Tidsskrift for Rettsvidenskap, årg. 52 h. 1—3. Med den påbörjade årgången har høiesterettsdommer ERIK SOLEM övertagit den maktpåliggande sysslan såsom tidskriftens redaktör, sedan professor RAGNAR KNOPH avlidit vid jultiden 1938. Principerna för redigeringen hava behållits sådana de utformats av Knoph, och de föreliggande häftena hava ett värdefullt och omväxlande innehåll. Knophs minne hyllas med ett separat »Minnehefte» av tidskriften, i vilken återfinnes uttalanden av en rad bemärkta nordiska jurister om den alltför tidigt bortgångne och hans betydelsefulla verk. Särskilt märkes det av FREDRIK STANG i norska vetenskapsakademien hållna talet, vari ingående redogöres för den vetenskapliga betydelsen av Knophs tryckta huvudarbeten.
    Betydande till både omfattning och innehåll är den inledande avhandlingen i h. 1 av N. GÄRDE om »Processreformen i Sverige». Den svenske juristen finner här likaväl som hans nordiska kolleger den välbehövliga överblicken över det stora och för hela vårt rättsliv viktiga lagverk, vars grund nu lagts genom Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk. — Speciella civilrättsliga problem behandlas i ett par uppsatser av JON VISLIE och JOHN MELANDER, som behandla »Panthaverinteresser i kaskoforsikring» resp. »Nogen aksjeinnskuddsproblemer», i båda fallen med hänsyn särskilt till norsk rätt. — VICTOR HANSEN redogör för de första erfarenheterna av »Domsmandsinstitutionen i Danmark» och konstaterar därvid, att införandet av lekmän som meddomare i brottmål (med undantag dels av jurysaker, dels av bagatellmål) utövat ett hälsosamt inflytande i riktning mot större bevisomedelbarhet och i avseende på straffmätningen i vissa fall men att inga omkastningar i tidigare domstolspraxis blivit reformens resultat. — En intressant och överskådlig bild av reglerna om »Ansvar uten skyld efter norsk rett» gives av BERNT HVINDEN; utvecklingen av det s. k. strikta skadeståndsansvaret i utomobligatoriska förhållanden synes i Norge särskilt taga fasta på principen om ansvar för farlig verksamhet, och förf. anser över huvud att norsk praxis gått längre än exempelvis svensk i att uttryckligen eller genom formuleringen »objektiv skuld» lösgöra sig från culparegeln såsom huvudprincip i den utomobligatoriska skadeståndsrätten. — Skadeståndsrättens centrala betydelse på olika områden av rättslivet belyses också genom den anmälan JØRGEN TROLLE lämnar av Poul Andersens bok om »Offentligretligt Erstatningsansvar». — Det föreliggande häftet avslutas med en redogörelse av C. D. RUMP för den danska Højesterets praxis och med smärre meddelanden. Tidskriftens h. 2 inledes av F. SCHJELDERUP med en minnesteckning över professor Nikolaus Gjelsvik, vars egenartade personlighet och oförtröttliga arbete för det norska »målet» och dess användning på juridikens fält livfullt skildras. — Ett referat gives av O. A. BORUM av hans föredrag såsom gästföreläsare vid Stockholms högskola nästförflutna läsår över ämnet » Clausula rebus sic stantibus særlig indenfor Familie- og Arveretten». — GUNNAR SANDBERG skriver om »Några folkrättsliga principfrågor», därvid förf., delvis i anslutning till docenten T. Gihls nyligen jämväl på svenska utkomna arbete »Internationell lagstiftning»,

 

diskuterar vissa hithörande grundfrågor, särskilt frågan om det är möjligt att betrakta de folkrättsliga sedvänjorna som sedvanerätt och om därvid någon skillnad kan göras på de historiskt utvecklade sedvänjorna och de fördragsmässiga förpliktelserna, som av Gihl närmast betraktas ur synvinkeln kontrakt och mindre såsom folkrättsliga rättskällor av överstatlig natur. — I anslutning till en norsk høiesterettsdom av år 1936 behandlar KRISTEN ANDERSEN frågan om »Private utleggsforbud ved vederlagsfri overdragelser av formuerettigheder» och HENRY USSING recenserar C. J. Arnholms intressanta arbete »Streiftog i obligationsretten». — Bland de smärre bidragen under rubriken »Fra spredte felter» tilldrager sig en orienterande redogörelse av Ö. UNDÉN för »Högbroforsmålet» den svenske läsarens intresse. — I det därefter följande h. 3 lämnar STIG JUUL en intressant skildring av »Moderne tysk privatret», därvid förf. med all rätt betonar, att den nationalsocialistiska åskådningens inverkan på privaträtten icke observerats i samma grad som dess inflytande på den offentliga rätten. Förf. påvisar, hurusom kritiken mot BGB på grund av denna lagboks teoretiska och romerskrättsliga prägel är av gammalt datum och hurusom de nya kraven på privaträttens innehåll och form i många stycken baseras på Gierkes forskningar om äldre tysk »Genossenschaftsrecht». En ganska ingående redogörelse lämnas för nyare tysk civillagstiftning, särskilt lagarna av år 1938 om upprättande av testamente och om ingående och upplösning av äktenskap. Det kan f. ö. på denna punkt nämnas, att de tyska lagstiftarna tagit medvetna intryck av modern nordisk rätt. — KARSTEN GAARDER har givit sig i kast med det besvärliga ämnet »Om anvendelse av fremmed rett i kontraktsforhold» och redogör utförligt för norsk rättspraxis och dess uppskattning av skilda anknytningsmoment för det eventuella materialstatutet ävensom för skilda uppfattningar om partsviljans betydelse och om ordrepublic-principen. — Under rubriken »To familierettsdommer» behandlar ANDREAS STØYLEN frågor om vårdnaden om barn i äktenskap vid skilsmässokonflikter och om hävande av adoption. — Ett synnerligen betydelsefullt och brännbart ämne tages upp till debatt av VINDING KRUSE i hans artikel om »Det fælles nordiske Sprog og Retssprog». Förf. redogör, med särskild hänsyn till juridiken, för de skilda elementen i de nordiska språkens ordskatt och formbildningar och indelar med en avsiktlig schematisering dessa element i tre huvudgrupper: det nordiska urspråket samt de romanska (och grekiska) och tyska beståndsdelarna av vårt nutida språk. Förf. vinnlägger sig att visa, hurusom språkets större smidighet, andliga nyansrikedom och dess formella lättrörlighet till stor del ökas genom ett förnufligt och måttligt upptagande av låneord och ordformer och varnar med allt skäl för en språkrensning, som söker utrensa vedertagna facktermer och återuppliva äldre nordiska, stela och föga uttrycksfulla benämningar och ordformer. De så kritiserade germaniserade verb- och substantivbildningarna med förstavelserna an-, be-, för-, er- etc. försvaras av förf. bl. a. av ljudekonomiska skäl: »hvor Ordene før raabte haardt til hinanden, rækker de nu hinanden yndefuldt og elegant Haanden». Huvudsyftet med förf:s framställning är att — särskilt i dessa tider — varna för alltför stor självständighet och reformiver på språkvårdens område i de olika nordiska länderna och att mana till samarbete på facktermernas område. Icke utan

 

grund fruktar förf. för att den tid eljest kan komma, då nordiska fackmän, såsom juristerna, icke förstå varandras muntliga framställning. »Hvis denne Udvikling skal fortsættes, säger Kruse, »er det derfor intet andet at gøre end, at vi paa de nordiske Juristmøder fra et vist Tidspunkt resolut tager Konsekvenserne of Sprogsplittelsen og gaar over til at vælge et Verdenssprog som Engelsk til Forhandlingssprog, da praktiskt talt alle dannede Mennesker i Norden behersker dette Sprog». I sanning, en dyster spådom för det nordiska samarbetet! — F. SCHJELDERUP lämnar meddelanden om »Abortus provocatus og kontrollerende lovfortolkning i England», PER HASSELROT anmäler Jantzens nya handbok i befraktning, och redogörelser för lagstiftningen under år 1938 lämnas för Danmark av K. SONNE-HOLM, för Norge av JOHAN HOFFMAN och för Sverige av SEVE LJUNGMAN.

I. A.