Prisregleringslagen. Medan den centrala kristidslagstiftningen hittills genom förfogande- och maximiprislagarna i stort sett byggt på motsvarande lagstiftning under föregående världskrig, ha, genom den nu beslutade lagen med vissa bestämmelser rörande reglering av den inhemska prisbildningen, den s. k. prisregleringslagen, statsmakterna slagit in på nya vägar.
Enligt denna lag har Konungen bemyndigats att, i den mån så befinnes erforderligt för ernående av en fortlöpande kontroll över den allmänna prisutvecklingen, bl. a. föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet skall tillkomma endast den, som är medlem av viss sammanslutning eller som förbinder sig att ställa sig till efterrättelse de villkor som i anledning av lagen uppställts för medlems rätt att köpa eller sälja sådan förnödenhet, eller, då särskilda skäl därtill äro, bestämma, att sådan rätt skall tillkomma endast den, som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet. Den som bryter mot föreskrift som sålunda meddelas skall straffas med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år. Härmed avses att erhålla medel för att på överenskommelsens väg ordna erforderliga varuregleringar samt att hindra spekulationsföretag.
Vidare har Konungen, likaledes för att erhålla kontroll över prisutvecklingen, fått rätt att fastställa normalpris vid frivillig försäljning eller transport av viss förnödenhet. Den som tager högre pris skall vara skyldig att på anmodan av myndighet, som Konungen bestämmer, avgiva förklaring om skälen för den tillämpade prissättningen. Till skillnad från maximiprisen få normalprisen överskridas, om skälig anledning härtill finnes, t. ex. om en återförsäljare eller producent åsamkats särskilt stora omkostnader för frakt eller förvaring av en vara. Överskridandet är ej, såsom gäller i fråga om maximipris, straffbelagt utan kan endast föranleda ekonomisk påföljd. Har vid försäljning eller transport tagits högre ersättning i penningar eller annat vederlag än som svarar mot fastställt normalpris och prövas giltig anledning härtill icke hava förelegat, må domstol sålunda på talan av åklagare efter anmodan av myndighet, som Konungen bestämmer, förplikta den som betingat sig ersättningen att, efter ty skäligt finnes, till kronan erlägga högst skillnaden mellan den tagna ersättningen, å ena, samt det belopp som med tillämpning av normalpriset skolat utgå, å andra sidan. Domstolarna ha här erhållit fri prövningsrätt intill det av åklagaren yrkade beloppet. Sådana mål skola handläggas som brottmål men det förutsättes att särskilda åklagare skola föra kronans talan i målen.
O. G. T.
Förslag till hembiträdeslagstiftning. Hembiträdesutredningen har avgivit ett betänkande nr II, innefattande förslag till lag om reglering av anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet (SOU 1939: 15). I betänkandet föreslås dels en reglering av arbetstiden för de i husligt ar-
bete anställda, dels ock en reglering i vissa andra hänseenden av arbetsavtal för dylika arbetstagare.
Vad angår regleringen av arbetstiden framhålles, att en dylik reglering kan vinnas på två olika vägar. Den ena linjen är den, som kommit till användning bl. a. vid utformandet av åttatimmarslagen och som åsyftar en reglering i direkt form av arbetstiden; lagen anger m. a. o. uttryckligen hur lång arbetstiden får vara. Den andra linjen innebär en indirekt reglering av arbetstiden, därvid dennas längd icke fixeras i vidare mån än att vissa minimifritider angivas, som arbetstagaren under alla förhållanden skall äga tillgodonjuta; denna indirekta linje innebär sålunda ett mindre ingrepp än den förstnämnda linjen. De sakkunniga hava ansett, att man för närvarande icke kan på förevarande arbetsområde sträcka sig längre än till en indirekt reglering av arbetstiden och hava i enlighet härmed föreslagit vissa minimifritider för hembiträden. Dessa fritider innebära i stort sett icke annat än ett lagfästande av redan nu i åtskilliga hem förekommande sedvänjor. Sålunda föreslås, att den ordinarie arbetstiden skall sluta senast klockan 19, dock att i lanthushåll, när avtal därom träffats, den ordinarie arbetstiden för månaderna april—september må sluta senast klockan 20, att hembiträde skall äga åtnjuta fritid minst var tredje söndag eller annan allmän helgdag, därvid fritiden skall räknas från ordinarie arbetstidens slut föregående dag till tidpunkten för arbetets början påföljande dag, samt att hembiträdet vidare skall åtnjuta fritid minst en vardag varje vecka efter klockan 14. Beträffande övertidsarbete innebär förslaget, att hembiträde icke skall vara skyldigt utföra sådant arbete i vidare mån än varom avtal träffats. Vidare stadgas att, där arbetet ej blott innefattar tillsyn av barn eller annan därmed jämförlig vakttjänst och icke är föranlett av sjukdom inom familjen, hembiträdet äger utfå särskild ersättning därför (övertidsersättning) ändå att annat förbehåll skett; dock att övertidsersättningen, när parterna äro därom ense, må utbytas mot en mot övertiden svarande ledighet å ordinarie arbetstid.
Förslaget upptager icke, såsom de tidigare tillkomna arbetstidslagarna, föreskrifter om övervakning genom statlig myndighet av efterlevnaden av de tvingande lagreglerna. Enligt förslaget ankommer det i stället på den enskilde arbetstagaren att genom skadeståndstalan beivra de åsidosättanden av lagens föreskrifter, vartill arbetsgivaren må göra sig skyldig. Förslaget intager sålunda i denna del i huvudsak samma ståndpunkt som semesterlagen.
I betänkandet framlägges även ett alternativt förslag till hembiträdeslag, enligt vilket lagens bestämmelser skulle vara tillämpliga allenast under förutsättning att parterna träffat anställningsavtal i skriftlig form och med begagnande av blankett för »normalkontrakt för hembiträde».
De sakkunniga hava utgjorts av byråchefen Einar J:son Thulin, ordf., riksdagsledamöterna Olivia Nordgren och Per Gustafsson samt cand. jur. fru Mix Anker Braathen och fröken Hanna Grönvall med hovrättsassessorn Rolf Dahlgren såsom sekreterare.
R. D.