Ny finsk sjölag. Den 9 juni 1939 utfärdades i Finland dels ny sjölag, dels lag i anledning av Finlands tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement, dels ock förordning innefattande särskilda bestämmelser om gemensamt haveri. Författningarna skola träda i kraft den 1 januari 1940, då sjölagen den 9 juni 1873 upphör att gälla.
    1873 års sjölag¹ hade till huvudsaklig förebild 1864 års svenska sjölag. Efter tillkomsten, vid början av 1890-talet, av de nordiska sjölagarna sågo i Finland åtskilliga reformförslag på området dagen. Sedan Finland blivit en självständig stat, anslöt sig Finland till det revisionsarbete på sjölagens område, som, på initiativ år 1917 av Norge, igångsattes med Danmark, Norge och Sverige såsom deltagande. Frukter av detta samarbete voro för Finlands del sjömanslagen den 8 mars 1924, varigenom ur sjölagen utbrötos de delar därav som reglera sjömannens privaträttsliga ställning, samt lagen den 20 februari 1931 om redares ansvarighet och om sjöpanträtt.
    Enligt vad i propositionen framhålles avses med den nya sjölagen i främsta rummet sammanförande till en enda lag av de delar av 1873 års sjölag, som fortfarande ansetts kunna förbliva gällande, samt de nya, genom samverkan med de skandinaviska länderna tillkomna författningarna, därunder inbegripna bestämmelserna angående fartygsbefälhavarens rättsliga ställning och om befraktning. Därutöver hava emellertid, med beaktande av de övriga nordiska ländernas sjölagar, omarbetats de delar av sjölagen, som icke berörts av det senare nordiska samarbetet men ansetts vara föråldrade.
    Såsom ur nordisk synpunkt särskilt intressant förtjänar nämnas, att 4 kap. i sjölagen »om befraktning» även med avseende å paragrafnumreringen ansluter sig till de skandinaviska sjölagarna. Det heter härom i propositionen:
    »Under det nordiska samarbetet har påvisats fördelen av att vid utarbetandet av den nya sjölag, som vore avsedd att utfärdas i Finland, lagbestämmelserna angående den centrala delen av sjölagen, nämligen befraktningsrätten, måtte jämväl i avseende å paragrafnumreringen ansluta sig till de skandinaviska sjölagarna. Ehuruväl detta medfört en viss ojämnhet i ordnandet av rättsmaterialet i de delar av sjölagen, som föregå befraktningskapitlet, har berörda anvisning, i betraktande av de praktiska fördelar, som därigenom beredes rättstillämpningen i de nordiska länderna, blivit beaktad.»
    Inför betydande svårigheter — ingalunda obekanta för sjölagstiftningskommittéerna i de övriga nordiska länderna från deras dryftande av helt nya sjölagar — har man stått med avseende å haverirätten. Vid en revision av denna del av sjörätten ansågs, såsom i propositionen framhålles, nödigt att beakta även York-Antwerpen-reglerna 1924. Det förmenades till och med kunna ifrågasättas, om ej med hänsyn till dessa en reglering av ämnet

 

¹ Uppgifterna i det följande äro i huvudsak hämtade från finska »Regeringens proposition till Riksdagen angående ny sjölag.» 

i en ny sjölag kunde helt undvaras, men syntes dock redan ur systematisk och lagteknisk synpunkt stadganden i ämnet böra utfärdas. Vid utarbetandet av dessa stadganden voro två skilda metoder under övervägande: den ena att omstöpa York-Antwerpen-reglerna i den i Finland brukliga lagstilen, den andra att i sjölagen intaga en allmän hänvisning till nämnda regler. Av praktiska skäl har valts det senare sättet. I enlighet härmed stadgas i 196 § sjölagen, att närmare bestämmelser om vad som skall iakttagas beträffande gemensamt haveri meddelas genom förordning; och genom ovannämnda förordning innefattande särskilda bestämmelser om gemensamt haveri utfärdas stadganden om gemensamt haveri »i överensstämmelse med de så kallade York-Antwerpen-reglerna 1924».
    Bland de icke särdeles många sakliga olikheterna mellan de svenska och finska sjölagarna, i vad dessa grunda sig på samarbete, kan anmärkas, hurusom den särställning, vilken jämlikt 267 § svenska sjölagen — sådant lagrummet lyder enligt lagen den 18 maj 1928 — tillkommer fordran som grundar sig därpå, att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, genom 212 § 7) i den finska sjölagen inrymmes jämväl »ersättning för arbete, som i och för tillärnad resa utförts för fartygets räkning, eller förförnödenheter eller penningmedel, som blivit för resa försträckta, såvitt ersättningen icke skall anses såsom tidigare i denna paragraf nämnd fordran.» Denna avvikelse är emellertid i följd av riksdagsbehandlingen mindre än tidigare ifrågasatts.
    Såsom ett mycket viktigt datum i det nordiska lagstiftningsarbetet måste den 9 juni 1939 naturligen anses framför allt därför, att, såsom av det anförda framgår, väsentlig rättsöverensstämmelse med de danska, norska och svenska sjölagarna då tillkom i fråga om sjörättens viktigaste område, befraktningsrätten. 

Hugo Wikander.