båda partierna, förf:s avskedsföreläsning vid universitetet 2 dec. 1922 (Om rettsvidenskap) och minnestalet över Ragnar Koph, äro för nordens jurister kända genom TfR, men man förnyar gärna bekantskapen.
    Det vore frestande att med några citat ytterligare belysa bokens rika innehåll. Man kunde, exempelvis, vilja återge några träffande reflexioner såsom den om det farliga i att vara kvick: »Den som er vittig, er det ikke bestandig. men han fristes til å forsøke sig bestandig» (s. 67) eller den om att motsatsen mellan teori och praktisk erfarenhet ej sällan är blott skenbar: »Det en mann kaller sin praktiske erfaring, er nemlig så altfor ofte ikke annet enn nedslaget av en teori han lærte i sin ungdom» (s. 132). Men det redan sagda må vara nog. Och någon rekommendation tarvas ju icke för en bok som bär författarnamnet Fredrik Stang.

Birger Wedberg.