En förgäten prejudikatsamling. Allt sedan Erik Marks von Würtemberg under sin första justitierådsperiod (1903—1905) ställde i ordning HD:s bibliotek ha vissa utrangerade, HD tillhöriga böcker och papper förvarats i ett par lårar å ett av vindsrummen i Stockholms slott. Under flera decennier har man emellertid levat i okunnighet om vad lårarna egentligen innehölle; och då under den sist förflutna sommaren en undersökning gjordes — närmast i syfte att få besannad uppgiften i Aftonbladets nekrolog över justitierådet Stråle († 6/1 1853) att han »lärer gjort HD testamente av en — — — värderik samling prejudikater» — kom det som en fullständig överraskning att i en av lårarna påträffades en foliovolym i pappband, å vars främre pärm läses följande med exc. Gyllenborgs lätt igenkännliga handstil skrivna titel: »Anteckningar öfver prejudicater i hvarjehanda frågor förde af Justitiæ-Rådet och Commendeuren Blom.»
Boken är, enligt den nutida pappershandelns terminologi, en »anteckningsbok med register», d. v. s. bladen äro fördelade i grupper, en för varje bokstav i alfabetisk ordning, och deras ytterkanter så skurna att varje grupp omedelbart kan slås upp, om fingret sättes på den å gruppens första blad tryckta bokstaven. Från biblioteksvetenskapligt hållhar sagts mig att blott i enstaka fall en bok av detta slag kommit till användning i vårt land redan på 1810-talet. Varje grupp består av 4 blad, bokstaven J har överhoppats, och bladen för X, Y och Z ha rivits ut; boken innehåller alltså 96 blad, men sidor som upptaga anteckningar äro blott 33, av vilka B har 4, F 3 och övriga bokstäver högst 2 var.
Det vill synas som om boken tagits i bruk först under år 1814, ehuru två anteckningar avse prejudikat från tidigare år. Det senaste prejudikat som av Bloms hand antecknats är av 23 okt. 1823 — Blom var då nästan blind, han tjänstgjorde i HD sista gången 3 nov. s. å. och fick avsked från justitierådsämbetet 13 jan. 1824. Efter hans död (6/5 1826) ha några anteckningar gjorts, ett knappt tjog, av bl. a. justitieråden Peterson och von Rosén. Det yngsta datum som förekommer är 30 sept. 1835 då t. f. regeringen, under kronprins Oskars ordförandeskap, i ett diskutabelt fall biföll en ansökan om äktenskapsskillnad. Hustrun hade dödat sitt barn, men då det skett i galenskap var gärningen ej ett brott och alltså icke hänförlig till de omständigheter vilka i 1810 års förordning uttryckligen nämndes som skäl till skillnad i dispensväg; å andra sidan förelåg ej heller sådan utredning om galenskapen att denna enligt förordningen kunde av domstol godtagas som skillnadsgrund. I HD hade också en minoritet (Themptander och Backman),
vars mening även vann anhängare i regeringen (Poppius och Akerhielm), tillstyrkt att K. M:t icke måtte upptaga ansökningen till omedelbar prövning. Rosén, som förde ordet i HD, har tydligen betraktat utgången som särdeles märklig — kanske också som en seger för honom själv — ty han har om fallet gjort fullständiga anteckningar, i skilda ordalag, på ej mindre än tre uppslagsord: Brott, Galenskap, Äktenskapsskillnad. Onekligen var prejudikatet minnesvärt. Men BACKMAN, som tyckes haft en stark obenägenhet att tillerkänna vitsord åt avgöranden vilka han för egen del ej kunnat gilla (jfr min bok Tärningkast s. 251—252), omnämnde ej prejudikatet i vare sig lagsamlingen eller handboken, varav blivit en följd att det ej heller citerats av WINROTH i Svensk Civilrätt och att H 1911 s. 51 fått gälla som det första i sitt slag.
Då Blom var känd för sin förmåga att säga små koncentrerade elakheter och även ansågs som en auktoritet i fråga om inskrifter — eller vad hans efterträdare i Svenska Akademien, statsrådet Wirsén, kallade »skatter, där oftast ordens fattigdom i räknetal utgör en särskilt stämpel på tankans högsta rikedom» — så kunde man vänta att hans prejudikatanteckningar skulle äga en innehållsmättad, knapp och klar avfattning. Något av stenstil utmärker ju också en anteckning sådan som »Full i egit hus frikänd» (25/7 1820), liksom den polemiska snärten i »Ränta på diskontsedel har jag ej ålagt kautionisten att betala» (31/1 1822) förefaller att vara äkta Blomsk. Men i allmänhet synes Blom icke ha nedlagt särskild omsorg å formuleringen. Mot det sist citerade kan sålunda anmärkas att även Blom ålade kautionisten att betala ränta, ehuru ej från förfallodagen utan först från det löftesmannen blev lagsökt. Och »Piphuvuden, omonterade, tillåtne till införsel» (12/4 1820) leder en nutida läsare helt vilse såsom bibringande den föreställningen att ett generellt förbud mot införsel av piphuvuden blivit i tolkningsväg ansett icke tillämpligt å omonterade. I själva verket innehöll då gällande tulltaxa (av 20 mars 1816) att »piphuvuden av s. k. sjöskum, omonterade» voro tillåtna till införsel, i motsats till alla andra slag av piphuivuden, och striden rörde sig om rätta förståndet så av »sjöskum» som av »omonterade». Vissa av de införda piphuvudena voro nämligen ej av äkta sjöskum utan av s. k. composition, och alla voro de färdiggjorda utom så till vida att de saknade beslag. SjötullsR:n biföll åtalet: ordet »omonterade» kunde både efter språkkännedom och erfarenhet icke medföra annat begrepp än att endast äkta sjöskumspiphuvuden uti klossar eller ämnen finge införas för att här i riket bliva skurna, borrade, polerade, vaxade och beredda, varvid avfallet finge genom inhemsk fabriksåtgärd användas till beredande av s. k. compositionspipor; de införda piphuvudena hade varit i allo fullfärdiga, och vid nyttjandet vore det en likgiltig omständighet om köparen ville påkosta beslag eller icke. Kommerskoll. däremot ogillade åtalet: under »omonterade» borde, såväl jämlikt vad ordet i sig själv utmärkte som enligt vad vid förtullningar allmänt iakttagits, hänföras alla piphuvuden som icke äro beslagna. HD kom till samma slut, med tillägg av det
skäl att piphuvuden av s. k. composition »äro tillverkade av det avfall, som vid äkta sjöskumspipors förfärdigande uppkommer, och äro således såsom av sjöskum beredda att anse». — Förargligare än en kanske mindre stringent formulering av knäckfrågan är att, såsom vid stickprov befunnits, en och annan datumhänvisning till HD:s protokoll icke är att lita på. Av prejudikaten »Postbetjänings gräl på ämbetsrummet i Posthuset har forum vid ord. domstol» och »Livré Konungs ansett, då det blivit överfallit, med urbota straff», vilka enligt Blom båda böra sökas i HD:s protokoll för 4 maj 1818, läses sålunda det förra i protokollet för 2 maj s. å., medan det senare ej alls kunnat återfinnas. Det må även anmärkas att då man enligt Bloms anvisning går till protokollet för 8 febr. 1819 för att få närmare belysning av satsen »Ordningsmans eller åldermans i by överfallande ansett efter 18:9 MB» (straffskydd för dem som Konungens, eller hans ämbetsmäns, eller rättens ärender gå), så finner man att denna lagtillämpning ej är HD:s utan Norra Möre HR:s, vars straffdom blott i nådeväg kom inför HD.
Flertalet anteckningar avse ämnen, vilka i likhet med de redan vidrörda icke längre vålla domaren bekymmer. »Husbonde rätt har jordägaren mot sina lantbönder» (27/1 1820), »Fånge, som vägrat undergå dödsstraffet, förelagd tid därtill genom exekutorn» (30/1 1817, K. M:t 5/2) — dylikt tillhör helt, liksom de omonterade piphuvudena, en förgången tids nu avsomnade rättsliv. Så även de tvister om bördsrätt som kraftigt bidragit att göra bokstaven B till den rikast belagda, och de rättsfall som hänföra sig till MB. Dess kasuistiska bestämmelser kunde ej få tillämpas alltför snävt efter bokstaven. I 14: 2 och 3 stadgades straff för barn som slår eller fäller smädeord emot fader eller moder. Blom har antecknat: »Föräldrars förolämpande, ehuru ej med hugg och slag eller skällsord därom lagen endast talar, likväl straffat såsom satt i parité med slag eller skällsord». Mjölnaren Johan Månsson, åtalad för visst förfarande emot modern, hade frikänts av Bräkne HR enär han ej förolämpat henne med slag, skuffning eller smädeord. Skånska HovR:n åberopade de båda §§:na i MB och fällde J. M.: han hade vanvördeliga uppfört sig emot modern, bl. a. genom att med häftighet klappa henne på axeln. HD yttrade i anledning av J. M:s besvär, att enär vittnen intygat »att J. M. under ordväxling mellan honom och hans moder, vilken senare förebrått honom att han sönderslagit en fönsterruta i hennes rum, med svordom sig utlåtit att eftersom hon sagt att han slagit ut rutan skulle han visa att han vågade det, därefter han i modrens närvaro med ena handen slagit till en av fönsterrutorne så att den söndergått och utfallit; alltså och då detta J. M:s yttrande måste anses innefatta smädelse emot dess moder, prövade HD rättvist gilla det slut varuti HovR:n stannat» (9/7 1822). I frågan huruvida sabbatsbrottsböter enligt 3: 6 MB borde åläggas jämte annat laga ansvar för brott i kyrka under gudstjänsten ändrade HD — och Blom — mening. D. 19 aug. 1817 dömdes enhälligt till sådant dubbelt ansvar av sju justitieråd, bland dem Blom; men 25 juli 1820, då av de förra sju Blom var den ende tjänstgörande, förklarades, likaledes enhälligt, att de av
domstolarna »för sabbatsbrott särskilt ådömde böter komma att försvinna».
Två av prejudikaten torde äga den rättshistoriska valör att de förtjäna särskild uppmärksamhet.
I plenimålet H 1915 s. 424 förelåg till besvarande frågan, huruvida när flera böra straffas såsom gärningsmän för ett brott belagt med normerade böter, de skola dömas att utge det stadgade bötesbeloppet var för sig, gemensamt eller solidariskt. Alla tre möjligheterna hade sina företrädare i HD, men den segrande meningen valde solidaritet. Detta kom tämligen oväntat, ty icke i något av de rättsfall som citeras i plenimålsreferatet, ej ens i de från 1846 och 1858, hade solidaritet varit på tal, och i plenimålet var solidaritet ej ifrågasatt från vare sig åklagare- eller svarandesidan. Ej heller nämnes något om solidaritet i denna anteckning av Blom: »Kompanjoner i handel, hos vilka lurendrejeri funnits, ansedde böra därföre böta gemensamt, ej var för sig». Om man emellertid läser det HD-protokoll vartill anteckningen hänvisar (16/9 1817), blir man fundersam. Åtalet, ogillat i de lägre instanserna, var riktat mot handelsbolaget Bernh. Wohlfahrts Söner, med två delägare; på ett sätt som för vår tid är främmande blev bolaget av HD:s ledamöter behandlat som ett slags dubbelpersonlighet. Pluraliteten ålade bolaget att gemensamt böta de förbrutna ansedda varornas fulla värde, 362 rdr 12 sk. Justitieråden Noréus och Peterson däremot funno väl »handelsbolaget Bernh. Wohlfahrts Söner förvunne om den emot dem angivne brottslighet», men ansågo de stadgade böterna böra drabba de personer av vilka bolaget utgjordes (de båda delägarna namngivas) var för sig och ej gemensamt, enär de efter handlingarnas föranledande vore härutinnan lika delaktiga: »Utom att sådant i justitierådens tanka instämde med den i lagen antagne allmänna princip, att enär flere personer äro i ett och samma brott delaktige det stadgade straffet drabbar var och en särskilt, skulle även för förvandlingen av ådömde böter, enär desamma ej kunde utgå, någon bestämd grund icke kunna erhållas». Man frågar sig ovillkorligen: skulle hälften av 362 rdr 12 sk. vara i någon mån vanskligare att förvandla än hela summan? Vilar ej minoritetens argument på den uppfattningen att pluralitetens åläggande för bolaget gemensamt är likvärdigt med ett åläggande för bolagets delägare en för båda och båda för en?
För de flera, som litterärt behandlat frågan om exstinktiva förvärv av stulet gods och icke kunnat hämta något stoff ur judikaturen från 1800-talets början fram till 1833 års välbekanta mål om de pantsatta oxarna, skulle denna anteckning, hänvisande till HD:s protokoll 26 juli 1822, varit ett verkligt fynd: »Gods, som var stulit, men genom laga fång kommit i annans hand, skall återställas ägaren, men emot lösen». Liksom i plenimålet hade man också beträffande förhållandet mellan den bestulne och den redlige förvärvaren av det stulna att välja mellan tre olika åsikter: 1. den bestulne äger återfå saken utan lösen; 2. han äger återfå den, men blott emot lösen; 3. han äger ej återfå den ens emot lösen. Av anteckningen att döma skulle HD gillat åsikten 2.
En närmare undersökning kan dock inge vissa tvivel härom. Akten till målet finnes tyvärr ej i riksarkivet, men rättsfallets huvuddrag kunna inhämtas ur HD:s protokoll.
Rusthållaren Måns Nilsson stämde förstadsåbon Pehr Olsson till KämnersR:n i Malmö med yrkande att P. O. skulle återlämna den häst, som blivit M. N. frånstulen under höstmarknaden i Ystad 1820 och som P. O. innehaft å Skurups marknad 1821. P. O. uppgav att han tillbytt sig hästen av korpralen Ifversson (om å marknad eller ej upplyses icke) och yrkade i sin tur efter stämning att I. skulle återbära mellangiften 54 rdr 8 sk. jämte det värde vartill P. O:s häst uppgått vid bytet. KämnarsR:n yttrade: enär P. O. på sätt 49:2 MB föreskriver framhaft sin fångesman, förklarades han saklös samt i följd därav berättigad att behålla den häst som han tillbytt sig av I.; M. N. ägde dock, efter P. O:s medgivande, senast inom en månad efter utslagsdagen lösa till sig hästen emot mellangiftssumman 54 rdr 8 sk. och värdet för den till I. bortbytta hästen 7 rdr; M. N. skulle gälda ersättning till vittnen, vilken ersättning, såväl som påståenden i övrigt om skadestånd och ansvar i avseende på den stulna hästen, han ägde att efter därom gjort förbehåll utsöka och ställa i fråga i laglig ordning, om han trodde sig därtill befogad. HovR:n åter, där M. N. besvärade sig, fann det vara genom bevisningen upplyst att hästen tillhört M. N. och på sätt han uppgivit blivit honom frånstulen; vid dylikt förevettande ägde han en i 49: 1 MB medgiven rättighet att utan lösen taga det stulna kreaturet åter ifrån den som därav vid ertappandet var innehavare; med upphävande av KämnersR:ns utslag förklarades P. O. skyldig att utan lösen återställa hästen till M. N., dock under öppen rättighet att av sin fångesman söka ersättning såvida P. O. därtill funne sig befogad. P. O. klagade. HD »fann skäligt att, med upphävande av HovR:ns överklagade utslag, gilla det slut varuti KämnersR:n i detta mål stannat».
Lagkommittén, som 1815 från trycket utgav sitt förslag till HB, framställde i motiven därtill åsikten 3 såsom gällande rätt. Och häri föreslogs ingen ändring för de fall att köp skett vid offentligt, lagligen kungjort utrop, å allmänna försäljningsställen, i öppna salubodar eller å marknader; i andra fall skulle köparen vara skyldig avstå godset emot lösen. Man har desto större anledning att konfrontera HD:s (enhälliga) beslut med LK:s uttalanden som i beslutet deltogo båda de justitieråd, Poppius och Blom, vilka tillhörde LK:s granskande ledamöter. Att KämnersR:n, i likhet med LK de lege lata, hyllat åsikten 3 torde vara ganska klart: om P. O:s medgivande ej varit, skulle säkerligen KämnersR:n icke tillåtit M. N. att lösa till sig hästen. Men har även HD omfattat samma åsikt? Tvekan härom kan väckas utom av Bloms beskrivning på prejudikatet också därav, att HD inskränkte sig till att gilla — egendomligt nog utan ny motivering (jfr rättsfallet ovan från samma månad) — ej hela det utslag KämnersR:n meddelat utan blott det slut varuti den stannat.
Birger Wedberg.