Om ersättning vid statsinlösen av enskild järnväg. I det av 1936 års järnvägskommitté avgivna betänkandet rörande åtgärder för enhetliggörandet av det svenska järnvägsnätet har upptagits till behandling spörsmålet om järnvägskoncessionens rättsliga natur. Därvid gör kommittén beträffande statens rätt att vidtaga förändringar i eller upphäva en meddelad koncession det enligt min mening riktiga uttalandet, att staten är oförhindrad att, därest så finnes påkallat, ingripa i fråga om de enskilda järnvägarna, eventuellt inlösa desamma, även om ett ifrågasatt ingrepp skulle sakna tydligt stöd i koncessionsbestämmelserna; en
motsatt uppfattning står — såsom kommittén anfört — ej i överensstämmelse med den grund, varå själva koncessionerna vila. Kommittén framhåller vidare, hurusom vid en på lagstiftning grundad statlig inlösen av en enskild järnväg eller ock fusionering av samma järnväg ägaren blir dels förhindrad att vidare driva sitt järnvägsföretag, d. v. s. fortsätta sin näring, dels ock skyldig att till staten, respektive enskilda, avstå det förmögenhetsobjekt, som järnvägen utgör, eftersom i varje fall själva järnvägsanläggningen med tillhörande materiel alltid måste medfölja, när företaget övergår i andra händer. I detta sammanhang yttrar kommittén, att det är uppenbart, »att allmänna rättsregler kräva, att full ersättning lämnas för det värde, som kan visas ligga i det förmögenhetsobjekt, som ägaren genom en ny lagstiftning kan komma att avstå till staten eller annan», samt tillägger att, eftersom förmögenhetsobjektets värde finge anses inbegripa även det ekonomiska värdet av rättigheten att driva järnvägen, ingen konflikt rörande grunderna för ersättningsanspråket beträffande sistnämnda värde behövde uppstå, om reglerna för en skälig ersättning i övrigt bleve på ett tillfredsställande sätt utformade.
Kommittén erinrar om att de flesta järnvägskoncessionerna i vårt land innehålla bestämmelser om villkoren vid en eventuell statsinlösen av järnvägen. Det låge därför närmast till hands — yttrar kommittén — att ifråga om grunderna för beräknandet av ersättningen hänvisa till en tillämpning av dessa bestämmelser. Emellertid hade det visat sig att, i fall koncessionerna innehölle dylika bestämmelser, dessa svårligen läte sig tillämpas, beroende på deras oenhetlighet, oklarhet och bristande fullständighet. Med hänsyn härtill syntes det kommittén nödvändigt att stadga andra grunder för ersättningens bestämmande, försåvitt något enhetliggörande av järnvägsväsendet över huvud skulle kunna genomföras. Några rättsliga hinder för statsmakterna att uppställa sådana grunder ansåg kommittén icke kunna föreligga. På samma gång de gjordes lika för samtliga enskilda järnvägar borde emellertid eftersträvas att ansluta dem så nära möjligt vore till andemeningen i de på olika sätt utformade bestämmelserna i de skilda koncessioner som funnes, »enär det självfallet måste anses vara ett önskemål att så långt möjligt undvika reella ändringar i det rättsläge, som kan förefinnas i statens förhållande till järnvägsföretagen och deras ägare». De i inlösningsbestämmelserna meddelade reglerna angående lösenbeloppets fastställande av gode män syntes lämpligen böra till sin princip bibehållas såsom det enda som borde komma till användning. Gode männen, av kommittén benämnda värderingsmännen, borde dock erhålla en något annorlunda sammansättning än i koncessionerna angivits. I detta avseende vore bl. a. att märka, att en av dem, tillika ordförande, borde utses av järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsföreningen gemensamt; vid bristande enighet dem emellan syntes uppdraget att utse ordförande böra anförtros fullmäktige i riksgäldskontoret. Lösesumman för rörelse som skulle avstås skulle av nämnden bestämmas till fulla värdet med beaktande av vissa beräkningsgrunder. Ej finge löse-
summan sättas lägre än den lösningsberättigade erbjudit eller i allmänhet högre än ägaren begärt. Till förfång för innehavare av fordran finge dock ej lösesumman bestämmas lägre än till fulla värdet, även om ägaren mindre begärt. Till ledning för värderingsmännens uppgift skulle angivas, att till grund för bestämmandet av inlösenbeloppet för en järnväg skulle i första hand läggas dess affärsvärde. Detta värde bildades av framför allt tre faktorer, järnvägens i genomsnitt utfallande avkomst, uppskattningen av företagets framtida ekonomiska möjligheter samt det sakkunniga bedömandet av det tekniska skick, vari järnvägen befunne sig. I första hänseendet vore att märka att till grund för värderingen borde i huvudsak läggas avkastningen för de tio före värderingsåret närmast liggande åren med borträknande av de för företaget två bästa och två sämsta åren. Emellertid talade billigheten för att i de fall, ett järnvägsföretag mot ägarens bestridande ansåges böra inlösas, inlösningsvärdet fastställdes till minst det belopp, som motsvarade järnvägens realisationsvärde. Även med hänsyn till andra omständigheter än nu sagts torde fall kunna förekomma, då en tvångsinlösen endast på basis av det rena affärsvärdet kunde komma att te sig såsom en obillighet mot ägaren.
Kommitténs uttalande om ersättning efter fulla värdet är av betydelse icke minst på den grund, att uttalandet giver uttryck åt kommitténs principiella inställning till frågan om statens skyldighet att utgiva ersättning vid statsinlösen eller fusionering av de enskilda järnvägarna. Även om, såsom senare skall visas, kommittén i sitt lagutkast ej genomfört grundsatsen i alla dess konsekvenser, är uttalandets betydelse på intet sätt att underskatta såsom uttryck åt den ännu gällande statsrättsliga rättssatsen, att den enskilde ej kan annorledes än mot ersättning efter fulla värdet tvingas att avstå sin egendom till det allmänna eller att däri i det allmännas intresse lida intrång, såvida han ej genom lagakraftägande dom i brottmål dömts egendomen förlustig. Även i lagförslagets detaljer har denna rättssats i allmänhet blivit genomförd; i detta avseende torde kunna hänvisas till vad i det föregående nämnts om de grunder, efter vilka lösesumman skall beräknas. Särskilt må i detta sammanhang erinras därom att enligt kommitténs förslag lösesumman ej må i annat fall än med ägarens och vederbörande borgenärers begivande understiga järnvägens realisationsvärde. Även om stadgandet härom skulle komma att sällan tillämpas, måste dock åt detsamma tillerkännas rent principiell vikt.
I det föregående har framhållits såsom en beaktansvärd förtjänst hos det av kommittén framlagda förslaget uttalandet att ersättning efter fulla värdet skall utgå. Med detta uttalande synes mindre förenligt kommitténs förslag att, även därest järnvägsägaren skulle mot sin vilja nödgas avstå sin järnväg till staten, han skulle under alla förhållanden vara nödsakad att låta sig nöjas med den ersättning, som enligt förslaget skulle tilldelas honom, oaktat han enligt koncessionen måhända vore berättigad till högre ersättning. Denna eventuella rätt ingår ju dock i det värde, järnvägen för närvarande äger; skulle vid en tvångs-
inlösen ägaren ej tillerkännas ersättning till fullo för detta värde, innebure detta ett avsteg såväl från ovanberörda av kommittén uttalade grundsats som från den förut omnämnda statsrättsliga rättssatsen. Den omständigheten att svårigheter möta för tillämpning av inlösningsbestämmelserna i koncessionen utgör ingen anledning att underlåta tilllämpningen, därest så kan ske. Kunna ej nämnda bestämmelser tilllämpas, måste järnvägen inlösas i enlighet med regler, som så nära som möjligt ansluta sig till koncessionens bestämmelser. I detta avseende lärer det, där överenskommelse ej kan träffas, i sista hand tillkomma domstol att träffa avgörande om villkoren för inlösen. På grund av det anförda lärer till fullo framgå det enligt min mening oriktiga i kommitténs uttalande, att några rättsliga hinder ej funnes för statsmakterna att uppställa andra inlösningsgrunder än de i koncessionerna angivna. Detta gäller i fråga om alla bestämmelser om inlösen enligt kommitténs förslag, sålunda om skyldighet för järnvägsägaren att, därest överenskommelse ej kan träffas, underkasta sig avgörandet av den av kommittén föreslagna nämnden, om de grunder, efter vilka nämnden skall träffa avgörandet, o. s. v. Emellertid måste erkännande givas åt kommitténs förslag till inlösningsbestämmelser bland annat i det avseendet, att de synas kunna tjäna till ledning för sådana fall, då inlösningsbestämmelser saknas i koncessionen och sådana ej heller kunna härledas direkt eller indirekt av andra juridiskt relevanta fakta.
Även om stora olägenheter och svårigheter äro förenade med en tilllämpning av de bestämmelser, som meddelats i de olika koncessionerna, kunna dessa dock icke i lagstiftningsväg sättas ur kraft. Sålunda skall löseskillingen exempelvis för den av Bergslagernas järnvägsaktiebolag ägda järnvägslinjen Falun—Göteborg — därest bolaget så fordrar — erläggas i överensstämmelse med koncessionsvillkoren med ett belopp, som efter fem procent giver en ränta, motsvarande en och en halv gång beloppet av den nettoinkomst banan, enligt vad dess ägare kunna tillförlitligen ådagalägga, årligen i medeltal under de tio nästföregående åren lämnat. Vilja eller kunna ägarna icke tillförlitligen styrka beloppet av den nettoinkomst, varefter löseskillingen bör beräknas, skall densamma bestämmas på det sätt att, sedan egendomen blivit värderad av fem gode män, utsedda på sätt närmare angivits, det av dessa fastställda värdet förhöjes med femtio procent; emellertid skall under alla omständigheter den av järnvägsägaren avsatta reservfonden utan särskilt vederlag åtfölja banan. Avgörande för löseskillingens belopp i detta fall kan sålunda icke vara järnvägens affärsvärde; ej heller får, mot järnvägsägarens bestridande, avgörandet överlämnas åt den i lagförslaget omförmälda nämnden. Naturligen är järnvägsägaren oförhindrad att med staten träffa avtal på de villkor, som kunna överenskommas. I detta sammanhang torde mot den av kommittén föreslagna nämndens sammansättning kunna göras den erinran, att den ojävige ordföranden icke borde — om statens järnvägar och svenska järnvägsföreningen ej kunde förena sig om en sådan — utses, såsom kommittén föreslagit, av riksgäldskontoret som är ett organ för statsmakterna.
Vid ställningstagandet till dessa spörsmål har jag utgått ifrån rent principiella synpunkter och alltså bortsett ifrån, huruvida de av kommittén förordade ersättningsreglerna in casu komme att medföra, att järnvägarnas ägare finge högre ersättning, än om de i koncessionerna intagna inlösningsbestämmelserna bleve tillämpade. Antydningsvis må erinras, att staten uppenbarligen icke kan begagna sin maktställning till vidtagande av anstalter, som skulle innebära betydande ekonomiska påfrestningar för de enskilda järnvägarna, och därigenom tvinga deras ägare till överenskommelser, enligt vilka järnvägarna skulle inlösas på för staten förmånligare villkor än de i koncessionerna angivna.
Stockholm, november 1938.
Israel Myrberg.