Sovjetunionens domstolsförfattning. Genom lag den 16 augusti 1938 erhöll Sovjetunionen i överensstämmelse med de grundsatser, som angivits i 1936 års konstitution, för första gången en för hela riket gemensam domstolsförfattning. Bortsett från vissa unionella »grundbestämmelser» ankom det tidigare å de olika delrepublikerna att reglera hithörande frågor. Vad som vid lagens offentliggörande framhölls i de officiella presskommentarerna var emellertid mindre den sålunda genomförda centraliseringen än de demokratiska drag reformen förlänats.
Redan i lagens andra paragraf framträder denna demokratisering. Där angivas rättskipningens uppgifter vara icke blott att skydda den i grundlagen fastställda politiska och sociala ordningen, det socialistiska folkhushållningssystemet och den socialistiska egendomen utan även att slå vakt kring medborgarnas i konstitutionen garanterade personliga och förmögenhetsrättsliga förmåner och intressen. Vidare säges att domstolarna i sin verksamhet skola tillse, att sovjetlagarna noggrant och oeftergivligt efterlevas av alla institutioner och organ, av alla tjänstemän och alla medborgare. I motsats till vad fallet var i de tidigare »grundbestämmelserna» fastslås härmed allas likhet inför lagen.1 Denna jämställdhetsprincip upprepas i domstolsförfattningens femte paragraf, enligt vilken domstolsmyndigheten är en för samtliga medborgare gemensam och lika, av deras sociala ställning, förmögenhet, tjänst, nationalitet och ras oberoende inrättning.
Av intresse i lagens så att säga programmatiska del är slutligen ett stadgande rörande domstolarnas plikt att uppfostra befolkningen till hängivenhet för de socialistiska idealen och det socialistiska samhällssystemet. Här uppställes i fråga om brottslighetens bekämpande satsen att straffets ändamål icke blott är vedergällning utan ock förbättring av förbrytaren.
De dömande myndigheterna äro dels domstolarna i de olika republiker-
na, dels unionsdomstolarna. De förra äro folkdomstolarna, kretsdomstolarna och vederbörande delstats högsta domstol. För unionen gemensamma judiciella organ äro vissa specialdomstolar, nämligen militärtribunalerna, järnvägsdomstolarna och vattentransportdomstolarna, samt unionens högsta domstol.
I enlighet med konstitutionens föreskrifter skall — med undantag för särskilda i lag förutsedda fall, då ett kollegium av tre domare bildas — rättskipningen i alla instanser utövas av en domare och två s. k. folkbisittare, vilket i förhållande till förut gällande rätt innebär en ökning av lekmannainflytandet. Vid kretsdomstolarna och högre domstolar äro inrättade speciella kollegier för civil- och kriminalmål. Vid unionens högsta domstol finnas dessutom ett militärkollegium, ett järnvägskollegium och ett vattentransportkollegium. Dessa kollegier betyda dock intet frångående av den angivna regeln om domstolarnas sammansättning, enär även de bestå av en domare och två folkbisittare.
Alla domare och bisittare väljas. Bisittare liksom domare vid folkdomstolarna väljas genom allmänt, direkt och hemligt val av de röstberättigade inom vederbörande rayon. Övriga domare utses av det sovjet, som motsvarar den ifrågakommande domstolens kompetensområde. Sistnämnda regel gällde tidigare samtliga domare, vilka således alltid valdes av det sovjet, som korresponderade mot deras territoriella kompetens. Något särskilt villkor för valbarhet uppställes ej, icke ens för domare vid unionens högsta domstol. De grundbestämmelser, vilka tillämpades före den nya lagens ikraftträdande, fordrade däremot i avseende på domarens utbildning, att han tjänstgjort i offentligt politiskt arbete inom arbetare-, bonde-, kommunal-, fackförenings- eller partiorganisation eller ock varit praktiskt verksam vid justitieorgan eller däremot svarande statligt förvaltningsorgan.
I domstolsförfattningens sjätte paragraf fastslås, att domarna äro oavhängiga och blott underkastade lagens bestämmelser. Härvid märkes dock, att deras ämbete är tidsbegränsat — folkdomare väljes på tre, andra domare på fem år — och att de när som helst kunna avsättas av sina väljare.
Beträffande de olika domstolarnas sakliga kompetens hänvisas i regel till andra lagar. Undantag gäller dock för folkdomstolarna. I motsats till vad som tidigare gällt angivas de mål dessa äga upptaga. De äro med vissa avvikelser dels icke politiska brottmål, dels civilmål där parterna äro privatpersoner.
Sovjeträtten känner icke institutet appell i egentlig mening. Däremot finnes ett rättsmedel som närmast torde motsvara revision. Härom stadgar den nya lagen, att alla utslag utom de, som fällts av unionens eller delrepublikens högsta domstol, kunna överklagas av parterna och deras ombud vid närmast högre instans. Vederbörande prokurator äger i samma utsträckning inlägga s. k. protest mot utslag. Att märka är att blott en rättsmedelsinstans finnes. Ett mål, som enligt gällande föreskrifter anhängiggjorts vid vederbörande folkdomstol, kan sålunda av parterna väl bringas inför kretsdomstolen men ej inför högsta domstolen i ifrågakommande delstat. Bevisionsinstansen prövar den överklagade domens »lagenlighet och motivering» på grundval av det föreliggande materialet.
I den sovjetryska rätten finnes dessutom ett extraordinärt rättsmedel, protest, varigenom en uppsiktsmyndighet överklagar lagakraftvunnen dom. Den nya lagen har väsentligt begränsat möjligheten att använda detta rättsmedel, nämligen så till vida att det hädanefter endast kan anlitas av unionsprokuratorn, vederbörande delstatsprokurator samt presidenterna vid unionens och delstatens högsta domstol.
B. Eng.